Anglikanska kyrkogemenskapen
Från Rilpedia
| Denna artikel är en del i serien Kristendom |
|
 |
|
|
Skrifter |
|
|
Personer |
|
|
Tro |
|
|
Sakrament |
|
|
Dagligt liv |
|
|
Helgdagar |
|
|
Reformationen |
|
|
Riktningar |
|
|
Övriga |
|
 Kristendom |
|
Anglikanska kyrkogemenskapen, omfattar huvudsakligen, men inte enbart, den engelska kyrkan och dess dotterkyrkor i de före detta brittiska kolonierna.
Den Anglikanska kyrkogemenskapen leds av Ärkebiskopen av Canterbury, och fick sin formella internationella organisation först genom den första Lambethkonferensen 1867, då ärkebiskopen av Canterbury bjöd in kyrkofamiljens samtliga biskopar. Organisationen har utökats genom grundandet av Anglican Consultative Council 1968 och Primates' meeting 1978. Dessa fyra kallas för "enhetsinstrument".
Den teologiska spännvidden är avsiktligen mycket bred, men den s.k. Chicago-Lambeth Quadrilateral utgör läromässigt en minsta gemensam nämnare, tillsammans med läroinnehållet i varje medlemskyrkas gudstjänstböcker.
Den anglikanska kyrkan är ett av de största kristna trossamfunden i världen, med över 70 miljoner medlemmar, men varje medlemskyrka är självstyrande. Enhetsinstrumenten har rådgivande funktion.
De anglikanska kyrkorna står sedan 1931 i kyrkogemenskap med Gammalkatolska kyrkor, sedan 1961 med Mar Thoma-kyrkan i Indien och den Oberoende Filippinska Kyrkan. Anglikanska kyrkan deltar sedan 1994-96 i Borgågemenskapen, definierad av Borgåöverenskommelsen.
Innehåll |
Ecclesia Anglicana
- För en ingående beskrivning av 1500-talets engelska kyrkohistoria, se Reformationen i England.
En kristen kyrka i provinsen Britannia är känd sedan ca år 200, och anglikanska teologer åberopar den egna kontinuiteten med kyrkan på denna tid. Stiften London, Lincoln och York är kända sedan 300-talet. Det anglosaxiska maktövertagandet från 570-talet och framledes ledde till att den gamla romano-brittiska eller keltiska kyrkan utplånades i södra England, men den överlevde i Wales, Cornwall, Devon, Cumbria, Skottland och Irland. Augustinus av Canterbury sändes som missionär till saxarna i Kent, och blev den förste ärkebiskopen av Canterbury 597. Keltiska missionsinsatser i norr ledde till upprättandet av en keltisk kristen kyrka bland anglerna i kungariket Northumbria. De båda kyrkorna hade olika påskdatum, men enades 664.
Uttrycket Ecclesia Anglicana, som betyder den "Engelska Kyrkan", är känt sedan 1246.
Henrik VIII av England bröt 1534 med påven, och grep själv rätten att utnämna biskopar, vilket gjorde den anglikanska kyrkan självständig. Med tiden har fler anglikanska kyrkor sällats till den engelska. De flesta är den Engelska Kyrkans dotterkyrkor i de före detta kolonierna, men några har annan bakgrund. Skotska Episkopalkyrkan och Irländska kyrkan har alltid varit självständiga från den Engelska kyrkan. Lusitanska kyrkan och Spanska reformerade episkopalkyrkan uppkom genom en brytning med den Romersk-katolska kyrkan under decenniet efter ofelbarhetsdogmen 1870. Några anglikanska kyrkor är dotterkyrkor till den Amerikanska Episkopalkyrkan.
Det franska ordet Anglicanisme började användas av fransmän omkring år 1700, som en parallell till ordet Gallicanisme (Se. Gallikanism). Det engelska ordet Anglicanism används sedan 1800-talets början för att beteckna de anglikanska kyrkornas teologiska position mitt emellan den romersk-katolska kyrkan och de kalvinska kyrkorna.
Anglikansk teologi
Av historiska skäl är den teologiska bredden mycket stor i den anglikanska kyrkofamiljen, som brukar beskrivas som katolsk utan påve och reformerad utan namngivande grundare.
Under Henrik VIII:s livstid behölls den befintliga senmedeltida teologin, om än färgad av renässanshumanismen. De sex artiklarna 1539 försvarade exempelvis transsubstantiationsläran och prästcelibatet.
Under Edvard VI av England fick ärkebiskop Thomas Cranmer inflytande över lära och gudstjänstliv, tillsammans med bl. a. den landsflyktige Martin Bucer, men det ledde till en kraftig motreaktion under Maria I av England, och drottningen lät avrätta Cranmer 1556.
