Karl XIV Johan
Från Rilpedia
| Karl XIV Johan | |
 Kung Karl XIV Johan av Sverige / Karl III Johan av Norge (av Fredric Westin) |
|
| Regeringstid | 5 februari 1818 - 8 mars 1844 |
|---|---|
| Kröning | 11 maj 1818, i Norge 7 september 1818 |
| Valspråk | Folkets kärlek min belöning |
| Ätt | Bernadotte |
| Föräldrar | Henri Bernadotte Jeanne S:t Jean |
| Gemål(er) | Desideria (sedan 16 augusti 1798) |
| Barn | Oscar I |
| Företrädare | Karl XIII |
| Efterträdare | Oscar I |
| Född | 26 januari 1763 Pau, Béarn, Frankrike |
| Död | 8 mars 1844 Stockholms slott, Stockholm |
| Begravningsplats | Riddarholmskyrkan, Stockholm |
| Namnteckning |  |
Karl XIV Johan, född Jean Bernadotte[1] 26 januari 1763, död 8 mars 1844, var kung av Sverige och Norge från 1818, i Norge under regentnamnet Karl III Johan. Han gifte sig den 16 augusti 1798 med Désirée Clary, sedermera svensk drottning under namnet Desideria, svägerska till Napoleons bror Joseph Bonaparte. Vid ankomsten till Sverige 1810 som furste av Ponte Corvo hade hans fullständiga namn utvecklats till Jean Baptiste Jules (Johannes Döparen Julius), och namnet Karl fick han då efter adoptivfadern.
Karl Johans bakgrund
Karl XIV Johan föddes den 26 januari 1763 i Pau i landskapet Béarn i sydvästra Frankrike som den yngste av fem syskon. Nedkomsten var planerad först flera veckor senare, men modern blev utsatt för ett upptåg av några karnevaldeltagare som störtade in i rummet där hon fridfullt satt och handarbetade. "Fru Jeanne" blev så häftigt uppskrämd att hon fick en nervattack och fick föras i säng, och efter en orolig natt föddes sonen Jean på morgonen den 26:e. Eftersom man befarade att det så mycket för tidigt födda barnet inte skulle kunna leva länge, döptes det redan dagen därpå i kyrkan S:t Martin.[2] Han hette ursprungligen Jean Bernadotte, även kallad Jean Baptiste eftersom han var uppkallad efter Johannes döparen, till skillnad från en äldre bror som också hette Jean (Évangeliste). Fadern var advokaten Henri Bernadotte (1711-1780), modern hette Jeanne Saint-Jean, född de Saint-Jean (1728-1809) (mer om dem och den övriga släkten, se artikeln Bernadotte). Karl Johan, vars undervisning verkar ha skett i hemmet, var förutbestämd att fortsätta i faderns yrke. Han visade dock inget intresse för detta, och efter faderns död måste han mer allvarligt börja tänka på sin framtid. Ledd av ett brinnande intresse för soldatlivet tog han den 3 september 1780 värvning vid regementet Royal-la-Marine, som då var förlagt på Korsika.
I rullorna antecknades följande om den nye soldaten: "längd 5 fot, 3 tum och 5 linjer, mörkt hår, mörka ögonbryn, bruna, något liggande ögon, näsan lång och spetsig, munnen liten med tunna läppar, hakan kort avrundad, ansiktet runt och fylligt, pannan smal med tvenne ärr, ett i mitten, ett över ögonbrynet, förorsakat av en liten sten." Som seden var fick Jean-Baptiste ett eget soldatnamn och kallades "Belle-Jambe", det "Vackra benet". Namnet skulle ha samband med hans förmåga att lägga an på det motsatta könet.[3]
Avancemang inom armén
På Korsika tillbringade Karl Johan tre år. Efter ett besök i hemmet några månader i slutet av 1783 och början av 1784 för att vårda sin hälsa följde han sitt regemente till nya garnisonsorter – Grenoble, Vienne, Marseille, S:t Martin på ön Ré och andra orter – och avancerade under tiden till korpral och sergeant 1785, furir 1786, fältväbel (sergeant-major) 1788 och fanjunkare (adjudant sous-officier) 1790. Därmed hade kanske hans befordringar stannat, om inte franska revolutionen hade brutit ner den skranka som 1781 hade rests mellan underofficers- och officersgraderna. Under sin underofficerstid hade Karl Johan vid åtskilliga tillfällen visat framåtanda, så till exempel då han i Marseille 1790 lyckades rädda sin chef, markis d'Ambert, undan ett folkupplopp – och blev i mars 1792 utnämnd till löjtnant vid det i S:t Servant i Bretagne stationerade 36:e regementet (f.d. Anjou).
Under de kort därpå utbrytande revolutionskrigen fick han dra i fält med Rhenarmén och utmärkte sig så vid striderna att befordringarna gick med stormsteg. Efter striderna vid Speier och Mainz 1793 blev han sålunda överste, och redan året därpå, efter att ha förflyttats till Sambre- och Meusearmén och med synnerlig utmärkelse deltagit i striderna vid Prémont och Landrecies samt i slaget vid Fleurus den 26 juni 1794, "för tapperhet och lysande bragder" på Jean Baptiste Klébers begäran befordrad till brigadgeneral samt efter Maastrichts erövring i oktober samma år, till vilket han väsentligen bidrog, till divisionsgeneral.
