Sjöröveri
Från Rilpedia
- Pirat omdirigerar hit. Se pirat (olika betydelser) för andra betydelser av ordet.
- Pirater omdirigerar hit. För spelet, se Pirater (spel).
Sjöröveri är en benämning på kriminella handlingar till sjöss. Den som använder fartyg för att råna eller stjäla kallas pirat, eller sjörövare. Pirater attackerar vanligen andra fartyg, men kan även angripa strandnära mål på land. Till skillnad från äldre tiders pirater som var beväpnade med svärd och färdades med segelfartyg så använder nutida pirater motorbåtar och skjutvapen.
Pirater har funnits så länge människor har färdats på haven. Förr fanns kapare, som till skillnad från piraterna hade kaparbrev, tillstånd från en stat att attackera fientliga skepp. Kaparverksamhet är sedan 1856 förbjuden enligt internationell rätt.
Innehåll |
Etymologi för ordet pirat
Ordet pirat kommer av det latinska ordet pirata, som härstammar från det grekiska ordet piera som betyder: "försöka", "angripa" från roten preil, som betyder "fara". En av de äldsta definitionerna av ordet pirat, pirate, som förekommer i engelska lexikon fastslår att ordet är identiskt med "ett slags skepp".[1]
Svenska Akademiens ordbok ger en breddad användning av termen pirat i här åsyftat betydelse – "sjörövare, under stundom även sjörövarfartyg; förr kunde ordet också betyda kapare". 1800-talsromantikern Samuel Taylor Coleridges definition av termen pirat: "ingen människa är pirat om inte hans samtid enas om att kalla honom det", är kanske den mest beständiga i sammanhanget.
Dessutom förekommer termen pirat i Svenska akademiens ordlista, där den har en vidare betydelse av "[en] person som olagligt eller utan tillstånd eller dylikt utövar en verksamhet med mera".
Bland nutida maritima forskare används termen pirat för att skilja de olagliga, eller frilansande sjörövarna som var en del av buckanjärväsendet i Karibien, från till exempel korsarer i Barbareskstaterna, kapare, sjörövare och vikingar i Atlanten, Medelhavet och Östersjön.
Historik
Sjöröveriets tidiga historia går tillbaka till antiken och var vanligt förekommande i Medelhavet redan innan romartiden. På 1500-talet och 1600-talet inföll vad som kallades sjöröveriets gyllene tidsperiod, i och med det sjökrig som utkämpades mot Spanien av England, Frankrike och Nederländerna. Många av sockeröarna i Västindien blev rena tillhåll för pirater, kapare och buckanjärer. När Jamaica 1655 erövrades av England blev denna ö den obestridda basen för sjöröveri i Karibien. Den berömde Henry Morgan använde ön som bas och blev till och med öns guvernör efter sina äventyr.
Sjöröveriets gyllene tidsperiod i karibien dog bort efter 1700, på grund av Spaniens tillbakagång och att de andra europeiska makterna etablerade sig i Amerika.
På 1800-talet minskade sjöröveriet ytterligare med ångfartygen. I början hade ångfartygen master så skeppen kunde både segla och använda ångmotor. Piraterna som såg skeppen antog att röken berodde på att fartygen brann. [källa behövs] När de märkte att skeppen färdades mot vinden var det redan försent. År 1856 undertecknade de flesta sjöfarande nationer parisdeklarationen som betydde att man skulle fördöma de gick inte brakaparbrev.
Antikens pirater
I både Aten och Rhodos hade man på antiken stora problem med pirater och försökte bekämpa dessa. Sjörövarna hade en fristad i Kilikien eftersom Medelhavet var så stort att ingen stat hade resurser att kunna patrullera det. Det var först när Romarriket bildades som någon på allvar kunde göra något åt problemet.
Efter Romarriket
När Romarriket föll blev det anarki på havet igen. Vissa pirater började bilda egna stater. Exempel på sådana sjörövarstater var Algeriet, Marocko och Tunisien, se barbareskstaterna.
Adam av Bremen skriver i sin bok Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, volym fyra: Aurum ibi plurimum, quod raptu congeritur piratico. Ipsi enim piratae, quos illi Wichingos as appellant, nostri Ascomannos regi Danico tributum solvunt som i översättning lyder:Det finns mycket guld där [på Själland], samlat genom sjöröveri. Dessa pirater, som invånarna kallar för vikingar men vi kallar askomanner, betalar skatt till den danske kungen.
