Fornminne
Från Rilpedia
Fornlämning eller Fornminne är en benämning, som används om lämningar efter människors verksamhet under forna tider och som numera inte används för sitt ursprungliga ändamål. De äldsta fornlämningarna har hittats i Afrika och utgörs av stenverktyg från den äldsta delen av paleolitikum. Skyddet av fornminnen är i Sverige reglerat i Kulturminneslagen, men liknade lagstiftning finns även i många andra länder.
Innehåll |
Fornlämningar världen runt
Afrikanska fornlämningar
Alla människoarter har uppkommit i Afrika, varför fornlämningar så gamla som 2 000 000 år har påträffats här. Här finns bland annat spår från Acheuléenkulturen.
I det nordliga Afrika förekomma megalitiska gravbyggnader och monument av samma slag som är kända i Europa under namnen dösar och dolmens. I bergssluttningar hittar man inhuggna gravkammare. I det inre av Sydafrika finnas på flera platser ruiner av betydande omfång, till exempel vid Simbabye i Rhodesia. Dessa ruiner, med sina höga, runda torn och ringmurar, är uppförda av väl huggna stenblock, som vittnar om hög teknisk färdighet. De omfatta väl planlagda befästningar samt tempelbyggnader.
Åtskilliga fynd av stenredskap i olika trakter av Ekvatorial- och Sydafrika visar, att flertalet av de från Europas stenålder bekanta redskapen varit i bruk även här. Dessutom förekommer ringar av hård, polerad skiffer, som antas ha gjort tjänst som klubbhuvud.
Asiatiska fornlämningar
Från den äldre stenåldern har man i Asien påträffat lämningar i norra och södra Syrien, i Sibirien samt i Deccan i Främre Indien. Den yngre stenåldern finnes representerad över hela Asien, i Främre Asien, Persien, Indien, Kina, Japan och Sibirien. Avfallshögar liknande de danska kökkenmöddingarna har hittats vid Japans kuster (till exempel Omori). Kännedomen om metallerna har förmodligen uppkommit först i Asien och därifrån spridt sig till övriga världsdelar. Mycket gamla koppargruvor finns till exempel vid Arghana Maden vid övre Tigris. Gravar från tredje årtusendet f. Kr. har påträffats vid Mugheir och Warka (de forntida städerna "Ur" och "Erech") och ha bl. a. lämnat föremål av sten, koppar, brons, bly och guld. I Persien och Kaukasus finns rika bronsåldersfynd. Undersökningar av s. k. tells, i Palestina, till exempel Tell el Hesy och Tell Ta’annek, har uppvisat föremål från den yngre stenåldern och fram till historisk tid.
Australiska fornlämningar
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Europeiska fornlämningar
De äldsta spåren av mänsklig verksamhet i Europa kommer från den paleolitiska tiden. Förutom redskap av sten har man från denna tid funnit redskap tillverkade av ben och horn, snäckor m. m. På en del föremål finns ornament och ristningar, föreställande djur, människor och växtdelar. På grottväggar i Frankrike, Spanien och Portugal har påträffats ristningar och målningar från samma tid. Paleolitiska boplatser är kända bland annat från Spanien, Portugal, Italien, England, Frankrike, Belgien, Tyskland, Österrike, Ungern, Polen, Schweiz och södra Ryssland. När istiden förvsinner och de stora tundralevande däggdjuren dör ut, inträder mesolitikum, då människan blir beroende av jakt på mindre däggdjur för sin överlevnad. Under mesolitikum inträder också mikroliterna i redskaspiventariet.
Från den neolitiska tiden, den yngre stenåldern, är fornlämningar kända från alla delar av Europa. Under neolitikum införs jordbruket och domesticeringen av djur (hunden har dock förmodligen varit domesticerad redan under paleolitikum). Så småningom blev också metallerna bekanta, och efter en nästan överallt genomlevd övergångstid, en "kopparålder", inträder bronsåldern. Redan från början av denna tid finns i Södra Europa större fornlämningar, som lämningar av städer, borgar, vattenledningar med mera. Till de viktigaste fornfynden hör alltifrån den yngre stenåldern lerkärlen, som i skiftande former bevarats genom tiderna.
Från slutet av andra årtusendet f. Kr. tränger järnet in i Europa och tar slutligen över som nyttighetsmetall efter bronsen (se Järnåldern). Med de skriftliga dokumentens uppträdande upphör den förhistoriska tiden i de olika länderna, tidigare i södra, senare i norra Europa.
Fornminnena har gjort det möligt att uppdela Europa i kulturkretsar, olika under olika tider, att grundlägga en förhistorisk kronologi, som går tillbaka i tiden flera årtusenden f. Kr., samt att påvisa olika kulturströmningar och kulturutbyten.
Fornlämningar i Sverige
De äldsta spåren av människor i Sverige är ca 14 000 år gamla och består av senpaleolitiska lämningar i Skåne.
I Sverige finns omkring 400 000 fasta fornlämningar dokumenterade i fornminnesregistret, den största delen i Mälardalen. Uppland står för omkring 145 000, Södermanland för 90 000. Utanför Mälardalen är Västergötland det fornminnesrikaste landskapet.
Exempel på fornlämningar som återfinns i Sverige är bland annat:
Wikimedia Commons har media som rör Fornminne
Mexiko och Centralamerika
I Mexiko och Centralamerika är det i synnerhet lämningar av byggnader och bildhuggarkonstens alster, som väcker uppmärksamhet och visar att de folk som bodde där före spanjorernas ankomst hade nått en hög kulturell nivå.
