Landskap (terräng)
Från Rilpedia
Landskap är benämning på ett geografiskt område med synlig geologisk, biologisk eller kulturell karaktär. Vissa definitioner har dessutom kravet att området måste ha en viss minsta storlek (några km²) för att kunna kallas landskap. Landskapskaraktären definieras ofta enligt en skala som går från ”orörd natur” (naturreservat, nationalparker) till storstadens centrum, det förment sterila stadslandskapet. I skalans ena ände bestämmer geologin och biotoperna karaktären, i den andra finns det modernaste tänkbara kulturlandskapet där man tenderar att bortse från den växtlighet och de djur som finns även i storstäder.
Från början har begreppet landskap en bestämd territoriell innebörd men det har successivt vidgats till att omfatta även andra miljöer, verkliga eller föreställda, med gränser av annan art än judiciella och administrativa. Ett exempel på det sistnämnda är skogsbrynet som av många uppfattas som en gräns mellan kulturlandskapet och den av människan opåverkade naturen. Vanligt är också att man uppfattar natur och landskap som synonymer. Synsättet går tillbaka till 1800-talets nationalromantik som kopplade samman den nationella identiteten med det svenska landsbygdslandskapet. En vanlig förväxling är därför också den mellan landskap och landsbygd.
Ett teori är att landskapet, i den här aktuella betydelsen, uppstod samtidigt med landskapsmåleriet, en konstart där landskapet från att vara bakgrund för skildring av olika aktiviteter eller historiska händelser blir konstnärens och betraktarens huvudobjekt. Landskapsmåleriets genombrottsperiod som en huvudgenre inom måleriet sammanfaller med nationalromantiken.
Innehåll |
Myten om den “orörda naturen”
Under de stora upptäcktsfärdernas tid kom de europeiska resenärerna ofta in i områden som var glest befolkade och till synes orörda av människan. Föreställningen om kartans ”vita fläckar” som en orörd vildmark där en människa aldrig satt sin fot växte fram, samtidigt med en annan fantasiprodukt, ”den ädle vilden”. Urbefolkningarna i de nyutforskade områdena förmenades av européerna att leva i en ekologisk balans med naturen där överutnyttjande av resurser eller medvetet omformande av landskapet i större omfattning inte förekom. Ett typiskt svenskt exempel på denna felsyn är världsarvet Laponia som av många besökare uppfattas som orörd natur. För samer är dock Laponia i högsta grad ett kulturlandskap som deras verksamhet påverkat och format i århundraden.
Myten om den orörda naturen har under modern tid successivt kommit att ifrågasättas allt starkare. Det handlar i själva verket ofta – som i fallet Laponia - om en extensiv markanvänding av ett slag som avvek från det gängse europeiska och vars spår därför inte observerades av ”vildmarkernans” europeiska utforskare. Synsättet har ändå levt vidare till våra dagar, inte minst i Sverige, där arbete med landskap under lång tid har haft denna felaktiga allmäneuropeiska föreställning som en viktig utgångspunkt. Man har talat om arternas mångfald och vikten av att lämna värdefulla biotoper orörda, utan insikt om att de aktuella biotoperna aldrig hade uppstått utan mänsklig påverkan och att de lämnade orörda kommer att försvinna.
Trots att det i Sverige sedan århundraden inte längre finns någon av människans historiska markanvändning opåverkad ”orörd natur”, har man alltså oftast gjort en mycket klar gränsdragning mellan naturlandskap som främst ger en av biotoper eller geologi framkallad ”naturupplevelse” och kulturlandskap där även för lekmannen tydliga spår av människans historiska påverkan är dominerande. Det rör sig i det senare fallet ofta om det öppna odlingslandskapet. Mer sällan nämns i det sammanhanget stadslandskapet ("cityscape").
Påfallande ofta bortser man vid vistelse i miljöer där biologin till synes bestämmer karaktären, t ex skogen, att det inte alls rör sig om någon naturlig skog utan ett resultat av lång tids medvetet skogsbruk med systematiskt virkesuttag, gallring och planteringar, svedjebruk och djurbetning mm. De flesta människor som inte själva arbetar med skogen har mycket svårt att redogöra för skillnaderna mellan urskog, naturskog och kulturskog. En mycket stor andel av Sveriges befolkning har knappast någon gång i sitt liv vandrat i en naturskog, än mindre i en urskog. Det finns nämligen inte mer än ca 9 000 km² naturskog kvar i Sverige, vilket är drygt 3 % av den totala skogsarealen.
Den europeiska landskapskonventionen
Europeiska landskapskonventionen som trädde i kraft 2004 i och med den tionde ratifikationen företräder ett nyare synsätt med en mer antropocentrisk utgångspunkt för definition av landskap. Konventionen, som hittills undertecknats av 34 länder och ratificerats av 27, fastslår att landskap är allt som människor uppfattar som det. Ett annat sätt att uttrycka saken är att landskap är det man ser när man tittar ut genom fönstret var man än bor, eller det man ser på väg till och från jobbet, lika väl som det landsbygdslandskap som många söker sig till på sin fritid. Enligt detta synsätt är landskapet alltid ett resultat av växelverkan mellan människa och natur. En illegal soptipp i staden är lika mycket landskap som ett världsarv i till synes orörd natur. Att landskapen kan värderas olika är en annan sak. Enligt konventionens synsätt är landskapsplanering och bevarandet av värdefulla landskap en viktig samhällelig uppgift. Länder som ännu inte ratificerat konventionen är: Azerbadzjan, Grekland, Ungern, Malta, Schweiz och Sverige [1].
Se även
Källor
- NE, även nätupplagan.
- Skogsencyklopedin (red) Michael Håkansson, (utgivare Sveriges skogsvårdsförbund, Stockholm 2000)
- Riksantikvarieämbetets landskapssidor
- Europarådets sida om landskapskonventionen, på engelska.
- Naturvårdsverket
- Skogsstyrelsen
