Från Rilpedia

Mesolitikum (grek. mesos, mellan och lithos, sten 'Mellanstenåldern') är den tidsperiod i människans förhistoria som ligger mellan stenålderns perioder paleolitikum och neolitikum. Begreppet "mesolitikum" används främst om utvecklingen i norra Europa^[1]. På andra platser går utvecklingen direkt från paleolitium till neolitikum, eller så talar man om epipaleolitikum.

Mesolitikum karaktäriseras främst av att den värmeperiod som inleds i och med den senaste istidens slut leder till att den paleolitiska megafaunan försvinner och de senpaleolitiska jägarna tvingas övergå till jakt av småvilt och fiske^[2]. De nya livsförhållandena leder till nya teknologiska innovationer och mikroliterna gör sitt insteg i redskapsinventariet, dessa fästs i ben- eller hornskaft. Fiskeutrustning (exempelvis flöten), stenyxor och även träföremål som kanoter och pilbågar har påträffats från perioden^[3].

Innehåll 1 Definitioner 2 Kronologi 2.1 Tidigmesolitikum 2.2 Mellanmesolitikum 2.3 Senmesolitikum 2.4 Övrigt 3 Stenteknologi 3.1 Pil och båge 4 Referenser 4.1 Noter

Definitioner

Mesolitikum kan definieras på ett flertal olika vis, som en kronologisk sekvens, ickekeramiska kulturer eller ekologiska anpassningar till en miljö i förändring ^[4]. Enligt ett synsätt definieras alltså perioden som den tidsperiod som uppträder mellan paleolitikum och neolitikum, alltså mellan den äldre och yngre stenåldern ^[5], medan t.ex. Stig Welinder definierar mesolitikum med orden ”Den mesolitiska stenåldern utgörs av lokaler utan keramik, domesticerade djur (utom möjligen hunden), och jordbruk. Dessa lokaler är äldre än 2500 f.Kr.” ^[6]. Detta sätt att definiera mesolitikum, i negativa termer, står i kontrast mot Binford och Clark som alltså ser mesolitikum som anpassningar (adaptioner) till en miljö i förändring ^[5]. Mesolitikum kan med den senare definitionen sägas börja vid olika tider på olika platser i takt med att inlandsisen drar sig tillbaka och den boreala (preboreala) miljön gör sitt insteg.

Kronologi

Mesolitikum sträcker sig mellan c:a 10000 f.Kr. och 4000 f.Kr.

Tidigmesolitikum

Tidigmesolitikum är en kronologisk avgränsning som motsvarar Maglemosekulturens tidsmässiga utbredning i sydskandinavien ( 10000 f.Kr. - 6800 f.Kr.). Det är därför troligt att den reella kopplingen till det arkeologiska fyndmaterialet är begränsat i andra delar av Nordeuropa. Den äldsta delen av mesolitikum är alltså i Sydskandinavien känd som Maglemosetiden och sträcker sig från ca. 10 000 fram till 6800 f.Kr. och karaktäriseras till sin början av en väsentlig klimatförbättring. Denna klimatförbättring ledde till att det tundralandskap, som tidigare dominerat de isfria delarna av Sverige, täcktes av en björk- och tallskog. Under den boreala tiden övergick denna björk- och tallskog till en tall- och hasselskog ^[7]. Maglemosekulturen associeras med flera artefakttyper så som kärnyxor, spetsyxor, skivyxor, cirkulära skrapor, lancettmikroliter, triangulära mikoliter och koniska mikrospånkärnor.^[8] Generellt anses Maglemosekulturen vara en inlandsbaseradkultur med boplatser belägna vid åar och sjöar i norra Europas fastland. Förmodligen är detta antagande felaktigt. Man har påträffats flera boreala lokaler under dagens havsyta mellan Skåne och Danmark samt utmed Tysklands och Polens kuster. Med andra ord återfinns de preboreala och borela gruppernas kustbosättningar under dagens havsyta.^[9]

