Lavskrika

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Lavskrika
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Missgynnad
Perisoreus infaustus2.jpg
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Tättingar
Passeriformes
Familj: Kråkfåglar
Corvidae
Släkte: Lavskrikor
Perisoreus
Art: Lavskrika
P. infaustus
Vetenskapligt namn
§Perisoreus infaustus
Auktor: Linné, 1758
Lavskrika fotograferad i Finland i mars.
Lavskrika fotograferad i Finland i mars.
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Lavskrika (Perisoreus infaustus) är en kråkfågel som förekommer i lavklädd barrskog från Norge till östra Sibirien, och är en utpräglad stannfågel inom sitt utbredningsområde. Lavskrikan känns igen på sin gråbruna yviga fjäderdräkt, och den har en klar roströd färg på vingteckningarna, stjärten, och övergumpen. Lavskrikan är känd för att vara mycket orädd, och söker sig ofta till människor i skogen för födosök. Den har också spelat en viktig roll i folklore. Lavskrikan är Norrbottens landskapsdjur.

Innehåll

Utseende

Lavskrikan är mindre än de flesta kråkfåglar, har en genomsnittlig längd på 26-29 centimeter, ett vingspann på 40-46 centimeter och en vikt på 80-95 gram. Den är betydligt mindre än sin släkting nötskrika (Garrulus glandiarius) och något större än björktrast. Dess mycket yviga fjäderdräkt är gråbrun med en brunsvart hjässa och roströd övergump, liksom stjärtsidorna. Mellersta pennparet på stjärten är askgrått. Även vingknogarna är klart roströda på ovansidan vilket tydligast syns i flykten. Strupen är gråaktig, den svarta näbben är liten och rätt kort och dess befjädring på näsborrarna bildar en liten beige tuss vid pannan. Ögon och tars är svarta. Könen och åldrarna är lika men honan är något mindre och juvenila lavskrikor skiljer sig med ett något brunare ryggparti och mer enfärgad fjäderdräkt.

Flykten är smidig och tystlåten, med glidande inslag och de brukar röra sig från träd till träd. Den kan ofta påminna om en stor mes då den klänger upp och ned i grenarna.[2]

Läte

Lavskrikan är mestadels tystlåten men den har trots det ett mycket brett register och många läten liknar nötskrikans. [3] Ibland hörs ett kort, jamande geä, ett uppåtböjt kui samt ett något tunnare kiij. När fågeln är upprörd kan den låta sig höras ett skränande, ljudligt läte; krääh eller ”gäääh”; båda lätena har många likheter med nötskrika men lavskrikans läten är spädare. Lavskrikans sång utgörs av en sällan hörd, jamande, kvittrande och visslande skuggsång som endast kan höras inom cirka 20 meters avstånd. Båda könen sjunger.[3]

Utbredning och taxonomi

Lavskrikan är en stannfågel som förekommer över större delen av den norra barrskogsregionen från Skandinavien, genom Ryssland österut till Stilla havet.

Lavskrikan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet. Han placerade den i gruppen med kråkfåglar under namnet Cractes infaustus.[4]

Merparten av de tio underarter som arten brukar delas upp i beskrevs i början av 1900-talet av Peter Petrovic Sushkin, Boris Stegmann och Sergei Alexandrovich Buturlin verksamma vid ornitologiska avdelningen på Zoologiska institutionen vid Rysslands Vetenskapsakademi.[5]

Följande listning av underarternas utbredning följer Larsson 2001:

  • Perisoreus infaustus infaustus - nominatformen förekommer i centrala och norra Skandinavien, i norra Finland och på Kolahalvön
  • Perisoreus infaustus ostjakorum (Sushkin & Stegmann, 1929) - förekommer i norra Europeiska Ryssland norr om 64° N och österut till floden Jenisej.
  • Perisoreus infaustus ruthenus (Buturlin, 1916) - förekommer från Onegasjön och österut till områdena kring Barnaul och Tomsk i västra Sibirien.
  • Perisoreus infaustus yakutensis (Buturlin, 1916) - förekommer från Jenisej och österut till Tjuktjien.
  • Perisoreus infaustus opicus (Bangs, 1913) - förekommer i centrala och västra ryska områdena av bergskedjorna Altai och Sayan.
  • Perisoreus infaustus rogosowi (Sushkin & Stegmann, 1929) - förekommer i centrala Sibirien, från områdena kring Tomsk och österut till områdena kring Irkutsk.
  • Perisoreus infaustus sibericus (Boddaert, 1783) - förekommer i norra Mongoliet och österut till Transbajkal.
  • Perisoreus infaustus varnak (Sushkin & Stegmann, 1929) - förekommer i bergskedjan Stanovoy och kring de övre delarna av Amurfloden i östra Sibirien.
  • Perisoreus infaustus sakhalinensis (Buturlin, 1916) - förekommer i områdena kring de nedre delarna av Amurfloden o i Sakhalin
  • Perisoreus infaustus maritimus (Buturlin, 1915) - förekommer i Primorje kraj och nordöstra Heilongjiang.

Förekomst i Sverige

Lavskrikan förekommer i Sverige i inlandet från norra Värmland, i mitten av Dalarna och nordvästra Gästrikland och norrut,[6] men saknas i ett 20 - 50 kilometer brett bälte längs norrlandskusten. [6] Norrut (och upp i fjällkedjan) går den lika långt som granskogen.

Biotop

Lavskrikan trivs i gammal granskog rik på trädlavar, arten kan dock ses i andra typer av barrskog. Gamla, slutna skogar, oftast äldre än 60 år, brukar föredras av lavskrikan, eftersom den täta skogen utgör ett gott skydd mot predatorer som exempelvis duvhök. [6]

Lavskrika som matas med bröd...

