Ekorre

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Ekorre
Status i världen: Missgynnad[1]
Kurre5.jpg
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Däggdjur
Mammalia
Ordning: Gnagare
Rodentia
Familj: Sciuridae
Släkte: Sciurus
Art: Ekorre
S. vulgaris
Vetenskapligt namn
§Sciurus vulgaris
Auktor: Linné, 1758
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Ekorre, europeisk ekorre eller röd ekorre (Sciurus vulgaris), är en trädlevande gnagare med yvig svans.

Innehåll

Beskrivning

Ekorre med vinterpäls i Düsseldorf.

Ekorren är rödbrun på ovansidan men blir vintertid gråare (i vissa nordliga områden helt grå, s.k. gråverk). Undersidan är gräddvit. Variationer i pälsfärg gör att vissa stammar är mörkare eller gråare. Pälsen skiftas två gånger årligen. Vinterpälsen är tjockare och längre, och har också markanta örontofsar vilket andra ekorrarter saknar. Vinterpälsen bärs mellan augusti och november. Pälsen av ungdjur är svartbrun eller rödbrun.

Kroppslängden uppgår till 24-30 cm förutom svansen som är 17-20 cm. Vikten är mellan 200 och 450 g. Hanen och honan är lika stora.

Ekorren har en karakteristisk svans, vars syfte tros vara att hjälpa till att hålla balansen när den hoppar mellan grenar och kan hålla ekorren varm när den sover.

Frambenen är kortare än bakbenen och har rudimentär tumme. Den har långa, vassa, krökta klor som hjälper den att klättra i träd. Ögonen är stora och utstående.

Lätet är smattrande eller tjattrande, men även andra ljud förekommer. Varningsropet är ett metalliskt "tjiuck".

På marken rör den sig uteslutande genom språng. Spåren som den efterlämnar sig har de större bakfötterna först och de mindre framfötterna bakom, båda sida vid sida. Avtrycken består av fem spretande tår i bakfotsspåret och fyra i framfotsspåret[2].

Levnadsätt

Ekorren är aktiv på morgonen och sent på kvällen. Mitt på dagen vilar den ofta i sitt på bo för att undvika värme och fåglar. På vintern är dagsvilan kortare. Vid dåligt väder kan ekorren stanna i boet i flera dagar i sträck. Ekorrar kan simma, men det går väldigt sakta.

Ekorrar lever ensamma och delar helst inte mat med andra. Utanför parningssäsongen och på vintern kan flera ekorrar dela bo för att hålla värmen. Ekorren är ganska oskygg för människor, därför är det ett av de skogsdjur vi ser oftast.

Dess hemområde är i mellansveriges skogslandskap ca 20 hektar för honor och ca 100 hektar för hanar. I blandat skogs- och jordbrukslandskap ca 4 hektar (honor) och ca 10 hektar (hanar). En förklaring till skillnaden mellan könen kan vara att honorna begränsar sig till vad som behövs för att föda upp ungarna medan hanarna är intresserade av att para sig med så många honor som möjligt[2].

Parning

Två veckor gammal ekorre

Ekorrar bygger eget bo av ris eller kvistar eller övertar andras, ofta större övergivna fågelbon. Nästan vad som helst i ett träd duger men den föredrar håligheter mest, t.ex. gamla hackspettbon, holkar, hål i stammar.

Dräktighetstiden är 32-40 dygn. Ekorren är polygam och har individuellt varierande parningsrytm, varför nyfödda ungar kan påträffas hela våren och sommaren. Ungarna är 1-7 i varje kull, honan får 2 eller 3 kullar per år, den första i februari eller mars. De blinda ungarna öppnar ögonen efter omkring 14 dagar och lämnar boet efter 5-6 veckor men blir kvar i födelseområdet till hösten. Ungarna diar i 10 veckor och börjar äta fast föda vid 7 veckors ålder. Vid 12 månaders ålder är ekorren könsmogen. Livslängden i det vilda är normalt ca 3 år, men vissa individer blir ända upp till 6-7 år gamla, och i fångenskap ännu äldre.

Föda

Huvudfödan är växtföda, så som barrträdsfrön och -blommor, framförallt granens hanblommor. Den äter också ollon, nötter, tallbark, svampar, bär, bladlöss och fågelägg. Ekorren efterlämnar sig kottar som är ofullständigt rensade. Tvärtemot vad som normalt antas kan inte den röda ekorren effektivt smälta ekollon (vilket däremot den grå ekorren kan).

De kan ta bort bark från träd för att komma åt saven. 60-80% av den vakna tiden går åt till att äta och samla mat. Överbliven mat sparas i gömmen, nedgrävda eller i hål i träd, som den kan äta när det blir brist på mat. Ekorren kommer inte alltid ihåg var den gömt maten och får därför leta efter den igen när det behövs. Många gömmen återfinns aldrig. Ekorrar har inga revir utan flera ekorrar kan leta mat inom samma område.

