Östergötland

Från Rilpedia

Version från den 31 maj 2009 kl. 13.47 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Koordinater: 58°25′N 15°45′O / 58.417, 15.75

Östergötland
Östergötland vapen.svg
Östergötlands landskapsvapen
Landsdel Götaland
Län Östergötlands län
Stift Linköpings stift
Yta 9 979 km²
Folkmängd
 • Totalt
 • Befolkningstäthet

418 480
41,3 inv/km²
Högsta punkt Stenabohöjden 328 m.ö.h.
Största sjö Vättern, Roxen (störst helt inom landskapet)
Landskapsblomma Blåklint
Landskapsdjur Knölsvan
Fler symboler ...
FC-Östergötland, Sweden.png
Östergötlands läge
Östergötlands flagga

Östergötland är ett landskap i sydöstra Sverige. Östergötland gränsar i söder till Småland, i väster till Västergötland genom Vättern, i norr till Närke och Södermanland och i öster till Östersjön. Landskapet sammanfaller i stor utsträckning med Östergötlands län, vilket dock är något större. I landskapet finns 50 000 kända fornlämningar.

Innehåll

Historia

Förhistorisk tid

De äldsta spåren av människans tillvaro i Östergötland har sitt ursprung från äldre stenåldern, mer än 7 000 år före Kristus. Vid Motala, invid Motala ström, har man funnit ca 200 000 fynd av mänsklig aktivitet i mer än 8 000 år. Under den äldsta tiden var den här delen en vik av Ancylussjön. Fynden är mest redskap av flinta, kvarts, ben och horn för verktygstillverkning. Här hittades också resterna av ett större hus och en mindre hydda ca 7 500 år gamla enligt kol 14-dateringar. Liknande hus har också hittats i Högby och Mörby utanför Mjölby.

Forskarna tror numera att bofast befolkning fanns här kanske flera tusen år tidigare än jordbrukets etablering ca 4000-1800 f.Kr. Man var bofast, men rörde sig stundtals över stora områden i jakten på säl. Fynden på platsen pekar mot att människorna hade kontakt med södra Skandinavien, så kallade Erteböllekulturen, det vill säga inte direkt med den västsvenska Lihultkulturen.[1] Ett annat fynd från den här tiden finns i Trädgårdstorp i Malmslätt. Där har det hittats ett hus från äldre stenåldern, som väckte en viss uppmärksamhet för att det var så välbevarat och tydligt. Enligt analyser från en härd och av flera kokgropar har det varit aktivitet här för 9 500 år sedan.[2]

Fyndorterna för de från denna tid härstammande föremålen ligger alla på den bördiga slätt, som sträcker sig söder om Motala ström från Vättern till Östersjön.[källa behövs] Viss kontakt mellan landskapen Väster- och Östergötland har funnits över vattenleden Vättern och Motala ström. Från yngre stenåldern är fynden i Östergötland talrikare, och de visar att åkerbruket då gjort sitt inträde i landskapets västra del, medan den äldre kulturen drar sig österut. Denna intressanta motsättning visar sig i fynden från en pålbyggnad från Alvastra från tiden 2500 till 2000 f.Kr., den enda hittills kända från norra Europa. De visar att det där har levt ett åkerbrukande folk, men vid boplatserna vid Kvarsebo har befolkningen tagit sin näring från skogen och sjön. En annan betydande boplats i Östergötland ligger vid Hults bruk, där under yngre stenåldern tillverkats yxor av grönsten.

Vid Rosenkälla-Tinnerö i Linköping finns spår från stenåldern, men 10 gravar är från bronsåldern, varav 5 är stora. Ungefär 1,5 mil stensträngar kan höra till perioden. Under järnåldern har en stor expansion skett i området under tiden 0-400 e.Kr. Här finns 75 boplatser, 500-600 gravar, ytterligare 3 mil stensträngar, ca 1000 fornåkrar, ett vägsystem på ca 1 mil med minst 14 broar och en stenlagd vägkorsning, något så ovanligt att det inte finns dokumenterat i Sverige tidigare.[3]

Även under bronsåldern låg huvudbygden i landskapets västra del, men odlingen utbredde sig alltmer österut, vilket framgår av de många hällristningar, som finns vid Roxen och i trakten av Norrköping. Himmelstalund har ca 1660 hällristningar, som i antal efter Tanums hällristningar är flest i Sverige.