Karibiens pirater
Karibiens pirater hade sin storhetstid från mitten av 1500-talet till 1720-talet. De var allra mest framgångsrika från 1640- till 1680-talet.
Europeiska länder tog hem mängder med stulet indianguld från Nordamerika, Sydamerika och Centralamerika. Dessa transporter blev snart ett mål för piraterna.
Kända pirater:
- Samuel Bellamy/Black Sam
- Henry Morgan
- Kapten Kidd
- Long Ben Avery
- Edward Teach/Svartskägg
- François l'Ollonais
- John Rackham
- Anne Bonny
- Mary Read
- Anne Dieu-Le-Veut
- Jaquotte Delahaye
- Jean Lafitte
- Bartholomew Roberts
Fiktiva pirater:
Ökända piratfästen:
- Nassau, Bahamas
- Saint Marie
- Madagaskar
- Port Royal, Jamaica
- Ocracokeön, North Carolina
- Ille á Vache, Haiti
- Saona, Dominikanska Republiken
- Tortuga, Haiti
Kapare: Pirater i krig
Huvudartikel: Kapare
Kapare eller privateers på engelska var legala sjörövare, som ägnade sig åt sjöröveri i krigstid för stoppa försörjningen av fienden. Enligt Svenska akademiens ordbok är en kapare en "Förare av fartyg som under krig med bemyndigande av en krigförande makts regering utrustats av enskild person (l. sammanslutning av enskilda personer) för att skada denna makts fiende genom uppbringande av handelsfartyg som tillhör fienden."
En kapare hade alltså ett officiellt uppdrag från en regering att angripa främst fientliga handelsskepp i syfte att plundra dem. Kaparen fick detta uppdrag genom att kaptenen erhöll ett så kallat fribrev, eller kaparbrev. Tillståndet kunde gälla kapartillstånd för såväl örlogsskepp som handelsskepp.
Användningen av kapare i krig är sedan länge förbjudet enligt sjökrigskonventioner. Senaste kriget detta användes mycket i var Andra världskriget.
Moderna pirater
Det var först på 1800-talet som handel på vattnet minskade då järnvägen kom. Därefter kunde inte länder livnära sig på sjöröveri och antalet pirater minskade kraftigt. Men pirater är fortfarande vanliga i vattnen runt Afrikas horn (Somalia), Malackasundet, Kinesiska sjön, Bengaliska bukten och området kring Nigeria. Piraterna i Adenviken utanför Somalia använder ofta automatvapen och granatgevär för att kapa båtar, som de senare kräver lösesumma för. Det har förekommit att de kapat FNs biståndssändningar.
Se vidare sjöröveri i Somalia.
Dagens moderna pirater styrs oftast av organiserade kriminella brottsyndikat.
Piraternas fria samhällsbildningar
La Tortuga och New Providence
Alexander Olivier Exquemelin heter det samtida ögonvittne som ingående beskrivit buckanjärerna och deras samhällsform. På La Tortuga fanns inget tvång, inga skatter och inga dömande instanser. En ”guvernör” valdes i krigstider, men denne var när som helst avsättbar. Ett åldersråd utan allmänna befogenheter antog lärlingar som nya medlemmar i brödraskapet. Dessa hade då först fått gå i lära en viss tid hos en mästare . Piratrepubliken New Providence på en av Bahamas öar bestod av 200 kvadratkilometer bördig mark med förvildad boskap och eget sötvatten. En naturlig hamn för 500 fartyg fanns på ön. New Providence bildades av kapten Charles Bellamy och andra, och den legendariske piraten Svartskägg, Edward Teach, (inte den mest sympatiske som gått i ett par ogarvade läderbyxor) kommer så småningom också hit. Den första gruppen bestod av 2000 personer av blandade nationaliteter och av båda könen som levde i fred och självförvaltning trots att deras nationalstater vanligtvis låg i krig med varandra. Huvudstaden hette Nassau, och republiken kom att finnas kvar till början av 1700-talet.[2]
Libertalia
