Svenska kyrkan

Från Rilpedia

Version från den 24 oktober 2009 kl. 20.42 av RIL (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Suntaks kyrka. De flesta av svenska kyrkans lokaler är "traditionella" kyrkobyggnader med torn.

Svenska kyrkan, (finska: Ruotsin kirkko, nordsamiska: Ruoŧa girku), är genom en av Sveriges riksdag stiftad lag förpliktad att vara ett evangeliskt-lutherskt trossamfund i Sverige.

”

Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ. Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.^[1]

”

Benämningen "Svenska kyrkan" finns med i lagtext först 1860 (i den första dissenterlagen). Ett särskilt namn för kyrkan i Sverige behövdes för att särskilja Svenska kyrkan från andra trossamfund, vars existens genom dissenterlagen för första gången erkändes av staten. Tidigare talade man om "kyrkan i Sverige" eller "den svenska kyrkan". Den 1 januari 2000 ändrades relationerna mellan Svenska kyrkan och staten, vilket gör att kyrkan inte längre officiellt kallas statskyrka, men den betraktas fortfarande som en folkkyrka. Svenska kyrkan är dock fortfarande till viss del styrd av riksdagen, genom lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan, lagen (1998:1592) om införande av lagen om Svenska kyrkan samt lagen (1998:1593) om registrerat trossamfund och lagen (1999:291) om avgift till registrerat trossamfund.

Svenska kyrkan är det största samfundet inom Lutherska världsförbundet.

Innehåll

1 Tro
2 Historik
3 Organisation
4 Ekonomi
- 4.1 Begravningsavgift
- 4.2 Kritik av begravningsavgiften
5 Medlemskap
- 5.1 Vad kyrkoavgiften används till
- 5.2 Utträde
6 Gudstjänst
7 Ekumenik
8 Nuvarande biskopar
9 Vapen
10 Rörelser inom Svenska kyrkan
11 Litteratur
12 Se även
13 Källor
14 Fotnoter
15 Externa länkar

Tro

Svenska kyrkan är en kristen kyrka. Den blev en från Romersk-katolska kyrkan självständig kyrka när den kanoniska rätten avskaffades 1536, och antog en inhemsk bekännelseskrift och kyrkoordning, Den Svenska Kyrkoordningen, vid ett kyrkomöte i Uppsala 1572.

Svenska Kyrkan blev en evangelisk-luthersk kyrka vid Uppsala möte 1593, då den Augsburgska bekännelsen antogs, dvs den lutherska bekännelse som de flesta lutherska samfund ansluter sig till. Vid samma tillfälle antogs Uppsala mötes beslut, och de tre trosbekännelserna från den tidiga, odelade kyrkan behölls. Svenska Kyrkans bekännelse av år 1593, som utkom i trycket 1594 under titeln Confessio Fidei, består alltså av:

År 1686 antog riksdagen Konkordieboken, en bok som, förutom de tre fornkyrkliga trosbekännelserna och den Augsburgska bekännelsen innehåller följande bekännelseskrifter:

Däremot antog Svenska Kyrkan inte de förord som ingår i den tyska upplagan av Konkordieboken. I successionsordningen 1810 förutsattes monarken endast bekänna innehållet i Confessio fidei, inte Konkordiebokens övriga dokument. De senare har därför kommit att betraktas som kommentarer och förklaringsskrifter till den förstnämnda.

Under loppet av 1800-talet och 1900-talet bejakade Svenska Kyrkan ett antal lärodokument. Att så hade skett konstaterades 1993 genom införandet av en tydligare portalparagraf i vad som då var Svenska Kyrkans Författningssamling, i formuleringen "andra av Svenska kyrkan bejakade dokument". Vilka dessa dokument var vid tidpunkten ifråga exemplifierades i Centralstyrelsens Kyrkliga Skrivelse 1993:4, nämligen:

1878 års katekesutveckling
Uppsalabekännelsen 1909 (som låg till grund för nattvardsgemenskapen med Engelska kyrkan 1922)
Kyrkornas Världsråds Konstitutioner §1
Lutherska Världsförbundets Konstitutioner §1
Svenska Kyrkans officiella svar på Lima-dokumentet Baptism-Eucharist-Ministry 1985
Biskopsmötets brev i viktiga teologiska frågor^{[<cite_link_label_group-not>]}

Sedan 1993 har Svenska Kyrkan bejakat två större dokument:

Överenskommelsen mellan Svenska Kyrkan och Oberoende Filippinska kyrkan 1995
Borgådeklarationen 1996 (som ligger till grund för Borgågemenskapen)

I nu gällande kyrkoordning definieras Svenska kyrkans "tro, bekännelse och lära" på följande sätt:

”

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument (Svenska kyrkans kyrkoordning 1 kap., 1§)

