Från Rilpedia

Laurentius Petri Nericius, (sv. Lars Petersson från Närke), Sveriges förste evangelisk-lutherske ärkebiskop, född 1499 i Örebro, död 26 oktober 1573 i Uppsala, vald till ärkebiskop augusti 1531, vigd av den katolske biskopen Petrus Magni. Bror till den svenske reformatorn Olaus Petri. Son till smeden Peter Olofsson och Kristina Larsdotter. Genom att Petrus Magni vigde Laurentius Petri till biskop kom de svenska biskoparna att inneha en obruten apostolisk succession, något som dock bestrids av den romersk-katolska kyrkan (senast förmodligen - om än ej uttryckligen - i dokumentet Dominus Iesus från år 2000).

Laurentius Petri hävdade kyrkans självständighet mot kungens önskan om större makt över kyrkan. Han stod för en moderat form av reformation som inte gick lika långt som till exempel den danska. Detta uttrycks bland annat i 1571 års kyrkoordning som Laurentius Petri lyckades få igenom under kung Johan III.

Gift med Elisabeth Didriksdotter, dotter till Didrik myntmästare och Birgitta Kristiernsdotter (Vasa) ^[1]. Tre av hans döttrar blev gifta med hans närmaste efterträdare som ärkebiskopar.

Det uppges att han troligen var den som först översatte Min själ skall lova Herran, 1567. Han anges också som trolig upphovsman till Välsignat vare Jesu namn från 1567 och översättare av Desse äro de tio bud (1695 nr 1).

Källor

1. ↑ Svenskt biografiskt lexikon bd 22, s. 376 och Äldre svenska frälsesläkter II:1 (2001), s. 112.

Sveriges ärkebiskopar
Företrädare | Efterträdare
Johannes Magnus | Laurentius Petri Gothus