Från Rilpedia

Sämskskinn, en speciell form av mjukbehandlat skinn som förr bla användes för att sy kyller, byxor, västar, handskar, livgehäng, karbinremmar mm till den karolinska armèn. Numera används skinnet mest till folkdräktsbyxor, handskar och bilrengöring. Skinnet framställs ifrån djurhudar genom fettgarvning och kommer idag oftast ifrån get, men även ifrån oxe (buffel), hjort (bock) eller älg. Det sämskade älgskinnet kan bli så tjockt som 1 cm och var i tjockleken 5 mm ett populärt skyddsmaterial i 1600-talets uniformer, då det kunde klara splitter och värjhugg. Det har en väldigt hög uppsugningsförmåga och används bland annat till att putsa bilar. Idag tillverkas även sämskskinn i syntetmaterial. I Jämtland var det vanligt att den unge mannen ofta fick sitt första par sämskade älgskinnsbrok (sämskade älgskinnsbyxor) i de tidiga tonåren och han blev då att kallad gålbeining (gulbeningen), pga av de nya sämskinnets klargula färg. Denna ljusa färg ändrades dock med tiden och byxorna kunde efter ett strävsamt liv, bokstavligen stå själva.

Framställning av naturligt sämskskinn

Huden skrapas ren ifrån hinnor på köttsidan och hår på narvsidan. Sedan smörjer man in hudens köttsida i fett, ofta använder man djurets hjärna och/eller tran men fiskleverolja och klövfett går också bra. Notera dock att hjärnan måste kokas tills den blir vit och sedan svalna om denna skall användas. Huden får vila en dag och sen skrapas narvsidan varpå båda sidorna smörjs in med fett. Huden får sen vila minst ett dygn och sen tvättas det i såpavatten. Huden kan med fördel få stå i såpavattnet under natten. För att avgöra om garvningen är tillräcklig kan man testa så att huden släpper igenom luft i ett vattenbad. Efter detta återstår mjukgöring i flera steg.