Åren 1795 och 1796 gick under fortsatta bragder vid Rhenarmén - vunna framgångar eller återtåg – och hans rykte som fältherre var känt då han i början av 1797 beordrades att med en armékår avgå till Lombardiet för att understödja Napoleon Bonaparte i fälttåget mot österrikarna. Ett vintertåg över Alperna, övergången av Tagliamento och erövringen av Gradisca gav nya prov på hans duglighet. Hans rhentrupper tävlade med de italienska trupperna i tapperhet, men truppernas tävlan blev hos befälhavarna rivalitet, och ett visst misstroende kom redan nu att känneteckna förhållandet mellan Bernadotte och Bonaparte, för vars ärelystna planer han tidigt uttalade sina farhågor.
Administration och politik
Efter att mot fälttågets slut ha överfört några troféer till Paris fick var Karl Johan i staden när statskuppen den 18 fructidor år V (4 september 1797), dock utan att han själv medverkade. Han återvände därpå till Italien och var en tid guvernör över Friuli och de delar av det venetianska området som genom freden i Campo Formio den 17 oktober 1797 tillfallit Frankrike. År 1798 utnämndes han till ambassadör i Wien. Som ambassadör gjorde han ett utmärkt arbete men valde att lämna tjänsten i april 1798 efter ett upplopp där deltagarna skymfat trikoloren och ambassadhotellet.
Efter återkomsten till Frankrike tillbringade Karl Johan någon tid i lugn. Den 16 augusti 1798 gifte han sig med Desirée Clary, en köpmansdotter från Marseille som var svägerska till Bonapartes äldste broder Joseph. Hon hade tidigare varit förlovad med Napoleon Bonaparte själv, och även därigenom blev giftermålet i viss mån ett band mellan Bonapartarna och Bernadotte.
Efter vänstervalen 1799 följde en närmare anknytning till hemlandets politik i det att direktoriet den 2 juli kallade honom till krigsminister. Som krigsminister arbetade han med att omorganisera armén, som då lidit flera nederlag men blev under det pågående politiska intrigspelet åter avlägsnad från ämbetet den 14 september samma år genom en list av Emmanuel Joseph Sieyès, som planerade en ny statskupp. Kort därpå återkom Bonaparte från Egypten och verkställde denna kupp den 18 och 19 brumaire år VIII, 9 och 10 november 1799). Hans motparti hade försökt egga Bernadotte att själv göra statskuppen, men denne höll sig avvaktande vid sidan och fick varken från direktoriet eller kamrarna någon uppmaning att ingripa.
För Karl Johan som för många andra återstod nu inte annat än att acceptera Bonapartes styre som ett fullbordat faktum. Vid mer än en av de planer som spanns för att hejda och störta den fanns också spår som ledde även till Bernadotte. I Bonapartes intresse låg emellertid att stå på god fot med ledande män ur olika läger och Bernadottes militära och administrativa talanger blev sålunda varken under konsulatet eller kejsardömet oanvända. Han blev sålunda i januari 1800 medlem av det nyskapade statsrådet (Conseil d'état), och vid Bonapartes avresa till det italienska fälttåget chef för den så kallade västarmén, som hade att slutligt slå ned upproret i Vendée och att där möta eventuella engelska landstigningar. Han påtänktes därefter för andra uppdrag, till exempel i Portugal, Irland, Louisiana och Förenta staterna men dessa blev av olika skäl inte satta i verket.
Vid kejsardömets upprättande 1804 utnämndes Karl Johan som en av de förste till marskalk av Frankrike och blev samma år guvernör över det samma år erövrade Hannover. Han visade sig under tiden där (juni 1804-september 1805) vara en god administratör som genom kloka och sakkunniga anordningar på olika områden och välvillig hänsynsfullhet mot de styrda förvärvade ett stort rykte för humanitet.
Nya insatser på slagfältet
Under det tredje koalitionskriget fick han dock åter dra i fält och deltog bland annat i trekejsarslaget vid Austerlitz den 2 december 1805 där han som kårchef medverkade till segern. Den 5 juni 1806 följde hans utnämning till furste av Pontecorvo. Mindre framgångsrikt var däremot till en början hans deltagande i 1806 års fälttåg mot Preussen, för i slaget vid Jena-Auerstedt den 14 oktober 1806 kom han på grund av långsamhet i framryckandet inte att delta på någondera valplatsen och blev för detta starkt klandrad av högkvarteret. Tre dagar senare lyckades han dock överrumpla Halle, förföljde därpå preussarna norrut och stormade Lübeck den 6 november samt tvingade Gebhard Leberecht von Blücher att kapitulera. Samma dag kom han för första gången i närmare beröring med svenskarna, i det han på floden Trave överraskade och tillfångatog en liten svensk kår på något över 1 000 man, som efter reträtt från Lauenburg befann sig på väg hem. Fångarna, som behandlades väl, förde sedan den franske marskalkens lov vidare till hemlandet.
Från det följande fälttåget mot Ryssland märks Bernadottes seger vid Mohrungen i januari 1807. Sårad vid Spandau i juni blev han emellertid satt ur stånd att delta i de sista krigsoperationerna, till exempel slaget vid Friedland den 14 juni 1807. Efter freden i Tilsit i juli 1807 utnämndes han samma månad till guvernör över hansestäderna, där han åter gjorde sig omtyckt genom duglig förvaltning, och ställdes kort därpå i spetsen för den här, som över de danska öarna skulle angripa Sverige för att framtvinga dess anslutning till Napoleon. Skilda omständigheter, bland annat den franska härens plötsliga minskning genom dess spanska regementens desertering vid underrättelsen om tronvälvningen i Spanien, gjorde emellertid att landstigningsplanen gick om intet.
