Napoleons ryska fälttåg
Från Rilpedia
.gif){kind=small}
.svg){kind=small}
.gif){kind=small}
Napoleons ryska fälttåg ägde rum 1812 då Napoleon I:s franska armé invaderade Ryssland varpå ett ryskt befrielsekrig följde. I Ryssland är kriget känt som Det fosterländska kriget 1812. En annan benämning som förekommer i historieskrivningen är Ryska kampanjen 1812.
Kriget slutade med ett fullständigt nederlag för den franska armén och blev början till slutet för Napoleons imperium.
Innehåll |
Bakgrund
Den politiska situationen före kriget
Efter den ryska arméns nederlag i slaget vid Friedland i juni 1807 slöt den ryske kejsaren Alexander I ett fredsavtal med Napoleon, den så kallade freden i Tilsit, enligt vilket Ryssland förpliktigade sig att ansluta sig till det franska kontinentalsystemet och blockaden av England. Enligt överenskommelsen med Napoleon erövrade Ryssland Finland, som hade tillhört Sverige (se Finska kriget 1808-1809), samt några andra områden. Napoleon fick fria händer att kuva hela Europa med undantag av England och Spanien. 1810 gifte sig Napoleon med Marie Louise, dotter till den österrikiske kejsaren Frans II, vilket säkrade hans rygg och gav honom en stödjepunkt i Europa. Efter en rad annekteringar flyttade de franska trupperna alldeles inpå det ryska imperiets gränser.
1810 började man i Ryssland tala om ett nära förestående krig mot Napoleon. Fransmännen tog inte hänsyn till ryska intressen i Europa, hotade med ett återupprättande av ett fritt Polen; ryssarna följde inte kontinentalsystemet och belade franska varor med tullavgifter. Ryssland krävde att Frankrike skulle föra bort sina trupper ur Preussen, vilka var stationerade där, vilket var ett brott mot Tilsitfreden; Napoleon krävde en skärpning av blockaden mot Storbritannien. Båda sidor förberedde sig inför ett oundvikligt krig.
I december 1811 bildade Frankrike och Österrike en militärunion, enligt vilken den österrikiska sidan förpliktigades att ställa 30 000 soldater till Frankrikes förfogande i kriget mot Ryssland. I februari 1812 slöt Napoleon ett avtal även med Preussen, vilket skulle ställa 20 000 soldater under fransk flagg mot Ryssland, samt lovade att ombesörja trängförsörjningen av den franska armén.
Även Ryssland försökte att på diplomatisk väg trygga sin rygg. Som ett resultat av hemliga förhandlingar våren 1812 antydde österrikarna att deras armé inte skulle tränga in så långt över den österrikisk-ryska gränsen och att den inte skulle komma att på ett ihärdigt sätt kämpa för Napoleons bästa. I april samma år gav den svenske kronprinsen Karl XIV Johan - den tidigare franske marskalken Bernadotte, som senare skulle bli Sveriges kung, och som för tillfället faktiskt var ledare för den svenska aristokratin - löften om sin vänskapliga hållning gentemot Ryssland. 22 maj 1812 lyckades den av Rysslands utsände Michail Kutuzov (blivande marskalken och Rysslands nationalhjälte i kriget mot Napoleon) att sluta fred med Turkiet på goda villkor, vilket satte punkt för ett femårigt krig om Moldavien. I söder frigjordes Donauarmén (under Pavel Tjitjagovs ledning) och sattes in som skydd mot österrikarna, vilka befann sig i union med Napoleon.
19 maj 1812 åkte Napoleon iväg till Dresden, där han tog emot sina europeiska vasallmonarker. Från Dresden åkte den franske kejsaren till La Grande Armée vid floden Njemen, vilken utgjorde gränsen mellan Preussen och Ryssland. Den 22 juni skrev Napoleon under ett upprop till sina trupper i vilket han anklagade Ryssland för brott mot Tilsitöverenskommelsen och kallade invasionen för det andra polska kriget. Polens befrielse blev ett av slagorden, vilket möjliggjorde en anslutning till den franska armén av många polacker.[2] Inte ens de franska marskalkarna förstod syftet och målen med invasionen i Ryssland, men lydde som vanligt sin kejsare.
Klockan 2 på morgonen den 24 juni 1812 befallde Napoleon sin armé att påbörja övergången av floden Njemen över fyra broar som hade byggts norr om Kovno.
Sidornas militärstyrkor
Mot Ryssland lyckades Napoleon koncentrera omkring 450 000 soldater, av vilka fransmännen utgjorde hälften. I fälttåget deltog även italienare, polacker, tyskar, holländare samt tvångsmobiliserade spanjorer. Österrike och Preussen avdelade två kårer (30 000 resp. 20 000) mot Ryssland i enlighet med sina överenskommelser med Napoleon.
Spanien lyckades genom sitt gerillakrig att binda upp omkring 200 000 franska soldater, vilket blev till stor hjälp för Ryssland. England gav Ryssland materiellt och finansiellt stöd, men dess trupper blev involverade i striderna i Spanien, medan den engelska flottan inte kunde påverka markoperationerna runtom i Europa, även om den utgjorde en viktig faktor som fick Sverige att inta en för Ryssland gynnsam hållning.
Napoleon behöll följande reserver: omkring 90 000 franska soldater i olika garnisoner runtom i Europa (60 000 av dem i den 11:e reservkåren i Preussen) och 100 000 i det franska Nationalgardet, som enligt lag inte kunde kriga utanför Frankrikes gränser.