”

Den vikt som fästs vid gestaltning i gudstjänst och liv skänker även teologin i "de kyrkliga böckerna" roll som grundläggande dokument, något redan Centralstyrelsens Kyrkliga Skrivelse 1993:4 hade framhävt. Dessa gudstjänstböcker är:

Den Svenska Psalmboken
Den Svenska Kyrkohandboken I-II
Den Svenska Evangelieboken
En liten bönbok

I praktiken spelar dock de reformatoriska bekännelseskrifterna, särskilt Konkordieboken, en ganska liten roll för Svenska kyrkans församlingar. Traditionella lutherska tankegångar tillsammans med influenser från olika riktningar samsas.^{[källa behövs]} Flera traditionella kristna rörelser motsätter sig dock influenser från moderna och postmoderna riktningar. Exempel på dessa traditionella kristna rörelser är lågkyrklighet, gammalkyrklighet, högkyrklighet och læstadianer. Lokalt kan dessa rörelser vara starka, men de saknar nämnvärt inflytande på riksplanet.

Under 1900-talet har Svenska kyrkan orienterat sig alltmer åt den liberala teologin. Uppfattningen att människan är en syndare som behöver frälsas har tonats ner. Istället har Guds förutsättningslösa kärlek betonats. ^{[källa behövs]} Alla religioners lika värde är också en tanke, som framförs alltmer, snarare än den kristna tron som enda vägen till Gud.^{[källa behövs]} Svenska kyrkan har alltmer kommit att orientera sig åt de mänskliga rättigheterna. Kvinnor är sedan 1958 välkomna att vigas till präster. Sedan 1994 prästvigs inte män som inte samarbetar med prästvigda kvinnor. Samkönade parförhållanden välsignas idag av kyrkan och frågan om samkönade äktenskap utreds. I den feministiska teologin framförs att Gud även har kvinnliga egenskaper och den traditionellt manliga Gudsbilden tonas ner.^{[källa behövs]}

Historik

900- till 1500-tal

Kristendomen infördes i Sverige i dess romersk-katolska form från sent 900-tal till sent 1000-tal av människor som kommit i kontakt med kristendomen i andra länder. Det skedde både genom handel och genom kristna trälar.^{[källa behövs]} Redan tidigare hade dock katolska missionärer från Tyskland och England verkat i landet. Ansgar som ibland kallas Nordens apostel kom till Birka omkring 830 och grundade vad man anser vara den första kristna församlingen i Sverige. Fynd av en kristen gravplats i området kring Varnhems klosterkyrka från 800-talet tyder dock på att kristendomen kan ha kommit tidigare till Sverige.^[2]^[3]

Det första tydliga tecknet på att kristendomen fått fotfäste i större skala är Olof Skötkonungs dop, omkring år 1008. Den förste omnämnde biskopen i Sverige var biskop Turgot av Skara som dog omkring år 1030. Enligt Adam av Bremen så fick Olof Skötkonungen ett ultimatum vid tinget i Uppsala om att respektera den gamla tron och blotet vid templet i Uppsala mot att han valde ett landskap som fick bli kristet, han valde Västergötland och i samarbete med ärkestiftet Hamburg-Bremen som var ansvarigt ärkesäte för den Nordiska missionen bildades Skara stift och dess förste biskop vigdes 1014.

I ett påvligt dokument från 1120 nämns Skara, Liunga kaupinga (Linköping), Tuna (Eskilstuna), Strängnäs, Sigtuna och Arosa (Västerås eller möjligen Östra Aros/Uppsala) som biskopssäten.^[4] Senare under 1100-talet omnämns även Växjö och Åbo stift. Dessutom flyttar Sigtuna till Uppsala. Stiften var från och med 1104 underställda ärkestiftet i Lund som då var danskt. Det dröjde till 1164 innan Sverige blev egen kyrkoprovins med egen ärkebiskop i Uppsala. Den svenska kyrkoprovinsen var dock fortfarande formellt underställd Lund och förblev så fram till reformationen.

Under 1100- och 1200-talen etablerade sig flera olika klosterordnar i Sverige. Alvastra, Nydala och Varnhems kloster grundas av cistercienserna. Dominikaner och franciskaner öppnade konvent i bland annat Visby och Skara.

Den katolska kyrkans viktigaste person i Sverige under 1300-talet var utan tvekan heliga Birgitta. Hennes uppenbarelser fick stor betydelse både andligt och politiskt över hela Europa. Hon lyckades med tiden utverka tillstånd av påven för att grunda Den helige Frälsarens orden vilket ledde till klosterbygge i Vadstena efter hennes död.

