Magnus Brahe (1790-1844)
Från Rilpedia
Magnus Brahe, född 2 september 1790, död 16 september 1844, greve, militär och hovman, generallöjtnant 1830, riksmarskalk 1834. Son till Magnus Fredrik Brahe.
Efter studier i Uppsala börjde hans yrkeskarriär som 19-årig kornett vid livregementsbrigadens husarkår. Redan följande år (1810) kunde han titulera sig kabinettskammarherre. Tidigt fick han en nära relation till kung Karl XIV Johan, som i den gamla högadeln sökte ett stöd för sig och sin ätt. Det dröjde inte länge, förrän Magnus Brahe var kungens närmaste vän och hjälpte honom i kontakten med politiker och undersåtar – Karl Johan talade dålig svenska. 1828 utnämndes han till generaladjutant för armén och tillhörde därmed som kungens rådgivare de styrandes krets.
Vid 1828-30 års riksdag blev hans inflytande tydligt. Statsråden fick i stor utsträckning vika sig för kungens åsikter, uttryckta av språkröret Brahe. Brahes stora inflytande gjorde sig gällande framför allt inom militärens område, och när det gällde befordringar – inte minst prästerliga – vägde hans ord tungt.
Han avancerade raskt och var 1831 ”En af Rikets herrar”. Samtidigt började en opposition höras tydligare. De liberala ledande männen, inspirerade av julirevolutionen i Frankrike, talade om "Braheväldet" eller "kamarillan", och det diktatoriska beslutfattandet ”allenastyrandet” (se sängkammarregementet) kritiserades bl a av Lars Johan Hierta, Magnus Jacob Crusenstolpe och Anders Lindeberg. Karl XIV Johan svarade med att stoppa de politiska motståndarnas kritik genom indragningsmakten.
Brahe invaldes 1837 som ledamot nummer 455 av Kungliga Vetenskapsakademien.
