Från Rilpedia

Den här artikeln behöver språkvård. Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård.

Fersenska mordet kallas lynchningen av Axel von Fersen den 20 juni 1810 i Stockholm.

Axel von Fersen var Sveriges riksmarskalk och blev under ämbetsutövning attackerad och brutalt misshandlad, massakrerad till döds av en uppretad folkmassa utan att de utposterade soldaterna ingrep.

Innehåll 1 Bakgrund 2 Mordet 3 Senare händelser 4 Litteratur

Bakgrund

Gustav IV Adolf avsattes i maj 1809. Han efterträddes av sin farbror, hertig Karl, Karl XIII. Denne saknade emellertid arvingar, varför den danske prinsen Kristian August valdes till tronföljare. Karl August som namnet ändrades till, var folklig och gjorde sig på kort tid populär. Under en militärövning den 28 maj 1810 på Kvidinge hed i Skåne drabbades Karl August av slaganfall och dog. Rykten började florera.

Axel von Fersen och hans syster Sophie von Fersen var ”gustavianer” och antogs hellre velat ha Gustav IV Adolfs son som kronföljare. Vid kronprins Karl August död, spreds ryktet, att de skulle ha förgiftat honom. I Stockholm spreds diverse smädeskrifter.

Mordet

Den 20 juni 1810 nådde det kungliga liktåget Stockholm där kronprinsens kista skulle föras till Stockholms slott. Riksmarskalken skulle, enligt protokollet, eskortera den kungliga likprocessionen genom Stockholm. Det låg oro i luften, det florerade nidskrifter och hotbrev. Många hade hört rykten om oroligheter. Stockholms gator flödade av brännvin, gratis brännvin. Flera försökte övertala Axel von Fersen att inte medverka, men han ville göra sin plikt — och hans samvete var rent.

Det kungliga likföljet med den avlidnes kista hade tillbringat sista natten i Salems kyrka. Eskorterade av Mörners husarer nådde de på förmiddagen värdshuset på Liljeholmen. Strax därefter anlände riksmarskalken Axel von Fersen. Han inspekterade vagnarna och kontrollerade att de stod i protokollsenlig ordning nedanför Nybodabacken. Klockan tolv startade likprocessionen, Katarinas klockor dånade, Maria Magdalena svarade, de andra kyrkorna följde efter med tunga sorgeslag.

Ordningen i likprocessionen var — helt enligt protokollet — följande:

• Först red Isaac Lars Silfversparre med sina båda adjutanter, överste Berger och löjtnant Ruuth.
• Därefter kom skvadronen ur Livgardet till häst under ryttmästare Åkerhielms befäl.
• I de närmast följande hovvagnarna åkte hovstaten.
• Därefter följde två hingstridare.
• Så kom riksmarskalkens galavagn med sina sju glasfönster och sin gyllene grevliga krona på taket. Den drogs av sex välryktade vita hästar med purpurröda marokängselar, beslagna med förgylld brons. Tre lakejer gick på var sida. De var klädda i vita livréer med breda, flerfärgade snören på alla sömmar. Synlig för alla åskådare satt riksmarskalken ensam i vagnen med sitt långa grå hår utslaget, såsom etiketten förskrev, klädd i svart, fotsid kappa med serafimerordens blå band och höll den florbehängda staven i sin behandskade hand. Det i guld och granna färger lysande riksmarskalkekipaget bildade en våldsam kontrast till spannet som kom efter men enligt etiketten fick det aldrig finnas något svart på den vagn i vilken landets riksmarskalk färdades.
• Åtta svarta hästar med selar i samma färg, körda av understallmästare Ehrengranat, drog den tarvliga likvagnen, som under den långa färden från Skåne hade blivit svårt neddammad. Fyra generaladjutanter red omkring vagnen och bar upp var sitt hörn av det svarta bårtäcket, som på skalden Adlerbeths önskan klätts med ett silverskir. En löjtnant ur Livgardet till fot och en ur Livgardet till häst red på var sin sida om dem och tjugofyra ståndsdrabanter med fällda bardisaner omgav vagnen. Närmast efter gick en vicekorpral och sex livdrabanter.
• I den sista av de tre följande vagnarna åkte livmedikus Josef Rossi.
• Processionen slöts av de Mörnerska husarerna.
• Efter dem kom i diskret skymundan den döde kronprinsens reseekipage.

