Efternamn
Från Rilpedia
Efternamn, familjenamn eller släktnamn är den del av en persons namn som anger till vilken familj hon eller han hör. Bruket av familjenamn är inte universellt historiskt sett. I många delar av världen kom de inte i allmänt bruk förrän under 1600- till 1800-talen och det finns än idag samhällen som inte använder dem. Typiskt är att många asiatiska kulturer, som i japanska namn, nämner och skriver familjenamnet först, när man refererar till en individ, medan man i de flesta kulturer i västvärlden sätter familjenamnet sist, vilket givit upphov till termen efternamn för släktnamnet eller fadersnamnet.
Sverige
I Sverige finns reglerna om hur man får använda efternamn i 1982 års namnlag (SFS 1982:670). Där står bland annat att om föräldrarna har olika efternamn så får barnet samma efternamn som det närmast föregående födda syskonet, om inget annat anmälts. Finns inget syskon och inget annat anmäls eller om inte faderskapet fastställts inom tre månader efter födelsen så får barnet moderns efternamn. I namnlagen regleras också hur man får byta namn vid äktenskap och hur man gör när man byter till ett nybildat efternamn.
Släktnamn har möjligen förekommit sporadiskt i Sverige sedan 1400-talet, då bland borgare och adeln, men gränsen mellan binamn och ärftligt efternamn är flytande, och därmed svår att ange. För båda ständerna gäller att en del förmodligen hade invandrat; bruket med efternamn är äldre i övriga Europa än i Sverige. Latiniska namnformer användes i regel av kyrkans män under den katolska tiden. Runt densamma tiden brukade prästerskapet latinisera födelseorten, och detta uppfattas ibland som namn, men denna uppfattning kan vara en senare konstruktion. Flertalet personer under medeltiden använde olika benämningar på sig själva omväxlande, och troligen var inte egennamn lika statiskt relaterade till en person som idag.
Bland adeln och rika utan släktnamn märks en tendens från medeltidens slut att börja ange släktvapnets motiv som tillnamn, vilket senare kom att bli släktnamn. Att bilda efternamn efter en plats förekom även bland adeln, varför "von" och "af" är vanliga prefix i adliga efternamn – dock är de inte förbehållna adeln, och heller inte regel bland dem. Människor som varken var adliga, präster eller borgare hade vanligen inget efternamn – däremot kunde soldater få ett personligt efternamn, ett så kallat soldatnamn, som inte ärvdes. I stället användes så kallade patronymikon som angav att personen var faderns son eller dotter (undantagsvis angavs moderns namn, i så fall om barnet var fött utom äktenskapet men detta var ingen regel). Patronymikon behölls även efter giftermål.
Ända in på 1800-talet var det främst adel, präster och borgare som hade ärftliga efternamn men även hantverkare och andra personer som inte tillhörde allmogen. År 1901 kom en förordning som reglerade hur antagande av efternamn skulle gå till. Då var det vanligt att anta ett soldatnamn som någon förfader burit, eller att ange sitt patronymikon som efternamn. Bruket att använda patronymikon i stället för efternamn avskaffades slutgiltigt vid utgången av 1966 genom den första namnlagen.
När européer invandrade till USA var det många som tog kända efternamn. Så finns det därför ett hundratal personer med namnet Bonaparte, tusental med namnet Tudor, och ännu fler med namnet Stuart.
Externa länkar
- Efternamnsstatistik i Sverige på Kindo.se
- Rixlex Namnlag (1982:670)
- GENS Surnames Info
- Var tredje svensk har ett son-namn - efternamnsstatistik från SCB
- Svenska biblioteks media om familjenamn
Se även