Utbredning och hot

Ekorrens utbredning

Ekorren lever främst i barrskog men finns även i lövskog.

Arten förekommer i hela Europa och norra Asien, nordgräns vid tundran, sydgräns från Medelhavet över Kaukasus, södra Uralbergen, centrala Mongoliet till nordöstra Kina.

I Europa är ekorren hotad eller undanträngd av den införda grå ekorren (Sciurus carolinensis) i främst Storbritannien (införd, aktiva begränsningar av utbredningen bedrivs) och Italien (förrymda djur från fångenskap), och utsatt för habitatfragmentering. Den grå ekorren förefaller kunna tränga undan den röda med stort genomslag. Förrymda djur i Italien har lokalt kraftigt decimerat den röda stammen och i England är stammen kraftigt reducerad ända upp till skotska gränsen. Den grå ekorren sprider sjukdomar som är dödliga för den röda ekorren och den kan utnyttja viss föda mer effektivt (bland annat ekollon). Undanträngningen är inte aktiv utan består i försvagning från sjukdom och minskat födounderlag. Den röda ekorren reproducerar sig också långsammare när populationen utsätts för tryck. Internationella naturvårdsunionen ger den därför hotstatus missgynnad[1].

Ekorrar har fint skinn som tidigare var värdefullt. Jakt på ekorrar var därför tidigare vanligt. Numera har skinnet obetydligt värde. Den heraldiska termen vair syftar på ekorrskinn (se också gråverk).

Naturliga hot är större rovfåglar som ugglor, duvhök, vildkatt och trädmård. Hermelin tar ungar. Ekorrar som överraskas på marken kan ibland falla offer för hundar, tamkatter eller räv.

Ekorren i Sverige

I Sverige är ekorren är vanlig i skogsområden i hela landet, med undantag endast för fjällbjörkskogen, där den endast förekommer sällsynt. Den trivs i städernas parker och trädgårdar. Ekorre finns också i bostadsområden där det förekommer barrträd. På grovt putsade fasader kan djuret klättra ända till takfallet, för att söka mat. Den kan även ta sig in i lägenheter genom t ex balkongdörren.

Taxonomi

Över 40 underarter har beskrivits. En studie 1971 reducerar dessa till 16 underarter och utgör grunden för senare arbete om arten.[3] [4]

  • S. v. altaicus Serebrennikov, 1928
  • S. v. anadyrensis Ognev, 1929
  • S. v. argenteus Kerr, 1792
  • S. v. balcanicus Heinrich, 1936
  • S. v. bashkiricus Ognev, 1935
  • S. v. fuscoater Altum, 1876
  • S. v. fusconigricans Dvigubsky, 1804
  • S. v. infuscatus Cabrera, 1905
  • S. v. italicus Bonaparte, 1838
  • S. v. jacutensis Ognev, 1929
  • S. v. jenissejensis Ognev, 1935
  • S. v. leucourus Kerr, 1792
  • S. v. mantchuricus Thomas, 1909
  • S. v. meridionalis Lucifero, 1907
  • S. v. rupestris Thomas, 1907
  • S. v. vulgaris Linnaeus, 1758

Kulturhistoria

Ratatosk är i nordisk mytologi en mytisk ekorre som kilar upp och ner för stammen av Yggdrasil med meddelanden.

Ekorren utgör inget direkt hot mot människan (till skillnad från andra synliga gnagare) och i modern tid uppfattas den som gullig och sympatisk. I äldre tid har den ibland betecknats som falsk eller opålitlig. Vissa arkeologiska fynd av magisk karaktär finns.

I modern kultur omnämns ekorrar tämligen ofta och normalt på ett positivt sätt. Internationellt ges ekorrens vana att gömma undan mat något större vikt än i svenska sammanhang - på engelska används ibland squirrel i ombildningar för att beteckna ungefär det som på svenska kallas hamstring.

I gammal folktro fanns det diverse uppfattningar om ekorrar, att man riskerade att få epilepsi om man åt ekorrkött och att pulvriserad ekorrhjärna var ett medel mot svindel. Ekorrtänder användes också som spådomsredskap[2].

Etymologi

Ordet ekorre har en svårtydd etymologi och det är inte entydigt att namnet har samband med ek, förleden kan komma av ett äldre ord rör "rörlig" eller vara ljudhärmande. Dialektala namn på ekorren är bland annat granoxe, gråskinn, kurre och furufnatt[5].

Referenser

Noter

  1. 1,0 1,1 IUCN Läst 20060920.
  2. 2,0 2,1 2,2 Ekorre på www.viltfakta.se (läst 2008-07-14)
  3. Sidorowicz, J. 1971, Problems of subspecific taxonomy of squirrel (Sciurus vulgaris L.) i Palaearctic: Zoologischer Anzeiger. 187:123–142.
  4. Lurz, P.W.W. et al. 2005. Sciurus vulgaris. Mammalian Species 769:1–10
  5. Svenska Akademien Ordbok

Externa länkar

Personliga verktyg