Reformationen

Detta avsnitt är en sammanfattning av Reformationen i Sverige

Vid riksdagen i Västerås 1527 gavs kungen makt att dra in kyrkliga egendomar, och reformkatolska ideal möjliggjorde även lutherska teologers verksamhet.

Den ledande teologen bland reformatorerna i Sverige blev Olaus Petri, predikant i Storkyrkan i Stockholm. Redan år 1525 tog han steget att gifta sig. År 1526 utgav han Nya testamentet på svenska, och 1529 en svenskspråkig kyrkohandbok med gudstjänstordningar för dop, vigselgudstjänst, kyrktagning, de sjukas smörjelse, begravningsgudstjänst och bikt av dödsdömda. 1531 publicerade han Den svenska mässan.

Relationen till kyrkan i Rom skakades år 1530 då Gustav Vasa utsåg Laurentius Petri (Olaus yngre bror) till ärkebiskop av Uppsala utan påvlig bekräftelse. Laurentius Petri biskopsvigdes av en tidigare biskop, något som inte skedde i Danmark. Frågan om apostolisk succession är omdebatterad, och har senare kommit att betyda mycket för relationen med anglikanerna i Borgågemenskapen. Kyrkan i Sverige bröt definitivt med påven när den kanoniska rätten avskaffades 1536. Den befintliga kyrkoprovinsen, med dess stift och församlingar omvandlades till ett självständigt trossamfund, vars kyrkobyggnader och egendomar förblev i stiftens och församlingarnas ägo.

Fram till 1535 kan Gustav Vasas kyrkopolitik karaktäriseras som reformkatolsk. Mellan 1539 och 1543 orienterade han sig mot de tyska kyrkornas mönster, bland annat under inflytande av Conrad von Pyhy, och bröderna Petri föll i onåd. Olaus Petri dömdes till döden 1540, men benådades. Från och med 1544 gynnade kungen åter en av bröderna Petri präglad inhemsk utveckling. Gustav Vasas privata teologiska hemmahörighet har av Carl-Gustaf Andrén karaktäriserats som "bibliskt förankrad lekmannafromhet" snarare än "luthersk", och under hans regeringstid behöll Svenska Kyrkan en stor bredd bland prästerskapet. Hans söner skulle orientera sig i riktningar som kyrkan i längden inte skulle acceptera.

På kontinenten fick kalvinismen inflytande på 1560-talet, och påverkade bland annat Erik XIV och hans yngre bror hertig Karl, men avvisades av Svenska Kyrkan vid ett kyrkomöte som hölls i Stockholm 1565. En inhemsk bekännelseskrift och kyrkoordning sammanställdes av Laurentius Petri 1571, och antogs vid ett kyrkomöte i Uppsala 1572: Den Svenska Kyrkoordningen.

Johan III föredrog reformkatolicismen, och försökte därför erhålla påvens tillåtelse att den Svenska Kyrkan vid en eventuell återförening skulle kunna behålla gifta präster, gudstjänst på folkspråket, kommunion under båda gestalterna, samt en teologi baserad på kyrkofäderna snarare än på Tridentinska mötet. Dessa förhandlingar strandade. Däremot genomdrev Johan III ett tillägg till Den Svenska Kyrkoordningen, den sk Nova Ordinantia 1575 och en ny gudstjänstordning, den sk Röda boken 1576. I hertig Karls hertigdöme kom dessa böcker inte i bruk, och prästerskapet i hans landskap tog intryck av lutheranerna i norra Tyskland. Vid Uppsala möte 1593 antogs Augsburgska bekännelsen som rikets lära, och man beslutade sig för att återgå till Den Svenska Kyrkoordningen. De tre trosbekännelserna från den tidiga kyrkan behölls. Svenska Kyrkan blev så ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Det katolska prästerskapet tvingades konvertera eller lämna landet.

Under 1600-talet präglades Svenska kyrkan av luthersk ortodoxi, och från och med 1680-talet allt starkare band till statsmakten. Diakonvigningar föll ur bruk på 1660-talet, och samtidigt föll biskopens konfirmation av katekesungdomen ur bruk. Till bekännelseskrifterna lade man Luthers lilla katekes och senare även Konkordieboken. 1686 års kyrkolag bestämde kyrkans verksamhet till 1993.

Väckelserörelserna och förändrad roll

Under 1700-talet och tidigt 1800-tal nådde flera väckelser Sverige. Först pietismen i olika former och senare herrnhutismen. Inte sällan ledde väckelserna till konflikter med de lutherskt ortodoxa och enhetssamhället. Under 1800-talet började det lutherska enhetssamhället dominans brytas sönder. Bildandet av frikyrkor tog sin början 1848 då Sveriges första baptistförsamling grundades. Konventikelplakatet avskaffades 1858. Detta ledde till mildrad religionslagstiftning och möjlighet att tillhöra andra trossamfund än Svenska kyrkan, först för utlänningar under Gustav III, sedan för svenska medborgare 1860.

