Frösöstenen
Från Rilpedia
 |
|
| Signum: | J RS1928;66 $ |
| RAÄ-nr: | |
| Område: | Jämtland |
| Placering: | Frösön, Frösö socken |
| Tillkomsttid: | 1030-1050 |
| Ristad av: | Trjónn och Stainn |
|
|
|
| Inskrifter • Runor • Stenar | |
Frösöstenen (J RS1928;66 $) är världens nordligaste och Jämtlands enda kända runsten. Stenen stod ursprungligen på Frösöns östligaste spets, mitt emot Östersundet, numera Östersund. Stenen är numera flyttad och ställd framför landstingshuset (cirka 100 meter från ursprungsplatsen) på grund av den nya bro och trafiklänk som byggdes mellan 1969 och 1971.
Innehåll |
Text
Texten på stenen lyder :
-
- austmoþr kuþfastaRsun. lit rai...rais... .....-n þino aukkiruabruþisaauk tkristnoeotalont .. osbiurnkirþibru triunraista uktsain runoRþisaR:
- Ursprunglig version
-
- Austmaðr, Guðfastar sun, lét raisa stain þenna, auk gerva brú þessa, auk hann lét kristna Jamtaland. Ásbjörn gerði brú. Trjónn raist, auk Stainn, rúnar þessa.
- Normaliserad version
-
- Östman Gudfast son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.
- Svensk version
Tolkning
Texten går i en slinga och början och slutet av texten överlappar varandra. Därför finns det även en alternativ, populär tolkning av texten på stenen: Tryn ristade. Östman Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro och han lät kristna Jamtaland. Åsbjörn gjorde bron. Akta sedan dessa runor! Problemet med denna tolkning är att verbet akta som då utläses i "...uktsain..." inte kan beläggas i vikingatida fornnordiska utan är förmodligen ett senmedeltida lån från lågtyska, och man borde då istället ha använt det inhemska vårda (fornnordiska varða). Enligt ytterligare en annan tolkning skulle texten om Östman kunna tolkas som: Östman Gode, Fastes son.
Stenen ristades omkring år 1050 i samband med Jämtlands kristnande och den är unik genom att den gjordes till minne av kristnandet och brobyggaren, det var alltså ingen gravsten. Frösöstenen är den enda runsten som berättar om ett kristnande av ett helt land (jämför med Jellingestenen som talar om kristnandet av ett folk). Stenen har den äldsta dokumenterade källan om Jämtlands namn, här Jamtaland, alltså, jämtars land.
Namn
Det första namnet som återfinns på stenen är Austmaðr — mannen från öster. Vilket område namnet åsyftar är emellertid okänt. Öster om atlantöarna i förhållande till Skandinavien, öster om Norge, öster om Tröndelag, öster om Jämtland eller öster om Ragunda (som ännu inte var en del av Jämtland). Namnet Östman var emellertid inte ovanligt bland jämtarna under tidpunkten.
Nästa namn som återfinns är Östmans fader, Guðfastar — den som står fast i tron på Gud. Även det här namnet förekom i Jämtland under den här tiden. Däremot så finns det en alternativ tolkning angående namnet. Då ord ofta skrevs ihop är det möjligt att kuþfastaR är en sammanskrivning av gode och Faste. Namnet Faste var likt de övriga vanligt förekommande i Jämtland (se till exempel Fastessons nidvisa från 1677) och gode var en titel för hedniska offerpräster. I många fall ledde även goden tingsförhandlingar.
Namnet Ásbjörn (ás = asarna) kommer därefter. Namnet är återigen vanligt i Jämtland och återknyter till brunbjörnen som ett symboliskt märke för asatron. Jämför också med namnet på Åsön i Storsjön som har samma asabetydelse.
I slutet av texten förkommer namnet Trjónn ett namn helt unikt för Jämtland med betydelsen nos och tryne.
Det sista namnet som återfinns är Stainn med den uppenbara betydelsen sten och hård. Namnet är i runinskriften felstavat som tsain. På grund av felskrivningen har namnet även tolkats som Sven.
Språk
Språket på runstenen kan allmänt klassas som fornnordiska. Texten uppvisar emellertid drag från såväl fornvästnordiska likväl som fornöstnordiska och har således klassificerats som både fornnorska (under unionstiden Sverige-Norge) och fornsvenska (efter unionsupplösningen). Numera anses språket vara fornjämtska eller runjämtska, då stenens språk även uppvisar en del egenheter.
Övrigt
Aksel Lindström, Jämtlands nationalskald, skrev på 1950-talet en trilogi med handlingen förlagd till Frös ö under vikingatid. Böckerna Den leende guden, Österhus brinner och Husfröjornas nycklar bildar ett slags krönika över vikingatiden i ett 50-talsperspektiv. Det är brytningstid på vikingatid och 50-talet var också en brytningstid. LT:s Förlag gav ut böckerna i pocketform på 1970-talet.