I östra Mellansverige finns ingen namngiven arkeologisk kultur under tidigmesolitikum och endast sju tidigmesolitiska boplatser är i dagsläget undersökta (och avrapporterade) i denna del av Sverige. Dock har det sedan början av 1990-talet och framåt påträffats ett stort antal boplatser, som förmodas vara från denna tid, vid inventerigsinsatser ^{[10] [11] [12] [13] [14]}. Boplatserna har framförallt påträffats på Södertörn, i Kolmården och i Hälleforsnästrakten. Generellt kan sägas att redskap från allra första början tillverkats i kvarts framförall genom direkt plattformsmetod (även om också flinta och andra bergarter påträffats i tidigmesolitiska kontexter i östra Mellansverige). Båten var förmodligen mycket viktig för de tidigmesolitiska människorna som rörde sig i en ständigt växande skärgård och kanske bör man hänvisa till dessa människor som båtburna snarare än kustbundna. Troligen livnärde man sig i mycket hög utsträckning på säljakt under tidigmesolitikum i den östmellansvenska skärgården.

I Västsverige och i Norge finns under tidigmesolitikum först Hensbackakulturen (som i Norge vanligen benämns Fosnakulturen) och sedermera även Sandarnakulturen (Sandarna är en kulturbenämning främst använd i Sverige). Båten och skärgårdslivet var även här det centrala och i inledningen av perioden förefaller boplatserna vara mindre och mer sässongsmässigt utnyttjade än vad som är sannolikt för senare delar av stenåldern.^[15]

I öster finns tre tidigmesolitiska kulturer: Kunda- Butovo- och Veretyekulturen. Kundakulturen återfinns företrädesvis i Baltikum och Polen medan Butovo- och Veretyekulturen finns i Ryssland öster om Kundakulturens område. Alla dessa tre kulturer är efterföljare till Swiderienkulturen även om Kundakulturen ocså uppvisar drag liknande Ahrensburgkulturen. I Finland används begreppet Suomusjärvikulturen som en synonym till mesolitikum och avser alltså snarare ett tidsavsnitt än en arkeologisk kultur. Troligen har Finland befolkats av människor hörande till någon eller alla av de ovanstånde kulturerna.

Mellanmesolitikum

Mellanmesolitikum varar mellan 6800 f.Kr. - 5500 f.Kr. och motsvaras i Sydskandinavien av Kongemosekulturen^[16]. Kongemosekulturen är främst känd från Danmark och Skåne ^[17], även om dess ledartefakter, handtagskärnor och mikrospån i sammansatta spetsar förekommer även i Norge och ända upp i norra Norrland. Dock skiljer sig råmaterialet åt. I Skåne och Danmark rör det sig om flinta, medan Sverige (utom Skåne) främst nyttjat andra, lokala bergarter.^[18] Under den mellanmesolitiska perioden fylls det forna fastlandet mellan Danmark och de brittiska öarna med vatten i och med att samspelet mellan isostas (landhöjning) och eustas (havshöjning) leder till att Nordsjön och Engelska kanalen skapas.^[19]

De mellanmesolitiska jägar-samlarkulturerna var fortsatt mycket mobila och i inlandet jagade man kronhjort, älg, vildsvin, rådjur, björn och utter, men det är kanske för utnyttjandet av de marina resurserna i form av fisk och säl som poängterats kraftigast i diskussionen om mellanmesolitikum.^[17][20] Även vegetabilier var dock viktiga vilket understryks av stora mängder hasselnötsskal och skal från sjönöt som påträffas på boplatser från perioden.^[20]

Senmesolitikum

Den tid, som i södra Skandinavien tar vid efter Kongemosetiden och som får sitt slut i och med jordbrukets insteg ca. 4000 f.Kr., går under namnet Ertebøllekulturen. Det är under denna period som den första keramiken gör sitt insteg i Sydskandinavien. Idag pågår en debatt om senmesolitikum skall ses som en förberedelsefas inför neolitiseringen med en allt högre grad av bofasthet och social stratifiering eller om en fortsatt hög mobilitet (såväl geografiskt som socialt) varit normen för det senmesolitiska samhället.