Av minnen från järnåldern bör särskilt omnämnas de många fornborgar, som anses vara uppförda av götarna till försvar mot inkräktare under folkvandringstiden.[källa behövs] Från samma tid omtalas för första gången östgötarna (latin: ostrogothæ) i litteraturen av den gotiske författaren Jordanes. Försvarsvallen i Västra Husby, Götavirke, en 3,5 km lång dubbel försvarvall, är unik i Sverige. Närmast kan man jämföra med Danavirke från ungeför samma tid, dvs romersk järnålder. Tillsammans med fornborgarna och vårdkasar bildar de ett försvarssystem, som har fungerat som en väl organiserad enhet under folkvandringstiden. Hypotesen att Ledberg, med sin storhög och närbelägen fornborg, skulle vara maktens centralort har framförts av Anders Kaliff i sin forskningsöversikt "Arkeologi i Östergötland".[4]

Medeltid

När kristendomen först predikades i Östergötland och av vem eller vilka, är inte känt, men under 1100-talets början blev Linköping biskopssäte och en domkyrka började byggas, senare ombyggd och är då Sveriges första gotiska byggnadsverk. Johan I Sverkersson kröntes här troligen år 1219 av biskop Karl Magnusson, som var bror till Birger Jarl. Ungefär samtidigt fick kristendomen en större utbredning genom att den som östgötarna valde till konung, Sverker, hyllades även i andra delar av landet. Under hans tid anlades ett av Sveriges första kloster vid Alvastra, en ort där Sverkerätten ofta vistades, och där betydande fynd från hans tid har grävts fram.

Östergötland var under medeltiden en av Sveriges tre centralbygder och två kungaätter härstammade därifrån, den Sverkerska ätten och Folkungaätten från Bjälbo. Bägge släkterna stod på god fot med kyrkan. Under deras tid grundlades de flesta av Östergötlands nio kloster: munkkloster, utom i Alvastra, i Linköping, Söderköping, Skänninge och Krokek, och nunnekloster i Vreta, Askeby, Skänninge och Vadstena. Två viktiga kyrkomöten hölls också i Östergötland, 1152 i Linköping och 1248 i Skänninge. Vreta kloster brukar räknas som Sveriges äldsta kloster. De äldsta delarna har daterats till sekelskiftet 1100, då Inge den äldre och hans hustru Helena donerade jordegods till klostret. De viktigaste medeltida byggnadsetapperna utgörs av den äldsta treskeppiga kyrkan med korsarmar, västverk och gravkapell från 1100-talets förra hälft, samt det tillbyggda koret i cisterciensisk stil från tiden efter 1160-talet. På senare tid har det förmodade baptisteriet rönt stor uppmärksamhet, eftersom det inte finns något liknande i Norden. Dubbeltrappan tyder på dopanläggning, men än så länge är det en hypotes.[5]

Äldre administrativ indelning, landskapsvapnet m.m.

Om en gemensam organisation eller rättsskipning i landskapet före riksenandet är föga känt, men viktiga samlingplatser torde senast under tidig medeltid ha varit Skänninge marknad och Liunga ting (i nuvarande Linköping). Den till kusten gränsande nordöstra delen av landskapet torde ha stått i någon kontakt med Svealandskapen, och därmed knutits till försvarsorganisationen Roden, liksom den av vattenvägen förenade södra ostkusten - vilket kunde förklara att östra Småland (Kinda, Tjust, Möre) kom att ingå i Östgöta lagsaga.

Länge efter att Östergötland uppgått i Sveriges rike, fortlevde dess provinsiella självständighet, vilket bland annat landskapets egen lag visar. När denna kommit till är inte känt, men dess upptecknande i skrift härrör från början av 1300-talet. Östergötland utgjorde tillsammans med norra och östra Småland Östgöta lagsaga, med landsting i Linköping. Där skulle också landskapets befolkning hylla konungen på hans Eriksgata. Lagsagan delades i härad, vilka hade betydelse inte bara för rättsskipningen, utan även för förvaltningen. I spetsen för häradet stod en häradshövding, i början liksom lagmannen av bondesläkt, sedermera av frälse- och stormannaklassen. Häradens antal var redan på 1200-talet 18, vilka på ett par undantag hade eget tingsställe.

För skatteuppbörden i allmänhet fanns en länsman i varje härad, liksom i övriga landet, men attungen och delar av den var i Östergötland beskattningsenhet för fastigheter. Under den senare medeltiden förlorade denna indelning av jorden sin betydelse och avlöstes av sättungen som enhet för beskattningen. Skatteuppbörden i landskapet förefaller först ha varit splittrad mellan den i Västergötland uppkomna grundskatten, gengärden, och den svealändska ledungsskatten (här kallad snäckopenning). På 1200-talet verkar den östgötske Birger jarl ha infört det västgötska skattesystemet först i hela Östergötland, därefter, med större besvär, i Svealand. Grundskatten räckte inte för upprustning och därför fick vi ett nytt frälse, som mot skattefrihet skulle utrusta militären med kraftfulla vapen som tiden krävde. Framför allt måste de kunna strida med hästar och stå för utrustning. När befolkningen väl förstått skattesystemet blev det allmänt accepterat. Det dröjde dock inte lång tid innan kungamakten tog sig för att påbjuda extraskatter. För att få detta effektivt infördes fogdarna. På kungarna Magnus och Birgers tid var kronans fogdar den svenska centralmaktens främsta förlängda armar ute i bygderna, residerande med rustade knektar i rejäla hus byggda i tegel eller sten. Folk var rädda för dem och det hade de skäl att vara. Fogdarna red runt på landsbygden och såg till att kungamakten fick vad den skulle ha. [6]

