Hällristning

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Ett collage av hällristningar i Häljesta, Västmanland (se bildförklaring i artikeln om Häljesta).

Hällristning, en arkeologisk benämning på symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn och har i de flesta fall[källa behövs] varit ifyllda med färg såsom ockra.

Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr.[källa behövs] Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, s.k. hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år.

Innehåll

Teorier om bakgrunden till hällristningar

Commons-emblem-issue.svg
 Denna artikel eller stycke har ansetts innehålla text med låg reell substans.
Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information.


Människan har sen tidernas begynnelse, förmodligen i samma stund som hon blev medveten om sig själv, avbildat den värld hon lever i och de föremål som hon var beroende av, önskade sig, få kontroll över, hade drömt om eller var rädd för. Det stora problemet med tolkning av hällristningar ligger i det omöjliga för dagens människa att sätta sig in i hur forntidsmänniskan tänkte, vilka delar av hjärnan som var mest dominerande och i hur stor grad forntidsmänniskan styrdes av verkligt tänkande, medveten planering, instinkter, vidskepelse, gruppens förväntningar på individen och eventuella gudar som man tillbad och offrade till. Man hade inga som helst kunskaper om hur naturen egentligen var uppbyggd under forntiden utan gick på erfarenhet av hur olika fenomen yttrade sig beroende på hur man handlat i en viss situation och byggde på så sätt upp en erfarenhetsbank som fördes vidare och utvecklades av nästa generation. De är belagt att de stora kliven i utvecklingen skedde när man hade ett utbyte med andra folkstammar och andra kulturer. Merparten av de hällristningar man funnit inom Norden i form av enbart figurer utan språktecken har hänförts till "bronsåldern" med ett tidsspann på 1250 år (1800-550 f. Kr.) vilket nog kan betraktas som en mycket grov gissning. Det är belagt genom att studera isborrkärnor att en lång period av varmare klimat uppstod i Skandinavien för omkring 3000 år sen, alltså 1000 f. Kr. och 2000 år före den tid man anger som Vikingatid när man i huvudsak reste stenar som man ristade på, men också i viss utsträckning plana hällar. Under den varma perioden kan man anta att is och snö var ett okänt begrepp i södra Sverige vilket borde ha gynnat tidiga bosättningar i södra Sverige och ristningar på horisontella klipphällar som exemplvis i Bohuslän. Det är knappast troligt att man lade ner ett massivt arbete på att knacka in figurer i granit om ristningarna varje år skulle döljas av snö. Man kan därför anta att de första hällristningarna som saknade språktecken gjordes under en mycket gynnsam klimatperiod i Skandinavien långt före den officiella bronsåldern i Sverige.

De spår vi ser idag av forntida mänsklig aktivitet i form av hällristningar är förmodligen bara mycket små spillror av allt det som forntidsmänniskan skapade i form av bilder på andra mer lättbearbetade material som på avbarkade träd och plana trästycken som av naturliga skäl inte finns kvar.

Det är inte helt osannolikt att man även i Skandinavien liksom i många andra kulturer i första hand målade på släta klipphällar som låg i dagen, vilket kan beläggas av att man hittat färgfragment i skårbotten på de inhuggna hällristningarna som man förmodar varit färglagda för att framträda tydligare där man måste ha använt någon typ av färg som klarade regn och fukt en längre tid, en färg som också kunde användas för att enbart måla med på släta ytor. Det var kanske just färgens begränsade beständighet som gjorde att man började hugga in skåror i bergytan efter att först ha målat upp figurerna och kunde på så sätt lägga in ett tjockare lager färg som höll en betydligt längre tid. Om inknackningen gjordes på ytor som först hade färglagts kommer färgfragment att tryckas in i bergets mikroskopiska sprickor i ytan med mycket högt tryck vid slagen och kvarstå i berget under en mycket lång tid.

Idén att rista i berg i Skandinavien kan också ha uppkommit genom inflytande utifrån från andra kulturer som låg flera tusen år före de Skandinaviska hällristningarna. Att inhuggna figurer i berg var beständiga till skillnad från avbildningar på andra underlag förstod man säkert tidigt och därför började knacka in figurer på bergytor för de arbeten man ville bevara för mycket lång tid framöver. Det faktum att man använde ett underlag som inte gick att flytta på och heller inte lätt kunde förstöras belägger de teorier som anger att hällristningar i många fall användes som ett sätt att befästa sitt revir för inkräktare, en typ av beständiga bomärken som man placerade i utkanten av reviret för att skrämma bort inkräktare och i så fall med all sannolikhet gjorde avbildningar som skulle verka avskräckande, som många krigare med vapen och stora fantasifulla båtar med många krigare ombord.