Österrikes krigsförklaring 1809 förde åter fursten av Pontecorvo söderut. Såsom befälhavare över en sachsisk truppkontingent deltog han med stor tapperhet i det blodiga slaget vid Wagram 5-6 juli 1809. En oförsiktig dagorder, i vilken han tillskrev sina trupper en enligt Napoleons uppfattning alltför stor andel i segern, framkallade emellertid en brytning mellan honom och denne, så att han begärde och fick avsked samt begav sig till Paris. Engelsmännens expedition till Walcheren föranledde dock kort därpå hans återkallande i tjänst för att leda det mot dem uppbådade försvaret, vars organiserande han också skötte. Men sedan faran gått över lämnades befälet av den misstrogne kejsaren åt någon annan. Ett slags försoning kom dock till stånd men Napoleon ville helst ha Bernadotte på avstånd och denne skulle just resa till Rom som generalguvernör över Kyrkostaten, då förslaget om tronföljarskap i Sverige kom i stället.
Valet av Marskalk Bernadotte som Sveriges kronprins
Då underrättelsen om kronprins Karl Augusts plötsliga bortgång anlände till Stockholm den 31 maj 1810 förmådde Georg Adlersparre, som fruktade en gustaviansk restauration genom ett tronföljarval av prins Gustav, Karl XIII och statsrådet att genast erbjuda tronföljden åt den avlidnes äldre bror, hertig Fredrik Kristian av Augustenborg, och att hos Napoleon begära godkännande av denna kandidatur. För säkerhets skull beslöt man sända sistnämnda förfrågan med dubbla kurirer, och till det ena av dessa uppdrag erbjöd sig då löjtnanten vid Upplands regemente, friherre Carl Otto Mörner. Denne, som redan 1808 under förtroliga samtal drivit den tesen att endast en fransk marskalk kunde lyfta Sverige ur dess förfall och leda en revansch österut, hade vid underrättelsen om Karl Augusts död ögonblickligen beslutat att söka förverkliga denna tanke och från regementets mötesplats vid Uppsala begett sig till Stockholm, där han som hovkanslern Gustaf af Wetterstedts blivande svåger också lyckades förskaffa sig kurirbrickan.
Så snart Otto Mörner anlänt till Paris den 20 juni och avlämnat sina depescher med regeringsförslaget om augustenborgaren började han ivrigt arbeta för sitt eget motsatta mål. En fransk vän från en tidigare vistelse i Paris förordade bland olika franska marskalkar särskilt Bernadotte och Mörner förstod då att genom förmedling av den svenske generalkonsuln i Paris Elof Signeul med flera skaffa sig tillträde till denne, hos vilken han djärvt förklarade sig tala i ett talrikt partis namn, då han frågade honom om han ville bestiga tronen i Sverige. Då Bernadotte, fastän reserverad, dock efter hand röjde en viss böjelse att inte avvisa tanken, kände sig Mörner uppmuntrad till fortsatt verksamhet och uppsökte då general Fabian Wrede, som för tillfället befann sig i Paris på en tillfällig ambassad, samt lyckades vinna honom för sin plan under föregivande att den "allmänna rösten" i Sverige önskade en fransmans val. Wrede besökte alltså Karl Johan, som då för honom tydligt tillkännagav sin benägenhet att mottaga ett anbud samt lät förstå att Napoleon inte skulle ha något emot hans val. Med detta svar och ett brev i vilket Wrede synnerligen lovordade dennes person återvände Mörner hem den 29 juni.
Sveriges verklige minister i Paris, friherren Gustaf Lagerbielke, fick först efter Mörners hemresa kunskap om dennes självpåtagna uppgift. Både hos honom och hos Sveriges regering därhemma väckte det harm och bestörtning. Man sökte med hot och varningar hejda hans vidare åtgärder; han vann emellertid anhängare i huvudstaden, men ålades då att vistas i Uppsala och förhindrades därigenom att komma till valriksdagen, som utlysts till Örebro. Agitationen fortgick likväl, och Karl Johans anhängare började efter hand bli ett parti. Napoleons uraktlåtenhet att uttala sig bestämt i fråga om den svenska tronföljden bidrog att hålla olika möjligheter uppe och den danske kungen Fredrik VI:s direkta frieri till svenska kronan försvagade augustenborgarens ställning och hindrade denne att öppet svara ja på anbudet. Riksdagen öppnades den 30 juli. Sveriges regering vidhöll emellertid efter någon tvekan sitt första förslag och ständernas sekreta utskott hade i enlighet därmed redan den 11 augusti till Karl XIII ingivit sitt utlåtande till förmån för hertigen av Augustenborg, då ankomsten till Örebro av en fransk köpman, Jean Antoine Fournier, som ombud för fursten gjorde att många ändrade uppfattning, särskilt sedan det blivit känt att Napoleon återkallat sin chargé d'affaires i Stockholm, Désaugiers, vilken alltför ivrigt lagt sig ut för Fredrik VI, och sedan även Lagerbielke från Paris numera antydde, att kejsaren nog inte skulle misstycka om Karl Johan Bernadotte valdes.