I kyrkligt avseende tillhörde Östergötland, som idag, Linköpings stift. Till biskopsbolet hörde utom en massa gårdar Rönö slott, längre fram Munkeboda samt ett slott i Linköping (idag det slott vid domkyrkan som är residens för landshövdingen i Linköping). Från 1200-talets slut omtalas två prosterier, Östan- och Västan-Stång, en fördelning, som stundom följdes även i världsliga ärenden. Västan-Stång omfattade landet väster om Stångån med nio härad samt städerna Linköping, Skänninge och Vadstena. Östan-Stång var landet öster om ån, likaledes med nio härad samt städerna Norrköping och Söderköping. Senare ökades antalet prosterier, men namnen Östan-Stång och Västan-Stång behölls länge, först på kontrakt och sedan på två så kallade "divisioner", som stiftet från 1730 till 1820 var indelat i för val av riksdagsmän i prästeståndet. De två delarna hade också ett varsitt vapen. Det nuvarande landskapsvapnet, som är en grip med drakvinge och draksvans, är en sammansmältning av dessa (draken var den ena delens vapen).[7]

En kunglig hövitsman över Östergötland omtalas först under konung Albrekts tid (1373). Under Margareta tillhörde landskapet drottningens morgongåva och styrdes av en hennes fogde. Sedermera var landet vanligen delat mellan åtminstone tre fogdar, som residerade på kungsgården (vid Tåkern), Ringstaholm (på en ö i Motala ström nära Norrköping) och Stegeborg (på en ö i Slätbaken). De två sistnämnda gårdarna var landskapets starkaste slott.

Modern tid

Borenshults slusstrappa, Motala.

Efter att Gustav Vasa tillträtt och genomfört reformationen, minskade kyrkans inflytande. Detta fick bland annat till följd att platser som Vadstena, Skänninge och Söderköping minskade i betydelse och har sedan 1500-talet förblivit småstäder.

Norrköping kom under 1600-talet att bli ett av Sveriges ledande industriella centrum, med faktorierna som stadens industriella bas. En burgen borgarklass uppstod i staden mycket tidigt, och staden växte till Sveriges andra stad, en position man kom att behålla in till 1900-talet, då Göteborg tog andraplatsen.[källa behövs] Malmö gick sedan om Norrköping i storlek och tog tredjeplatsen under 1930-talet. Linköping utvecklades däremot betydligt långsammare.

1800-talet ledde till industrialismens genombrott, vilket hade föregåtts av byggandet av Göta kanal i början av seklet. Vid Motala byggdes en verkstad och kanalkontoret. Staden kom att få en solfjäderformad stadsplan utlagd av Baltzar von Platen. Norrköping växte kraftigt, särskilt textilindustrin i staden. Dåvarande Östra stambanan som förbinder Östergötland med Stockholm och Malmö invigdes 1874, och en järnvägsknutpunkt uppstod i Mjölby.

Under 1900-talet har framförallt Linköping utmärkt sig för sin tillväxt. Staden fick eget universitet på 1960-talet och i staden finns bland annat försvarsindustri i form av Saab Aerospace. Norrköping har inte expanderat i samma snabba utsträckning, men hade också ett annat utgångsläge och är ungefär lika stort som Linköping.

Kyrkobyggnader

Kimstads kyrka byggdes på 1730-talet

De första kyrkorna i Östergötland uppfördes under 1000-talet, när landskapet kristnades. De allra första kyrkorna byggdes i trä i mitten av seklet. Ingen av dessa tidiga träkyrkor finns kvar, men man har på olika platser funnit spår av dem, till exempel norr om Bjälbo kyrka. Vid fyndplatsen för en så kallad eskilstunakista, tidigkristet gravmonument, hittade man 1982 grunden till en tidig träkyrka. De allra äldsta bevarade kyrkorna uppfördes i början av 1100-talet och de följande 100 åren innebar ett intensivt kyrkobyggnadsskede. Merparten av Östergötlands drygt 150 sockenkyrkor byggdes mellan åren 1100 och 1350. De flesta av dessa romanska stenkyrkor återfinns på slätten mellan Tåkern och Linköping. De två äldsta daterade kyrkorna i Östergötland är Herrestads kyrka 1112 samt Örberga kyrka 1116. I början av 1100-talet hade Linköping blivit biskopssäte och där påbörjades bygget av Linköpings domkyrka, ett bygge som pågick i 400 år. Den äldsta bevarade träkyrkan är Tidersrums kyrka som uppfördes omkring 1300. Den äldsta dokumenterade kyrkan i Östergötland är dock Klåstad, som ligger nära Vadstena och undersöktes åren 2001-2002. Där fanns det en stavkyrka under 1000-talets första hälft. På 1200-talet byggdes en rundkyrka fem meter söder om träkyrkan, som då revs. Samtidigt slogs tidigkristna gravmonument och kalkstenshällar sönder från den gamla kyrkan. Kanske för att markera att en ny tid skulle komma. Tidigare hade endast enskilda förmögna personer byggt gårdskyrkor.[8]