När Elisabet I tillträdde tronen tog hon avstånd från både puritanism (d.v.s. den extrema kalvinismen) och från kontinental romersk katolicism, och försökte inom en samlande engelsk kyrka rymma både reformkatolska renässanshumanister (som hade marginaliserats av det pågående Tridentinska kyrkomötet), filippister och majorister (som kättarförklarades av gnesiolutheranerna på kontinenten 1577) och reformerta teologer färgade av Bucer (som på kontinenten överskuggats av Huldrych Zwingli och framför allt Jean Calvin).
De trettionio artiklarna antogs av provinskyrkomötena 1562 och av parlamentet 1571, och var avsiktligen formulerade för att kunna rymma många olika positioner. När ärkebiskop Whitgift och några cambridgeteologer övervägde att införa predestinationsläran avvisades detta hårt av drottningen 1595. Inflödet av arminianer, som hade fördrivits från Nederländerna efter synoden i Dordrecht 1619, gjorde att arminianismens syn på nåd, fri vilja och predestination sedan dess kommit att vara den gängse i anglikanska miljöer, men också bland metodister som uppkom i anglikansk miljö på 1700-talet.
Thomas Cranmer hade på sin tid försvarat biskopsämbetet på ett sätt som kontinentala reformatorer inte hade gjort, och anglikaner hyser sedan 1550 synsättet att det apostoliska och kyrkliga ämbetet sedan urkyrklig tid och för all framtid består av tre delar: Biskop, präst och diakon. Medan Trient-konciliet utvecklade synen att Skrift och Tradition är två separata delar av uppenbarelsen, och evangeliska kyrkor på kontinenten hävdade en "Sola Scriptura"-princip, utvecklade den anglikanske tänkaren Richard Hooker i Laws on Ecclesiastical Polity (1593) synsättet att Skriften, Traditionen och Förnuftet utgör teologins tre redskap, bland vilka Skriften utgör grunden. Cranmers syn på det tredelade ämbetet och Hookers syn på Skrift, Tradition och Förnuft utgör en grundstomme i anglikansk teologi, som nästan alla anglikanska riktningar är överens om, trots många skillnader i övrigt.
Arvet från Richard Hooker påverkade en krets inflytelserika anglikanska teologer, Caroline Divines, som betonade kyrkofädernas teologi, lärans syfte att fördjupa det andliga livet, ett gudstjänstfirande som inte försummar yttre bruk, samt noggrann åtlydnad av kanonisk rätt. Från den lutherske teologen Georg Calixtus i Helmstedt hämtade denna strömning idealet att betrakta kyrkans första fem århundraden som normerande, den så kallade Quinquesecularismen. Puritanerna kom i konflikt med denna strömning, vilket stimulerade de övriga samhällskonflikter som ledde fram till det engelska inbördeskriget.
Avsmaken för inbördeskriget fostrade i somliga miljöer fram en anda av religiös tolerans av skilda slag. En mystikt färgad riktning blomstrade i Cambridge, vilket gav riktningen namnet "Cambridgeplatonikerna". Andra riktningar utvecklade upplysningens naturrättstänkande och deism. John Lockes syn på naturrätt är en vidareutveckling av motiv befintliga hos Richard Hooker.
Väckelser på 1700-talet gav upphov till evangelikalism, som betonar arvet från Cranmer, Bucer och Arminius. Arvet från John Wesley fördes dock huvudsakligen vidare utanför de anglikanska kyrkorna sedan metodism hade blivit ett antal egna trossamfund.
Oxfordrörelsen på 1830-talet ledde till utvecklandet av anglokatolicism, som rymmer ett antal teologiska positioner. Så kallade anglo-papalister delar helt den romersk-katolska kyrkans teologi.
Nutida anglikansk teologi rymmer, med en typologi hämtad från Leslie Newbigin, både evangelikala, katolska och liberala miljöer.
Anglikansk nattvardssyn
Den åldrade Cranmers syn på eukaristin påverkade de trettionio artiklarna, särskilt art. XXIX, men 1604 års katekes kom att uttrycka en slags lära om realpresens - en läromässig dubbelhet som anglikanska kyrkor har levt med sedan dess. Eukaristibönen och distributionsorden i 1559 och 1662 års bönböcker uttrycker en teologi i överensstämmelse med katekesens ståndpunkt, och Caroline Divines uttryckte vanligtvis någon slags lära om realpresens.
