Bodösaken
Från Rilpedia
Bodösaken är namnet på en smugglarhistoria som på sin tid väckte mycket uppseende. Det brittiska handelshuset Everth & son stod i förbindelse med en finländare, C. J. Gerss, som hade öppnat en affär i Bodö i Norge. Bergens köpmän såg med avgjord motvilja både denna affärs och Bodös uppsving. Många svårigheter bereddes Gerss, och 1818 utdrevs han från de staten tillhöriga hus och tomt, som han haft tillåtelse att nyttja tills vidare. I mitten av 1818 drev en av firmans medlemmar, John Everth, smuggleri i stor skala i Nordland och hölls med anledning därav en tid häktad. Han lyckades sätta sig i förbindelse med en brittisk jurist, Francis Garden Denovan, och denne påkallade i januari 1819 brittiske envoyén i Stockholm lord Strangfords bistånd. Från brittisk sida gjordes genast alldeles vilseledande framställningar över de norska ämbetsmännens åtgärder, såsom hade de varit våldsamma, och då Everth i februari 1819 med våld satte sig i besittning av en del konfiskerade varor och med sitt fartyg lämnade Bodö, skulle detta betraktas endast som ett ursäktligt åsidosättande av laga former. Denovan, som var gift med en förnäm dansk dam och därigenom hade förbindelser med den hannoveranske ministern, greve Münster, som åter påverkade de brittiska ministrarna, talade och skrev norska fullkomligt. Han blev de förment lidandes målsman. Genom att muta en skrivare i norska finansdepartementet blev han underrättad om den norska regeringens åtgärder och tog sina mått och steg därefter. Han framlade förfalskade dokument med beedigade vittnesmål, avfattade så som han önskade, att saken skulle ha förlöpt. Han fann i lord Strangford, som snart lämnade Stockholm, fortfarande ett verksamt stöd. Såväl utrikesdepartementet i Stockholm som den norska regeringen avvisade kraftigt den diplomatiska inblandningen och arbetade på att få saken hänskjuten till de norska domstolarna. Men britterna satte sig med bestämdhet däremot. De såg i den långsamma norska processen endast försök att förhala saken, och den brittiska regeringen, som fruktade att ge sina motståndare i parlamentet vapen i hand emot sig, om den visade tillmötesgående emot Norge, och därigenom skaffa oppositionen majoritet, blev alltmer hotande. Under en fruktansvärd påtryckning ingicks omsider, för undvikande av en förhandling "stat emot stat", 21 juni 1821 med Denovan en överenskommelse, genom vilken hans klienter fick en betydande skadeersättning för förmenta förluster och befriades från straff för sina egna förseelser.
I Norge väckte Bodösakens ogynnsamma utgång allmän förbittring. En officiell men ofullständig redogörelse för målet utgavs 1827. Förbittringen riktade sig i första hand mot utrikesministern greve Lars von Engeström, som beskylldes för att ha behandlat saken vårdslöst. Emellan honom och det norska statsrådet rådde under sakens behandling stark spänning, kanske närmast med anledning därav att Engeström hyste den uppfattningen, att de norska ämbetsmännen i Nordland till en början uppträtt övermodigt och att deras hållning i alla stycken inte lät sig försvara - vilket ju också måhända ägde sin riktighet. Men utrikesdepartementet bar därför inte skulden för den ledsamma utgången. Engeström hade utan tvivel rätt när han, innan ännu någon opinion stadgat sig i Norge, ansåg orsaken till densamma vara lord Strangfords bearbetningar av den brittiska regeringen.
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