Ryssland hade en stor armé, men kunde inte mobilisera trupperna på grund av dåliga vägar och landets storlek. Napoleons första slag togs emot av trupper som befann sig vid den västliga gränsen: 1:a västarmén (Barclay de Tolly) och 2:a västarmén (Bagration), allt som allt 153 000 soldater och 758 kanoner.[3] Ännu sydligare, I Volynien (nord-västra Ukraina) fanns 3:e armén (Alexandr Petrovitj Tormasov) (upp till 45 000 soldater, 168 kanoner), som tjänade som skydd mot Österrike. I Moldavien stod mot Turkiet Donauarmén (Pavel Tjitjagov) (55 000 soldater, 202 kanoner). I Finland stod mot Sverige en kår under den ryske generalen Faddej Fjodorovitj Stenheil (19 000 soldater, 102 kanoner). I Riga-området stod en särskild kår under befäl av Ivan Nikolajevitj Essen (upp till 18 000 soldater), upp till 4 reservkårer var belägna längre bort ifrån gränsen. [4] [5]
Irreguljära kosackstyrkor uppgick enligt listorna till 100 000 man lätt kavalleri, men i verkligheten deltog i kriget endast upp till 20 000 kosacker.
Napoleons offensiv (juni-september)
Klockan 6 på morgonen den 24 juni (12 juni g.s. - enligt den gamla ryska kalendern) 1812 tågade de franska förtrupperna in i det ryska Kovno (numera Kaunas i Litauen) efter att ha forcerat floden Njemen. Övergången vid Kovno av den 220 000 man starka franska armén (1:a, 2:a, 3:e infanterikårerna, gardet och kavalleriet) tog 4 dagar.
29-30 juni i närheten av Prena (dagens Prienai i Litauen) något längre söder om Kovno övergick Njemen en annan armégrupp (79 000 soldater: 6:e och 4:e infanterikårerna, kavalleri) under befäl av Eugène de Beauharnais.
Samtidigt (30 juni) ännu längre söderut vid Grodno korsades Njemen av 4 kårer (78-79 000 soldater: 5:e, 7:e, 8:e infanterikårer och 4:e kavallerikåren) under samlat befäl av Jerome Bonaparte.
Norr om Kovno vid Tilsit övergick floden Njemen den franske marskalken MacDonalds 10:e kår. På södra avsnittet (söder om centralfronten) i riktning från Warszawa korsade floden Bug den särskilda österrikiska kåren under Schwarzenberg (30 000-33 000 soldater).
Den ryske tsaren Alexander I fick kännedom om invasionen sent på kvällen den 24 juni i Wilno (dagens Vilnius i Litauen). Och redan den 28 juni gick fransmännen in i Wilno. Den 16 juli, efter att ha ordnat upp statsangelägenheterna i det ockuperade Litauen, lämnade Napoleon staden och följde efter sin armé.
Från Njemen till Smolensk (juli-augusti)
Norra krigsskådeplatsen
Mot norra delen av det ryska imperiet skickade Napoleon 10:e kåren under befäl av marskalk Etienne Jacques Joseph MacDonald, vilken bestod av 32 000 preussare och tyskar. Hans mål var att inta Riga och sedan i förening med 2:a kåren (under marskalk Charles Nicolas Oudinot) slå till mot Sankt Petersburg.
Kärnan i MacDonalds kår utgjordes av en 20 000 man stark preussisk kår under befäl av Julius August-Reinhold von Grawert (senare Johann David Ludwig York).
MacDonald närmade sig Rigas befästningar, men i avsaknad av belägringsartilleri stannade han en bit utanför staden. Rigas krigsguvernör Ivan Nikolajevitj Essen brände förstäderna och stängde in sig i staden med en stark garnison. I sin strävan att stödja Oudinot intog MacDonald Dünaburg vid floden Västra Dvina varpå han upphörde med sina aktiva handlingar och inväntade belägringsartilleri från Ostpreussen. MacDonalds preussiska trupper försökte undvika aktiva stridshandlingar i detta för dem främmande krig, men, om situationen skapade ett hot mot de preussiska vapnens ära, så bjöd de aktivt motstånd, och vid upprepade tillfällen slog de tillbaka ryska angrepp inifrån Riga för ryssarna med stora förluster.
Efter intagandet av Polotsk vände Oudinot norrut i ett försök att från norr kringgå och bakifrån skära av en 25 000 man stark rysk kår under befäl av Pjotr Christianovitj Wittgenstein, som hade avdelats från 1:a ryska armén av Barclay de Tolly under reträtten via Polotsk. Då Wittgenstein ville undvika en förening mellan Oudinot och MacDonald så attackerade han den 30 juli vid Kljastitsy Oudinots till 2/3 försvagade (på grund av långa marscher) kår och kastade tillbaka den mot Polotsk. Segern gjorde det möjligt för Wittgenstein att attackera Polotsk den 17-18 augusti, men Gouvion-Saint-Cyr, som i rättan tid hade skickats av Napoleon till stöd för Oudinots kår, hjälpte till att slå tillbaka anfallet och jämnade ut balansen.
Oudinot och MacDonald blev indragna i matta stridshandlingar och förblev kvar på sina platser.
I riktning mot Moskva
Enheterna ur Barclay de Tollys 1:a armé var spridda från Baltikum till Lida, staben befann sig i Wilno. På grund av Napoleons snabba avancemang uppstod ett hot mot de ryska kårerna att de skulle bli slagna en och en. Dochturovs kår hamnade i en operativ inringning, men kunde slå sig ut och anlända till uppsamlingsplatsen i Sventsiany. Under allt detta blev Dorochovs kavalleritrupp avskuren från kåren och förenade sig med Bagrations armé. Efter det att den första armén hade förenats började Barclay de Tolly undan för undan att dra sig tillbaka mot Wilno och senare mot Drissa.
