Glas
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Glas (olika betydelser).
Glas är ett keramiskt (det vill säga oorganiskt och icke-metalliskt) material som är amorft (det vill säga icke-kristallint) och transparent. Glas är värmebeständigt, kemiskt relativt inert, hårt och skört. Genomlysande glas kallas flussglas (opaline). Till glas kan även räknas bland annat metalliskt glas och olika plaster som är amorfa. Ordet glas är germanskt med grundbetydelsen "glans".
Innehåll |
Glastyper
Den vanligaste typen av glas är silikatglas (även kallat sodaglas) som framställs genom att kvartssand och alkalier smälts samman. Andra tillsatser förekommer också, till exempel kalk och blyoxid. När bly ingår talar man om blyglas, som även benämns kristallglas. Om alkalitillsatsen byts mot borsyra får man borsilikatglas, som är särskilt motståndskraftigt mot kemisk påverkan, tål hög temperatur och är motståndskraftigt mot snabba temperaturväxlingar. Denna sorts glas har därför stor teknisk användning. Smältning av ren kvartssand utan tillsatser ger kvartsglas, som har den speciella egenskapen att det släpper igenom ultraviolett ljus (UV-ljus). Det är denna sorts glas som används till urladdningsröret i kvartslampor. Utöver detta tillsätts också ofta luttringsmedel för att erhålla cirkulation i glasmassan då luttringsmedlet avger gaser.
Vanligt glas är sprött och krossas lätt men med speciella tillverkningsmetoder kan man göra "okrossbart" glas (varumärke Duralex), så kallat härdat glas, som används bland annat till hushållsföremål och bilrutor. När glas används för optiskt bruk som linser av olika slag utnyttjar man de speciella ljusbrytningsegenskaperna hos flintglas och kronglas. Andra typer av glas är skottsäkert glas och säkerhetsglas.
För att färga glas använd olika metaller eller metalloxider. Blått glas till exempel erhålls genom en tillsats av grundämnet kobolt.
Med speciell värmebehandling kan man bygga in spänningar i glaset, så att det är starkt i vissa situationer, men sprött i andra. Ett roande experiment kan göras med en glaskolv som är så hård utifrån, att den kan användas som hammare att slå in en mindre spik med. Men låter man så lite som en femtioöring falla ner i kolvöppningen spricker kolven i småbitar.
Historia
Glas är mycket gammalt. Glas kan uppstå naturligt genom förglasning av sand - så sker ibland vid blixtnedslag. Genom upphettningar av bl. a. fornborgsmurar har förglasning av sand förekommit - oklart dock om det haft praktisk funktion. Omkring 8.000 f. Kr. lyckades man i Mesopotamien skapa förglasade ytor på lerkärl som därigenom fungerade som en sorts glasyr. Från omkring 6000 f. kr. stammar de äldsta föremålen i rent glas. Under antiken göts antingen glaset - eller så när man tillverkade flaskor lindades glastråd runt en lerkärna, som därefter knackades bort. Först ca 50 f. kr upptäcktes glasblåsningen. Romarna var de första som lärde sig att slipa, glas. Romarna startade en rad hyttor i det erövrade Gallien, Spanien, och efter romerska rikets fall kom glasblåsare att dröja sig kvar i dessa områden, även om det tekniska kunnandet minskade. I stället kom Syrien att bli det område där glaskonsten under tidig medeltid kom att utvecklas till sin högsta konst. Dock kom Venedig tidigt att bli en central plats för glastillverkning - kunnande inhämtades från Östra medelhavsområdet, och många glasblåsare flydde troligen hit från Konstantinopel i samband med dess många plundingar under medeltiden. Man kom redan under 1500-talet att kunna framställa en glasmassa som i renhet inte kunde överträffas i övriga europa på många hundra år. Man utvecklade också milleifioriglaset, flülelglaset och tråd- eller nätglaset.
1825 togs i USA patent på den första metoden för tillverkning av pressglas.
Sverige
Till Sverige kom glastillverkningen tidigt. De första Romerska glasbägarna letar sig hit redan under det första århundradet efter kristus, och från 400-talet e. kr. har man här smält och återvunnit glaskross för att tillverka glaspärlor. Redan under 1200-talet blåstes glas för kyrkfönster vid kloster och kyrkobyggen i Sverige, men medeltidens glastillverkning har nästan varit helt okänd fram till för bara ca 20 år sedan. Om man även tillverkat bruksglas är hittills okänt. Först 1556 inkallas Anders Glasmakare av Gustaf Wasa för att tillverka vinglas för hovets räkning. Hur denna produktion såg ut är också helt okänt. Däremot startade hertig Karl, sedermera Karl IX en hytta vid Nyköpingshus, som har grävts ut arkeologiskt och där man kunnat återfinna en bred produktion av olika dryckesbägare i Waldglas. Under slutet av 1500- och början av 1600-talet tillkommer en rad mindre hyttor i Sverige, de flesta dock med en ganska kortvarig existens. Under 1600-talet börjar man i Sverige även kunna framställa klarglas s. k. "Venetiansk kristall".
Nutid:
I Småland tillverkas mycket glas, i till exempel Emmaboda, Kosta Boda och Orrefors. Ett område som främst omfattar Lessebo, Emmaboda och Nybro kommuner mellan Växjö och Kalmar kallas därför ibland för "glasriket". I Halmstad tillverkas planglas.
Förutom nämnda "glasriket" har otaliga mindre studioglashyttor tillkommit under slutet av 1900-talet, där man blåser unika glas eller glas i mindre serier. Dessa studioglashyttor finns utspridda i hela landet och arbetar med varmt (smält) glas. Sedan har en ny teknik blivit populär, så kallad fusing, då man skär olika färgade glas i bitar och passar ihop bitarna till en mosaik som smälts och formas i fusingugnar. Mindre utrustning krävs och håller på utvecklas en till teknik, s k lampworking, då man formar pärlor eller mindre föremål utav glaspinnar med hjälp av gasollåga.
Myter om glas
Ibland sägs något vara "glashalt", men glas har hög friktion och är i regel svårt att halka på. Uttrycket kommer antagligen från glasklar is ("glansis").
Gamla fönsterglas är ofta tjockare i den nedre änden, detta har gett upphov till myten att glas vid rumstemperatur är en mycket trögflytande vätska snarare än ett fast material. Men detta beror på det sätt som glasrutorna blåstes och klipptes, vilket gjorde att ena änden blev tjockare. När glasmästarna placerade glasrutorna i fönsterramarna, så hade de förvana att sätta den tjocka kanten nedåt och så uppstod myten. I rumstemperatur är glas ett fast ämne, atomerna är dock placerade på samma oregelbundna sätt som i en vätska. Glas har en viskositet, i rumstemperatur är denna dock så låg att den inte kan mätas.
Det finns också en myt om att snus innehåller glas. Detta är inte sant.
Se även
Externa länkar
