Ukraina
Från Rilpedia
| Україна Ukrajina |
|||||
|
|||||
| Valspråk: Volja, Zlahoda, Dobro (ukrainska för "Frihet, enighet, godhet") |
|||||
| Nationalsång: Sjtje ne vmerla Ukraina | |||||
 |
|||||
| Huvudstad | Kiev 50°27'N, 30°30'Ö
|
||||
| Största stad | Kiev | ||||
| Officiellt språk | ukrainska | ||||
| Statsskick President Premiärminister |
republik Viktor Jusjtjenko Julia Tymosjenko |
||||
| Självständighet • Deklarerad • Erkänd |
från Sovjetunionen 24 augusti, 1991 1 december, 1991 |
||||
| Yta • Totalt • Vatten |
603 700 km² (43:e) försumbart |
||||
| Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet |
46 710 816 (26:e) 78,6 inv/km² (92:a) |
||||
| BNP (PPP) • Totalt • Per capita |
(2007) $390 306 miljoner (28:e) $8 441 |
||||
| Valuta | Hryvnia (UAH) |
||||
| Tidszon | UTC +2 | ||||
| Topografi • Högsta punkt • Största sjö • Längsta flod |
Hoverla 2 061 m ö.h. Dnistrovskyj liman km² Dnjepr 2 280 km |
||||
| Nationaldag | 24 augusti | ||||
| Landskod | UA | ||||
| Landsnummer | 380 | ||||
Ukraina (ukrainska: Україна; transkriberas Ukrajina eller Ukraїna, uttalas [ukrɑˈjinɑ]) är en republik i Östeuropa med landgräns mot Rumänien, Moldavien, Ryssland, Polen, Slovakien, Ungern och Vitryssland. I söder har landet kust mot Svarta havet. Huvudstad är Kiev.
Ukraina är det till ytan näst största landet i Europa efter Ryssland.
Innehåll |
Etymologi
Från 1300-talet och fram till 1800-talet användes benämningen "Lillryssland" om Ukraina (det egentliga Ryssland kallades för "Storryssland"). Namnet Ukraina började först användas på 1400-talet som en beteckning för området kring floden Dnjepr. Ordet Ukraina kommer av de slaviska orden för "på gränsen", "nära gränsen" eller "gränstrakt" (jämför kraj).[1] En liknande benämning finns för det nuvarande kroatiska området Krajina samt det polska landskapet Kraina i Pommern.
Historia
Kievriket uppstod på 800-talet och kristnades av Bysans år 988. Det existerade fram till omkring 1200-talet, då landet blev uppdelat i tre delar: i väst mellan Litauen (dagens Vitryssland) och Polen (dagens Ukraina) och i öst av mongolerna. På 1200-talet invaderades landets östra delar av mongoler; därefter blev de västra delarna ett lydrike i Polen-Litauen.
Kosacker, upprorsmän från bondeklassen, gjorde flera uppror på 1600-talet och vann anseende för sin krigskonst i hela Europa.[källa behövs] År 1648 började ett nytt uppror som skakade Polen i grunden. 1654 ställdes kosackstaten under Tsarrysslands beskydd. Från slutet av 1700-talet införlivades området gradvis i det ryska imperiet. Under det stora nordiska kriget invaderade Sverige området, men den svenska armén besegrades i slaget vid Poltava 1709.
Under ryska revolutionen bildades Folkrepubliken Ukraina den 17 mars 1917. Man upprättade arbetarråd (ukrainska: rada) efter socialistiskt mönster liknande de sovjeter som fanns i Ryssland sedan revolutionen 1905. Den centrala församlingen leddes av historikern Mychajlo Hrusjevskyj. Efter freden i Brest-Litovsk upplöste tyskarna den 29 april 1918 arbetarrådet. Den 22 januari 1918 deklarerades Ukrainas självständighet. I slutet av december 1918 invaderades Ukraina av bolsjevikiska styrkor, och Ukrainska SSR, som utropats året innan, blev en landsomfattande sovjetrepublik. Ukrainska SSR var en av de första republikerna som 1922 blev en del av Sovjetunionen. Den ukrainska huvudstaden var tidigare Charkiv men byttes 1934 ut mot Kiev.