26 juni lämnade Barclays armé Wilno och anlände den 10 juli till det förstärkta lägret vid Drissa på Västra Dvina (i norra Vitryssland), där tsar Alexander I planerade att bjuda motstånd mot Napoleons trupper. Generalerna lyckades övertyga tsaren om meningslösheten med denna idé, som hade framlagts av krigsteoretikern Phul. 16 juli fortsatte den ryska armén sitt återtåg via Polotsk mot Vitebsk och lämnade Pjotr Christianovitj Wittgensteins 1:a kår att försvara Sankt Petersburg. I Polotsk lämnade Alexander I armén efter att ha övertalats till detta av sina höga tjänstemän och familjen.
Den orderlojale och försiktige Barclay retirerade under trycket av från alla Europas hörn ihopsamlade och överlägsna franska armén, vilket starkt irriterade Napoleon, som strävade mot en snar och avgörande drabbning.
2:a ryska armén (45 000 soldater) under ledning av Pjotr Ivanovitj Bagration befann sig i inledningsskedet av invasionen vid Grodno i västra Vitryssland, omkring 150 kilometer från Barclays 1:a armé. Till en början satte Bagration kurs mot en förening med huvudarmén (1:a armén), men då han kom fram till Lida (100 km från Wilno) var det redan för sent. Han blev tvungen att vända ner söderut bort från fransmännen. För att skära av Bagration från de ryska huvudstyrkorna och förinta hans armé, skickade Napoleon honom tillmötes Louis Nicolas Davout med 75 000 soldater. Davout förflyttade sig från Wilno mot Minsk, som han intog 8 juli. Från ett annat håll (från väst) avancerade Jerome Bonaparte med 4 kårer som hade gått över floden Njemen vid Grodno. Napoleon strävade mot att förhindra de ryska arméernas förening, för att sedan slå dessa var för sig.
19 juli befann sig Bagration i Bobrujsk vid floden Berezina, medan Davout intog Mogilev vid floden Dnepr och i.o.m. detta hade fransmännen kommit före den ryska 2:a armén och befann sig nord-ost om den. I det läget skickade Bagration en trupp under general Nikolaj Nikolajevitj Rajevskijs befäl mot Davout och som ett resultat av slaget vid Saltanovka lyckades Rajevskij uppehålla Davout. Den 25 juli hann Bagration forcera floden Dnepr i närheten av byn Novoje Bychovo, genom vilket han lösgjorde sig från de förföljande fransmännen och kunde fortsätta mot en förening med den 1:a armén vid Smolensk.
Den 23 juli kom 1:a armén till Vitebsk, där Barclay hade tänkt att vänta på Bagration. För att hindra fransmännens framryckning skickade han Alexander Ivanovitj Osterman-Tolstojs 4:e kår för att möta fiendes förtrupper. 25 juli ägde ett slag rum 26 verst från Vitebsk (se slaget vid Ostrovno), vilket fortsatte även den 26 juli.
Då Barclay de Tolly fick veta att Napoleon närmade sig med sin huvudstyrka lämnade han den 27 juli Vitebsk och retirerade mot Smolensk. 3 augusti förenade sig de ryska 1:a och 2:a arméerna vid Smolensk och uppnådde därigenom sin första strategiska framgång.
När Napoleon anlände till Vitebsk gjorde han halt för att bringa i ordning sina trupper efter en 400 kilometer lång offensiv. I Vitebsk ställdes Napoleon inför valet att antingen stanna upp, övervintra och fortsätta kriget året därpå, eller att följa efter den ryska armén in i djupet av Ryssland med förhoppning om att vinna kampanjen genom ett avgörande slag utanför Moskva. Efter en längre tids övervägande valde till slut Napoleon den 12 augusti att återuppta förföljandet av den ryska armén och fortsatte sin marsch från Vitebsk mot Smolensk.
Södra krigsskådeplatsen
En mycket berömd illustration över Napoleons förluster, trupprörelser och temperaturen över tid under fälttåget.
7:e sachsiska kåren under befäl av Reynier (17 000 soldater) skulle skydda de franska huvudstyrkorna från mot 3:e ryska armén under befäl av Alexander Petrovitj Tormasov (35 000 soldater). I sin strävan att skapa en bevakningsgränslinje spred Reynier ut sin redan underlägsna kår över ett stort område. 27 juli omringade Tormasov Kobrin och intog staden. Den sachsiska kåren under Klengels befäl (upp till 5 000 soldater, 8 kanoner) blev grundligt besegrad (1 300 döda, 2 500 fångar).
Utan hopp om att Reyniers försvagade styrka skulle kunna hålla Tormasov stången beslöt Napoleon att inte inkudera Schwarzenbergs österrikiska kår (30 000 soldater) i de viktigaste strategiska striderna och lämnade den i söder mot Tormasov. Reynier samlade sina trupper och efter föreningen med Schwarzenberg attackerade han den 12 augusti Tormasov vid Gorodechna vilket tvingade ryssarna att retirera mot Lutsk (nord-västra Ukraina).
Fram till september fördes på den södra krigsskådeplatsen matta strider.
Förutom Tormasov befann sig i söder den 2:a ryska reservkåren (under befäl av Fjodor Fjodorovitj Hertel) vilken hade bildats i Mosyr och som hjälpte den i Bobrujsk blockerade garnisonen. För att blockera Bobrujsk och för att trygga sina kommunikationslinjer mot Hertel lämnade Napoleon Jan Henrik Dombrowskis polska division (10 000 soldater) från 5:e kåren.
Från Smolensk till Borodino
Efter de ryska arméernas förening krävde det ryska generalitetet envist att Michail Barclay de Tolly skulle ställa upp i ett stort slag. Genom att utnyttja läget med de spridda franska kårerna bestämde sig Barclay att slå dem en i taget och tågade den 8 augusti mot Rudnja, där Murats kavalleri bivackerade.