Karl XIII gav omsider, fastän med tvekan, sitt samtycke. Utskottet underrättades om det nya sakläget och höll den 16 augusti en ny votering, som med 10 röster mot 2 förordade den franske fursten och den 21 augusti utkorades han av ständerna under stormande jubel till kronprins. Dock blev det innan man tog detta beslut kraftiga slagsmål i bondeståndet om huruvida man skulle välja Fursten av Ponte Corvo eller marskalk Bernadotte till svensk kronprins, det visade sig senare att de båda kandidaterna var samma person. Den allmänna känslan av nödvändigheten att en stark hand tog rikets ledning med tanke på de dåliga tiderna, fjolårets olyckor och senast av anarkin vid Fersenska mordet, medverkade väsentligt till valet, men även förhoppningen att under den franske härföraren och med Napoleons hjälp vinna revansch österut. Napoleon gav, fastän med tvekan, sitt bifall till det skedda; "nåväl, res, må våra öden gå i fullbordan" skall han därvid ha yttrat. Fursten löstes från sina förpliktelser som fransk undersåte, avreste från Paris den 30 september, antog den 19 oktober i Helsingör i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom och några svenskar den lutherska läran och landsteg följande dag i Helsingborg. Den 2 november höll han sitt högtidliga intåg i Stockholm samt mottog den 5 november i rikssalen ständernas hyllning, sedan han avlagt trohetsed åt Karl XIII och av honom adopterats under namnet Karl Johan.
1812 års politik
Kronprinsens personlighet gjorde snart intryck även bland de som tidigare varit tveksamma. Kronprinsens erfarenheter av den europeiska politiken, erfarenheter som den svenska utrikesledningen saknade, gjorde också ett intryck.
Karl Johan medförde till Sverige sina tvivel på det napoleonska väldets bestånd och rättade sin politik därefter. Napoleon själv drev honom genom sitt övermod åt samma håll, då han omedelbart efter Karl Johans ankomst till Sverige tvingade Sverige att utfärda en krigsförklaring mot England. Karl Johan visade snabbt intresse för tanken att stärka Sverige genom att förvärva Norge medan han visade mindre intresse att försöka återerövra Finland. Kriget mot England fördes som låtsaskrig och handelsförbindelserna upprätthölls i smyg; dessutom började Karl Johan efter hand, att närma sig Ryssland medan förhållandet till Frankrike antog en alltmer kylig karaktär.
Genom att i början av 1812 låta utan krigsförklaring besätta Svenska Pommern bröt Napoleon omsider själv freden och gav Karl Johan just vad han behövde: ett botemedel mot den svenska folkopinionens Napoleonsdyrkan. Närmare underhandlingar inleddes genast mellan Sverige och Ryssland, vilka snart medförde konventionerna i Petersburg och Stockholm (5 och 9 april 1812), som ytterligare befästes under de sista dagarna av augusti genom ett möte i Åbo mellan kronprinsen och tsar Alexander. Genom dessa fördrag förband sig Sverige att aktivt delta i striden mot Napoleon, mot det att Ryssland lovade att dessförinnan arbeta för att Sverige skulle få Norge; dessutom avslöts i en hemlig artikel i Åbo ett så kallat familjefördrag mellan de båda furstarna, huvudsakligen till skydd för Karl Johans dynasti. De lockande anbud, som under denna tid och efteråt från fransk sida framställdes, motstod Karl Johan däremot; i stället slöts 18 juli 1812 i Örebro fred med England och 3 mars 1813 i Stockholm alliansfördrag med samma makt, varjämte andra sådana slöts med Preussen och Spanien. Den ursprungliga planen, Norges förvärvande åt Sverige redan under 1812, kunde emellertid inte förverkligas på grund av åtskilliga omständigheter - händelsernas utveckling vid det franska krigståget mot Ryssland, Englands dröjsmål att lova sitt biträde, den långa tiden för svensk upprustning samt en viss obenägenhet hos Karl Johan att bryta löst, förrän nödvändigheten krävde det -, och han tvingades då i stället på våren 1813, utan att dessförinnan ha erhållit Norge, till Tyskland överföra de 30 000 man, som utlovats som Sveriges kontingent. På ett möte i Trachenberg i Schlesien (9-12 juli) mellan honom samt Rysslands och Preussens monarker kom man överens om en plan för det stundande fälttåget, för vilket Karl Johan fick befäl över den så kallade nordarmén, bestående av svenskarna samt omkring 95 000 preussare och ryssar.
En intressemotsats förelåg dock alltjämt mellan de allierade, som på kontinenten hade att återvinna förlorade områden, och Sverige, som under frammarschen därstädes alltmer avlägsnades från sitt mål i striden, Norge, och Karl Johan sökte under sådana förhållanden både spara de svenska trupperna för den blivande uppgörelsen med Danmark och över huvud undvika en alltför oförvägen krigföring, som kunnat kosta Sverige dess fälthär och kanske honom själv tronföljden. Under slaget vid Grossbeeren den 23 augusti 1813 och slaget vid Dennewitz den 6 september 1813 fick de preussiska trupperna bära den tyngsta bördan av Berlins försvar; särskilt det svenska artilleriet under Carl von Cardell fick dock tillfälle att utmärka sig. Även under "folkdrabbningen" slaget vid Leipzig den 16-19 oktober fick de svenska trupperna endast mot slutet verksamt ingripa i striden. Medan därför de övriga förbundna förföljde den slagne Napoleon in över Frankrikes gränser, drog sig Karl Johan norrut för att i Holstein tvinga Danmark till eftergift. Efter striden vid Bornhöved 7 december, Frederiksorts kapitulation 19 december och Glückstadts uppgivande 4 januari 1814 nödgades Danmark också ge vika och i Kielfreden 14 januari avträda Norge till kungen av Sverige.