Redan då likprocessionen passerade Södermalm kastades stenar på den förgyllda vagnen med riksmarskalken. Stenarna krossade vagnens glas och träffade greven. När processionen passerade Gamla stan övertalades den blodiga von Fersen av fanjunkaren Bartholin att avbryta sin medverkan och följa med in i ett hus på Stora Nygatan för att söka skydd på en krog.

Stämningen på krogen blev dock snabbt hätsk och trots närvaron av hovmarskalken Isaac Lars Silfversparre (som förde befäl över garnisonen i Stockholm) blev allt värre. Silfversparre drog med sig von Fersen i riktning mot Bondeska palatset för att sätta sig i säkerhet. Under tiden fortsatte dock misshandeln. Silfversparre förlorade von Fersen och begav sig mot slottet. En en mycket grov misshandel som sannolikt i sig var dödlig, slutade med att man formligen hoppade och stampade von Fersen till döds i dammet utanför Bondeska palatsets trappa. Halvhjärtade försök gjordes att hjälpa honom, men ingen vågade på allvar gå emot pöbeln. Av någon anledning hade denna dag särskilt förbud givits mot att använda skarp ammunition.

Senare händelser

Mordet utreddes mycket grundligt med över 900 förhörda personer. Utredningen ledde dock till att få delaktiga kunde utpekas. Skeendet hade varit kaotiskt. Antagligen fanns två konspirationer i kravallerna. En som ville åstadkomma en svensk revolution, en annan som bara ville krossa gustavianerna genom att låta gripa von Fersen och kanske med falska dokument "avslöja" deras kupplaner. Gustavianerna ville ha Gustav IV Adolfs son Gustaf som kronprins och deras opposition, 1809 års män, vilka legat bakom Gustav IV Adolfs avsättning, ville förhindra detta. De skulle helst velat få nästa riksdag (när Bernadotte skulle väljas till kung) förlagd utanför Stockholm, och skapa politisk förvirring. Sannolikt tappade konspiratörerna kontrollen över situationen. Kejsar Napoleon skall ha yttrat att svenska regeringen varit inblandad, och möjligen skulle vaktbefäl och andra militärer varit mutade.

Beträffande kronprins Karl Augusts död fastställde domstolen att dödsorsaken var slaganfall. Alla rykten om förgiftning hade varit grundlösa och riksmarskalkens oskuld kunde inte längre betvivlas. Både Axel von Fersen och hans syster Sophie friades av Svea hovrätt.

Den 2 december 1810 fick von Fersen den värdiga begravning som anstod en av rikets herrar, serafimerriddare och riksmarskalk. Kistan fördes först till riksmarskalkens rum på slottet där den stod en natt. Nästa dag fördes kistan i procession genom stan ner till Riddarholmskyrkan. Efter begravningen fördes kistan till Ljungs kyrka för gravsättning.

Mordet på Axel von Fersen har senare kommit att beskrivas som "Den svenska vanärans botten"^{[källa behövs]}. Många förhördes men få dömdes i rättegången.

Litteratur

• H. Arnold Barton, Count Hans Axel von Fersen, 1975, ISBN 0-8057-5363-X
• Lindqvist, Herman: Mordet på Axel von Fersen, 2006, ISBN 91-85377-11-2
• Nerman, Ture, Fersenska mordet 1933.
• Sahlberg, Gardar, Fersenska mordet 1974
• Excellensen A.F. Skjöldebrands memoarer, del IV-V
• Den svenska historien, del 8
• Svenskt biografiskt lexikon, del 6
• Svenska män och kvinnor, del C-F
• Grimberg, Svenska folkets underbara öden, del VIII