En första version av den sk Black rubric hade införts 1552, men avskaffades efter bara några månader, och den återinfördes avsiktligen inte 1559. Denna anvisning förnekade en real and essential presence. I ett försök att samtidigt gå puritanerna till mötes och slå vakt om arvet från Caroline Divines infördes i den engelska bönboken 1662 en andra version av Black rubric med en ordalydelse som har varit föremål för skiftande tolkningar sedan dess. Någon real and essential presence förnekas inte, däremot en corporal presence. Evangelikaler tar detta till intäkt för en kalvinsk sakramentsteologi, men anglokatoliker betraktar det som ett avvisande av vantolkningen av den verkliga närvaron som om den vore av fysiologisk art. Hade avsikten varit att avvisa läran om realpresens, borde kommittén från 1662 istället ha infört den äldre formuleringen om real and essential presence. Att flera kommittéledamöter, exempelvis John Cosin, delade läran om realpresens är väl känt. Sextonhundrasextiotvå års eukaristibön bär överskriften Prayer of Consecration.
Anglikanerna i Skottland, som aldrig hade infört någon Black rubric, började under slutet av 1600-talet att reservera det överblivna altarsakramentet för utdelning till sjuka, och många medlemskyrkor har avstått från att överta Black rubric från den engelska bönboksupplagan av 1662. Anglokatolicismens framväxt från och med 1830-talet ledde i England till stärkandet av tron på realpresens, vilket tar sig uttryck i många sakramentshymner införda vid denna tid och senare. Sedan 1920-talet förekommer sakramental välsignelse i somliga anglikanska församlingar, domkyrkor och kommuniteter.
Anglikansk organisation
Den engelska reformationen ledde inte till någon större organisatorisk förändring av den medeltida engelska kyrkan. Henrik VIII antog den pretentiösa titeln som den engelska kyrkans "Supreme Head", men Elizabeth I och alla på henne följande monarker har nöjt sig med titeln "Supreme Governor". Sedan Jakob I:s tid beskyddar den brittiska monarken paradoxalt den anglikanska kyrkan i England och den presbyterianska kyrkan i Skottland. Monarken kröns av ärkebiskopen av Canterbury.
Den engelska kyrkan består av två provinser: Canterbury och York. Var och en av dessa leds av en ärkebiskop, men ärkebiskopen av Canterbury är hela den engelska kyrkans ledare. Ärbiskopen av Canterbury är även ordförande i Lambethkonferensen och Primates meeting.
Sedan 1200-talets mitt samlar Canterburyprovinsen respektive Yorkprovinsen regelbundet så kallade Convocations, provinskyrkomöten bestående av respektive provins' samtliga biskopar, samt representanter valda av provinsens diakoner och präster, under ledning av respektive ärkebiskop. Dessa provinskyrkomöten behölls vid reformationen, och sammanträder fortfarande regelbundet. De utfärdade 1604 den Engelska Kanoniska Lagen (se: Kanonisk rätt), som i starkt bearbetat skick och i något skiftande versioner fortfarande används i anglikanska kyrkor.
Georg I förbjöd 1717 provinskyrkomötena att samlas, och det skulle dröja till 1852 innan Canterburyprovinsens kyrkomöte återupptog sitt arbete, följd av Yorkprovinsen 1861. De båda engelska provinskyrkomötena inrättade 1885 en tredje lekfolkskammare till vart och ett av provinskyrkomötena, och fattade 1919 beslutet att överföra stora delar av sina befogenheter till ett gemensamt kyrkomöte med tre kamrar, Church Assembly. Det sistnämnda ersattes 1969 av den engelska kyrkans nya Allmänna Kyrkomöte, General Synod. Provinskyrkomötena har behållit begränsade befogenheter.
Utanför England ägde en liknande utveckling rum. Den anglikanska kyrkan i Nya Zeeland bildade 1859 ett eget kyrkomöte med tre kammare, för att fatta beslut i interna kyrkliga ärenden. Kyrkorna i andra kolonier följde snart efter. De episkopala kyrkorna i Skottland och USA hade redan utvecklat motsvarande organ: Skottarna med den fornkyrkliga kanoniska rätten som förebild, nordamerikanerna med Förenta staternas grundlag som förebild.
Det brittiska kabinettet konstaterade 1863 att anglikanska kyrkor utanför England inte är statskyrkor, och bruket att viga koloniala biskopar på kungligt patentbrev avskaffades 1867, med undantag för Indien, där detta bruk avskaffades först 1946.
Internationella enhetsinstrument
Den anglikanska kyrkogemenskapen har fyra enhetsinstrument:
- Ärkebiskopen av Canterbury (biskopsstolen gr. 597) är ordförande i kyrkogemenskapens tre övriga enhetsinstrument, och är kyrkogemenskapens främste biskop
- Lambethkonferensen, som sedan 1867 samlar alla anglikanska biskopar vart tionde år
- Anglican Consultative Council som sedan 1968 samlar valda representanter för alla medlemskyrkors biskopar, clerus och lekfolk vart annat eller vart tredje år
- Primates meeting, som sedan 1978 möts vid behov, samlar varje medlemskyrkas ärkebiskop, primas, Presiding bishop eller motsvarande.