I från denna period kommer också en av de äldsta kända båtarna (även om man troligen färdats på havet mycket längre än så). Båten, som var anpassad för ålfiske, är upphittad vid den kända danska fyndplatsen Tybrind Vig.^[21]

Övrigt

I norra Skandinavien används samma kronologi, även om de ovanstående kulturgrupperna inte finns här. Här finns i stället andra kulturgrupper, ofta inte lika väldefinierade som i Sydskandinavien. I stället för namngivna arkeologiska kulturer talas det ofta, mera svepande, om kvartskultur och dylikt. Exempel på en namngiven nordskandinavisk kulturgrupp är Komsakulturen i Nordnorge. I östra Europa talar man om Kunda-, Botovo- och Veretyekulturerna under den inlednade fasen av mesolitikum. Dessa kulturer återfinns öster om den så kallade Suomusjärvikulturen i Finland, som finns under hela mesolitikum.

Stenteknologi

För det mesolitiska stenhantverket är de små avslagen karaktäristiska. Mikrospånen och mikroliterna gör sitt insteg i redskapsinventariet under denna period. Dessa mikroliter har använts i kompositverktyg för att skapa skärande eggar, sårvidgare och mothak. Mikroliterna tillverkas av mikrospån, äldst är lancetterna (omkring 8200 f.Kr.), sedan följer likbenta och skeva trianglar (omkring 7500 - 6000 f.Kr.) och senare s k trapetser. Mot slutet av perioden börjar man också tillverka skevpilar och tvärpilar. Mikrostickelteknik (se nedan) kallas den teknik som används för att avskilja olika delar av ett mikrospån och därmed skapa olika typer av mikroliter. Även på platser där man inte haft tillgång till flinta tycks man ha tillverkat mikrospån, även om de områden som domineras av t.ex. kvarts och kvartsit i första hand uppvisar en utpräglad avslagsteknologi, där man tillverkar avslag dels med direkt plattformsteknik, med och utan hjälp av städ, och dessutom sönderdelar stenmaterialet bipolärt, en teknik som innebär att kraften går rakt ned i kärnan som vilar mot ett städ. Karaktäristiskt för den bipolära tekniken är kuddformade kärnor med krossmärken i bägge ändar liksom de typiska apelsinkllyftsliknade avslagen. Dessutom kommer stenyxorna på bred front under mesolitikum, dessa tillverkas både i flinta och grönsten. Först kommer kärnyxor och skivyxor och sedermera även trindyxor, lihultyxor och limhamnsyxor^[22].

Mikrostickelteknik

Ett spån är utgångspunkten för tekniken	Illustration av mikrostickelteknik	Först skapas ett jack	Spånets proximaldel avskiljs
Ytterligare jack skapas	Även spånets distaldel avskiljs	Av den mellersta delen blir regelrätta mikroliter	En mikrostickel blir, vid sidan av mikroliterna, resultatet av tekniken

Pil och båge

Mycket av den stenteknologi som uppmärksammats inom arkeologin hänger samman med tillverkning av pilspetsar. Det finns belägg för att pil och båge har använts som jaktvapen i 20 000 år eller mer.^[23] Dock är de äldsta konkreta fynden av pilbågar mesolitiska. Bevarade mesolitiska pilbågar finns från flera platser i norra Europa: ^{[3] [24]}

• Stellmoor, Tyskland. Ca 8750 f.Kr.
• Holmegård, Danmark. Ca 6500 f.Kr.
• Ageröd V, Sverige. Ca 4900–4600 f.Kr.
• Tybrind Vig, Danmark. Ca 5200–4000 f.Kr.
• Ringkloster, Danmark. Ca 4800–4000 f.Kr.
• Maglemose gård, Danmark. Ertebølle-tid / senmesolitikum.