Det dröjde dock till 1951 -- då lagen om religionsfrihet infördes -- innan man kunde gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i ett annat religiöst samfund som var godkänt av staten. De största frikyrkosamfunden hade vägrat att söka ett sådant godkännande, varför det först i och med den religionsfrihetslagen 1951 var möjligt att enbart vara med i dessa frikyrkor eller att inte vara med i något religiöst samfund alls.

Svenska Kyrkan förlorade folkbokföringsuppdraget 1991 och dopet blev medlemsgrundande 1996.

2000-talet och framåt

Sedan relationerna mellan kyrka och stat ändrades 1 januari 2000 är kyrkan relativt fristående från svenska staten. Dock kvarstår en särskild lag om Svenska kyrkan som bl.a. reglerar att den ska vara evangelisk-luthersk, rikstäckande och demokratisk. Ungefär hälften av de nomineringsgrupper som ställer upp kandidaterna i de kyrkliga valen sammanfaller med eller står de vanliga politiska partierna mycket nära. Störst skillnad åstadkom de ändrade relationerna på lokalplanet. Kyrkoförsamlingen var länge den enda lokala samhälleliga organisationen. Först 1864 delades församlingen i två delar, en borgerlig kommun och en kyrklig kommun. Att församlingarna fick ställning som kommun kom att innebära betydande begränsningar för vad de tilläts göra. Tydligast märktes detta inom vård, skola och omsorg. Relationsförändringen år 2000 innebar att församlingarna upphörde att vara kommuner. Därmed försvann också de tidigare restriktionerna.

Välsignelse av samkönade par

27 oktober 2005 beslutade Svenska kyrkan, genom kyrkomötet och som en av de första kyrkorna i världen, att välsignelsehandling för ingånget partnerskap skulle utarbetas.^[5] Ordning för välsignelsen fastställdes 6 december 2006 av kyrkostyrelsen.^[6] 16 mars 2007 ställde sig dessutom företrädare för Svenska kyrkan positiva till att partnerskap skulle få ingås i kyrkan, med förbehållet att man inte vill kalla samkönade partnerskap för "äktenskap".^[7] 15 januari 2009 skickade kyrkostyrelsen ut ett förslag om ordning för ingående av äktenskap för par av samma kön på remiss.^[8]

Efter remissrundan beslutade kyrkostyrelsen den 12 juni 2009 att sända en skrivelse till kyrkomötet där det föreslås att Svenska kyrkan ska behålla sin vigselrätt, samt att ändringar i vigselordningen skall göras för att denna även skall passa samkönade par som ingår äktenskap.^[9] Denna skrivelse gjordes i ljuset av den lagändring som trädde i kraft 1 maj 2009, och som innebar att även samkönade par kan ingå äktenskap i Sverige. Den 26 augusti samma år offentliggjordes ett yttrande från Svenska kyrkans läronämnd, där det fastslås att det inte finns några läromässiga hinder för att införa en ordning för ingående av äktenskap för par av samma kön i Svenska kyrkan.^[10]

Införandet av välsignelse av registrerat partnerskap och kyrklig vigsel för samkönade parrelationer har varit kontroversiella frågor. Nio av fjorton biskopar ansåg att kyrkan borde avsäga sig vigselrätten hellre än att tvingas viga homosexuella.^[11] Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare Stefan Gustavsson har påpekat att kyrkan svängde i äktenskapsfrågan när riksdagen gick in för könsneutrala äktenskap och hävdade att Kyrkans beslut om samkönade vigslar är ett tecken på att den blivit som ett eko av samhället, utan egen inre kompass, och att dess avsaknad av självkänsla som kristen kyrka åter nått nya höjder.^[12] Han ansåg också att ärkebiskopens tillfredsställelse över att göra ett "teologiskt pionjärarbete" står i motsats till kristendomens ideal att följa ett spår som någon annan har dragit upp före oss, att följa Jesus: "Den som går sin egen väg är inte längre kristen."^[13] Svenska Kyrkans inställning i homofrågan har dessutom fått menliga ekumeniska konsekvenser (se avsnittet om ekumenik nedan).

Vigsel av samkönade par

Den 22 oktober 2009 beslutades vid kyrkomötet att Svenska kyrkan ska ändra i kyrkoordningen avseende vigseln av par av samma kön, och därigenom tillåta enkönade äktenskap. Därmed blir Svenska kyrkan en av de första kyrkorna i världen att avvika från den traditionella heterosexuella vigseln. Beslutet togs av möter med siffrorna 176 för, 63 emot samt 11 ledamöter som lade ner sin röst. ^[14]

Svenska kyrkans motivering till ändringen är bland annat att "vi som kristna människor i alla tider har ett ansvar att tänka själva utifrån det vi tror är gott för kärlek, trohet och rättvisa", en slutsats ärkebiskopen Anders Wejryd drar enligt bibelordet ”Du ska älska din nästa som dig själv”^[15].