Under vintern 1932-33 dog uppemot tio miljoner människor i Ukraina av svältkatastrofen Holodomor; ukrainska källor[källa behövs] hävdar att Josef Stalin medvetet framkallade svälten för att kväsa Ukrainas nationalistiska rörelse. Hungersnöden anses ha orsakats av den påtvingade kollektivisering av jordbruket som påbörjades 1932, och av att de sovjetiska myndigheterna beslagtog säd, vete, mjöl, grönsaker och kreatur.
Mellan 1941 och 1943 var Ukraina helt ockuperat av Nazityskland; de sista västliga delarna återerövrades av Röda armén först år 1944. Ukrainska SSR fick medlemskap i FN 26 oktober 1945 och är således en av ursprungsmedlemmarna, även om det i realiteten enbart betydde att Sovjetunionen fick ett extra säte. År 1986 inträffade ett stort reaktorhaveri i kärnkraftverket i Tjernobyl (se Tjernobylolyckan).
Efter Sovjetunionens fall 1991 blev Ukraina en självständig stat. Ukraina deklarerade sig som självständig och suverän stat 24 augusti 1991, vilket bekräftades av över 90% av landets befolkning vid en folkomröstning den 1 december 1991. En vecka efter upplöstes Sovjetunionen.[2]
Ukrainas historia mellan 1992 och 2004 präglades av Leonid Kravtjuk och Leonid Kutjma.
I presidentvalet vintern 2004/2005 segrade den västvänlige Viktor Jusjtjenko över den ryssvänlige Viktor Janukovitj efter en folklig resning i västra och norra Ukraina kallad oranga revolutionen efter att Janukovitj beskyllts för valfusk.(Oranga revolutionen har i sin tur beskyllts för att vara en CIA-konstruktion.) Efter att Janukovitj fått starkt stöd i parlamentsvalet den 26 mars 2006 utsågs dock denne till premiärminister den 3 augusti sammat år. Sedan en konstitutionell kris utvecklats mars-april 2007, i vilken president Jusjtjenko beordrade parlamentets upplösning, ett beslut som dock röstades ned i detsamma, enades Jusjtjenko och Janukovitj om att hålla nyval till parlamentet den 30 september 2007. Sedan 18 december 2007 är Julia Tymosjenko premärminister.
Geografi
Ukraina är Europas näst största land, efter Ryssland. Det gränsar till Ryssland i öst, Vitryssland i norr samt Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien och Moldavien i väst. I söder har landet kust mot Svarta havet. I sydväst bildar Donaudeltat gräns mot Rumänien.
Det ukrainska landskapet är mestadels ett platt, fruktbart slättland och högland som delas upp av floder, såsom Dnjepr, Donets, Dnjestr och Bug, som rinner söderut och mynnar i Svarta havet eller det mindre Azovska havet i söder. Ukraina är ett bördigt land med svartjord och många floder, och är således en viktig jordbruksexportör för övriga Europa. Mot Vitryssland finns skogsmarker. De enda bergsområdena är Karpaterna i väst som når upp till 2 061 meter över havet vid dess topp (Hoverla), samt de mindre Jajlabergen på Krims sydkust mot Svarta havet i söder. Den viktigaste floden är Dnjepr som rinner genom landet från norr till söder, där den mynnar i Svarta havet vid Cherson strax norr om Krimhalvön.
Ukraina har för det mesta ett tempererat kontinentalklimat, men snarare med medelhavsklimat längs Krims sydkust i söder. Nederbörden är ojämnt fördelad, med mest i väst och norr, och mindre i öst och sydöst. Vintertemperaturen varierar från kyligt vid Svarta havet till kallt i inlandet. Somrarna är varma över största delen av landet, men i regel med mer värme i syd.
Under Sovjettiden var Ukraina de höga kommunistledarnas semesterparadis; det är medelhavsklimat vid Svarta havet, om än vintrarna är kallare. Populära turistmål är Lviv, Kiev, Odessa och Krim med dess riviera. Ukraina kräver inte visum längre (från 1/1 2006) för turistbesök, vilket gör landet mer attraktivt för turister från Västeuropa.
