Inlandsis
Från Rilpedia
En inlandsis är en domformad glaciär som täcker en landareal större än 50 000 km².
Detta gör att en inlandsis kan täcka en hel kontinent. Karaktäristiskt för inlandsisar är att dess rörelser är radiella och är föga påverkade av bottentopografin. Idag finns inlandsis på Grönland och Antarktis, där den på Antarktis är störst. Norra Europa och Nordamerika täcktes till stora delar av inlandsis under de nedisningar som skedde under kvartär. Den förste att lansera idén om att Sverige en gång varit täckt av en stor is var geologen Otto Martin Torell.
Innehåll |
Inlandsisar idag
Inlandsisen på Grönland
Inlandsisen på Grönland täcker en yta på 1,7 miljoner km² vilket motsvarar ungefär 80% av Grönlands yta. Inlandsisen innehåller 2,8 miljoner km3 is och skulle, om den smälte, leda till en höjning av havsytan med 7,2 meter[1]. Istjockleken är på många ställen över 2 km och mer än 3 km på det tjockaste stället. Medeltjockleken är 2.135 meter[2].
Inlandsisen på Grönland är mer än 110.000 år gammal[3]. Man tror dock att inlandsisen bildades under Pliocen eller tidig Pleistocen genom sammansmältning av inlandsiar och glaciärer. Den utvecklades framförallt under sen Pliocen och mycket snabbt under den första kontientala nedisningen.
Inlandsisen på Antarktis
Inlandsisen på Antarktis är jordens största enskilda ismassa. Den täcker en yta på nästan 14 miljoner km² och innehåller 30 miljoner km3 is. Kring 90% av jordens sötvatten är bunden i denna is. Skulle isen på Antarktis smälta skulle det leda till en höjning av havsytan med 61,1 meter [1]. På östra Antarktis vilar isen på en större landmassa, men den i västra Antarkits vilar på en arkipelag, där havsbotten på vissa ställen når ett djup ner till 2,500 meter.
Spår och effekter av tidigare inlandsisar
Landhöjning
En inlandsis enorma massa utverkar ett stort tryck på jordskorpan som pressas ner av isens tyngd. Under den senaste nedisningen som skedde under Weichsel uppskattar man att inlandsisen var upp till 3-4 km tjock. Den bör då ha pressat ner jordskorpan drygt 1.000 meter eftersom jordskorpan har ungefär tre gånger större täthet än is[4]. I takt med att isen försvinner uppstår en s.k. isostatisk landhöjning. Det vill säga en landhöjning som är 'passiv' och inte har uppkommit genom til exempel bergskedjebildning. Landhöjningen är som snabbast just när isen försvunnit, därefter avtar hastigheten exponentiellt.
Isräfflor
Isräfflor är en ytform som finns på berghällar och avslöjar att området en gång varit täckt av en inlandsis. De har bildats av stenar och block som varit infrusna i inlandsisens botten. När inlandsisen ryckt fram har den repat upp berghällen. Räfflornas riktning avslöjar på detta sätt inlandsisens rörelseriktning. Om man på samma häll har isräfflor som korsar varandra betyder det att de inte har bildats vid samma tillfälle, utan kan vara spår efter flera olika nedisningar.
Jordarternas lagerföljd
I samband med att en inlandsis smälter undan, bildas det olika jordarter, dessa kan till exempel vara morän, glacial och postglacial lera, sand och silt. Genom att studera jordarternas lagerföljd kan man se hur isavsmältningen har skett. Morän är en jordart som bildas när i takt med att isen smälter undan. På flera ställen i Sverige har man hittat spår efter två, eller fler, lager av morän i samma profil, vilket man tolkat som att den senaste isen har bildat den översta moränen, och en äldre is har bildat den undre moränen.
Se även
Källor
- ↑ 1,0 1,1 http://www.grida.no/climate/ipcc_tar/wg1/412.htm#tab113
- ↑ Encyclopaedia Britannica, Multimedia edition., 1999.
- ↑ ”The Summit Ice Cores (GISP2 and GRIP)”. http://www.agu.org/revgeophys/mayews01/node2.html. Läst 2007-06-19.
- ↑ Lars-Erik Åse: Känn ditt land 3. Spår efter isen, STF, 1987.
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