Engelska kyrkan (Anglikanska kyrkan) varnade tidigare Svenska kyrkan för att införa homovigslar, och uttryckte att en sådan fundamental ändring av den kristna äktenskapsläran skulle kunna orsaka splittring, och försvåra vidare samarbeten. ^[16]

Beslutet mötte positiv kritik hos bl.a. EKHO, Ekumeniska grupperna för kristna HBT-personer, där de anser att "beslutet visar att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, och att man tar kärlek mellan människor av samma kön på allvar."^[17]. Enligt en undersökning gjord 2008 ansåg 71% av svenskarna att homoäktenskap borde vara tillåtet ^[18]

Organisation

Svenska kyrkans organisation, uppgifter och administration finns sedan den 1 januari 2000 huvudsakligen reglerad kyrkans egna regelverk, kyrkoordningen. Viss lagstiftning finns dock kvar, huvudsakligen rörande begravningsverksamheten och vissa andra frågor i lagen om Svenska kyrkan. Även lagen om trossamfund reglerar vissa aspekter av Svenska kyrkans, liksom Sveriges övriga religiösa samfunds organisation.

Organisatoriskt är Svenska kyrkan uppdelad på lokal, regional och nationell nivå. Lagen om Svenska kyrkan föreskriver att dess verksamhet ska vara rikstäckande.

Lokal nivå

Detta avsnitt är en sammanfattning av Församlingar i Svenska kyrkan

På lokal nivå är Svenska kyrkan indelad i församlingar. Till skillnad från frikyrkorna är Svenska kyrkans församlingar territoriella, vilket innebär att församlingarna har geografiska gränser, man är alltså medlem i den församling inom vilkens gränser man är folkbokförd.

Svenska kyrkan har även några icke-territoriella församlingar:

Utlandsförsamlingarna har ett territoriellt inslag i det att respektive församlingsordning anger församlingens ansvarsområde. Ansvarsområdet kan dock sträcka sig över relativt stora områden, i vissa fall över ett eller flera länder. Arbetet och det praktiska ansvaret är därför i huvudsak koncentrerat till en församlingsort och ett antal gudstjänstorter, även om församlingen teoretiskt sett och i samband med vissa typer av händelser (exempelvis katastrofer) tar ansvar för hela området.

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt att utöva diakoni och mission.

En församling kan vara fristående eller ingå i en kyrklig samfällighet. En fristående församlings verksamhet styrs av kyrkofullmäktige med underställt kyrkoråd. I en församling som ingår i en samfällighet kan församlingens verksamhet istället styras av ett direktvalt kyrkoråd.

För församlingar som ingår i en samfällighet och som har färre än 500 medlemmar finns det möjlighet att ersätta kyrkofullmäktige med en kyrkostämma. Denna möjlighet finns efter 1 januari 2010 endast kvar för hovförsamlingen.

Den kyrkliga samfällighetens verksamhet leds av det samfällda kyrkofullmäktige och kyrkonämnden.

Som en pastoral samverkansenhet ingår pastoraten inom ett geografiskt område i ett kontrakt. För att samordna arbetet i kontraktet utser stiftets biskop en av kontraktets präster, vanligen (men inte nödvändigtvis) en av kyrkoherdarna, till kontraktsprost. Den enda obligatoriska administrativa uppgift som åligger kontraktet är att vara valdistrikt vid stiftsfullmäktigeval och biskopsval.

Regional nivå

Detta avsnitt är en sammanfattning av Svenska kyrkans stift

Regionalt är Svenska kyrkan indelad i 13 stift. Stiftet är en biskops tjänstgöringsområde och har som uppgift att främja och ha tillsyn över församlingarnas verksamhet.

Respektive stift leds av stiftsfullmäktige och stiftsstyrelsen. I stiftet finns också ett domkapitel, som har särskild tillsyn över stiftets präster och diakoner. Biskopen är ordförande i stiftsstyrelsen och domkapitlet.

Uppsala stift är ärkestift och har två biskopar. En av biskoparna i Uppsala stift är ärkebiskop. Ärkebiskopen är inte överordnad övriga biskopar. Dock är ärkebiskopen ordförande i biskopsmötet.

Under Gustav Vasas tid som regent konfiskerades stora delar av kyrkans egendomar. Motsvarande skedde inte i Danmark, av den anledningen besitter Lunds stift nästan lika stora egendomar som övriga tolv stift gör tillsammans.

