Gode
Från Rilpedia
 |
Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk. |
Gode (manlig, isl. goði) eller gydja (kvinnlig, isl. gyðja) är den närmaste motsvarigheten till en präst inom asatron. En gode/gydja förättar till exempel blot eller sumbel. Vem som är gode/gydja är inte baserat på att denna anses ha någon speciell kontakt med gudarna utan det kan helt enkelt vara så att hon är bäst lämpad baserat på objektiva faktorer.
Innehåll |
Gode/gydja inom fornnordisk religion
Under fristatstiden på Island var en goði även benämning på hövdingar, som i sin tur förenade både prästerlig, juridisk, politisk och administrativ myndighet. Ett exempel på detta kan beskriva på runstein i Jamtaland.
Etymologi
Namnet goði kommer från goð, gud, och betyder gudstjänare, präst och motsvarar gotiskans gudja, vilket Wulfila använde när han översatte det grekiska ordet hiereus. Godens prästerliga värdighet framträder ännu tydligare i den ibland använda benämningen hofgoði (tempelpräst). Godens ämbete kallades goðorð, mannaforráð eller ríki. Goden själv kallas goðorðsmaðr, fyrírmaðr, yfirmaðr eller hofðingi, medan hans underlydande kallas undirmenn eller Þingmenn och sägs utgöra en Þinghá eller Þingmannasveit.
Namnet goði var inte nybildat av de isländska nybyggarna, utan var känt även i Norge, Jämtland och Danmark. På Island behölls den traditionella benämningen även efter kristendomens införande, då godarnas naturligtvis slutade utöva sin roll inom asatron. Godens myndighet var den grundpelare som hela den isländska statsförfattningen vilade på. Samtidigt bidrog dess privaträttsliga karaktär, att det var möjligt att sälja och dela godorden, till både långtgående splittring och hopande av flera godord på en hand. Den rubbning av av jämviktsförhållandet mellan de olika godorden som detta medförde var en viktig orsak till fristatens undergång.
Uppgifter
De mest framstående bland Islands "landnámsmän" (nybyggare) byggde vid sin ankomst dit gudatempel (isländska hof) och förrättade själva offertjänsten där. Till dessa anslöt sig främst underlydande män. De hade följt dem vid utvandringen och på Island bosatt inom deras ägoområde (landnám).De stod därför i ett beroendeförhållande till dem. Andra landnámsmän av mindre betydelse eller med mindre förmögenhet anslöt sig även de till någon närboende gode och blev hans tingmän. Godens myndighet var inte bara prästerlig, utan framförallt juridisk och administrativ.
Religiösa uppgifter
Till godens prästerliga uppgifter ingick att underhålla templet, att anskaffa allt det som behövdes vid bloten och att förvara och bära den heliga ring (stallahringr, blótbaugr) som man skulle vidröra vid varje rättslig edgång. Han ägde rätt att av sin menighet ta ut en skatt (isländska hoftollr).
Administrativa uppgifter
I administrativt hänseende var goden sina tingmäns hövding eller styresman och som sådan skyldig att ge sina underlydande skydd och bistånd (traust), samtidigt som de underlygande var skyldiga att hjälpa honom och hans följe (lið). Dessutom skulle goden upprätthålla ordning och fred bland tingmännen, heraðsstjórn, bilägga tvister mellan dem, värna var och en mot förnärmelser av en mäktigare motståndare, genomföra nödhjälpsåtgärder vid missväxtår, medge eller förbjuda gemenskap med främmande handelsfartyg, bestämma pris vid varors försäljning o.s.v.
Juridiska uppgifter
Som juridisk ämbetsman skulle goden lysa tingsfrid eller helga tinget, leda dess förhandlingar, utnämna domare i dit instämda mål samt se till att rättegångsordningens följdes. Tingmännen å sin sida var skyldiga att fritt härbärga goden och hans ofta talrika sällskap under färderna inom häradet samt att ansluta sig till hans följe, om han krävde det. På godens alltingsfärder skulle minst en niondedel av tingmännen följa med.
Lagstiftande uppgifter
Till en början fanns ingen gemenskap mellan de särskilda godorden, vilka därför bildade små statssamfund för sig själva. Var och en följde den lag och rätt, som hans gode hade medfört från Norge. Vid konflikter mellan medlemmarna av olika godord måste därför vapnen fälla utslaget om godarna inte kom överens. Vid landnámstidens slut (omkring 930) förenades godorden till ett statsförbund, och ett för hela landet gemensamt ting, alltinget, inrättades.
Trettio år senare (965) ordnades landets statsrättsliga förhållanden så, att godorden fördelades i vissa kretsar och deras antal begränsades. När femtedomen senare inrättades, legaliserades tolv under de senare åren uppkomna, utanför lagen stående hövdingedömen och erkändes som godord, även om dessa inte fick alla de rättigheter som de äldre godorden hade.
De hövdingar som tillhörde ett tingslag kallades samtingsgodar och ledde gemensamt häradets ting, det s.k. vårtinget. Den nämnd som dömde på tinget utsågs av godarna. När ett mål av någon anledning icke kunde avgöras på tinget, hänsköts det till högre domstol. Under isländska statsförfattningens tidigaste period verkar varje fjärding haft en sådan högre domstol i ett s.k. fjärdingsting, men denna inrättning kom snart ur bruk.
Högsta dömande instansen utgjordes av de på alltinget inrättade fjärdingsdomarna, som utsågs av de 39 hövdingar som innehade de äldre godorden. Ledamöterna i den senare inrättade femtedomen utsågs alla godordens innehavare, alltså även de nyare. Godarna med fullt och fornt godord var självskrivna ledamöter i den lagstiftande avdelningen av alltinget, kallad lagrättan (isländska lögrétta). Var och en av dem utsåg också två av sina tingmän till rådgivande bisittare i lagrättan. I lagrättan avgjordes alla frågor om landets gemensamma lagar såväl som dess politiska och administrativa styrelse.
Förutom det ovan nämnda vårtingen hölls inom varje tingslag en sammankomst, leið, där goden kungjorde alla viktiga ärenden vid alltingets förhandlingar för de tingmän varit där.
Jämförelse mellan förhållanden på Island och i Norge
De isländska hövdingarnas makt över sina tingmän måste anses ha en övervägande privaträttslig karaktär. Grundläggandet av ett hov eller tempel var en privat sak, och det berodde på de kringboendes fria vilja att ansluta sig till tempelägaren och varda hans tingmän. Detta skiljer de isländska godordet från sin förebild, den fornnorska hersevärdigheten. Även den sistnämnda grundade sig visserligen på besittningen av den odalgrund, varpå häradshovet stod, men i viss mån betraktades detta som en för häradet eller fylket gemensam egendom.
Norges gamla fylken och härad var även geografiskt bestämda områden, medan de isländska godorden alltid bevarade prägeln av rent personliga sammanslutningar, utan några fasta geografiska gränser. Vem som helst hade frihet att utträda ur ett godord och övergå till ett annat, förutsatt att det skedde enligt lagen. Samtidigt kunde goden ägde välja att utesluta en tingman från sitt godorden.
Godordet var, liksom den norska hersevärdigheten, ärftligt. Det kunde köpas och säljas som vilken annan egendom. Även kvinnor och omyndiga kunde äga godord, även om de behövde en ställföreträdare för att utföra de uppgifter som beskivs ovan. När flera ägare innehade ett enda godord skötte de uppgifterna turvis.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Gode, 1904–1926 (Not).
Gode/gydja inom nutida nordisk religion
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
