Förnamn

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Förnamn är en persons individuella namn och står före efternamnet. Förnamn kallas även dopnamn och ett eller flera används som tilltalsnamn.

Enligt den svenska namnlagen skall varje barn ges ett eller flera förnamn, som inom tre månader från födelsen skall anmälas till skattemyndigheten. Den som endast har ett förnamn kan genom anmälan till skattemyndigheten förvärva ytterligare ett eller flera förnamn. Vanligtvis är förnamnet könsbundet och det är ibland även möjligt att utläsa bärarens generation, beroende på förnamnens växlande popularitet. Det finns dock namn som inte fogar in sig i de mallarna: namnen Kim och Alex kan användas för såväl pojkar som flickor, och namnet Erik har varit populärt sedan 1600-talet.

Innehåll

Principer för val av förnamn

Idag verkar förnamn på barn väljas ut på många olika sätt. Historiskt har dock tre tydliga principer varit vanliga i Sverige och övriga Västeuropa när det gäller val av förnamn: allitteration, variation och uppkallning.

Allitteration innebar att barnets namn skulle börja på samma konsonant som förälderns namn eller på vokal om förälderns namn börjar på vokal. Utbredningen av allitterationen är osäker; den är främst känd från folkvandringstida furstesläkter, men förefaller ha varit ovanlig redan på vikingatiden. Exempelvis började en lång rad av ynglingaättens kungar på vokal: Ane, Egil, Ottar, Anund och Ingjald. Allitteration förekommer emellertid fortfarande, även om det mest är i formen av att namnen på syskon ofta börjar på samma bokstav. [1] [2]

Variation innebar att ett av lederna i barnets namn skulle vara identiskt med motsvarande led i förälderns (eller någon annan släktings) namn, och kunde alltså bara användas tillsammans med sammansatta/tvåledade namn. Exempelvis nämns på en runsten (U461) en kvinna Fastlög, som hade sonen Fastulv och dottern Holmlög. Under vikingatiden var variationen mycket vanlig, men upphörde i stort sett när vikingatiden slutade. [3] [1] [2]

Uppkallning innebär att barnet avsiktligt får samma namn som någon annan person. Redan under vikingatiden blev detta den dominerande principen för att välja förnamn åt barn. Ofta valdes namnet från någon förälder, far- eller morförälder eller annan nära släkting; så kallad släktuppkallning. Även andra personers namn kunde dock komma ifråga, till exempel någon som gjort familjen en tjänst, eller någon man ville ställa in sig hos; så kallad hyllninguppkallning.

I vissa trakter och under vissa tider verkar släktuppkallningen ofta ha varit ganska regelbunden. Ett sådant vanligt mönster är att första sonen uppkallades efter farfar, andra sonen efter morfar, första dottern efter mormor och andra dottern efter farmor. Ett annat sådan mönster är att barnet skulle uppkallas efter närmsta avlidna släkting av samma kön. I de fall ett visst mönster verkar ha följts i mycket hög grad kallar man detta för bunden uppkallning.[4][5] Begreppet bunden uppkallning är dock något omstritt, eftersom det alltid har funnits undantag och det aldrig har varit fråga om direkt påbjudna regler.[6]

När uppkallning endast har skett efter avlidna personer, har detta satts i samband med själavandringtro.[7] Det har även funnits folktro kring detta, att personer i släkten som dött spökade om de inte blev uppkallade.[8]

Under 1800-talet ändrades mönsterna för val av personnamn kraftigt. Många nya namn infördes ("den nordiska namnrenässansen") och det blev vanligt med två eller flera förnamn. I samband med detta blev även uppkallning mindre vanlig.[9] Idag är uppkallning tämligen ovanlig när det gäller tilltalsnamn; däremot förekommer uppkallning fortfarande i stor utsträckning när det gäller förnamn som inte är tilltalsnamn.[10]

En del mindre undersökningar har gjorts för att se hur pass vanligt det faktiskt var att barn hade samma namn som olika släktingar.[11][12][13][14] Dessa undersökningar har då bara omfattat mindre områden, varför egentligen alla påståenden om uppkallning och speciellt bunden uppkallning måste betraktas som ganska osäkra.

Speciellt släktforskare har intresserat sig för uppkallning eftersom regelbunden sådan kan ge ledtrådar till släktskap, även om det aldrig kan bevisa något.

Se även

Källor

  1. ↑ 1,0 1,1 Modéer, Ivar, Svenska personnamn. Handbok för universitetsbruk och självstudier, Lund 1989.
  2. ↑ 2,0 2,1 Otterbjörk, Roland, Svenska förnamn, Stockholm 1981.
  3. ↑ Brylla, Eva, Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon, Stockholm 2004.
  4. ↑ Hallberg, Ragnar, "De bundna namnformerna", i: Osby Hembygdsförenings Årsbok 1961, s. 30-47, Osby.
  5. ↑ Sondén, Astrid. "Den bundna namngivningen", i: Släkt och Hävd 1959:2, s. 270-278, Stockholm.
  6. ↑ Sikeborg, Urban, "Hur >>bunden>> var namngivningen?", i: Släktforskarnas årsbok 1995, s. 83-85, Stockholm.
  7. ↑ Storm, Gustaf, "Vore Forfædres Tro paa Sjæ levandring och deres Opkaldelsessystem", i: Arkiv för nordisk filologi 9, s. 199-222, Lund 1893.
  8. ↑ af Klintberg, Bengt, "Kalla upp mig!", i: Studia Anthroponymica Scandinavia 21, s. 83-87, Uppsala 2003.
  9. ↑ Gustafsson, Linnea, Novation i norr. Nya dopnamn och namngivningsmönster i Skelleftebygden 1791-1890, Umeå 2002.
  10. ↑ Mellby, Therése, Namngivning & namntrender. En nulägesrapport, C-uppsats, Institutionen för Nordiska språk, Lunds universitet 2006.
  11. ↑ Nahlbom, Lars, "Dopnamnsfrekvensen i V. Vingåker 1666-1697", i: Släkt och Hävd 1981, s. 353, Stockholm.
  12. ↑ Skogsjö, Håkan, "Namngivningen på Åland - traditionstyngd eller fantasifylld?", i: Släktforskarnas årsbok 1995, s. 86-92, Stockholm.
  13. ↑ Ekberg, Joakim, Uppkallelsemyten: namngivning i Ulrika socken i Östergötland under 1700- och 1800-talen, C-uppsats, Historia, Karlstads universitet 2004.
  14. ↑ Werner, C.-G., Uppkallning eller slump?, B-uppsats, Historiska institutionen, Högskolan på Gotland 2007.

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/F%C3%B6rnamn"
Personliga verktyg