Nationell nivå

På nationell nivå leds Svenska kyrkan av kyrkomötet och kyrkostyrelsen. Den nationella nivån har ansvar för Svenska kyrkans tro, lära, gudstjänstfirande, ekonomi och organisation. Återkommande kritik framförs över att kyrkomötet och kyrkostyrelsen i stor utsträckning utgörs av förtroendevalda som representerar de politiska partiernas intressen mer än kyrkans.

Ärkebiskopsämbetet och kyrkans nationella kansli, kyrkokansliet, finns i Kyrkans hus i Uppsala.

Nationella verksamheter under eget namn

Svenska kyrkan i utlandet (SKUT)

Internationell verksamhet bedrevs tidigare i de två organisationerna Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission (SKM). Sedan 2008 har de slagits samman i en gemensam organisation som verkar under namnet Svenska kyrkans internationella arbete.

Ekonomi

Svenska kyrkans verksamhet finansieras genom den kyrkoavgift som dess medlemmar betalar (tidigare kallad kyrkoskatt), kollekter och gåvor samt avkastning på kapital.

Kyrkoavgiften varierar mellan olika församlingar och kyrkliga samfälligheter. Staten har medgett att Skatteverket ska agera uppbördsorganisation för kyrkoavgiften. En annan reminecens från kyrkoskattens tid är att kyrkoavgiftens storlek beräknas utifrån den skattepliktiga inkomsten. I genomsnitt ligger den på ca 0,98%. Icke-territoriella församlingar har till viss del särlösningar för uppbörden. Exempelvis kan en utlandsförsamlings kyrkoråd besluta om församlingens kyrkoavgift i form av en fast summa, vilken församlingens regelbundna besökare sedan uppmanas att betala in.

Kollekter och gåvor tas i många fall upp för ett specifikt ändamål, i huvudsak indelat i gemensamma ändamål för hela kyrkan (mission, Lutherhjälpen, Svenska kyrkans unga), lokala ändamål (upprustning av kyrkorgel, kostnaden för en konsert, Svenska kyrkans ungas lokala verksamhet) eller generella ändamål (församlingens verksamhet).

Många av Svenska kyrkans organisatoriska enheter äger och förvaltar självständigt kapital (aktier, värdepapper) eller fasta tillgångar (skogsfastigheter, byggnader). Avkastningen från dessa tillgångar kan exempelvis användas för att hålla kyrkoavgiften på en låg nivå eller för att finansiera investeringar.

Kyrkobyggnadernas underhållskostnader finansieras av kyrkoavgiften, men för att förhindra att kulturellt värdefulla byggnader förfaller får Svenska kyrkan ett visst stöd från staten, så kallad kyrkoantikvarisk ersättning, avsett för långsiktigt underhåll av kyrkobyggnader.

Begravningsavgift

Alla Sveriges invånare, även de som inte tillhör Svenska kyrkan, är genom lag förpliktigade att erlägga begravningsavgift till begravningsverksamheten. Denna avgift tillfaller Svenska kyrkan på grund av att kyrkan har uppdraget av staten att sköta begravningsverksamheten i samtliga kommuner utom i Stockholm och Tranås där respektive kommun har motsvarande uppdrag.

Uppbörden av begravningsavgiften verkställs genom utdebitering genom Skatteverket på samma vis som kommunalskatten och kyrkoavgiften.

Begravningsavgiften fastställs av kyrkofullmäktige för de som tillhör Svenska kyrkan och av den statliga myndigheten Kammarkollegiet för de som inte tillhör Svenska kyrkan. Ansvarig för begravningsverksamheten inom respektive församlingsområde är kyrkofullmäktige.

Kritik av begravningsavgiften

Beslut om hur begravningsavgiften skall användas fattas av kyrkofullmäktige, där den som inte är medlem av Svenska kyrkan saknar rösträtt. Över två miljoner människor, varav över 100 000 muslimer, över 80 000 katoliker och ett okänt antal ateister saknar därför inflytande över hur deras skattemedel används. Genom att församlingarna inte längre är kommuner, är heller inte dess handlingar allmänna och öppna för insyn från dem som betalar begravningsavgift. Trots att Svenska kyrkan ansvarar för begravningsverksamheten för alla i Sverige boende informerar den bara om begravning enligt Svenska kyrkans ritual.^[19] Kritik mot begravningsplaternas dominanta kristna symbolik har också framförts.^[20]

Medlemskap

Sedan 1996 blir man medlem i Svenska kyrkan genom att döpas. Tidigare blev barn vars föräldrar var medlemmar automatiskt medlemmar. Det finns också möjlighet att tillhöra kyrkan "i avvaktan på dop". Medlemskapet är obegränsat i tid, men kan hävas genom ansökan hos kyrkoherden i den församling man tillhör. Vårdnadshavare kan även häva medlemskap för minderåriga, men är den minderåriga över 12 år krävs den personens godkännande.