Napoleon utnyttjade dock den ryska arméns långsamma avancemang, samlade ihop sina kårer och försökte gå in i ryggen på Barclay genom att kringgå hans vänstra flank från söder. För att klara av uppgiften var Napoleon tvungen att övergå Dnepr i trakten av Smolensk. I vägen för den franska förtruppen råkade befinna sig Neverovskijs 27:e division, vilken täckte den ryska arméns vänstra flank vid byn Krasnoje. Neverovskijs hårda motstånd gav ryssarna tid att förflytta general Nikolaj Nikolajevitj Rajevskijs kår till Smolensk.
Den 16 augusti närmade sig Napoleon Smolensk med 180 000 soldater. Bagration gav Nikolaj Nikolajevitj Rajevskij (15 000 soldater), vars kår hade tagit in resterna av Neverovskijs division, i uppgift att försvara Smolensk. Barclay var emot detta i hans ögon onödiga slag, men i det läget rådde det inom den ryska armén ett faktiskt dubbelstyre. Klockan 6 på morgonen den 16 augusti inledde Napoleon stormningen av staden direkt efter marschen. Det hårda slaget vid Smolensk fortsatte fram till på morgonen den 18 augusti, då Barclay drog tillbaka sina trupper från den brinnande staden för att undvika ett stort slag där man inte hade några chanser till seger. Barclay förfogade över 76 000 soldater, ytterligare 34 000 (Bagrations armé) hade i uppgift att försvara den ryska arméns reträtt mot Dorogobuzj och vilka Napoleon hotade att skära av med en kringgående manöver.
Marskalk Ney förföljde den retirerande armén. 19 augusti under det blodiga slaget vid Valutina Gora lyckades den ryska eftertruppen att stoppa marskalken, som led stora förluster. Napoleon skickade general Junot att med en kringgående rörelse skära av ryssarnas reträtt, men denne lyckades inte klara av uppgiften och den ryska armén retirerade i god ordning mot Dorogobuzj på vägen mot Moskva. Det hårda slaget vid Smolensk, som ledde till den stora stadens förstörelse, blev startskottet till ett allomfattande folkligt krig mot fienden, vilket omedelbart kunde kännas av av alla från meniga till Napoleons marskalkar. Det var i det läget som Napoleon skickade ett maskerat fredsförslag till tsar Alexander I, dock genom att markera sin starka position, men fick inget svar. (Napoleon bad den i slaget vid Valutina Gora tillfångatagne ryske generalen Tutjkov III att skriva brev till sin bror, som hade befäl över den 3:e ryska kåren, i vilket det meddelades den ryske tsaren att Napoleon önskade sluta fred).
Relationerna mellan Bagration och Barclay de Tolly efter reträtten från Smolensk blev mer och mer spända för varje dag, och i denna dispyt var den ryska adelns stämningar inte på den försiktige Barclays sida. Redan den 17 augusti samlade tsaren ett råd, som rekommenderade tsaren att utnämna till överbefälhavare för den ryska armén infanterigeneralen greve Kutuzov. Den 29 augusti tog Kutuzov över befälet i Tsarevo-Zajmisjtje. Samma dag tågade fransmännen in i Vjazma.
Kutuzov fortsatte samma att genomföra samma strategiska linje som sin föregångare, men kunde inte undvika ett stort slag på grund av politiska och moraliska orsaker. Den ryska allmänheten krävde ett slag, vilket dock var överflödigt ur militär synpunkt. Den 3 september retirerade den ryska armén till byn Borodino (cirka 100 kilometer väster om Moskva) och fortsatt reträtt innebar ett uppgivande av huvudstaden. Kutuzov bestämde sig för att ställa upp i ett stort slag eftersom balansen hade förskjutit sig till den ryska sidans fördel. Om Napoleon vid invasionens början hade ett trefaldigt övertag över den ryska armén vad gäller soldater, så var sidornas styrkeförhållanden nu ungefär jämförbara - 135 000 soldater hos Napoleon mot 110 000 -130 000 hos Kutuzov. Den ryska arméns problem var främst brista på vapen. Samtidigt som det ryska lantvärnet (så kallade opoltjenije) gav 80 000-100 000 stridande från de centrala ryska guvernementen, så saknades det bössor att beväpna dessa med. Lantvärnstrupperna tilldelades spjut, men Kutuzov avstod att använda dessa människor som "kanonföda".
Den 7 september (26 augusti g.s.) ägde det största slaget under det Stora fosterländska kriget 1812 rum i närheten av byn Borodino (124 kilometer väster om Moskva) mellan den ryska och den franska arméerna. Efter ett nästan två dagar långt slag, som handlade om den franska arméns stormningar av den ryska befästa linjen, lyckades fransmännen tränga tillbaka ryssarnas vänstra flank till priset av 30 000-34 000 egna döda. Den ryska armén led stora förluster och den 8 september beordrade Kutuzov fortsatt reträtt mot Mozjajsk. Han var fast besluten att bevara armén.
Klockan 4 på eftermiddagen den 13 september samlade Kutuzov sina generaler till ett råd i byn Fili för överläggningar om den fortsatta handlingsplanen. De flesta av generalerna uttalade sig för ett nytt stort slag med Napoleon. Då avbröt Kutuzov mötet och deklarerade att han beordrar fortsatt reträtt.
14 september gick den ryska armén genom Moskva och slog in på Rjazan-vägen (syd-östra Moskva). Närmare kvällen gick Napoleon in i det folktomma Moskva.
Intagningen av Moskva
Den 14 september intog Napoleon Moskva utan strid och redan under natten samma dag stod staden i brand. Branden ökade under natten till den 15 september så pass mycket att Napoleon var tvungen att lämna Kreml. Branden pågick till den 18 september och ödelade stora delar av Moskva. Orsakerna till branden blev inte hundraprocentigt klarlagda, antingen stack patriotiskt lagda medborgare staden i brand eller så uppstod den på grund av de berusade fransmännens plundring av den (befolkningen lämnade staden tillsammans med den ryska armén).