Hällristningar var uppenbarligen oerhört tidsödande med de enkla verktyg som fanns tillförfogande och pågick också förmodligen under flera generationer på samma klipphäll där nya avbildningar kom till efter hand eller ändrades vilket gör många stora hällristningar mycket svårtolkade. Till detta kommer det troliga att boplatser förändrades, reviren ändrades och nya folkgrupper övertog gamla revir vilket naturligtvis gör det hela än mer förvirrande när man försöker finna någon logik i en blandning av både tidsepoker och olika folkgrupper som kan ha använt samma berghällar för sina avbildningar. Vissa experiment har genomförts för att försöka klargöra den teknik som forntidsmänniskan måste ha använt och tidsåtgången för att åstadkomma en viss figur vilket också kan ge helt ny kunskap om bakgrunden till hällristningar och de miljömässiga förutsättningarna, typ av berg som är lättast att bearbeta och som ger bästa resultat m.m.[1].

Det är vidare mycket troligt att det inte var vem som helst som ägnade sig åt hällristningsarbeten utan speciellt personer med ett mycket starkt behov av att avbilda sin samtids föremål, önskningar och drömmar, d.v.s. tidiga konstnärer med individuella uppfattningar om hur olika föremål skulle avbildas, vad som skulle avbildas etc. och som också blev duktiga på tekniken att med minsta möjliga ansträngning hugga lagom breda skåror i berget eller större ytor som i vissa fall också slipades till en helt jämn yta och sen färglades för att framträda tydligare. Några speciella regler för utformningen av bilderna fanns det troligtvis inte, som man däremot kan belägga utvecklades senare under vikingatiden, utan olika ristare kopierade förmodligen varandra och modifierade formerna efter eget behag. En del var förmodligen också betydligt skickligare än andra att återge en viss bild med minsta möjliga ristningsarbete vilket borde avspegla sig vid en jämförelse, speciellt mellan olika hällristningslokaler. På de runristningar som kom fram under vikingatid framgår det tydliga skillnader mellan olika ristare i både konstnärlig utformning och huggteknik.

Människans behov av att avbilda sin omgivning med bestående bilder är ett genetiskt arv som inte behöver läras in och är i högsta grad kvar än idag där man även kan påvisa spillror av detta hos människans närmaste "släkting" schimpansen. Skillnaden mellan forntid och nutid är egentligen bara verktygen och underlaget för avbildningen. Senare hällristningar på både runhällar och resta runstenar från vikingatid med skrivtecken och sirliga utsmyckningar där man ristat in namn på avlidna släktingar har uppenbart utgjort gravmonument som man ville bevara för evigt och förekommer fortfarande i form av gravstenar som ofta kan vara rikt utsmyckade. Andra runhällar och runstenar från vikingatid kan berätta om exempelvis segerrika krigståg som man ville skapa ett evigt bestående minne över.

Bildteknik

Ett genomgående tema på de flesta hällristningar från sten- och bronsåldern är att föremålen och figurerna avbildades i den vyn som lyfte fram föremålets särdrag. I en sammansatt figur avbildades de olika föremålen var för sig utan hänsyn till ur vilken vy de andra delarna avbildades. Avbildningarna har stora likheter med nutida barnteckningar där detaljerna inte är det viktiga utan föremålet i sig. Ett bra exempel på detta är en hällristning i Tanum med en vagn som dras av två oxar där alla fyra hjul avbildats i den vy som tydligast återger föremålet "hjul" och oxarna på samma sätt med ben och horn[2]. Även båtar avbildades förmodligen på samma sätt och kan därför inte ses som riktiga sidovyer av båten som en ritning utan båtens särdrag sedd ur olika vyer.