Karl Johan förde därpå sin här åter söderut, men stannade i Belgien, dels på grund av misshälligheter med de allierade, som åsidosatte honom, dels till följd av naturlig motvilja att med militär trupp bryta in i sitt gamla fädernesland. Sedan Napoleon störtats och Bourbonerna återkallats, återvände Karl Johan norrut för slutuppgörelsen med Norge. Där hade under tiden Kielfredens verkställighet undanskjutits genom ståthållaren prins Kristian Fredriks (sedermera kung Kristian VIII av Danmark) val till kung i en självständig norsk monarki på basis av Eidsvollförfattningen av 17 maj 1814. Stormakternas föreställningar och de av Karl Johan anförda svenska truppernas framgångar framtvingade konventionen i Moss den 14 augusti 1814, genom vilken kung Kristian Fredrik tvingades nedlägga sin regeringsmyndighet i Norge, och efter underhandlingar mellan svenska kommissarier och norska stortinget om för föreningen nödvändiga ändringar i norska grundlagen följde 4 november 1814 Karl XIII:s val som Norges kung. Sveriges ställning var sålunda sedan 1810 snabbt förändrad, Karl Johan hade ryckt upp det ur dess vanmakt efter statsvälvningen, åter förvärvat det ett ansett namn bland Europas stater och trots alla svårigheter genomfört sin avsikt med 1812 års politik, Norges fästande vid Sverige.
Karl XIV Johans utrikespolitik
Skyddad av "naturliga gränser" på alla sidor skulle Sverige-Norge kunna undgå att mot sin vilja dras in i kontinentens strider. I enlighet härmed förde Karl Johan såväl under sin återstående tid som kronprins som efter sin tronbestigning den 5 februari 1818 en så fredlig politik att vid hans död Sverige inte tidigare åtnjutit en så lång fredsperiod. Endast vid ett par tillfällen hotade mer allvarliga konflikter med övriga europeiska makter. Den första gällde den andel i den danska statsskulden som Sveriges kung i egenskap av Norges suverän i Kielfreden hade förpliktats att åta sig. Norges klena finansiella ställning gjorde önskvärt att beloppet blev det minsta möjliga och man sökte därför genom allehanda motkrav nå detta mål. Efter långa förhandlingar vände sig Danmark då till stormakterna med anhållan om understöd, och från kongressen i Aachen 1818 vid vilken dessa makter företog sig att utöva ett slags förmynderskap över de mindre staterna fick Karl Johan motta kraftiga påtryckningar att lösa frågan. Han lyckades emellertid förmå England till särskild medling i frågan och på detta sätt kunde med Danmark avslutas ett fördrag (1 september 1819), vilken innebar att de ursprungliga fordringarna, 7 miljoner riksdaler hamburger banko, sänktes till 3 miljoner att betalas på 10 år. Då norska stortinget emellertid ville att Sverige skulle påta sig en del av skulden uppstod nya svårigheter, vilka avlägsnades först sedan Karl Johan sammandragit svenska och norska trupper utanför Kristiania och påmint om att fortsatt vägran kunde sätta Norges författning på spel, varpå stortinget omsider gav efter (maj 1821).
En annan ganska skarp konflikt med utlandet gällde den så kallade "skeppshandelsfrågan". För att skaffa bidrag till flottans förnyande såldes under 1825 åtskilliga äldre svenska örlogsfartyg, först två och sedan ytterligare tre. Nominella köpare var engelska handelshus, men dessa var bara ombud för Spaniens amerikanska kolonier, vilka just frigjort sig från moderlandet, men dittills bara av England erkänts som självständiga stater. De övriga stormakterna åter betraktade dessa stater ännu som upproriska undersåtar och protesterade därför mot försäljningen och kejsar Alexander I hotade till sist med krig, om inte köpet återgick i fråga om de tre senare fartygen, vilka på grund av myndigheternas långsamhet ännu inte avgått. Även denna gång reste sig Karl Johans självkänsla mot påtryckningarna och han var benägen att stå fast, men gav till sist på statsrådens enträgna uppmaningar vika. Skadestånd fick dock enligt kontraktet betalas till köparna, och i stället för väntad vinst blev det förlust på affären, vilket också föranledde skarpa efterräkningar hos statsrevisionen (1827) och riksdagen (1828-1830).