De adulta fåglarna tillbringar mer tid på marken och till födosök i grandominerade skogar än i skog som till större delen utgörs av högstammig tallskog. De mycket täta skogarna används mycket sparsamt, dock brukar denna delen av skog användas av nyligen utflygna fåglar. [6]

Häckning

Häckningen inleds från slutet av mars - början av april. Boet byggs av båda könen, och består av en grund bale av pinnar, kvistar, lavar och bark. Det är omsorgsfullt byggt, placeras ganska nära marken, tätt intill en gran, björk- eller tallstamm och fodras med näver och fjädrar från olika sorters hönsfåglar som tjäder, orre och ripa. Den ses ibland plocka upp fjädrar som först placeras i barkspringor i träden, för att senare användas till bobalen.[7]

...och som flyger iväg med bytet.

Honan lägger 3-5 ägg som är smutsvita med grönaktig anstrykning, tecknade med grå- och grönbruna fläckar. Ruvningen pågår i cirka 20 dagar. Båda könen matar ungarna i runt 20-24 dygn, under denna tid är fåglarna väldigt diskreta för att undgå upptäckt av boet. Kråka, korp och nötskrika är de främsta orsakerna till en misslyckad häckning, men även ekorre. Häckningsframgångarna har visat sig vara mindre i revir vid bland annat soptippar och samhällen, där andra kråkfåglar finns. Lavskrikan hade större framgång i områden med relativt tät äldre skog än i fragmenterad skog. Storleken på reviret varierar mellan 50 och 150 ha.

Föda och födosök

Lavskrikan är allätare och dess diet består till större delen av bär (mest blåbär), samt mindre däggdjur, insekter, fågelungar, och svamp, beroende på tillfälle och tillgång. [6]

Från och med juli tills den första snön faller, hamstrar lavskrikorna mat som sedan göms undan för vintern. [7] Födan samlas in individuellt och så gott som alla lavskrikor använder sig av sina egna förråd. Av samtliga matbitar som har samlats in av en lavskrika äts cirka 90%, vilket kräver en otrolig minneskapacitet. [7]

Under högvintern sänker lavskrikan sin kroppstemperatur för att spara energi, och är mycket inaktiv. [7]

Den är allt annat än en skygg fågel och skogsvandrare får ofta se fågeln som kan bete sig nyfiket i människors närhet. Efter bara en liten stunds bekantskap kan den vilda lavskrikan mycket väl låta sig handmatas likt en tam gråsparv.

Namn och folklore

Illustration av lavskrikor från Naumanns fågelbok Naturgeschichte der Vögel Mitteleuropas från 1905.

Lavskrikan har på flera platser ansetts bringa otur. Fågelns vetenskapliga namn är Perisorenus infaustus, som ordagrant betyder "Olycksbringande pratmakare". [8]tyska heter arten Unglückshäher (lit. Olycksskrika). Folksägen säger att den hörde vittran och det underjordiska, och att den inte lät skogsfågelfällorna vara ifred. Ifall en lavskrika sköts blev vapnet inte skjutbart. [8] Lavskrikan fick sitt vetenskapliga namn 1819 [8] , och namnet nämns för första gången runt 1730. [9] Linnés lärjunge, doktor Johan Otto Hagström, skrev detta från sin resa i Jämtland 1749:

Om en skytt möter fågeln rökiuxan uti skogen, så skal han omöjligen få skiuta något djur den dagen. Om en resande råkar få se samma olyksfågel rökiuxan, så händer honom något ledsamt om dagen.

— Jemtlands Oeconomiska Beskriftning eller Känning, I akt tagen på en resa om sommaren 1749 af Joh.Otto Hagström. M.D., Stockholm

I Sveriges nordligare delar kallas fågeln i vardagligt tal ofta fläskolle på grund av att fågeln söker sig till människor i skogen (vid lägerelden) och gärna låter sig utspisas med det fläsk som människorna eventuellt ger den. Även lokala namn förekommer och på pitemål kallas den röoll ("rödolle") och på arjeplogsmål guaxick. I Jämtland kallas den röutjöx vilket fick Linné att benämna den rökiuxan. Andra dialektala namn är enskrika, lappskata och olycksfågel. [9]

Referenser

Fotnoter

  1. BirdLife International 2004. Perisoreus infaustus. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. Läst 20061105.
  2. Bertel Bruun, Lars Svensson, Håkan Delin: Alla Europas fåglar i färg, 1989, åttonde upplagan. ISBN 91-34-50858-9. 
  3. 3,0 3,1 Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag
  4. Carl von Linné: Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata., Holmiae. (Laurentii Salvii)., 1758. 
  5. Department of Ornithology (2007) History; until mid 20th century, www.zin.ru, läst 2008-08-15
  6. 6,0 6,1 6,2 6,3 6,4 ”ArtDatabankens faktablad: lavskrika” (PDF). http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/peri_inf.PDF. Läst 5 augusti 2008. 
  7. 7,0 7,1 7,2 7,3 Ulfstrand, Staffan: Fågelliv, 2007, sid. 89-99. ISBN 978-91-7247-162-7. 
  8. 8,0 8,1 8,2 Lundewall, Carl-Fredrik; Mats Åke Bergström: Fåglar i Norden, 1988, andra upplagan, sid. 229. ISBN 91-534-1665-1. 
  9. 9,0 9,1 Dahlfors, Steve. ”Sveriges ornitologiska förening - Lavskrika”. http://sofnet.org/index.asp?lev=4291&typ=1. Läst 13 augusti 2008. 

Källor

  • Henning Anthon (1995) Fågelboken, (omtryck), ISBN 91-37-10481-0
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar

Personliga verktyg