Om platsen Libertalia, eller den i detta avsnitt omskrivna kapten Misson, som bara nämns i en enda samtida källtext, nämligen i Kapten Charles Johnsons(Daniel Defoe)bok A general history of the robberies and murders of the most notorious pyrates and also their policies, discipline and government...överhuvudtaget existerat har debatterats på olika håll. Tills detta är säkerställt eller visat sig vara licentia poetica kan det ändå vara av visst intresse att ta del av Defoes skildring. Han menar att pirater under "Piratrundans år" beslöt sig för att samarbeta när det ändå fanns så mycket byte, och ön Madagaskar utanför den östafrikanska kusten valdes som bas då den låg strategiskt nära de eftertraktade fartygsrutterna. Under den första hälften av 1700-talet upprättade kapten Misson och hans besättning en sorts tidigt frihetligt politiskt styre på ön. Madagaskar blev piratrepubliken "Libertalia". Många sjörövare bosatte sig på ön, och man levde i frihet och med ömsesidig hjälp. De som var gamla och sjuka kom dit för att dö; andra pirater tog hand om dem och ordnade begravningar allt enligt önskemål.Det var också vanligt att man gifte sig med kvinnor från öns urbefolkning. Dessa fria män organiserade sig i grupper om tio pirater vardera och från varje grupp valdes en delegat att utse gemensamma regler för samhället Libertalia. De delade upp allt byte och all boskap lika mellan sig. Om någon brukade en jordlott, så var denna mark hans land. Många byggnader av god kvalitet uppfördes och alla hjälptes åt att bygga ett stadshus. Piraterna valde Misson som beskyddare för enklaven för en period på tre år. En delegation av pirater träffades en gång om året för att diskutera alla frågor av vikt för kommunen, och deras konsensus respekterades allmänt.
Den berömde piratkaptenen Thomas Thew utsågs av kamraterna till amiral för Libertalia och hade också uppgiften att rekrytera fler medlemmar. Han var dessutom ansvarig för beskyddet av hamnen, marknadsplatsen och bosättningarna. På jakt efter nya rekryter gick Thews fartyg på grund. Utan tillräckligt med män kvar att försvara Libertalia, kunde inte Misson hindra urinvånarna att attackera kolonin. Han och fyrtiofem andra pirater lyckades fly med en del guld, silver och diamanter.
När Misson återfunnit Thew, bestämde man att söka ta sig till Amerika. Misson klarade sig inte; hans skepp sjönk under en storm och samtliga omkom. Den lilla ön S:t Mary strax utanför Madagaskar var mest trångbodd. En tid fanns det här så mycket som 1500 pirater. På S:t Mary fanns också ett litet fort som med kanoner försvarade fristaden mot nyfikna militärfartyg. En grupp sjörövare med tillhåll på Madagaskar skrev faktiskt brev till den svenske kungen Karl XII och erbjöd sig att starta svensk handel på Asien mot att de fick svenskt beskydd. 30/11 1718 dog kungen, så det hela blev aldrig av. Efter många år splittrades kolonin, men minnet av den fria piratrepubliken lever![3]
Myter om pirater
Pirater under segelfartygens tidsålder har i efterhand romantiserats i kulturella verk från 1800-talet fram till i dag, vilket gett upphov till flera ohistoriska myter.
- Den populära uppfattningen om piraters utseende stämmer helt eller delvis med verkligheten, i alla fall om man ser till 1600- och 1700-talets pirater. Det var vanligt att man bytte ut förlorade armar och ben mot krokar och träben. Pirater med sådana skador togs oftast ur stridande tjänst och fick andra uppgifter, av praktiska skäl gick de ofta i land. Uppgiften att röra sig obehindrat på däck där det ofta var glipor mellan plankor och hål för ventiler och lastutrymmen faller på sin egen orimlighet. Det var inte ovanligt att sjörövare bar smycken, både för att vara vackra som Samuel Bellamy, avskräckande som Edward Teach men också för att smyckena kunde användas som betalning i stället för pengar när piraterna var i land samt betala deras begravning ifall de dog i strid.
- Att pirater tvingar sina fiender att gå på plankan är en myt. Det var viktigt att komma snabbt från platsen efter att man plundrat ett skepp eftersom man ville undvika strid med flottan (exempelvis den engelska och den spanska i Karibien), och att man skulle ödsla en massa tid på komplicerade avrättningar är inte troligt. I stället kastade man dem helt enkelt i vattnet, om de inte självmant hade hoppat i (förr var det ovanligt att man kunde simma). Orsaken till denna behandling var att man ville göra sig av med vittnen.