Upp till 400 stadsbor av lägre adlig börd blev arkebuserade av en krigstribunal misstänkta för delaktighet i anläggningen av branden.
Under sin reträtt söderut från Moskva på Rjazan-vägen genomförde Kutuzov sin berömda Tarutino-manöver. Efter att lurat och skakat av sig Murats förföljande kavalleri svängde Kutuzov västerut från Rjazan-vägen genom Podolsk till den gamla Kaluga-vägen där han kom ut den 20 september i närheten av Krasnaja Pachra (i närheten av den dagens Troitsk i Moskva-området).
Efteråt, då han blev övertygad om sin ställnings ofördelaktiga läge, överförde Kutuzov armén till byn Tarutino, som ligger på den gamla Kaluga-vägen inte långt från gränsen till Moskva-området. Genom denna manöver täckte Kutuzov huvudvägarna till de södra guvernementen som Napoleon kunde ta, och skapade därmed ett konstant hot mot de franska kommunikationslinjerna.
Napoleon såg Moskva inte som en militär, utan som en politisk ställning. Härifrån gjorde han upprepade försök att sluta fred med Alexander I. I Moskva hamnade Napoleon plötsligt i en fälla: att övervintra i en stad som hade förhärjats av brand föreföll inte möjligt, furageringsuppdrag utanför stadsgränsen var svåra att genomföra, de franska kommunikationslinjerna hade sträckt ut sig över tusentals kilometer och var mycket sårbara, armén började förfalla efter många umbäranden. 5 oktober skickade Napoleon till Kutuzov general Lauriston för att den skulle vidarebefordras till Alexander I med meddelandet: "Jag behöver fred, jag behöver den absolut till varje pris, rädda hedern". Efter ett kort samtal skickade Kutuzov tillbaka Lauriston till Moskva. Napoleon började förbereda sig inför en reträtt, dock inte ut ur Ryssland utan till vinterkvarter någonstans mellan Dnepr och Dvina.
Napoleons reträtt (oktober-december)
Napoleons huvudarmé skar djupt in i Ryssland likt en kil. Samtidigt som Napoleon gick in i Moskva, så hängde över hans vänstra flank i norr (i Polotsk-området) Wittgensteins armé, som hölls stången av de franska kårerna under St-Cyr och Oudinot. Napoleons högra flank stampade på samma ställe i närheten av det ryska imperiets gränser i Vitryssland. Genom sin närvaro band Tormasovs armé upp den österrikiska kåren under Schwarzenberg och Reyniers 7:e kår. De fransk garnisonerna längs Smolensk-vägen bevakade Napoleons kommunikationslinjer bakåt.
Från Moskva till Malojaroslavets (oktober)
Den 18 oktober genomförde Kutuzov ett överfall på den franska ytterposteringen under Murats befäl, som hade till uppgift att bevaka den ryska armén vid Tarutino. Efter att ha förlorat upp till 4 000 soldater och 38 kanoner drog sig Murat tillbaka mot Moskva. Slaget vid Tarutino blev den händelse som kännetecknade den ryska arméns övergång till motanfall.
Den 19 oktober slog den franska armén (110 000 soldater) in på Kaluga-vägen och inledde sitt återtåg från Moskva släpandes på stora laster med rövargods. Med den förestående vintern för ögonen planerade Napoleon att ta sig tillbaka till sin stora bas, Smolensk, där det enligt hans beräkningar skulle finnas förråd för den franska armén som led av på grund av stora umbäranden. Att ta sig fram till Smolensk, på de dåliga ryska vägarna, kunde man göra genom att ta den stora Smolensk-vägen vilken fransmännen hade passerat på vägen mot Moskva. En annan rutt följde vägen söderut genom Kaluga.
Den andra vägen var mycket bättre då den passerade genom oförstörda områden, vilket var viktigt i ett läge då brist på hästfoder hade lett till en hotande massdöd bland hästar i den franska armén. Som en följd av denna brist på hästar minskade den franska artilleriparken, stora kavallerienheter försvann praktiskt taget helt.
Då Napoleon ville undvika att slå sig igenom en starkt befäst rysk ställning svängde han av vid byn Tarutino (dagens Troitsk i Moskva-området) och slog in på den nya Kaluga-vägen (dagens Kievmotorvägen) för att kringgå Tarutino.
Men Kutuzov överförde den ryska armén till Malojaroslavets och skar därmed av den nya Kaluga-vägen.
24 oktober ägde slaget vid Malojaroslavets rum. Fransmännen lyckades inta Malojaroslavets, men Kutuzov gick in i en befäst ställning utanför staden, vilken Napoleon inte vågade riskera sig på att storma. Kutuzovs armé räknade den 22 oktober 97 000 reguljära trupper, 20 000 kosacker, 622 kanoner och mer än 10 000 lantvärnssoldater (opoltjenije). Napoleon hade till sitt förfogande 70 000 soldater, kavalleriet hade praktiskt taget försvunnit, artilleriet var betydligt svagare än ryssarnas. Från och med nu var det ryssarna som dikterade krigets förlopp.
Den 26 oktober gav Napoleon order att man skulle dra sig tillbaka norrut mot Borovsk - Vereja - Mozjajsk. Striderna vid Malojaroslavets visade sig vara meningslösa och fördröjde endast deras reträtt. Från Mozjajsk fortsatte den franska armén sijn reträtt mot Smolensk på samma väg på vilken man tidigare hade anfallit på väg mot Moskva.