Krim
Halvön Krim på kusten mot Svarta havet anses inte historiskt höra till Ukraina. Halvön, som erövrades från Osmanska riket under Katarina II, flyttades administrativt över till Ukrainska SSR enligt ett dekret från högsta sovjet, på grund av geografisk, ekonomisk och kulturell närhet till Ukraina. Överlåtelsen presenterades av den i Ukraina uppväxte sovjetledaren Nikita Chrusjtjov som en gåva till Ukraina på årsdagen 300 år efter fördraget i Perejaslav 1654 då kosackstaten ställdes under Tsarrysslands beskydd. I staden Sevastopol på Krim finns det en rysk militärbas.
Städer
Demografi
Räknat efter folkmängd är Ukraina nummer sex i Europa med 46,71 miljoner invånare (beräknat juli 2006). Befolkningen minskar med mellan 0,3 och 0,6 % per år, till följd av låg fertilitet, betydlig emigration, och hög dödlighet (alkoholism, HIV/AIDS, tuberkulos). Medellivslängden är låg: 62 år för män och 75 år för kvinnor. Även spädbarnsdödligheten är ovanligt hög jämfört med andra länder, vilket i kombination med den låga nativiteten kan leda till demografiska problem i framtiden.[3] Mellan två och tre miljoner ukrainska medborgare arbetar som säsongsarbetare i Västeuropa och Ryssland. De skickar pengar hem till sina familjer i Ukraina och bidrar därmed till en betydlig ökning av köpkraften i landet.[4]
De viktigaste städerna är Kiev (2,6 miljoner invånare 2005), Charkiv (1,4 miljoner 2004), Odessa (1,1 miljoner), Dnipropetrovsk (1 miljon) och Donetsk (969 700). Av befolkningen bodde år 2005 ungefär 68 % i städer.
De största etniska grupperna (enligt folkräkningen år 2001) är ukrainare (77,8 % av befolkningen) och ryssar (17,3 %); bland mindre grupper finns vitryssar (0,6 %), moldaver (0,5 %), krimtatarer (0,5 %), bulgarer (0,4 %), ungrare (0,3 %), rumäner (0,3 %), polacker (0,3 %), judar (0,2 %), armenier (0,2 %), greker (0,2 %) och tatarer (0,2 %).
Officiellt språk är det östslaviska språket ukrainska, som är modersmål för 67,5% av befolkningen. Ryska är modersmål för 29,6% av befolkningen, det är framför allt de östra och södra delarna av landet som är ryskspråkiga; bland mindre språk märks polska, vitryska, bulgariska, rumänska och grekiska.
Religion
Majoriteten av ukrainarna tillhör någon av de tre ukrainska ortodoxa kyrkorna:
- Ukrainska autonoma ortodoxa kyrkan
- Ukrainska ortodoxa kyrkan (Kievpatriarkatet)
- Ukrainska självständiga ortodoxa kyrkan
Det finns även anhängare av andra ortodoxa kyrkor, som Ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvapatriarkatet) och Rysk-ortodoxa gammalrituella kyrkan.
8 % av befolkningen, huvudsakligen hemmahörande i den västra (tidigare polskkontrollerade) delen av landet, är katoliker tillhörande Grekisk-katolska kyrkan (unitarerna), Romersk-katolska kyrkan eller Rutenska bysantinska katolska kyrkan i Karpaterna.
Drygt 2 procent av befolkningen är protestanter. Den största protestantiska kyrkan är Ukrainas evangeliska baptistunion, med över 150 000 medlemmar och omkring 3000 pastorer. Näst störst är pingstunionen Ukrainias kyrka för evangelisk tro med 110 000 medlemmar i över 1500 församlingar. [1] Men det finns även flera andra pingstgrupper och bibelskolor drivna av dem, som Lvivs teologiska seminarium och Kievs bibelinstitut. Den samlade pingströrelsen i Ukraina har över 300 000 medlemmar i över 3 000 lokala församlingar.
I Ukraina finns även kalvinister, lutheraner, metodister, sjundedagsadventister och mormoner.
1,7 % av befolkningen är sunnimuslimer, 300 000 av dem är krimtatarer.
Mindre grupper judar, buddhister och Hare Krishna-troende finns även i landet. Hasidismen är en gammal judisk riktning som har historiska rötter i 1700-talets Rutenien.