En huvudfaktor i tidens allmänna politik var rivaliteten mellan England och Ryssland. Lyckligtvis uteblev dock en väpnad konflikt mellan båda staterna, varmed den starka spänningen mer än en gång hotade, och Sverige undslapp sålunda provet, huruvida den neutralitet skulle kunna bevaras, som Karl Johan vid en dylik eventualitet önskade upprätthålla. Vänskapen mellan Karl Johan och Alexander I fortlevde i stort sett till dennes död 1825 och hans efterträdare Nikolaj I visade i allmänhet Karl Johan mycken artighet (så till exempel genom sitt oväntade personliga besök i juni 1838). Under det polska frihetskriget (1830-1831) rådde emellertid hos opinionen i Sverige på de flesta håll en mycket stark polskvänlig stämning, vilket gjorde kungen åtskilligt bekymmer. Oppositionen gjorde sig inom pressen också ofta till tolk för den traditionella misstron mot den östra grannen, men lät detta inte hindra sig att på riksdagarna ställa sig ganska avvisande mot anslag för försvarsväsendet. År 1824 fanns en gränstvist mellan Norge och Ryssland ("Varangerfrågan"), som emellertid löstes men mot slutet av Karl Johans regering började vid norska Finnmarksgränsen åter slitningar framträda, vilka under hans efterträdare vann ökad aktualitet.
Förhållandet till Norge
Också på det unionella området visade sig Karl Johan mån om att undvika skarpare konflikter. Föreningsvillkoren i den norska grundlagen, vilka delvis även infördes och kompletterades i riksakten (1815), hade emellertid tillkommit alltför brådstörtat, så att ofullständigheter och otydligheter förekom och den norska kungamaktens svaghet (till exempel genom det blott suspensiva vetot) gentemot stortinget, som till på köpet genom sin egen organisation (enkammarsystem i vissa frågor) inom sig självt saknade nödvändiga garantier mot maktmissbruk och förhastade beslut, betydde den sammanhållande institutionens svaghet gentemot särintressena. Någon planmässig och målmedveten unionspolitik att motväga dessa fördes inte heller på den svenska sidan. Norges egna finansiella och ekonomiska problem under de första föreningsåren inskränkte dock dess förmåga till och håg för separatpolitik, och denna stannade sålunda under denna tid i huvudsak vid, att man ställde sig avvisande mot svenska önskemål eller förslag om en närmare förening. Särskilt på det handelspolitiska området påkallades emellertid i stor utsträckning Sveriges stöd; norska fartyg tillstaddes sålunda 1814 att få använda svensk flagga och svenska sjöpass på farvatten, som oroades av Barbareskstaternas sjörövare; i mellanrikshandeln började 1815 principen om ömsesidighet mellan rikena med hänsyn till varor och skepp att tilllämpas för att efter hand alltmer utvidgas, och efter mitten av 1820-talet förvärvades i en rad handelstraktater med främmande makter åt norska fartyg i fraktfart från Sverige på utlandet likställighet med svenska.
Karl Johans upprepade förslag om ökade rättigheter för kungamakten i Norge - bland annat genom det suspensiva vetots utbyte mot absolut - blev däremot av stortinget oupphörligt avvisade, och även andra tvistefrågor mellan honom och stortinget började under 1820-talet förekomma. År 1821 upphävde detta sålunda mot hans veto genom ett för tredje gången upprepat beslut adliga rättigheter i landet och på grund av den så kallade Bodösaken började stortingen under årtiondets senare del begära ökad delaktighet i utrikesärendenas handläggning, medan däremot förslag om skälig höjning av Norges bidrag till utrikesbudgeten tillbakavisades. Dessutom hade man 1824 till kungens stora misshag börjat fira 17 maj - dagen för utfärdande av Eidsvollförfattningen som tillkommit för att omöjliggöra unionen och Karl Johans norska kungadöme - som norsk nationaldag, och kungens åtgärder för att avstyra detta hade endast till en tid framgång. Vid de tillfällen, då spänningen mellan honom och stortinget var starkast - särskilt 1821 för danska statsskuldsfrågan och 1827-1828 på grund av 17-maj-firandet och frågan om Norges bidrag till utrikesbudgeten -, böjde emellertid stortinget till sist undan och förslagen om att ändra unionsbestämmelserna blev inte satta i verket. Efter greve Baltzar von Platens död 1829 tillsattes inte mera någon svensk ståthållare i Norge, vilket betydde att Sverige därefter saknade en permanent representant där. De norska kraven på ökade förmåner eller ökad likställighet i rättigheter växte under sådana förhållanden och rönte i vissa fall tillmötesgående (till exempel i fråga om utrikesärendens handläggning 1835 med mera) samt blev i andra hänseenden 1839 överlämnade till behandling av den första unionskommittén, som emellertid fick i uppdrag att jämväl upptaga svenska önskemål och vid vars tillsättning Karl Johan kraftigt betonade, att rättigheter och förpliktelser borde stå i inbördes överensstämmelse. Kommitténs arbete hann dock inte slutföras under Karl Johans egen regering.