- En myt är att det inte fanns regler på skeppen. Till exempel så straffades stöld från en annan pirat med att den skyldige övergavs på en öde ö eller i en eka på havet. Det fanns också regler om en slags sjukpenning där pirater som skadades i strid skulle bli försörjda och få andra sysslor på båten eller i land. Många fler regler fanns som sammanfattades i de så kallade skeppsartiklarna (som de hette under 1700-talet). Regelsamlingen (ett antal punkter på ett plakat) satt uppspikat/inristat "för om masten" där var och en kunde läsa dem, eller be en kamrat att läsa dem, många sjömän var analfabeter.
- Att pirater skulle ha en papegoja som husdjur stämmer troligtvis inte. Förmodligen skulle den dö så fort man fick en svältperiod på skeppet. En papegoja skulle dessutom bara vara en belastning för piraten.
Piratflaggan
.svg)
Huvudartikel: Jolly Roger
Piratflaggan är den mest berömda symbolen för pirater. Piraterna använde sin flagga som signalflagga i syfte att sätta skräck i sina offer. Flaggan blev känd som Jolly Roger, troligen därför att basfärgen i flaggan ursprungligen var röd (från franskans jolie rouge - vackert röd).
Den mest välkända flaggan, som tillhörde kapten Edward Englands besättning (dödskalle med två benknotor på svart bakgrund), var inte den enda piratflaggan som existerade. Många pirater hade egna flaggor och då inte bara svarta utan även röda, som var minst lika fruktade. Edward Englands Jolly Roger blev en generell piratflagga genom Hollywoods filmer.
Som exempel på andra varianter kan nämnas Edward Teach, Svartskäggs flagga som hade en svart bakgrund med djävulens skelett som med en pil hackade på ett blödande hjärta. Kapten John Rackhams flagga hade en dödskalle och två svärd mot en svart bakgrund.
Kvinnliga pirater
Yrket var väldigt mansdominerat. Men det finns berättelser, mer eller mindre bekräftade, om kvinnliga pirater.
.jpg)
Gotiska prinsessan Alfhilda ska ha ägnat sig åt sjöröveri på Östersjön. Lady Killigrew ska 1582 ha kapat ett tysk fartyg vid Falmouth. Gustav Vasas dotter Cecilia Vasa finansierade en egen privat flotta för att bedriva sjöröveri. Detta var då ett sätt att dryga ut hushållskassan då man bordade och plundrade utländska fartyg.
Fru Ching ledde på 1800-talet en piratflotta, omfattande inte mindre än 500 skepp, i kinesiska farvatten.
Inte kaptener, men besättningsmän var Mary Read och Anne Bonny och utklädda till män på Jack Rackhams (Alias Calico Jack) båt. Skeppet blev taget av britterna 1720. När besättningen infångades slapp dessa båda dödsstraff eftersom de var gravida. "Om du hade slagits som en man hade du sluppit dö som en hund" lär Anne Bonney ha sagt till sin man som fördes till hängning.
Se även
Referenser
- ↑ A Dictionary of the first, or Oldest Words in the English Language: from the Semi - Saxon period of A.D. 1250 to 1300. consisting of An Alphabethical Inventory of Every Word Found in the Printed English Literature of the 13th Century, 1863
- ↑ Jacobson, Staffan: Anarkismens Återkomst, Lund 2006, s. 13
- ↑ Jacobson aa, s.14-16.
Litteratur
- Exquemelin, A.O: The Buccaneers of America. (Amsterdam 1678), Dover, N.Y. 2000.
- Captain Charles Johnson: A General History of the Pyrates. (Rivington, London 1724), Dover, N.Y. 1999.
- Lindblom, Per: Pirater – andra ideal än rom, krut och guld? Anarkistisk Tidskrift nr. 9/1993, s.39-53.
- Vallar, Cindy: Notorious Pirate Havens. 2002.
- Rediker, Markus: Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet. Karneval förlag 2007.
Externa länkar
- Weekly Piracy Report ICC Commercial Crime Services
Wikimedia Commons har media som rör Sjöröveri