Politik
Ukraina är en demokratisk republik där lagstiftande, utövande och dömande makt är åtskilda. Presidenten nominerar premiärministern men parlamentet (Verchovna Rada, "Stora rådet") stadfäster valet. Presidenten är folkvald och sitter på fem år. Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 har den ukrainska politiken dominerats av omfattande statlig och byråkratisk kontroll. Maktdelningen mellan president och premiärminister har varit besvärlig och Ukraina har präglats av politiska gräl och kriser i flera år. Ukrainas parlamentariska läge är ofta instabilt, med återkommande regeringskriser.
En viktig om inte den viktigaste skiljelinjen i ukrainsk politik går mellan de östra och västra delarna av landet. I de ryskspråkiga områdena i öster är de ryskvänliga grupperna starka. De västvänliga och nationalistiska grupperna är starkare i väst.[5]
Politiska partier och block
Ukraina har ett stort antal småpartier, vilka dock i stor utsträckning samarbetar i olika partiblock. I valet 2002 blev det national demokratiska och liberala koalitionen Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock, lett av Viktor Jusjtjenko, det största blocket och bildade kärnan i oppositionen. Koalition består av tio mindre partier. Där finns liberaler och kristdemokrater, men även extrema nationalister. Julia Tymosjenkos block hör också hemma på den liberala sidan men är socialliberalistiskt och har en mindre national framtoning. Blocket leds av premiärminister Julia Tymosjenko som mera och mera framstår som Ukrainas reella ledare, efter de vidtagna begränsningarna i president Viktor Jusjtjenkos makt och hans vikande popularitet bland befolkningen.
Ukrainas största parti är Regionernas parti, ett ryssvänligt mitten-vänster-parti med största väljarstödet i de ryskspråkiga områdena i öst. Partiet leds av den tidigare premiärminister Viktor Janukovytj. Regionernas parti stöds av Lytvynblocket, som består av Arbeterpartiet och Folkpartiet.
Den största partiet på vänsterkanten är Ukrainas kommunistiska parti som leds av Petro Symonenko. Partiet hade en stark ställning på 1990-talet; under 2000-talets början försvagades partiet men vid parlamentsvalet 2007 bröt partiet förlusttrenden. Man fick då över 1 miljon röster, 5,39 % av rösterna. Till vänstern räknas också Ukrainas socialistparti som leds av Oleksandr Moroz. Partiet har samarbetat i många frågor med liberalerna och inträdde 2005 i Julia Tymosjenkos koalitonsregering. Partiet kom inte in i parlamentet vid senaste valet 2007.
Utrikespolitik
En stor utrikespolitisk fråga är Ukrainas förhållande till Ryssland. Relationerna mellan länderna har under länge tid varit spända. Den främsta tvistefrågan gäller flottbasen i Sevastopol på Krim, men under Viktor Jusjtjenkos presidentperiod har även gaskrisen varit bidragande till kyliga relationer mellan de två länderna. Ukrainas utrikespolitik under president Viktor Jusjtjenko syftar till att åstadkomma ett så nära samarbete med väst som möjligt. Ett medlemskap i Europeiska unionen är ett långsiktigt mål, redan i juni 1994 undertecknades ett partnerskaps- och samarbetsavtal med EU. Ukraina för också en dialog med Västeuropeiska unionen och vill bli associerad partner i organisationen. Landet är medlem i världshandelsorganisationen WTO och har även planer på medlemskap i förvarsalliansen NATO, vilket dock är mer kontroversiellt p g a svagt folkligt stöd. Bland de västeuropeiska länderna har framförallt Tyskland täta förbindelser med Ukraina, inte minst på det ekonomiska området. USA uppfattas allmänt som Ukrainas viktigaste politiska samarbetspartner. Kontakterna mellan länderna är täta och Ukraina är efter Israel och Egypten det land som får mest bistånd från USA. Ukraina har också ett särskilt förhållande till Kanada som har den största kolonin av ukrainare utomlands, cirka 1,5 miljoner. Ukrainas förhållande till sina centraleuropeiska grannar är i allmänhet gott. Enda undantaget är Rumänien som har gjort anspråk på vissa sjöområden I Ukraina. Av ekonomiska skäl pågår det en utvidgning av samarbete med Turkiet och länderna kring Svarta havet och Iran.[6]
Presidentvalet 2004
- Se även Presidentvalet i Ukraina 2004
Presidentvalet i Ukraina ägde rum i november 2004. Valets huvedkandidater var den då sittande premiärminister Viktor Janukovytj och oppositionsledaren samt tidigare premiärminister Viktor Jusjtjenko. Presidentvalet hölls i en laddad atmosfär med anklagelser om valfusk. Jusjtjenko anser sig dessutom blivit utsatt för förgiftning.