I Östgötalagens kyrkobalk framgår att kyrkor byggdes på kungligt initiativ: "Konungen låter kyrkobygge börja, bönderna föra det till slut.". Även andra stormän kunde låta påbörja kyrkobyggen, i Östergötland gäller det den Sverkerska ätten och den så kallade folkungaätten från Bjälbo. Kyrkor med torn hade särskild status och i Bjälbo kyrka lät Birger Brosa bygga ett murat torn i fem våningar, som förmodligen användes både som magasin och som bostad. Kaga kyrka uppfördes av kung Sverker den äldre på kunglig mark med torn och invigdes av honom 1137.

Landeryds kyrka från 1753.

På 1230-talet lät biskop Bengt inleda en ombyggnad av Linköpings domkyrka, som kom att pågå i ytterligare 300 år. Under ombyggnaden förändrades det arkitektoniska idealet från romansk stil till gotik, vilket innebär att man än idag kan se märkliga stilblandningar inne i domkyrkan. Ombyggnaden av domkyrkan avstannade i samband med digerdöden och återupptogs först i början av 1400-talet. Den domkyrka som finns idag är främst präglad av den ombyggnad som skedde efter en förödande brand under 1500-talet.

De medeltida kyrkorna var tillräckliga för socknarnas behov ända fram till 1700-talet, då stigande befolkningssiffror gjorde att många av dem istället började bli för trånga. De var dessutom dåligt underhållna och ofta mörka inomhus. En del socknar valde att utvidga den gamla kyrkan eller bygga en ny, (liksom i många andra delar av landet). Två exempel är Grebo kyrka i Stångådalen och Östra Husby kyrka på Vikbolandet. Många av de gamla medeltidskyrkorna revs och den gamla stenen användes vid bygget av den nya kyrkan. Exempel på detta är Röks kyrka, som byggdes i Karl Johan-stil, och Högby kyrka, byggd i nygotisk stil. Under 1880-talet gjorde Helgo Zettervall en ombyggnad av domkyrkan och den fick då en hög gotisk spira. Zettervall ritade också den nygotiska Matteus kyrka i Norrköping.

Under 1900-talet har ett mindre antal nya kyrkor byggts. Några exempel är Mikaelskyrkan i Linköping, som har sin verksamhet i ett tidigare sädesmagasin från 1700-talet, samt Sankta Maria kyrka i Johannelund i Linköping, som byggdes på 1950-talet.[9]

Geografi

Östergötlands läge i Sverige

Från Vättern går gränsen åt nordöst över Storsjön (104 meter över havet), Avern (65 m), Ålsjön (54 m), Hvitensjöarna (64 m) och Marsjön (45 m), viker norr om denna sjö åt sydöst genom Tisnarens (43,5 m) längdriktning, Fjällnaren (44 m) samt flera småsjöar över Kolmården ned mot Bråvikens norra strand. Gränsen mot Småland följer från öst mitten av Valdemarsviken, går i båge åter väst över Yxningen (38 m), åt sydväst över Saken (62 m), åt syd över Tolången (128 m), Tyen (128 m), Spillern (115 m) och Anen (123 m), åt nordväst över Juttern (104 m) samt åt väst över Verveln (139 m), Möckeln (176 m) och Böllingen (150 m). Från Häradssjön (254 m) går gränsen rakt åt norr över Västra Lagern (207 m) och Sommen (146 m), samt över Holaveden åt väst till Vättern.

Största utsträckningen, från norr till söder, är omkring 150 km och största bredden från öst till väst 130 km.