Svenska kyrkan hade 2008 över 6,8 miljoner medlemmar, vilket motsvarar cirka 72,9 % av befolkningen. Under 2000-talet har antalet medlemmar minskat med cirka 1 % per år, men på grund av befolkningstillväxten har andelen av befolkningen som är medlemmar i svenska kyrkan minskat med cirka 1,3 % per år under samma tid. ^[21]

Vad kyrkoavgiften används till

Med tanke på församlingarnas självstyre används kyrkoavgifterna på många olika vis, men framförallt till församlingsverksamhet i form av

gudstjänster (även inräkat dop, vigslar, konfirmationer och begravningar)
undervisning (bland såväl barn som unga och vuxna)
diakoni (bland annat enskilda samtal, besök hos gamla och ensamma, familjerådgivning etc.)
mission

Utöver detta finasierar kyrkoavgiften även underhåll av byggnader (såsom kyrkor, församlingsgårdar/-hem och förvaltningsbyggnader) och det internationella arbetet runt om i världen.

Utträde

Under 1700-talet och tidigt 1800-tal nådde flera väckelser Sverige. Först pietismen i olika former och senare herrnhutismen. Inte sällan ledde väckelserna till konflikter med de lutherskt ortodoxa och enhetssamhället. Under 1800-talet bröts Svenska kyrkans dominans genom frikyrkoväckelsenas framgångar och bildandet av frikyrkosamfund. Detta ledde till mildrad religionslagstiftning och möjlighet att utträda ur Svenska kyrkan även för svenska medborgare, men med villkoret att den enskilde istället inträdde i ett av staten godkänt trossamfund. Bland de samfund som inte ville söka statens godkännande fanns de största frikyrkorna, varför dess medlemmar alltjämt inte kunde lämna statskyrkan. Det dröjde till 1951 då lagen om religionsfrihet antogs innan man kunde utträda ur Svenska kyrkan utan att inträda i annat av staten godkänt samfund. Därmed öppnades också möjligheten att inte tillhöra något religiöst samfund alls.

Gudstjänst

Svenska kyrkans gudstjänstfirande regleras av kyrkohandboken som fastställs av kyrkomötet.

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Ekumenik

Svenska kyrkan deltar i ekumeniska samtal med andra trossamfund på fem sätt:

som medlemskyrka i Kyrkornas världsråd
som medlemskyrka i Lutherska världsförbundet
genom bilaterala samtal mellan Svenska kyrkans sekretariat för ekumenik och teologi och andra enskilda trossamfund
genom deltagande i multilaterala samarbetsråd på riks- och lokalplanet, exempelvis Sveriges kristna råd
genom informella kontakter mellan personer och föreningar inom Svenska Kyrkan och andra trossamfund, s.k. "gräsrotsekumenik"

Ekumeniska samtal med den Engelska kyrkan påbörjades 1909, och nattvardsgemenskap mellan de båda trossamfunden ingicks 1922. Detta följdes på 1990-talet upp med den s.k. Borgå-dialogen, som omfattade samtliga anglikanska kyrkor på brittiska öarna och iberiska halvön resp. evangelisk-lutherska kyrkor i Norden och Baltikum. Resultatet var full kyrkogemenskap mellan de flesta av dessa kyrkor inom Borgågemenskapen som tog sin början från och med 1994-1996. Danska folkkyrkan och den lutherska kyrkan i Lettland valde dock istället att stå utanför och inneha observatörsstatus.

Svenska kyrkan tog initiativet till bildandet av Life and Work-kommittén vid det Stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925.

Svenska kyrkan var en av de grundande medlemskyrkorna, när Lutherska Världsförbundet grundades vid ett möte i Lund 1947.

Faith and Order-kommittén hade bildats vid ett möte i Lausanne 1927, och Svenska kyrkan hade skickat representanter dit, bland annat Gustaf Aulén. Svenska kyrkan var en av de grundande medlemskyrkorna när Kyrkornas världsråd grundades i Amsterdam 1948. Både Life and Work-kommittén och Faith and Order-kommittén inordnades i den nya samarbetsorganisationen. När Kyrkornas Världsråd 1982 lät publicera Lima-dokumentet Dop, nattvard, ämbete inkom Svenska kyrkans kyrkomöte med ett officiellt svar 1985.

Svenska kyrkan påbörjade 1964 samtal med dåvarande Svenska Missionsförbundet. Ett samarbetsavtal, som innebär nattvardsgemenskap och fortsatta samtal, ingicks mellan Svenska kyrkan och nuvarande Svenska Missionskyrkan 2006.