När valresultaten offentliggjordes den 23 november stod Janukovytj som segare, men Jusjtjenko och hans anhängare, tillsammans med flera internationella valobservatörer, fördömde valet som riggat. Detta ledde till en allvarligare politisk kris, och utlöste den orangea revolutionen, som är namnet på en serie av demonstrationer och politiska händelser som ägde rum under november 2004 till januari 2005 som ett direkt efterspel till presidentvalen. I flera av norra och västra Ukrainas städer, främst i huvudstaden Kiev, var det omfattande protester med krav på omval. De ville se ett regimskifte från de som styrt landet sedan Sovjetunionens fall 1991, och krävde ökad demokrati och frihet samt större oberoende från Ryssland. I de östra och södra delarna av landet hade Janukovytj stöd av befolkningen, som där anordnade motdemonstrationer till förmån för Janukovytj. Efter utdragna demonstrationer genomfördes omval den 26 december där Jusjtjenko fick 52 % av rösterna mot Janukovytjs 44 %. Jusjtjenko blev landets 3:e president den 23 januari 2005.
Efter de politiska omvälvningarna 2004 återkom förre premiärministern Viktor Janukovytj som ledare för oppositionen med sitt Regionernas parti, som hade varit en del av alliansen För ett enat Ukraina. Nyvalet till parlamentet 2005 vanns av Jusjtjenkos allians som utsåg Julia Timosjenko till premiärminister. Hon avskedades i september 2005 på grund av ”samarbetssvårigheter”. Bland annat hade hon anklagat kretsen runt presidenten för korruption.
Parlamentsvalet 26 mars 2006
I det ukrainska parlamentsvalet 26 mars 2006 fick Regionernas parti ledd av Jusjtjenko ärkerival Viktor Janukovytj drygt 30 % av rösterna ock tillsammans med ett antal småpartier majoritet sedan socialisterna bytt sida. Janukovytj utsågs till premiärminister den 3 augusti 2006. Presidenten och premiärministern var oeniga om det mesta och krisen förvärrades i slutet av april 2007. Janukovytj var premiärminister fram till valet 30 september 2007.
Parlamentsvalet 30 september 2007
I mars 2007 uppstod en konstitutionell kris när president Jusjtjenko upplöste parlamentet och avsåg att hålla nyval den 27 maj 2007. Detta föranledde stora demonstrationer i Kiev, både för och emot beslutet. I parlamentet hade dåvarande premiärministern Janukovytjs allierade majoriteten. Parlamentet kallade då till krismöte och röstade enhälligt ned presidentens beslut, varpå ärendet togs upp i Högsta domstolen. Läget blev akut när Jusjtjenko avsatte riksåklagaren Svjatoslav Piskun med ett dekret, varpå inrikesminister Vasyl Tsusjko satte in Berkutstyrkan för att skydda riksåklagaren och dennes kansli. Vasyl Tsusjko drabbades av en hjärtinfarkt, 30 maj efter att Jusjtjenko hade tillsatt en brottsutredning mot honom. Dagen efter påstod Tsusjko att han hade blivit förgiftad. Han sa sig veta vem som förgiftat honom och varför och att teorin skulle offentliggöras ifall han inte överlevde. Myndigheterna avfärdade uppgifterna som rykten.[7][8]
Krisen fördjupades ytterligare då runt 2 000 man ur inrikesdepartementets trupper, som även hade stöttat Jusjtjenko under Orangea revolutionen 2004, försökte tåga mot Kiev inför ett krismöte mellan president Jusjtjenko och premiärminister Viktor Janukovytj. Detta skedde på order av befälhavaren Oleksandr Kichtenko, lojal med president Jusjtjenko. Inrikesdepartementets lojalitet var dock splittrad mellan konfliktens huvudpersoner; Jusjtjenko som tog befälet över departementets trupper med ett dekret, medan Janukovytj hade kontroll över polisen och specialstyrkan Berkut. Båda sidor gjorde försonliga uttalanden medan ledarna till sist möttes och efter långvariga förhandlingar kom fram till en kompromiss enligt vilken det blev nyval 30 september 2007. Resultatet av valet blev att Julia Tymosjenko tog över posten som premiärminister.[9]