Från Malojaroslavets till Berezina (oktober-november)
Från Malojaroslavets till byn Krasnoje (45 km väster om Smolensk) förföljdes Napoleon av den ryska arméns avantgarde under befäl av Michail Andrejevitj Miloradovitj. Från alla håll attackerades de retirerande fransmännen av Matvej Ivanovitj Platovs kosacker och partisaner, som inte gav fienden några som helst möjligheter att få underhåll. Kutuzovs huvudarmé rörde sig sakteligen på parallella vägar söder om Napoleons armé och genomförde en så kallad flankmarsch.
1 november passerade Napoleon genom Vjazma och den 8 november kom han till Smolensk där han tillbringade 5 dagar med att vänta in eftersläntrarna. 3 november tillfogade den ryska förtruppen de franska kårer som befann sig längst bak stora förluster i slaget vid Vjazma. Napoleon hade kvar till sitt förfogande i Smolensk mellan 30 och 50 000 soldater, och ungefär lika många stridsodugliga soldater - sårade eller sådana som hade tappat sina vapen.
Den franska arméns enheter, starkt reducerade under marschen från Moskva, fortsatte att anlända till Smolensk under en hel veckas tid med förhoppning att där finna vila och mat. Det fanns dock inte kvar några stora förråd i staden och det som var kvar hade stulits eller rövats bort av den stora mängden odisciplinerade soldater ur La grande armée. Napoleon beordrade att man skulle skjuta den franske intendenten Sioff, som - när han hade stött på motstånd från ryska bönder - misslyckades med att organisera insamlingen av proviant.
Napoleons strategiska läge försämrades kraftigt, från söder närmade sig Donauarmén (Pavel Tjitjagov), norrifrån avancerade Wittgenstein, vars förtrupper den 7 november intog Vitebsk och berövade fransmännen deras matförråd som fanns i staden.
14 november marscherade Napoleon och hans garde iväg från Smolensk efter de kårer som utgjorde förtrupperna. Neys kår, som befann sig bland eftertrupperna, lämnade Smolensk så sent som den 17 november. Den franska arméns kolonner blev nu mycket utdragna, eftersom de svåra vägarna uteslöt kompakt marsch med stora människomassor. Kutuzov utnyttjade detta förhållande och skar av fransmännens reträttväg i trakten av Krasnoje. 15-18 november lyckades Napoleon efter slaget vid Krasnoje att bryta sig ut efter att ha förlorat många soldater och större delen av artilleriet.
Den 16 november erövrade Pavel Titjagovs Donauarmé (24 000 soldater) Minsk och berövade därmed Napoleon ett viktigt centrum i hans rygg. Dessutom erövrade Tjitjagovs förtrupper den 21 november Borisov, där Napoleon hade planerat att gå över floden Berezina. Marskalk Oudinots kår, som utgjorde de franska förtrupperna, drev ut Tjitjagov ur Borisov till Berezinas västra strand, men den ryske amiralens starka armé vaktade alla tänkbara flodövergångsställen.
24 november kom Napoleon fram till Berezina efter att ha skakat av sig Wittgensteins och Kutuzovs arméer.
Från Berezina till Njemen (november-december)
25 november lyckades Napoleon efter en rad skickliga manövrer avleda Tjitjagovs uppmärksamhet till Borisov och till trakten söder om Borisov. Tjitjagov antog att Napoleon ämnade gå över floden på dessa ställen för att på kortast möjliga väg komma till Minsk och sedan fortsätta mot en förening med sina österrikiska allierade. Under tiden satte fransmännen upp två broar norr om Borisov över vilka Napoleon 26-27 november gick över till den västra sidan av floden och lyckades samtidigt driva bort en svag rysk vaktstyrka.
Efter att ha insett sitt misstag attackerade Tjitjagov med sina huvudstyrkor den 28 november Napoleon på flodens västra strand. Den franska eftertruppen som skyddade övergången på flodens högra sida blev attackerad av Wittgensteins nyss anlända kår. Kutuzovs huvudarmé hade ännu inte lyckats hinna fram.
Utan att invänta övergången av hela den stora massan bland de franska eftersläntrarna (som bestod av sårade, förfrysta, de som hade mist sina vapen och civila) beordrade Napoleon att man skulle bränna broarna på morgonen den 29 november. Den viktigaste utgången av slaget vid Berezina blev att Napoleon lyckades undgå en totalförlust i en situation då ryssarnas styrkor var betydligt mer överlägsna. I fransmännens memoarer intar övergången av Berezina en minst lika stor plats som det mer betydande slaget vid Borodino.
Efter att ha förlorat upp till 30 000 man vid övergången fortsatte Napoleon med 9000 kvarvarande soldater mot Wilno, samtidigt som flera franska divisioner som var verksamma på andra fronter anslöt sig till honom på vägen dit. Med armén följde en stor folkmassa av stridsodugliga människor, dessa var huvudsakligen soldater från de allierade staterna som hade tappat bort sina vapen. Den starka kylan, som slog till i dagarna kring övergången av Berezina, utplånade slutgiltigt de redan av hunger utmattade fransmännen. Den ryska arméns förföljelse gav inte Napoleon någon möjlighet att åtminstone samla ihop sina krafter en aning i Wilno, fransmännens flykt fortsatte till floden Njemen, vilken skiljde Ryssland från Preussen och buffertstaten Hertigdömet Warszawa.
6 december lämnade Napoleon armén och reste till Paris för att rekrytera nya soldater för att ersätta de som dött i Ryssland. Av 47 000 soldater ur elitgardet som tågade in i Ryssland med kejsaren, var endast några hundra kvar i livet efter ett halvår.
14 december korsade de kvarvarande 1 600 soldaterna ur La grande armée Njemen, gick in i Hertigdömet Warszawa och sedan in i Preussen. Senare anslöt sig till dem resterande trupper från andra krigsskådeplatser. Det stora fosterländska kriget 1812 slutade med att den invaderande La grande armée hade praktiskt taget förintats.