Klimat

Arkösund längst ut på Vikbolandet

Östergötland har ett kontinentalt klimat och kan ur klimatsynpunkt hänföras till den tempererade zonens norra del. Detta klimat utmärks dels av återkommande årliga snötäcken, (vilket kräver medeltemperatur vintertid under noll grader), dels av högstammig skog, (vilket kräver medeltemperatur sommartid över +10 grader). Östergötlands skärgård har ett mer maritimt klimat. Geografiskt sett tillhör Östergötland det mellansvenska låglandet men de södra delarna hör till den sydsvenska högplatån. I det mellansvenska höglandet är skillnaden i temperatur mellan sommar och vinter lägre än längre söderut.[10]

Den centrala slättbygden och den norra och den södra skogsbygden har ett ganska likartat klimat. Årsmedeltemperaturen varierar mellan +6 och +6,5 grader. Den genomsnittliga årsnederbörden är 550 mm, vilket är lägre än för Sverige som helhet men normalt för sydöstra Sverige. Södra Östergötlands skogsbygder skiljer sig något åt från resten av landskapet med lägre medeltemperatur och större nederbörd. De södra delarna av Ydre har mer än 150 frostdygn per år, vilket kan jämföras med landskapets centrala delar där antalet frostnätter varierar mellan 120 och 130. Skärgården har en något högre medeltemperatur och en något lägre nederbörd. Kustklimatet gör att våren ofta är kylig medan hösten blir lång och mild, vilket innebär att man längst ut i skärgården kan återfinna den fridlysta idegranen som trivs där höstarna är milda och frostfattiga. Antalet soltimmar ökar ju längre ut i skärgården man befinner sig; Bråviken är soligast i Östergötland med drygt 2 100 soltimmar per år. Även slättområdet närmast Vättern har en något längre nederbörd och högre medeltemperatur.[10]

Naturgeografi

Östgötaslätten
Östgötaslätten i närheten av Flistads kyrka

Östergötland brukar traditionellt delas upp i tre naturgeografiska områden, där det centrala slättlandet omges av skogsbygder i norr och söder.

Skogslandet i norra Östergötland ligger 50 till 100 meter över havet, med några få höglänta partier: vid Godegård (Justineberg 260,87 m ö h), norr om Motala, samt vid Graversfors, norr om Norrköping. Detta område är sjörikt och relativt glest befolkat. En förkastningsbrant löper genom hela landskapet från Motala till Norrköping och vidare längs norra sidan av Bråviken. Denna bildar tillsammans med sjöarna Boren, Roxen och Glan en skarp gräns mellan de norra skogsbygderna och slätten.

Östgötaslättens kärnområde är det triangelformade området med hörn i Ödeshög, Motala och Linköping. Här är slätten som bredast, omkring 30 km och bryts endast av det isolerade Omberg, (262,8 meter över havet, 174 m över Vättern), vid Vätterns strand. Slätten fortsätter, om än inte lika utpräglat, österut söder om sjöarna Roxen och Glan och avslutas av den 597 km² stora halvön Vikbolandet. Förutom de redan nämnda slättsjöarna och Tåkern är slätten sjöfattig. Det är i anslutning till östgötaslätten som landskapets stora städer ligger. Söder om slätten vidtar ett skogs- och bergsområde, som stiger åt syd, med trånga, i norr- och sydgående erosionsdalar och platålika höjder. Längst i sydväst höjer sig landet, i Holaveden till 327 meter över havet. De södra skogsbygderna är sjörika och här ligger bland annat de stora sjöarna Sommen, Åsunden och Yxningen.

Till dessa tre områden kan man även lägga Östgötaskärgården samt kusten mot Vättern.

Utanför Östergötlands östra kust ligger en omfattande skärgård vars öar och holmar omfattar 118 km². Från kusten tränger flera djupa vikar in i landet, från norr till söder: Bråviken, Slätbaken, Gropviken och Valdemarsviken.

Kusten vid Vättern är hög och brant i södra delarna av landskapet, men blir norrut flackare och långgrund. Vättern buktar in mot Vadstena och Motala. I Vätterns östgötadel ligger bl.a. de små öarna Jungrun, Fjuk, Erkerna och Sandön. Även utanför Medevi ligger några små öar innan Närke tar vid.

Geologi

Berggrunden inom Östergötland utgörs till allra största delen av urbergets bergarter; endast en mindre del bildas av kambrosiluriska avlagringar. I stort sett består den västra hälften av granit, den östra och den nordvästra delen av gnejs. Större och mindre fält av leptit och glimmerskiffer träffas inom såväl granit- som gnejsområdena.

Till Visingsöformationen hörande bergarter, företrädesvis sandsten, delvis överlagrad av en lerskiffer, går i dagen vid stranden av Vättern, omkring 10 km nordväst om Motala, samt på öarna Äholmen, Fjuk och Jungfrun i samma sjö. Flera stenbrott, varav Lemunda är det mest kända, är på förstnämnd plats utmed stranden öppnade för sandstenens bearbetning till kvarnstenar, slipstenar och byggnadssten. Sandsten och skiffer finns även på den mot Vättern vända sidan av Omberg.