Dialog mellan den Romersk-katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet började växa fram 1965, med fastare organisatoriska former 1967. Dialogen har resulterat i ett stort antal rapporter, exempelvis en gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran (1500-talets stora konfliktpunkt) 1999. På bilateral nivå har Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift frambringat dialograpporterna:

Äktenskap och familj (1975)
Dop och kyrkotillhörighet (1978)
Biskopsämbetet (1989)
Kyrkan som sakrament (1999)

Svenska kyrkans biskopsmöte avvisade 1976 Leuenbergkonkordin mellan lutherska kyrkor och den reformerta kyrkan.

Svenska kyrkan påbörjade 1979 samtal med Metodistkyrkan i Sverige. Det resulterade 1992 i full kyrkogemenskap, som bland annat möjliggjorde att de båda trossamfundens församlingar i Huskvarna blev en samarbetsförsamling.

Svenska kyrkan inträdde 1995 i full kyrkogemenskap med Oberoende Filippinska kyrkan, ett gammalkatolskt trossamfund.

På senare tid har det ekumeniska arbetet lidit bakslag. I december 2005 tillkännagav Rysk-ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat att man bryter de ekumeniska förbindelserna med Svenska kyrkan på grund av att den senare väljer att erkänna homosexuella relationer.^[22] Även höga representanter för Syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige har uttalat sig kritiskt mot Svenska kyrkan som man menar går emot Guds eget ord, samt framhållit att det försvårar det ekumeniska arbetet.^[23] Den finländske biskopen Erik Vikström kritiserade Svenska Kyrkan för att den körde över sina bröder i Borgå-gemenskapen och sade att den hotade att bli en provinsiell kyrka som kräver att få leva sitt eget liv.^[24]

När man gick vidare och beslöt om könsneutrala äktenskap varnade ett par biskopar i Anglikanska kyrkan i ett brev till ärkebiskop Wejryd för att en "fundamental omdefiniering av den kristna äktenskapsdoktrinen och av den elementära kristna antropologin” kommer att skada det ekumeniska samarbetet.^[25] Bland andra Wejryds företrädare Bertil Werkström och Gunnar Weman har uttryckt oro för att Svenska kyrkan på sikt kan bli isolerad.^[26]

Nuvarande biskopar

Uppsala stift - Anders Wejryd (2006-) (ärkebiskop)
Uppsala stift - Ragnar Persenius (2000-) (biskop)
Linköpings stift - Martin Lind (1995-)
Skara stift - Erik Aurelius (2004-)
Strängnäs stift - Hans-Erik Nordin (2005-)
Västerås stift - Thomas Söderberg (2008-)
Växjö stift - Sven Thidevall (2006-)
Lunds stift - Antje Jackelén (2007-)
Göteborgs stift - Carl Axel Aurelius (2003-)
Karlstads stift - Esbjörn Hagberg (2002-)
Härnösands stift - Tony Guldbrandzén (2001-)
Luleå stift - Hans Stiglund (2002-)
Visby stift - Lennart Koskinen (2003-)
Stockholms stift - Caroline Krook (1998-)

Vapen

Svenska kyrkans vapen enligt blasoneringen. Detta är inte samma utförande som i Svenska kyrkans logotyp

Svenska kyrkans vapen - en sköld av guld belagd med ett rött kors med i korsmitten en krona av guld - återgår på ett vapen från 1300-talet i Uppsala domkyrka. Det är blasonerat av heraldikern Bengt Olof Kälde och antogs 1977. Det i Svenska kyrkans logotyp använda utförandet är från 2005. Vapnet återges här bredvid.

Färgerna i vapnet motiveras med några av de teologiska begrepp samfundet använder, främst i sitt tal om Gud. Den röda färgen symboliserar "Guds kärlek", samtidigt som den är blodets och eldens färg. Guldfärgen syboliserar "det eviga ljuset" liksom "Guds härlighet och makt". Kronan är en segerkrona, och symboliserar Kristi, världens konungs, seger över döden.

Vapnet återfinns även i form av flagga.

Rörelser inom Svenska kyrkan

Det finns flera organisationer och rörelser som verkar inom Svenska kyrkan, men som i vissa sammanhang verkar självständigt. En del av dem betraktas av allmänheten som egna frikyrkosamfund. Svenska kyrkan kännetecknas av en stor bredd vad det gäller olika fromhetstraditioner.

Ungdomsrörelser

Lekmannaförbund

Svenska kyrkans lekmannaförbund

Kvinnoförbund

Kyrkomusik

Sveriges kyrkosångsförbund

Kyrkopolitiska nomineringsgrupper i kyrkomötet

Gammalkyrkliga

Laestadianismen