Krigets sista etapp kommenterades av den opartiske observatören Clausewitz:
«Det var sällan som ryssarna kom före fransmännen, även om de hade många goda tillfällen för det; när de lyckades komma före motståndaren så lät de honom slippa undan; i alla bataljer kom fransmännen ut som segrare; ryssarna gav dem möjlighet att göra det omöjliga; men om vi skall summera det hela, så visar det sig att den franska armén upphörde att existera, och hela kampanjen slutade med fullständig rysk framgång med undantag för att de inte lyckades ta tillfånga Napoleon och hans närmaste medarbetare.»
Norra krigsskådeplatsen (oktober-december)
Efter det andra slaget vid Polotsk den 18-20 oktober 1812, som ägde rum två månader efter det första, retirerade markalk Saint-Cyr söderut mot Tjasjniki och förde sina trupper farligt nära Napoleons försörjningslinjer. Under de dagarna påbörjade Napoleon sitt tillbakadragande från Moskva. Till Saint-Cyrs hjälp skickades omedelbart marskalk Victors 9:e kår, som hade anlänt i september som Napoleons reserv från Europa. Den förenade franska styrkan nådde 36 000 soldater, vilket på ett ungefär motsvarade Wittgensteins styrkor. Som ett resultat av slaget vid Tjasjniki som ägde rum den 31 oktober, och i vilket fransmännen led nederlag, blev de tvungna att dra sig undan längre söderut.
Vitebsk blev nu oskyddad och efter en stormning intog en enhet ur Wittgensteins armé staden den 7 november och tog samtidigt 300 soldater ur den franska garnisonen tillfånga samt proviant som var avsedd för Napoleons retirerande armé. 14 november försökte marskalk Victor att vid byn Smoljany kasta tillbaka Wittgenstein över floden Dvina, dock utan framgång. Sidorna behöll sina positioner fram tills Napoleon hade hunnit fram till Berezina. Först då förenade sig Victor med huvudarmén och utgjorde den franska arméns arriärgarde under tillbakadragandet mot Berezina. Under reträtten höll han tillbaka trycket från Wittgenstein.
I Baltikum vid Riga fördes ett positionellt krig med sällsynta ryska utfall mot MacDonalds kår. Den finländska kåren under general Steinhell (12 000 soldater) kom den 20 september för att hjälpa garnisonen i Riga, men efter ett misslyckat utfall den 29 september mot det franska belägringsartilleriet kastades Steinhell tillbaka mot Wittgenstein till den huvudsakliga krigsskådeplatsen vid Polotsk. 15 november i sin tur attackerade MacDonald framgångsrikt de ryska ställningarna och lyckades så när tillintetgöra en stor rysk enhet.
MacDonalds 10:e kår började retirera från Riga i riktning mot Preussen först den 19 december efter det att de fåtaliga resterna av Napoleons huvudarmé hade lämnat Ryssland. 26 december blev MacDonalds enheter tvungna att gå i strid med Wittgensteins avantgarde. 30 december slöt den ryske generalen Diebitsch och den preussiska kårens befälhavare York ett stilleståndsavtal, som blev känt som Tauroggenkonventionen. På så sätt berövades MacDonald sina huvudstyrkor och blev tvungen att skyndsamt retirera genom Ost-Preussen.
Södra krigsskådeplatsen (oktober-december)
18 september anlände amiral Tjitjagov med sin armé (38 000 soldater) till Donau till den orörliga fronten i trakten av Lutsk. Tjitjagovs och Tormasovs förenade styrkor (65 000 soldater) attackerade Schwarzenberg (40 000 soldater) och tvingade denne att i mitten av oktober dra sig tillbaka in i Polen. Tjitjagov, som övertog kommandot efter det att Tormasov hade kallats tillbaka, gav armén en två veckors vila varpå han den 27 oktober började marschera från Brest-Litovsk mot Minsk med 24 000 man och lämnade samtidigt general Sackens kår (27 000 man) mot Schwarzenbergs österrikare.
Schwarzenberg började förfölja Tjitjagov efter att ha kringgått Sackens positioner och efter att ha lämnat den sachsiska kåren som skydd mot denne. Reynier lyckades inte hålla emot Sackens överlägsna styrkor och Schwarzenberg blev tvungen att vända tillbaka från Slonim för att möta ryssarna. Med gemensamma kraftansträngningar lyckades Schwarzenberg och Reynier driva tillbaka Sackens till söder om Brest-Litovsk, men trots detta lyckades Tjitjagovs armé bryta sig igenom och in i ryggen på Napoleon. Tjitjagov intog Minsk den 16 november och den 21 november kom han fram till staden Borisov vid Berezina, där den retirerande Napoleon planerade gå över floden.
På Napoleons order satte Schwarzenberg den 27 november av mot Minsk, men stannade till i Slonim varifrån han via Belostok drog sig tillbaka in i Hertigdömet Warszawa.
Krigets resultat
Napoleon Bonaparte, som var ett erkänt geni i krigskonst, trängde in i Ryssland med styrkor som var tre gånger mer överlägsna än de ryska västarméerna under befäl av ryska generaler som tidigare inte hade utmärkt sig med några lysande segrar, men redan efter ett halvårs kampanj blev hans armé, den starkaste i historien, helt utplånad.
Dagens västhistoriker har svårt att förstå förintelsen av 550 000 soldater. En stor mängd artiklar ägnas åt att försöka hitta orsakerna till den store härförarens nederlag samt åt att analysera kriget. De oftast förekommande orsakerna är följande: dåliga vägar i Ryssland och kyla, man försöker skylla nederlaget på 1812 års misskörd, på grund av vilken det skulle ha varit svårt att tillgodose en normal försörjning. En ännu mer exotisk version utpekar Napoleon som den som har besegrat loppor som hade spridit tyfus bland hans soldater (dessa versioner används på engelska Wikipedia).