Inrikespolitiken
Även på den inre politikens fält tog kort efter sin ankomst Karl Johan till en början obestritt ledningen. Ständermöten hade dittills av Sveriges regering fruktats som bråkiga och ohanterliga; 1812 års riksdag beslöt däremot så gott som utan invändningar nästan allt vad Sveriges regering begärde: beväringsinrättningens införande, stora anslag till kriget, fri dispositionsrätt för Sveriges regering över ultramarinska besittningar, avskrivning av en stor del av statsskulden, ja, införande av indragningsmakten gentemot pressen, så att en obekväm kritik av den nya politiken kunde undgås. Efter krigsåren framträdde dock efter hand åter en rätt besvärlig ständeropposition. Statsarbetet hade då närmast att inrikta sig på landets ekonomiska upphjälpande från det besvärliga läge som en ohejdad sedelutgivning 1808 och följande år en överväldigande utländsk import och snart även dåliga skördar samt en allvarlig jordbrukskris bragt landet. Då ständerna sammanträdde 1815 hade emellertid kungens rådgivare, i förtjusningen över de yttre framgångarna och, efter vad det vill synas, utan full insikt om krisens betydelse, uraktlåtit att ta initiativ till åtgärder för dess avhjälpande, och ledningen härutinnan fick då i stället omhändertagas av ständerna med greve Fredrik von Schwerin i spetsen, vilken härigenom fick tillfälle att grundlägga den "opposition mot ministären", som han efter brittiskt mönster eftertraktade. Riksdagens beslut gick i starkt prohibitivistisk riktning, en åskådning som Karl Johan stod mindre fjärran än åtskilliga av hans rådgivare. Samtidigt gjorde han under åtskilliga år framåt ivriga, ehuru i regel fruktlösa försök att "styra kursen" genom växeloperationer på utlandet och tillsatte därvid personligen betydande belopp. En finansåtgärd av stor betydelse som med Karl Johans medverkan genomfördes 1815, var beslutet om hela den återstående statsskuldens likvidation genom användning av lösesumman för Guadeloupe mot ett årligt anslag till kungahuset.
Även under den följande tiden förekom inte sällan att Sveriges regering i viktiga inre politiska spörsmål underlät att ta initiativet, vilket naturligtvis stärkte ständeroppositionen. Särskilt 1823 års riksdag utmärkte sig under sådana förhållanden för en stor mängd reformbeslut och reformyrkanden inte minst på det ekonomiska området, genom vilka man eftersträvade ett systemskifte i näringslivet och i ganska stor utsträckning proklamerade den liberala näringsfrihetens grundsatser både i fråga om hantverk och handel. Oppositionen var emellertid ännu övervägande saklig, och kungens person hölls i regel utanför. Greve Carl Henrik Anckarswärds framträdande till större betydenhet bland oppositionens ledare bidrog ändå till att ge den en mera personlig karaktär och det fanns också tendenser att minska anslagen till försvaret. Vid 1828–1830 års riksdag hade Sveriges regering emellertid, på grund av kraftig organisation av sina egna anhängare genom friherre Carl Johan af Nordin och greve Magnus Brahe för det mesta överhand och genom myntrealisationens genomförande, i vissa hänseenden dock på ett sätt, vartill Karl Johan personligen endast motvilligt gav sitt bifall, gjordes slut på den osäkerhet i finansväsendet, som skadat landets ekonomiska utveckling alltsedan den ekonomiska krisen.
1830-talet medförde däremot ett oppositionens genombrott. Julirevolutionen i Frankrike stärkte över hela Europa de liberala idéströmningarna, tidningen Aftonbladet gav dessa idéer ett skickligt och målmedvetet organ, vars inflytande snart vida översteg den konservativa pressens, och kungens gamla rådgivarpersonal började åldras och till följd därav känna ökad betänksamhet gentemot nyheterna. Karl Johan åter kunde på grund av sin främmande härkomst och sin oförmåga att tala landets språk själv svårligen ta mera djupgående initiativ på det konstitutionella författningslivets område, där nu alltmer politiska stridsfrågor började framträda, såsom representationsfrågan, spörsmålet om statsrådets organisation och rådgivarnas ställning till kungen och så vidare. Oppositionella skriftställare som Magnus Jacob Crusenstolpe och Anders Lindeberg började också alltmera rikta sina angrepp mot kungen personligen, det så kallade "allenastyrandet" och det starka inflytande som hans gunstling greve Magnus Brahe av dem antogs utöva ("Braheväldet") vid sidan av hans egentliga rådgivare. 1834-1835 års riksdag blev under sådana förhållanden en stor missräkning för Sveriges regering, som där led åtskilliga betydande nederlag tack vare oppositionens herravälde i borgar- och bondestånden samt i förstärkt statsutskott.
Under de följande åren skärptes striden ytterligare genom den kamp mot pressen, som Sveriges regering förde med hovkansler August von Hartmansdorff och indragningsmakten som vapen. Crusenstolpes fällande för majestätsbrott sommaren 1838 förde så småningom krisen till ett utbrott genom oroligheter i huvudstaden, under vilka fönsterinslagningar upprepade gånger förekom och även republikanska tänkesätt fann åtskilliga förespråkare. Mot slutet av året minskades dock spänningen något och oppositionen trädde i förbindelse med kronprinsen samt började rikta sina förhoppningar mot dennes regeringstillträde.
År 1839 bildades den så kallade koalitionen mellan en rad oppositionsmän och andra missnöjda för att vid den stundande riksdagen 1840 störta det gamla systemet och, hoppades man, förmå kungen till abdikation. Den hade förbindelser även bland statsråden och den svenska regeringens riksdagsförberedelser blev sålunda svaga och otillräckliga. Oppositionen kunde alltså vid utskottsvalen bemäktiga sig ett försteg i utskotten, men dess förhoppning om fullständig seger stäcktes sedan August von Hartmansdorff med flera lyckats reorganisera konservativa majoriteter hos adeln och prästeståndet hos vilka därefter en stor del av oppositionens angreppsplaner blev hämmade genom upprepad propositionsvägran eller i andra fall nedvoterade. Karl Johan själv släppte visserligen sina gamla rådgivare i samband med departementalstyrelsens införande 1840 men förstod också med synnerlig seghet att vid valet av de nya inte ge de egentliga oppositionsmännen rum och kampen mellan honom och dem rann sålunda efter hand ut i sanden, utan att de nya idéerna lyckades vinna några framsteg.