Referenser

Noter

1. ↑ Uppslagsordet Mesolithic period, Encyclopædia Britannicas internettjänst läst 2008-02-24
2. ↑ Burenhult, G. 1999. Arkeologi i norden, del 1. Natur och Kultur. Stockholm. s. 163
3. ↑ ^{3,0 3,1} Zetterlund, P., 1985. En studie av mesolitiska bågar och pilar. Med en experimentell undersökning av tvärpilar. C- uppsats. Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet. s.3ff
4. ↑ Carlsson, T. 2007. Mesolitiska möten: Strandvägen, en senmesolitisk boplats vid Motala ström. Acta Archaeologca Lundensia, Series altera in 8°, no 54.
5. ↑ ^{5,0 5,1} Linder, F., 1997. Social differentiering i mesolitiska jägar-samlarsamhällen. CD-uppsats. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet. Uppsala. Sidan: 8
6. ↑ Welinder, S., 1977. The Mesolithic Stone Age of eastern middle Sweden. Coronet. Stockholm. Sidan: 2
7. ↑ Burenhult, G., (red.) 1999. Arkeologi I Norden: del 1. Natur & Kultur. Stockholm. Sidan: 179f
8. ↑ Brøndstedt, J.,1966. Danmarks Oldtid I: Stenalderen. Gyllendal. København. Sidan: 74 ff
9. ↑ Burenhult, G., (red.) 1999. Arkeologi I Norden: del 1. Natur & Kultur. Stockholm. Sidan: 187
10. ↑ Hammar, D & Wikell, R. 1994. Nyupptäckta stenåldersboplatser på Södertörn. Arkeologi i Sverige, ny följd 3. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.
11. ↑ Åkerlund, A, Hammar, D & Wikell R. 1996. Pioneers in the Archipelago of Eastern Middle Sweden 9000 BP. I: Human Responses to Shore Displacement. Living by the Sea in Eastern Middle Sweden during the Stone Age. Aut. Agneta Åkerlund. Studier från UV Stockholm. RAÄ. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 16. Diss. Stockholms universitet. Stockholm.
12. ↑ Wikell, R. 2002. Arkeologi på hög nivå. Nya stenåldersfynd i Södermanlands skogar. I: Kulturell mångfald i Södermanland, Del 1. Rapport. Red. Agneta Åkerlund. Länsstyrelsen i Södermanland. Nyköping.
13. ↑ Wikell, R. 2005. Many Mesolithic Sites along the Shores. Some Results from Surveys in Kolmården and Vikbolandet, Östergötland in Central Sweden. In: Identities in Transition. Mesolithic Strategies in the Swedish Province of Östergötland. Ed: Gruber, G. RAÄ. UV. Arkeologiska undersökningar Nr 64. Linköping.
14. ↑ Gustafsson, P. & Nordin, M. 2006. Ett nytt land. I: Fornvännen 2006:4. KVHAA. Stockholm.
15. ↑ Uppslagsordet Bohuslän - förhistoria, Nationalencyklopedins internettjänst läst 2008-04-10
16. ↑ Burenhult, G., (red.) 1999. Arkeologi I Norden: del 1. Natur & Kultur. Stockholm. Sidan 193
17. ↑ ^{17,0 17,1} Burenhult, G., (red.) 1999. Arkeologi I Norden: del 1. Natur & Kultur. Stockholm. Sidan: 197
18. ↑ Knutsson, K., 1993. ”Garaselet- Lappviken- Rastklippan. Introduktion till diskussion om Norrlands Äldsta Bebyggelse.” i tidskriften TOR 25 (1993). Societas Archeologica Upsaliensis. Uppsala. Sidan: 6f
19. ↑ Burenhult, G., (red.) 1999. Arkeologi I Norden: del 1. Natur & Kultur. Stockholm. Sidan 195
20. ↑ ^{20,0 20,1} Burenhult, G., (red.) 1999. Arkeologi I Norden: del 1. Natur & Kultur. Stockholm. Sidan 199
21. ↑ Renfrew, C. & Bahn, P. 2000. Archaeology: Theories, methods and practice. Thames & Hudson. London. Sidan 301.
22. ↑ Nordqvist, b. 1997. "Mesolitiska grönstensyxor iVästsverige". i: Larsson, M. & Olsson, E. Regionalt och interregionalt: Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar, skrifter nr. 23.
23. ↑ Lindbom, P. 2006. Vapnen i wreccornas tid, 150 - 500 e.Kr. om de romerska auxilarpilspetsarna och den västliga traditionens framväxt. Uppsala universitet. Uppsala. Sidan 35.
24. ↑ Söderblom, M., 1990. Pilbågens användning som jaktvapen under äldre stenålder. C- uppsats. Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet. Sidan 8ff.