Avbildningar av båtar och skepp från bronsåldern

Olika teorier har framförts hur dessa tidiga båtar såg ut. Grunden är ursprungsbåten som bevisligen var den enkla urholkade stocken från stenåldern som man sen byggde vidare på. Bronsåldersbåten på de flesta hällristningar, med det karakteristiska utseendet av en "släde" på medar, är enligt vissa teorier en utveckling av stockbåten försedd med utriggare för att öka sidostabilteten där "meden" undertill, utgör utriggaren som är förbunden med själva skrovet eller stocken med ett större eller mindre antal tvärgående strävor. Det finns belagt från utgrävningar av senare tiders bosättningar att man också gjort "tandembåtar" av två lika stora stockbåtar tätt intill varandra som förenades med tvärgående strävor likt en hoptryckt katamaran vilket ger betydligt högre sidostabilitet och bärighet än enbart ett skrov. Om utriggare användes var det naturligtvis i hög grad kännetecknande för föremålet "båt" för bronsåldersmännikan. Ytan mellan skrov och utriggare kunde utnyttjas som en lastyta vilket vissa båtavbildningar antyder där man huggit in många strävor mellan skrov och utriggare eller ristat "kryss" mellan skrov och utriggare. Utriggaren är på de flesta hällritningar inte försedd med några utsmyckningar utan bara uppåtböjd i ena eller båda ändar. Skrovet där besättningen förmodligen satt på knä, som visas på en del hällristningsbåtar i Tanum, är däremot i de mer detaljrika avbildningarna i de flesta fall försedd med större uppåtböjda strävor, främst i den ena änden, förmodligen i fören på båten, som avslutats med någon typ av djurhuvud, ofta med horn som utsmyckning. De flesta är eniga om att de vertikala streck som huggits in likt en kam utgör besättningen som sitter på rad efter varandra i skrovdelen vilket belagts av att på vissa avbildningar är de enkla strecken försedda med en avslutande rund del som man tolkat som en människas huvud. Att man i vissa fall huggit in oproportionerligt många i besättningen, upp till fler än 40 personer är en underlighet som förklarats som fantasiavbildningar. Den storlek på farkost kunde man rimligen inte tillverka på bronsåldern.

Indelning

Många olika kulturer har gjort hällristningar, även kallade petroglyfer, med olika stil och innehåll. Inom Norden skiljer man mellan jägarfolkens ristningar och bondefolkens ristningar. De tidigaste hällristningar gjordes av stenåldersjägare, kanske redan så tidigt som 7000 år f.Kr. Tyngdpunkten av dessa ristningar finns i mellersta och norra Skandinavien där motiven tydligt avspeglar de skilda miljöer som de olika urtidsfolken levde i, långt från kusten respektive nära kust och hav. Traditionen att knacka in figurer och senare text fortsatte genom årtusenden, länge efter att folken i södra Skandinavien blivit bönder. Ristningar med jaktmotiv är bilder av olika jaktbyten som björn, ren, hjort och älg där människofigurer uppträder med olika jaktvapen som spjut och pilbågar. I kustområdena avbildas båtar, havets djur och de fångstredskap man hade för fiske. Motiven är ibland utförda med förbluffande realism, ibland mera symbolisk. En del djur är avbildade med inre organ: den så kallade röntgenstilen. Djurbilderna kan ha haft någon form av magisk innebörd för att exempelvis bringa jaktlycka, men kan också vara uttryck för totemism, d.v.s. människors eller stammars uppfattning av samhörighet med vissa djur. Tamhunden fanns tidigt hos människan och är ofta avbildade i jaktsammanhang genom att man med stor sannolikhet använde hunden liksom idag för att söka upp sina bytesdjur. Ett annat faktum är att hunden genom korsning med olika raser utvecklades med unika genetiska egenskaper till skillnad från många andra djur och tidigt tydde sig till människan som blev hennes trogne vän och samarbetspartner. Hunden blev på det sättet en del av familjen och ingick därför som en naturlig del av hällristningar. Andra motiv, t.ex. i Västnorge, är geometriska eller kaotiska mönster, slingor och nätformer som troligtvis har transcendent upphov. Personer, som hade särskild insikt i andevärlden, gjorde kanske sådana bilder både som en hjälp och som en redovisning av andliga "resor".

I den allra sydligaste delen av Skandinavien är inga jaktristningar kända. I gengäld finner vi här ett stort antal ristningar från bronsålderns bondekultur (1800-550 f.Kr). Bronsåldersristningarna har en helt annan motivvärld och ett annat ursprung än jaktristningarna, men på vissa platser som vid Nämforsen i Näsåker (Ångermanland) eller i Trondheimsområdet möts de två traditionerna på samma häll.

Bronsåldersristningarna har en rad dominerande symboler: skepp, fotsulor och hjulkors, som är utbredda och ganska likartade i hela södra Skandinavien. Andra motiv som människor, djur och vapen uppträder i vissa områden, framför allt i Bohuslän. Den vanligaste hällristningen är dock de så kallade skålgroparna; runda, urknackade fördjupninger i berget. Skålgroparna kan vara stora som ett halvt äpple och det kan finnas flera hundra på samma plats, men oftast är de oanseliga. De är i många områden en av de talrikaste typerna av fornlämningar överhuvud taget. Man har ännu inte lyckats tyda innebörden av dessa skålgropar även om många teorier framförts bl. annat att de skulle ha använts i samband med offergåvor till olika gudar.