De sista åren
Efter riksdagens slut (1841) stillade sig stormen, och då den 80-årige monarken 1843 firade sitt 25-årsjubileum som kung fick han från hela riket mottaga varma bevis på tacksam tillgivenhet. Man kunde vid slutet av hans regering peka på en rik fredlig utveckling på olika områden: en folkmängd, som nästan uppnått Sveriges och Finlands vid skilsmässan, en utplånad statsskuld, nya samfärdsmedel i kanaler (Göta kanal med flera) och vägar, ett nyupprättat lantförsvar, ett årligen starkt växande jordbruk, som numera ofta gav landet exportöverskott av spannmål, en mer än fördubblad industri, ett återupprättat bank- och myntväsen, minskade skatter, men mångdubblade tullinkomster trots att tullsatserna på särskilda varor nedsatts och så vidare. Även på undervisningsväsendets område en viktig utveckling dels skett, dels förberetts, exempelvis genom hela folkskoleväsendets grundläggning vid 1840-1841 års riksdag.
Intill det sista behöll kungen fulla kropps- och själskrafter.
På sin 81:a födelsedag, den 26 januari 1844 klockan 6 på morgonen insjuknade han plötsligt i "ett anfall af blodtryckning åt hufvudet, förenad med kräkningar" och avsomnade efter 42 dygns sjukdom klockan 15.30 [4] den 8 mars. "Ingen har fyllt en bana liknande min", kunde han med fog säga under sin sista sjukdom och därvid särskilt erinra om den uppryckning den skandinaviska halvön genom honom fått ur dess svåra kris 1808-1810. I sitt äktenskap hade han bara ett barn, sonen Oscar I, som avgav och undertecknade sin kungaförsäkran knappt två timmar efter dödsfallet och därmed efterträdde honom på tronen.
Begravningen i Riddarholmskyrkan ägde rum den 26 april, med start 13.15 fram till att processionen lämnade kyrkan klockan 16.30. Jordfästningen förrättades av ärkebiskopen Carl Fredrik af Wingård. Karl XIV Johan vilar i det Bernadottska gravkoret, med inskriptionen: Af lifvet närmade i bragder af döden i hvila. [5]
I samband med kungens lit de parade 18 april, trampades en äldre kvinna till döds av en grupp sjömän.[6] Efter kung Karl Johans död kvarstod endast en överlevande av de 18 marskalkar som kejsar Napoleon I utnämnde i maj 1804.[7]
Barn med drottning Desideria:
Barn med älskarinnan Mariana Koskull:
- en son?
Anfäder
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Vävare Jean Bernadotte | ||||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Skräddare Jean Bernadotte | ||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Marie Bertrandot de Higueres | |||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
Advokat Henri Bernadotte | ||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Skräddare Jacques Puchea-Laplace | ||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Marie du Pucheu de la Place | |||||||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Françoise Labasseur | |||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
| Karl XIV Johan | |||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
N.N. | |||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kramhandlare Jean de Saint Vincent | |||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
N.N. | ||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
Jeanne de Saint Vincent | ||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Skräddare Dominique Habas d'Arrens | |||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Marie d'Abbadie de Sireix | ||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Marie d'Abbadie | ||||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
| Företrädare: Karl XIII |
Kung av Sverige 1818–1844 |
Efterträdare: Oscar I |
| Företrädare: Karl XIII |
Kung av Norge 1818–1844 |
Efterträdare: Oscar I |
|
||||||||||||||||||||||
|
|||||||
.svg)
Referenser
Noter
- ↑ Nilsson, Ulf Ivar: Andreas Nyberg: Allt vi trodde vi visste men som faktiskt är FEL FEL FEL!, Bokförlaget Semic, 2007 (svenska), sid. 40. ISBN 978-91-552-3572-7.
- ↑ Bernadotte : En hjältesaga, Uno Brander, Lars Hökebergs Bokförlag, Stockholm 1924 s. 19-20
- ↑ Bernadotte - Historien och historier om en familj, Lars Elgklou, Askild & Kärnekull förlag, Stockholm 1978 ISBN 91-7008-882-9 s.11-12
- ↑ Ny svensk historia 1810-1872, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13374-7 s.228-229
- ↑ Ny svensk historia 1810-1872, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13374-7 s.231
- ↑ Ny svensk historia 1810-1872, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13374-7 s.228-230
- ↑ Ny svensk historia 1810-1872, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13374-7 s.231
Tryckta källor
- Nordisk familjebok (1910), band 13, s. 988-1002 (länk)
- Karlbom, Rolf, Bernadottes väg till Sverige: två traditionsbildningar om tronföljarvalet 1810 (1979) Historisk tidskrift. (nr. 2).sid. 166-192.
- Koll, Boris, Bernadottes fantastiska karriär: från rekryt till kung av Sverige (2009) Världens historia. (nr. 2).sid. 32-37.
- Larsdotter, Anna, Jean Baptiste Bernadotte: frälsaren från Pau (2004) Populär historia. (nr. 1).sid. 14-24.
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Karl XIV Johan
Wikiquote har citat av eller om Karl XIV Johan