Ryska kampanjen 1812 (västlig benämning) fick i Ryssland namnet Stora fosterländska kriget 1812 och förklarar därigenom orsakerna till att man besegrade Napoleon. Till hans nederlag ledde en samlad mängd faktorer: hela folkets deltagande i kriget, soldaternas och officerarnas hjältemod, Kutuzovs och andra generalers fältförartalanger samt en klok användning av naturens faktorer. Segern i det Stora fosterländska kriget ledde inte bara till en höjning av den nationella andan, men också till en ökad strävan mot landets modernisering, vilket slutligen resulterade i dekabristupproret 1825.
Carl von Clausewitz kommer fram till följande slutsats då han analyserar Napoleons fälttåg i Ryssland från en militär synvinkel:
«Att ryssarna skulle lämna Moskva, bränna den och inleda ett utnötningskrig var svårt att förutse och föreföll dessutom inte så troligt; men eftersom detta hände, så var kriget, oavsett hur det än fördes, dömt att misslyckas.»
Enligt Clausewitz beräkningar räknade invasionsarmén i Ryssland, tillsammans med de förstärkningar som tillkom under krigets gång, 610 000 soldater, inklusive 50 000 soldater från Österrike och Preussen. Då österrikarna och preussarna deltog i strider på mindre viktiga krigsskådeplatser klarade de sig till större delen, medan Napoleons arméer räknade endast 23 000 soldater när de hade samlats på västra sidan om floden Wisła i januari 1813. Napoleon förlorade i Ryssland över 550 000 tränade soldater, hela elitgardet samt över 1 200 kanoner.
Enligt den preussiske tjänstemannen Auerswalds beräkningar hade fram till den 21 december 1812 genom Ostpreussen passerat 255 generaler, 5 111 officerare och 26 950 personer av lägre rang som alla befann sig «i ett bedrövligt skick och var mestadels obeväpnade.» Enligt greve Segurs vittnesmål dog många av dem av sjukdomar efter de hade kommit tillbaka i säkerhet inom sina områden. Till detta tal bör läggas till ungefär 6 000 soldater ur Reyniers och MacDonalds kårer som var verksamma på andra krigsskådeplatser. Det ser ut som om det var från dessa återvändande soldater som man senare samlade ihop 23 000 (vilka omnämns av Clausewitz) under fransk ledning. En relativ stor mängd officerare som hade lyckats rädda sig gav Napoleon möjlighet att organisera en ny armé efter att ha kallat in 1813 års rekryter.
I en rapport till tsar Alexander I bedömde fältmarskalk Kutuzov den sammanlagda mängden franska krigsfångar till 150 000 personer (december 1812).[6]
Även om Napoleon lyckades samla ihop nya styrkor, så kunde inte deras stridsduglighet ersätta de stupade veteranderna. 1813 led Napoleon nederlag i slaget vid Leipzig (eller Det stora folkslaget) och abdikerade 1814 från Frankrikes tron.
Ryssarnas sammanlagda förluster är svåra att komma fram till. Den ryskes historikern Modest Ivanovitj Bogdanovitj som var verksam i mitten av 1800-talet följde de ryska arméernas rekryteringar från dokument i Generalstabens militär-vetenskapliga arkiv. Han kom fram till att huvudarméns rekryteringar uppgick till 134 000 man.[7] Vid tidpunkten för återerövringen av Wilno i december 1812 räknade huvudarmén 70 000 soldater i sina led, medan 1:a, 2:a och 3:e västarméerna räknade 150 000 soldater i början av kriget. Således uppgår de totala förlusterna fram till december till 210 000 soldater. Enligt Bogdanovitj återvände 40 000 sårade och sjuka från detta antal. Kårernas som stred på mindre viktiga krigsskådeplatser, samt lantvärnstrupperna (opoltjenije) hade förluster på omkring samma antal (40 000 man). Med dessa beräkningar som grund uppskattar Bogdanovitj den ryska arméns förluster till 210 000 soldater och lantvärnstrupper.
Referenser & fotnoter
- ↑ Bogdanovitj, Istorija otetjestvennoj vojny 1812 g., 1859-1860, Appendix, sid. 492-503 (enligt enWiki)
- ↑ Efter delningen av Polen, i spår av Tadeusz Kościuszkos misslyckade uppror bildades illegala rörelser i bland annat Lwów (Zgromadzenie Centralne, Centralförbund med Ignacy Potocki och Stanisław Sołtyk), Poznań (Erazm Macielskis klubb), Gdańsk (Gottfried Bathold) och Warszawa (Republikansällskapet). I exil verkade personer som Józef Wybicki, Jan Henryk Dąbrowski för att bygga upp polska legioner i Frankrike och Italien i Napoleon Bonapartes tjänst. Napoleon kom tidigt att stödja polackerna dels då han tog ställning mot Polens delningar och dels då han såg polackerna som användbara i sin offensiv mot Preussen och Österrike. 1797 var 7 000 polska legionärer i Napoleons tjänst.
- ↑ E.V. Tarle, "Nasjestvije Napoleona ha Rossiju", kap. 2.2
- ↑ A.A. Kersnovskij, "Russkaja armija 1812 g."
- ↑ Bogdanovitj, Istorija otetjestvennoj vojny 1812 g., Sankt Petersburg, 1859-1860, appendix, sid. 492-503[1]
- ↑ M. I. Kutuzov, Sbornik dokumentov. Band IV. Del. 2. Moskva, 1955. Sid. 554-556, [2]
- ↑ Bogdanovitj, M.I., Istorija otetjestvennoj vojny 1812 goda po dostovernym istotjnikam, band 3, Sankt Petersburg, 1860, sid. 396