Den egentliga Östgötaslätten, söder om Göta kanal, mellan Vättern och Roxen, har kambrosiluriska bildningar till underlag. Ortocerkalken har den största utbredningen, och på flera ställen, såsom vid Bergs slussar utanför Borensberg, vid Husbyfjöl samt vid Borghamn sydväst om Vadstena, finns betydande stenbrott för bergartens tillgodogörande. Linköpings domkyrka är till största delen uppförd av silurisk kalksten från trakten väster om Vreta kloster. Den under ortocerkalken liggande alunskiffern har brutits i flera stora brott, viktigast Knivinge, huvudsakligen belägna inom Vreta klosters socken. Alunskiffern i Östergötland har en ganska hög halt av bitumen.

De trakter, inom vilka kambrosilurbildningarna nu träffas, utgör ett område, som en gång blivit genom förkastningar nedsänkt i förhållande till de omgivande trakterna, vilka består av urberg. Det är just till följd av sitt sålunda erhållna, mera skyddade läge, som ifrågavarande bildningar där bevarats från förstöring. Gränsen för det nedsänkta området (Östgötaslätten) skönjes ganska tydligt i den i norr utmed Göta kanal, Boren och Roxen löpande bergavsats, som bildar södra sluttningen av det i norr vidtagande högre urbergsområdet. En brant sluttning, som följer norra stranden av Bråviken väster ut förbi Glan. På en topografisk karta kan dessa nivåförhållanden tydligt iakttagas.

Urkalksten (marmor) förekommer på flera ställen inom urbergsområdet, där omgiven av gnejs och leptit. Mest känd är förekomsten av den genom inlagring av serpentin grönflammiga marmor, som brytes vid Kolmårdens marmorbruk, men för övrigt må nämnas fyndorterna vid västra sidan av Glan (stort kalkbrott), vid Gistad järnvägsstation sydväst om Norsholm samt inom Hällestads, Tjällmo och Godegårds socknar. Vid det nu nedlagda Graversfors stensliperi, norr om Norrköping, bearbetades åtskilliga där uppträdande, utmärkt vackra varianter av granit.

Angående malmtillgångar är koppargruvorna vid Åtvidaberg de viktigaste. Järnmalm har tidigare i ganska stor utsträckning brutits ur numera ödelagda gruvor inom Godegårds och Hällestads socknar samt väster om sjön Glan. Vid stranden av Vättern finns på flera ställen, inom Motala och Nykyrka socknar, en så ren kvartssand, att den tidigare användes för glastillverkning.

I fråga om de lösa jordlagren, de kvartära bildningarna, vilka här i huvudsak är desamma som inom mellersta Sveriges övriga provinser, kan man nämna att både moränleran och den senglaciala ishavsleran äger en för jordbruket avsevärd halt av kolsyrad kalk. I bergs- och skogstrakterna är jordmånen i dalgångarna ofta mager och sandig, medan den stora och breda östgötaslätten från Vättern till Östersjön har en djup, ofta kalk- eller märgelhaltig lerjord av särdeles bördig beskaffenhet.

Sjöar och avrinningsområden

Östergötland är rikt på sjöar. Flera stora sjöar gränsar mot andra landskap: Vättern (1900 km², gränsar mot Västergötland, Småland och Närke), Tisnaren (39 km², gränsar mot Södermanland) och Yxningen (29 km², gränsar mot Småland). Sommen (132 km²) ligger nästan helt i Östergötland, endast en remsa i väster ligger i Småland.

Stångån i Linköping.

De största sjöarna som i sin helhet ligger i Östergötland är slättsjöarna Roxen (95 km²) och Glan (74 km²). Även de två andra slättsjöarna, Tåkern (30 km²) och Boren (27 km²), tillhör Östergötlands största sjöar. I de södra skogsbygderna är det förutom tidigare nämnda Sommen och Yxningen, Åsunden (56 km²), Järnlunden (16 km²) och Stora Rängen (11 km²) som är störst. I norr ligger förutom Tisnaren även Hunn (15 km²).

I Östergötland finns huvudsakligen fyra av Sveriges huvudavrinningsområden. Störst är Motala ström, som avvattnar Vättern och rinner genom Roxen och Glan och ut i Östersjön i Norrköping. Förutom från Vättern samlar Motala ström även vatten söderifrån genom Svartån och Stångån, som båda rinner ut i Roxen, samt norrifrån genom Finspångsån, som rinner ut i Glan.

De övriga huvudavrinningsområdena är Storån, som avvattnar från Åtvidaberg och åt sydost, Söderköpingsån, som avvattar området söder om Söderköping samt Nyköpingsån, som avvattnar landskapets nordligaste delar (Hunn, Tisnaren med flera sjöar).

Städer

Söderköping med Söderköpingsån

Fem orter i landskapet hade under 12-, 13-, och 1400-talen erhållit stadsprivilegier, nämligen Linköping, Norrköping, Skänninge, Söderköping och Vadstena. Dessa inrättades som stadskommuner när 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft. Köpingen Motala blev stad 1881, följd av Mjölby 1920. De andra större orterna, Finspång och Åtvidaberg, hann inte bli städer innan nybildningen av sådana upphörde i början av 1950-talet. Sedan kommunreformen 1971 saknar begreppet en vedertagen officiell definition. Alla landskapets städer är i dag centralort i namngivande kommuner, utom Skänninge som ligger i Mjölby kommun.

