Från Rilpedia

Se även Lagtinget, för andra betydelser.

Lagting kallas de församlingar, som i de gamla norska lagdömmena utövade folkets rättigheter. De skulle hållas varje år och bestod av ett visst antal nevdarmænd (nämndemän) från vart fylke, vilka på fylkets ting utsågs av konungens tjänstemän. Dem tillkom den högre domsrätten i civila mål, dock med viss prövningsrätt för konungen, vidare att hylla ny konung (vilket vanligen skedde på Frostatinget) och att godtaga nya lagar. Den kungliga tjänstemannaaristokratin (lendermænd, lagmænd) bestämde emellertid vanligen besluten, och efter Magnus Lagabötes tid (1263–1280) tillägnade sig konungen alltmer lagstiftningsrätten.

Bland nevdarmænden tillsattes, ävenledes av de kunglige tjänstemännen, ett utskott, lagrettan, som enligt Magnus Lagabötes landslag skulle bestå av 36 personer. Inom detta utskott fördes de egentliga förhandlingarna, särskilt i rättegångsärenden, ehuru dess beslut skulle godkännas av samtliga nevdarmænden.

Allteftersom lagtingen förlorade sin politiska betydelse, blev de blott domstolar, men deras dömande myndighet övergick faktiskt alltmer till den kungliga lagmanden, som enligt Magnus Lagabötes lag var tingets ordförande. Enligt samma lag fick städerna Nidaros, Bergen, Oslo och Tönsberg egna lagting. I samma mån lagdömmenas antal sedermera ökades, växte också lagtingens antal. De avskaffades 1747.

Under medeltiden fanns det ett tag två parallella ting i Jämtland: lagtinget som hölls på Sproteidet och alltinget, Jamtamot.^[1]

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Lagting, 1904–1926 ^(Not).

Not

1. ↑ Bo Oscarsson, Lagtinget på Sproteidet 16 juni, webbartikel <http://web.telia.com/~u63501054/Lagtinget.html> (läst 12 augusti 2007)