Parlamentets sammansättning efter valet 2007
- Regionernas parti (175 mandat)
- Julia Tymosjenkos block (156 mandat) (Fäderneslandsförbundet • Reform och ordning • Ukrainas socialdemokratiska parti)
- Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock (72 mandat) (Vårt Ukraina • Framåt Ukraina! • Ukrainas folkrörelse • Ukrainska folkpartiet • Ukrainska republikanska partiet "Samling" • Kristdemokratiska unionen • Europeiska partiet • PORA • Ukrainska nationalistkongressen • Moderlandets försvarsparti)
- Ukrainas kommunistiska parti (27 mandat)
- Lytvynblocket (20 mandat) (Ukrainska folkpartiet • Ukrainas arbetarparti)
Se också; Ministerlistan december 2007
Den parlamentariska krisen 2008
Bakgrunden till den parlamentariska krisen var kriget i Sydossetien. President Jusjtjenko tog omedelbart ställning för Georgien och sin nära allierade Micheil Saakasjvili. Premiärminister Julia Tymosjenkos parti Fäderneslandsförbundet, med en tidigare image av västvänlighet, stoppade en parlamentsresolution som var kritisk mot Ryssland. Den proryska oppositionen med Regionernas parti i spetsen har med stöd av Fäderneslandsförbundet även inskränkt presidentens maktbefogenheter. Vilket ledde till regeringskrisen då de två regerande blocken inte längre kunne sitta i samma regering.[10] President Viktor Jusjtjenko beslutade att upplösa och utlysa nyval. Valdatum sattes till den 7 december 2008, men en domstol fryste beslutet efter ett överklagande från Julia Tymosjenkos sida. Enligt yrkandet hade presidenten inte rätt att upplösa parlamentet mindre än ett år efter dess tillträde. Efter domstolens besked lämnade president Viktor Jusjtjenkos parti, Vårt Ukraina, ett eget överklagande.[11][12] Krisen fick sin lösning 9 december då de båda rivalerna president Viktor Jusjtjenkos Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock och premiärminister Julia Tymosjenkos block enades om att bilda en ny koalitionsregering. Narodna Partija, det ukrainska folkpartiet, ska också ingå i regeringen och dess ledare Volodymyr Lytvyn blir parlamentets nye talman.[13]
Presidentvalet i januari 2010
Julia Tymosjenko och Viktor Janukovytj väntas göra anspråk på presidentposten i nästa val, ett val president Jusjtjenko inte förväntas ha en chans i. Stödet för honom har stadigt sjunkit sedan den Orangea revolutionen för fyra år sedan. I de senaste opinionsmätningarna stöds presidenten bara av fem procent av väljarna.[14] Med den internationella finanskrisen och USA:s vacklande ekonomiska styrka kan den västvänliga fraktionen ytterligare komma att försvagas.
Ekonomi
Bortsett från jordbruket, som producerar spannmål, sockerbetor, solrosfrön, grönsaker, kött och mjölk, finns även rika naturtillgångar, däribland vatten, järn, mangan, titan, kvicksilver, svavel, kaliumkarbonat, kaolin och kalk. Bland industri märks produktion av kol, elkraft, maskiner, metaller, kemikalier och livsmedel (framför allt socker).
Under sovjettiden var Ukraina ett viktigt område, både industriellt och till jordbruket (Ukraina blev omnämnt som "Sovjets kornbod"). Sovjetmakten byggde upp industrin, särskilt vapenindustrin, men självständigheten innebar en svår omställning då flera företag gick under, bland annat då Ukraina inte längre hade tillgång till Sovjets olja och inte hade samma ekonomiska förutsättningar att utveckla nya flygplan av märket Antonov. Motortillverkaren Motor Sich finns också i landet. Läget förbättrades en bit in på 1990-talet.