Större orter

Dessa är Östergötlands fem största kommuner 2008:

# Tätort Befolkning
1 Linköping 141 793
2 Norrköping 128 060
3 Motala 41 963
4 Mjölby 25 599
5 Finspång 20 575

Näringsliv

Östergötland har i sin mellersta del, den egentliga slättbygden, länge varit ett utpräglad jordbrukslandskap, begränsad i norr och syd av betydande skogstrakter, Kolmården och Holaveden. Den rikliga möjligheten för kolgruvor och förekomsten av malm framkallade i slutet av 1300-talet Hällestads och Vånga bergslag i norra Östergötland. I början av 1400-talet omtalas Åtvidabergs koppargruvor. På 1600-talet drev Louis De Geer betydande bruksrörelse vid Finspång, och samtidigt började Norrköping som handelsstad överflygla Söderköping. Östergötlands övriga gamla städer, Linköping, Skänninge och Vadstena, var länge helt obetydliga, och deras invånare levde lika mycket av åkerbruk som av handel och hantverk. Först med kommunikationernas förbättring har fanns ett uppsving.

Under 1800-talet var Norrköping en starkt växande industristad och är en av Nordeuropas bäst bevarade med flera byggnadsmiljöer från denna tid. 1900-talet innebar att Linköping med sitt starkt utbyggda skolväsen och högteknologiska industri gick om Norrköping i befolkningsstorlek under slutet av seklet, medan Norrköpings traditionella industrier i hög grad slogs ut och inte expanderade fullt så mycket som i grannstaden. Många av arbetsgivarna på de traditionella bruksorterna, som Åtvidaberg och Gusum, slogs ut under samma tid.

Stora arbetsgivare i landskapet är Linköpings universitet, Länsstyrelsen i Östergötland och SAAB Aerospace i Linköping, Holmen Paper och Billerud i Norrköping, Cloetta Fazer i Ljungsbro, Partnertech i Åtvidaberg, Dometic i Motala, BT i Mjölby med flera.

Infrastruktur

Järnväg

Järnvägsnätet i Östergötland består främst av Södra stambanan (tidigare Östra stambanan), som mellan Nyköping och Katrineholm i norr och Tranås i söder, passerar Östergötland via Norrköping, Linköping och Mjölby. Vid Åby, norr om Norrköping, förenas Södra stambanans båda linjer från Katrineholm och från Nyköping. I Linköping börjar Tjustbanan och Stångådalsbanan, som delar spår till Bjärka-Säby och därefter delar sig. Tjustbanan fortsätter därifrån till Västervik via Åtvidaberg och Gamleby, medan Stångådalsbanan går vidare till Hultsfred och Kalmar via Kisa och Vimmerby. Från Mjölby går det dessutom en linje norrut till Örebro via Motala, Hallsberg och Kumla.

Järnvägarna började att byggas i mitten av 1800-talet, till en början smalspåriga järnvägar för transporter till och från de många bruken. 1854 byggdes de första järnvägarna, sträckorna Fiskeby-Norrköping och Lotorp-Finspång, men på dessa sträckor användes inte lokomotiv utan hästar. Den första järnvägen där man använde lokomotiv, var sträckan mellan Bersbo och Åtvidaberg för transport av kopparmalm från gruvorna i Bersbo till kopparbruket i Åtvidaberg.[11]

Stambanan började byggas på 1860-talet och stod klar i etapper; 1866 öppnade sträckan Katrineholm-Norrköping, 1872 sträckan Norrköping-Linköping, 1873 sträckan Linköping-Mjölby och följande år var hela sträckan till Malmö öppen för trafik. Ofta drog man järnvägslinjen utanför de etablerade kommunikationsstråken. Ett exempel på detta är Mantorp, där järnvägsstationen byggdes på en åker 1,7 kilometer från Mantorps gård och en bit från riksvägen. På området mellan järnvägen och riksvägen växte ett litet samhälle fram. Ett annat exempel är Vikingstad, där järnvägsstationen lades 500 meter från Bankebergs by, där tingshuset och gästgiveriet var beläget. Mellan stationen och byn kom ett villasamhälle att växa fram.[11]

Från 1870-talet och 30 år framåt byggdes även en rad smalspåriga järnvägar av privata bolag. På slätten användes dessa vanligtvis för att transportera jordbruksprodukter, som sockerbetor till Linköping. I nordöstra Östergötland användes de smalspåriga järnvägarna för att transportera varor till och från bruken. Järnvägssnätet i Östergötland var som störst under 1920-talet, men 1930-talets lågkonjunktur innebar att många järnvägsbolag fick ekonomiska problem. 1939 beslutade Sveriges riksdag att alla järnvägar skulle förstatligas. 1940-talets krigsår innebar ett uppsving för transport på järnvägarna, men 1950-talet och framåt innebar att järnvägen blev utkonkurrerad av vägtransporter. I mitten av 1960-talet hade de flesta östgötska smalspårjärnvägar lagts ned.[11]