Utbredning

Hällristningarna i Skandinavien utbreder sig från Skåne upp genom Sverige ända upp till mellersta Norrland och Nordnorge. Några typiska platser

Hällristningen "Skomakaren", Brastad, mellersta Bohuslän. Foto: Julius Agrippa.

Det finns över 10000 lokaler med bildristningar i Sverige. Nya upptäcks varje år, ofta genom aktiv eftersökning. Det finns också åtskilliga tusen i Norge, och ett par hundra i Danmark. Från det danska området finns dock en rikedom av andra fynd från bronsåldern, och det finns många intressanta förbindelser mellan dessa verkliga föremål och hällristningsbilder.

Ett exempel på ett relativt nytt fynd av fångstristningar är från 1984 längst Stornorrforsen på en liten ö i forsen, 15 km från Umeå. Det senaste fyndet var svåridentifierat, och efter att ha identifierat hällen en solklar dag begav man sig ut en mörk natt ett år senare för att belysa området med ficklampor då man genast förstod att det rörde sig om hällristningar. Möjligtvis har de flesta platserna varit öar under den tid då inlandsisen smälte bort.

Det största hällristningslokalen i norra Europa ligger vid Nämforsen i Ångermanland, medan den högsta koncentrationen finns i ett område i Bohuslän.

Jaktristningar dominerar i norr och innehåller jaktviltmotiv såsom älg, ren och hjort. I söder dominerar jordbruksristningar med motiven skepp, cirkelfigurer, djur, fotsulor, skålgropar och människofigurer.

Hällristningar och de besläktade hällmålningarna förekommer i alla bebodda världsdelar. I Afrika finns de äldsta, men även i Nordamerika, Sibirien, Centralasien, m.m. finns det många hällristningar. Skandinavien är den dominerande hällristningsregionen i Europa, men även i alpländerna, på den Iberiska halvön och på de Brittiska öarna finns en del hällristningar som också till största delen är från bronsåldern.

Dialekt

Närliggande ristningar innehåller olika "dialekter" av bildkonst.

Syftet

För närvarande vet man inte syftet med ristningarna, och ambitionen har varit att finna eller avkoda en tidig form av skrift (bildspråk). De mest spektakulära är de sibiriska hällristningarna, som icke har kunnat tydas, och där mytologin om en forntida handel med Sydeuropa anses vara förklaringen.

De skandinaviska ristningarna anses kombinera avbildningar med revirhävdande bland stamfolken. På senare år har man, vilket kännetecknar skandinaviska och nordamerikanska hällristningar, funnit vapenbitar, såsom pilspetsar, i marken nedanför hällen vilket kan tyda på att man använt dessa järnföremål som verktyg vid ristningar om dom inte gick att använda för annat. En del av ristningarna har sexuella motiv (jämför skålgropar), där man ser personer i samlagsställningar samt tidelag. Flera innehåller också motiv med schamanistiska drag. Dessa motiv kan tyda på att de huvudsakligen använts i religiösa sammanhang.

Hällristningar på nordnorska Alta har stor likhet med medeltidens ringtrummor från samma område.

Bildgalleri

Avbildningar av båtar i Tanum

Båt.
Båt. Djurhuvud i för och akter.
Båt med solsymbol.
Båt med hornförsedda djurhuvud i för och akter, människor och fåglar.
Båt. Djurhuvud i fören. De korta verikala strecken mitt i båten ska förmodligen föreställa människor.
Båt. Hornförsedda djurhuvud i för och akter. En människa i båten (det vertikala strecket mitt i båten).
Två båtar intill varandra på samma häll med människor som sitter på knä. Övre båtens skrov heltäckande inristad, undre i klassisk stil med tydlig typ "utriggare".
Båt med människor.

Avbildningar av redskap och människor i Tanum

Dragdjur med horn, vagn och människor.
Människa som plöjer. Plog och dragdjur med horn.

Noter

  1. ↑ Hällristning utförd av Institutionen för Arkeologi vid Göteborgs Universitetet i Tanums Hede, 1995.
  2. ↑ Oxvagnen i Tanum härrör enligt uppgift från perioden sen bronsålder.

Se även


Question book-4.svg
 Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009)

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/H%C3%A4llristning"
Personliga verktyg