Fynden härrör sig från två olika utvecklingsperioder. Till den äldre hör ruinerna i Oajaca, Guatemala och Yucatan; till den yngre de fynd som påträffats i det aztekiska rikets område. Den amerikanske forskaren J. L. Stephens, upptäckte redan under 1800-talet under sina resor i Yucatans urskogar – utom långa murar, jordterrasser, altaren, vattenledningar, brunnar, broar, obelisker med mera – ruinerna efter inte mindre än 44 forna städer, av hvilka de flesta hade vidsträckta och praktfullt smyckade byggnader. Templen är vanligen byggda i stympad pyramidform; med enkla, sneda väggytor eller med upp till åtta avsatser eller terrasser. De egentliga byggnaderna är uppförda antingen på slätmark eller på terrasserna eller på pyramidernas plattformar. De är vanligen fyrkantiga och byggda av väl sammanfogad, huggen sten. Taken är antingen horisontella, byggda av trappformigt lagda stenar, eller välvda. Ytterväggarna pryds med bildhuggerier i hög relief och med hieroglyfliknande inskrifter. Rummen i byggnaderna är vanligen långa i förhållande till sin bredd, saknar fönster och får sitt ljus genom dörröppningarna. Som exempel på byggnadsverk kan nämnas två större (170 fot höga) och en mängd mindre pyramider vid San Juan de Teotihuacan i Mexiko, monumentet i Cholula, pyramiderna i San Christobal, Teobantepec, Santa Cruz del Quiche, Jochicalco med flera ställen.
Ruiner efter hela städer ligga vid Palenque och Ocosingo i provinsen Chiapas, vid Copan i Honduras. Minnesmärken finns i Uxmal, Zayi, Chichen-Itza med flera orter i Yucatan. Den förnämsta byggnaden i Uxmal är en praktfull pyramid i tre terrasser, den nedersta 575 fot lång. Översta terrassen har ett tempel, 360 fot långt och 30 fot brett, med 25 fot höga murar, rikt smyckade med bildhuggerier. Bildhuggerierna äro antingen reliefer (människo- och djurfigurer) eller fristående statyer, utförda i en sträng, men ren stil. Mexikanarna och de centralamerikanska folken kände inte till bruket av järn. De använde däremot koppar, men inte brons. Guld göts på ett mästerligt sätt efter den metod, som kallas a cire perdue. Lerkärlsindustrien stod högt, likaså stenarbetet.
Nordamerika
I Nordamerika har man hittat stenredskap av paleolitisk typ, liknande de europeiska, men man vet ingenting om deras samtidighet. Utom i Mexico, där fornlämningar från högt utvecklade folk finns, är i Nord-Amerika fornlämningar från "moundbuilders", moundbyggare, och "cliffdwellers", klippinvånare (se Klippboningar), omtalade. Moundbyggarna ha fått sitt namn efter de kolossala jord- och stenhögar (mounds), som de uppfört och av vilka det finns många, särskilt i Mississippis floddal. Dessa mounds har stor utbredning, från Klippiga bergen i väster till Atlantiska havet i öster och från de stora sjöarna i norr till Mexikanska golfen i söder. I S:t Louis finns en mound i form av en platt pyramid, som nedtill är 750x500 och upptill 300x160 fot. En del mounds har djurform. De återger sålunda väldiga fåglar, ödlor, sköldpaddor etcetera i relief. Även omtalas en mound, som har formen av en mastodont. Några mounds har varit gravplatser, andra fästningsverk. Moundbyggarna liksom övriga amerikanska folk kände före Amerikas upptäckt inte till järnet. Däremot använde de koppar. Intressanta är också deras ofta högst smakfulla lerkärl. Av övriga fornlämningar märks de talrika kökkenmöddingarna, "shell-heaps", längs hela Nord-Amerikas kust.
Sydamerika
Vid tidpunkten för Amerikas upptäckt hade flera sydamerikanska stammar en självständig, högstående kultur. Bland de tidigaste indiansamhällena kan nämnas Chibchas i dagens Colombia, Quechuas i Peru och Aymaras i Bolivia. I Peru och Bolivia finns intressanta fornlämningar från Inkariket och de många prekolumbianska kulturer som föregick det. Bland de mest kända byggnadsverken kan nämnas soltemplet i Cusco, Machu Picchu, Sacsahuaman, och ruinerna vid Tiahuanaco, Caral Supe och Pachacamac, de två sistnämnda med byggnader uppförda av soltorkat lertegel. Övriga byggnader uppfördes av väldiga, väl sammanfogade block. Klimatet i Peru har gynnat arkeologerna, och vävnader och fjädermantlar har bibehållit sig till våra dagar. De folk, efter vilka gravar och ruiner finns i Peru och Bolivia, kände inte till järnet, och inte heller hade de några skriftecken. Redskapen var av brons och koppar samt av sten. Textilier och keramik är konstfärdigt utförda. I Colombia ha chibchas lämnat guldarbeten efter sig. I trakterna omkring Amasonflodens mynning, finns rester af arovakisk kultur. I norra Argentina finns rester av den s. k. Calchaquikulturen, som tycks ha varit en blandning av quichua- och guaraniinflytande.
Se även
Källor
- Med arkeologen Sverige runt, Bokförlaget Forum, 1987, ISBN 91-37-09153-0
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Fornlämningar, 1904–1926 (Not).
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Fornminnen, 1904–1926 (Not).
Externa länkar
- http://www.raa.se—Riksantikvarieämbetet - med information om lämningar genom Fornsök
|
||||||