2007 bedrivs fjärrtrafiken på stambanan av SJ. Östgötatrafiken kör pendeltåg på stambanan mellan Norrköping och Tranås

Det finns planer på att bygga ut sträckan Linköping-Stockholm, så att snabbtåg kan köras i maximal hastighet. Något beslut om byggstart av Ostlänken är inte fattat.

Smalspårjärnvägen Wadstena Fogelsta Järnväg finns kvar och en förening driver en museijärnväg.

Kanaler

Slussen i Söderköping

Göta kanal började byggas 1810 och innebar ett för tiden enormt byggnadsprojekt, särskilt då Sverige vid den tiden saknade både teknisk och administrativ tradition för en sådan uppgift. Arbetet genomfördes under ledning av Baltzar von Platen, dels med hjälp av utländska tekniker, men också med hjälp av tusentals indelta soldater som grävde kanalen för hand. Det tekniska kunnandet som utvecklades kom att lägga grunden till verkstadsföretaget AB Motala Verkstad. På kanalens sträcka genom Östergötland utjämnas höjdskillnaden mellan Vättern och Östersjön genom 37 slussar. För Östergötland innebär kanalen en viktig kulturhistorisk miljö. På kanalbanken anlades en dragstig för att fartygen skulle kunna dras fram och denna används numera som gång- och cykelväg. Längs kanalen planterades också lövträd, vilket gör området närmast kanalen närmast parkliknande.[11]

Kinda kanal, mellan sjöarna Roxen och Åsunden, byggdes på 1860-talet. Till skillnad från Göta kanal följer den de naturliga vattenlederna, Stångån och sjöarna, och är endast grävd på en sträcka om 6 kilometer. Kanalen användes i stor omfattning fram till 1902, när järnvägslinjen Östra centralbanan öppnade. Nyttotrafiken upphörde på 1940-talet och numera används kanalen endast för turisttrafik.[11]

Se även

Referenser

Noter

  1. Riksantikvarieämbetet ISBN 91-7209-356-0
  2. UV öst 2006:53
  3. Östgöta-Correspondenten 1998-06-05 och 2000-10-02 intervju med arkeolog Gert Franzén resp professor Jan Paul Strid.
  4. Anders Kaliff Arkeologi i Östergötland ISBN 91-506-1346-4.
  5. Källa UV öst 2007:60
  6. Thomas Lindkvist (1988): Plundring, skatter och den feodala statens uppkomst, refererad i Dick Harrison (2002): Jarlens sekel, s. 147-153.
  7. Andersson (1994); samt Suecia Antiqua et Hodierna.
  8. Det medeltida Östergötland, s 144. ISBN 978-91-85377-76-3
  9. Eriksson/Moderato (1983), s. 146-153.
  10. 10,0 10,1 Liman (1983).
  11. 11,0 11,1 11,2 11,3 11,4 Eriksson/Moderato (1983).

Tryckta källor

  • Per Andersson, Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner 1863-1970, (1994).
  • Jan Eriksson, Anders Moderato: Natur Kultur - Miljöer i Östergötland, Länsstyrelsen i Östergötland, Linköping 1983 "Kommunikationer",, Andra upplagan, sid. 187-191. ISBN 91-970830-0-3. 
  • Dick Harrison (2002) Jarlens sekel
  • Anders Kaliff Arkeologi i Östergötland ISBN 91-506-1346-4
  • Hans Liman: Natur Kultur - Miljöer i Östergötland, Länsstyrelsen i Östergötland, Linköping 1983 "Klimatet",, Andra upplagan, sid. 45-47. ISBN 91-970830-0-3. 
  • Thomas Lindkvist (1988): Plundring, skatter och den feodala statens uppkomst, refererad i Dick Harrison (2002): Jarlens sekel, s. 147-153
  • Anders Moderato (1983): Natur Kultur - Miljöer i Östergötland, Länsstyrelsen i Östergötland, Linköping 1983 "Kyrkor och kyrkbyar",, Andra upplagan, sid. 146-153. ISBN 91-970830-0-3. 
  • Nordisk familjebok (1922), band 34, s. 208-216 (länk)
  • Riksantikvarieämbetet ISBN 91-7209-356-0
  • UV öst 2006:53
  • UV öst 2007:60
  • Östgöta-Correspondenten 1998-06-05 och 2000-10-02 intervju med arkeolog Gert Franzén respektive professor Jan Paul Strid.

Externa länkar


Personliga verktyg