I dag är landet avhängigt Ryssland när det gäller energitillgångar, speciellt naturgas. Många strukturella reformer har gjort den ukrainska ekonomin sårbar för yttre påverkningar. Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 infördes en marknadsstyrd prissättning av de flesta varor, samtidigt som regeringen lade fram flera lagförslag för privatisering av statliga företag. Omfattande motstånd mot dessa ändringar bland politikerna hindrade emellertid dessa förslag att bli genomförda. Detta ledde till att industriproduktionen 1999 var 40 % av vad den var 1991. En slapphänt pengapolitik ledde till att inflationen utvecklades till hyperinflation i slutet av 1993. År 2003 levde uppskattningsvis 29% av befolkningen i fattigdom och under existensminimum, vilket är cirka 700 svenska kronor per månad. I april 2007 var medellönen per månad i Ukraina 1224 hryvnja, vilket motsvarar ungefär 1675 svenska kronor. Mest tjänar man i Kiev där medellönen ligger på 2040 hryvnja, vilket motsvarar 2792 kronor, i övrigt är det i det östliga och till majoriteten rysktalande områden som har de högsta medellönerna. De lägsta medellönerna har den västliga delen av landet, och lägst i Ternopil oblast. Matpriserna är höga och arbetslösheten är stor. De trånga levnadsvillkoren har gjort att 4-5 miljoner ukrainare har emigrerat.[15][3]
Den före detta regeringen Jusjtjenko förpliktade sig att reducera antalet regeringskontor, göra lagstiftarprocessen mer strömlinjeformat, skapa en lagmässig miljö för entreprenörer samt vidta en omfattande skatteomläggning. Ändringer i mer politiskt följsamme områden som strukturändringar och privatisering av landområden fortsätter. Externa organisationer, med den internationella pengafonden i spetsen, har fordrat Ukraina att öka tempot i ändringsprocessen.
År 2000 visade bruttonationalprodukten en tillväxt i exporten på 6 %. Detta var den förste registrerade tillväxten sedan självständigheten 1991. Samtidigt växte industriproduktionen med 13 %. Denna växt fortsatte 2001, då BNP ökade med 9 % och industriproduktionen med över 14 %. TIllväxten understöddes av ökande optimism hos konsumenter och investorer.
I juli 2006 visade president Jusjtjenko siffror som visade att Ukrainas BNP vuxit med 9 % i jämförelse med juli 2005. Han sade också att befolkningens tillgångar ökat med cirka 20 %.
Under november 2008 blev Ukrainas ekonomi hårt drabbat av den globala finanskrisen. Den hårt trängta ekonomin blev akuta, i synnerhet landets banksystem, eftersom världsmarknadspriset på stål, landets främsta exportvara, har fallit samtidigt som kreditmarknaden hamnat i kris. Internationella valutafonden, IMF, beviljade då Ukraina ett lån på 16,4 miljarder dollar runt 127 miljarder kronor. Pengarna behövs för att stabilisera landets ekonomi och dess finanssektor som skakats av den globala finanskrisen. IMF hoppas att den tvååriga planen som upprättats tillsammans med Ukraina ska begränsa inflationen och rädda vacklande banker.[16]
Ukraina ser ut att vara det land som kommit närmast avgrunden pga. av den globala finanskrisen. Produktionen av landets huvudsakliga exportprodukt, stål, kollapsade i november 2008 då den minskade med 48 procent. Industriproduktionen sjönk totalt i Ukraina med över 30 procent. Det är produktionsfall som väl kan mäta sig med utvecklingen under depressionen på 1930-talet. Och ingenting pekar på någon vändning uppåt. Ukrainas ekonomi som uppvisade en positiv tillväxt för fjolårets första tre kvartal har nu vänt nedåt i en hisnande fart. För de utländska banker, exempelvis Swedbank, som förvärvat lokala banker och expanderat sin utlåning i landet lär det bli svårt att undvika massiva kreditförluster. Ukrainas banksektor befinner sig på gränsen till totalt sammanbrott. Nio av landets banker administreras av centralbanken, och tiotusentals ukrainare kan inte ta ut sina sparpengar då bankerna ha frusit sparkonton sedan kunder har skyndat till bankerna för att försöka ta ut sina pengar och bankerna har slutat att växla valuta for privatpersoner. Ukrainas valuta hryvnjan har tappat kraftigt i värde under krisen. Bankkrisen hänger samman med att miljontals människor inte klarar av sina bolån, många av lånen är tagna i amerikanska dollar. Enligt Kievs internationella institut för sociologisk forskning har fyra miljoner ukrainare förlorat jobbet sedan krisen började. Mer än 40 procent har fått reducerad lön.[17]
IMF:s lån överbryggar visserligen den värsta likviditetskrisen, men också ordinerat en besk ekonomisk medicin, bland annat en devalvering av hryvnjan, och tuffa budgetbegränsningar för att betala ut den andra tranchen. Ukrainarna har i stort förlorat förtroendet för sina politiker. Folk anser att de är skyldiga till att landet nu befinner sig i en djup ekonomisk kris. Det har redan varit stora demonstrationer i Kiev och enligt en undersökning från Kiev International Studies säger hälften av ukrainarna att de tänker delta i protestaktioner mot myndigheterna. Tymosjenko och Jusjtjenko skyller på varandra och bråkar om vem som har ansvaret för den ekonomiska krisen. Med den rådande politiska oredan i Ukraina ser det inte så hoppfullt ut.[18][19]
Infrastruktur
Det totala vägnätet i Ukraina omfattar 273 700 kilometer, varav 170 000 kilometer klassas som nationella vägar. Biltätheten i Ukraina är ganska låg, men håller på att växa sig allt starkare. Ukraina kan från 2006 besökas av svenskar utan visum. Till skillnad från i Ryssland gäller svensk bilförsäkring i Ukraina.
Persontransporter görs fortfarande kollektivt av merparten. Järnvägsnätet har idag totalt 22 200 kilometer bana. Det är även järnvägen som är den viktigaste godstransportvägen. Ukraina har samma breda spårvidd som Ryssland och andra fördetta sovjetstater. Tunnelbana finns i Charkiv, Dnipropetrovsk, Donetsk, Kiev, Kryvyj Rih och nya är planerad i Lviv och Zaporizjzja.
Rörledningar för olja och gas går från Ryssland via Ukraina till övriga Europa. Totalt finns det i Ukraina cirka 4 400 kilometer vattenvägar i form av floder och kanaler. Dnepr är den viktigaste vattenvägen för transport i landet. Det finns flera hamnar i landet, bland annat i Odessa, Sevastopol, Mykolajiv, Cherson, Kertj och Mariupil. Det finns även internationella flygplatser i Kiev, Simferopol och Odessa.
Internationella rankningar
| Organisation | Undersökning | Rankning |
|---|---|---|
| Heritage Foundation/The Wall Street Journal | Index of Economic Freedom 2009 | 152 av 179 |
| Reportrar utan gränser | Pressfrihetsindex 2008 | 87 av 173 |
| Transparency International | Korruptionsindex 2008 | 134 av 180 |
| United Nations Development Programme | Human Development Index 2006 | 82 av 179 |
Referenser
 |
Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort. |
Noter
- ↑ http://www.etymonline.com/index.php?term=Ukraine
- ↑ http://www.danskukrainsk.dk/ukraine.htm
- ↑ 3,0 3,1 Folk och försvar
- ↑ http://www.danskukrainsk.dk/ukraine.htm
- ↑ SVT.se, 4 oktober 2007
- ↑ http://home.swipnet.se/svuk/ukraina.htm]
- ↑ http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=58360&a=839991&printerfriendly=true
- ↑ http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=58360&a=840771&printerfriendly=true
- ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=654297
- ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=823956
- ↑ SVT.se, 11 oktober 2008
- ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=823956
- ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=861850
- ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=823956&rss=1399
- ↑ State Statistics Committee of Ukraine http://www.ukrstat.gov.ua
- ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=848471
- ↑ http://www.dn.se/nyheter/varlden/allt-i-ukraina-maste-andras-1.816043
- ↑ http://www.e24.se/analys/makroekonomi/artikel_979229.e24
- ↑ http://www.dn.se/nyheter/varlden/politisk-oenighet-i-ukraina-baddar-for-nya-problem-kring-ryska-gasleveranser-1.817925
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Ukraina
- Ukrainas presidents officiella sida (ukrainska, ryska, engelska)
- Ukrainas parlaments officiella sida (ukrainska, engelska)
- Ukrainas regerings officiella portal (ukrainska, ryska, engelska)