Anglikanskt kommunitetsliv
Vid sidan av den officiella strukturen av medlemskyrkor, stift och församlingar, finns många anglikanska frivilligorganisationer.
De mest iögonfallande är de anglikanska kommuniteterna. Henrik VIII av England hade mellan 1536 och 1541 upplöst klostren, inte för att han hade något emot celibatärt liv (han försvarade det i De sex artiklarna 1539), men därför att klostrens jordegendomar kunde förbättra statskassan. Framväxten av anglokatolicismen på 1830-talet ledde till en återupptäckt av kommunitetslivet. Priscilla Lydia Sellon grundade 1848 The Society of the Sisters of Mercy of the Holy Trinity, ett av de första återgrundade systraskapen, men många andra systra- och brödraskap under löften om celibat och egendomsgemenskap skulle följa. De mest kända är numera Society of Saint Francis och Community of the Resurrection (känt för sin kamp mot apartheidregimen i Sydafrika), men antalet är stort (Se: Anglican Religious Communities).
Anglikanskt gudstjänstliv
- För närmare detaljer, se Den Allmänna Bönboken.
Den första upplagan av Book of Common Prayer (eller Den Allmänna Bönboken) publicerades 1549. Alla anglikanska gudstjänstböcker härstammar från denna, och skiljer sig från denna i större eller mindre omfattning. Liturgin innehåller många katolska bruk såsom knäfall och korstecken, samt böner översatta från Salisburystiftets medeltida latinska gudstjänstordningar.
Den anglikanska ordningen för ordination av diakoner, präster och biskopar antogs 1550, men bearbetades 1662.
Den dagliga ottesången och aftonsången, som använder Psaltaren som bönbok, och som innehåller fyra dagliga bibelläsningar, utgör en central del av anglikanskt ethos. Under loppet av ett år läses traditionellt större delen av bibeln. Alternativa gudstjänstböcker har mildrat bördan genom att istället fördela bibelläsningen över två år. I domkyrkor och kollegiatskyrkor firas dessa båda dagliga gudstjänster högtidligt med körsång. Apokryferna läses i otte- och aftonsång under vissa delar av året, men är mindre vanligt förekommande som läsningar i eukaristifirandet.
Före 1830-talet firades eukaristin endast någon gång i kvartalet, men sedan 1900-talets mitt är söndagligt eukaristifirande normen även långt utanför anglokatolska miljöer, tack vare Parish Communion Movement.
Sättet att fira gudstjänst varierar kraftigt mellan olika församlingar. Evangelikala församlingar kan välja att utforma gudstjänsterna på ett sätt som påminner om svenska frikyrkor. Somliga anglokatoliker firar mässan på ett sätt som är identiskt med den romersk-katolska kyrkan, medan andra använder de officiella anglikanska gudstjänstböckerna tillsammans med ceremoniella bruk hämtade från det medeltida Salisburystiftet.
På brittiska öarna har de anglikanska kyrkorna inte någon gemensam sångbok. Istället har församlingarna valfrihet.
Församlingar i kyrkans mittfåra använder ofta någon av de många olika dotterupplagorna av Hymns Ancient and Modern (1861), exempelvis Hymns Ancient and Modern Revised Standard Edition, with 100 hymns for today and More hymns for today (1980) eller Common Praise (2000). Dessa, och många andra, sångböcker innehåller böner för de hädangångnas själar.
Delar av mittfåran och delar av Anglokatolicismen använder English Hymnal (1906) eller New English Hymnal (1986), ibland tillsammans med supplementet New English Praise (2006). Dessa sångböcker innehåller hymner som anropar helgonens förbön.
Radikala delar av Anglokatolicismen föredrar att använda romersk-katolska sångböcker, och radikala evangelikaler föredrar att använda moderna, populärmusikaliska "lovsånger" eller metodistiska sångböcker som Hymns and Psalms (1983).
Utanför brittiska öarna har de anglikanska kyrkorna ibland enats om en gemensam sångbok, exempelvis Common Praise (1998) i Kanada eller The Hymnal (1982) i USA.
Anglikanska provinser
Kyrkogemenskapen är en teologiskt bred och ofta heterogen sammanslutning av trettioåtta kyrkoprovinser och sex andra medlemskyrkor. Den Engelska kyrkan är numera den enda statskyrkan inom den anglikanska kyrkofamiljen. Andra anglikanska kyrkor har blivit från staten självständiga trossamfund resp. från Engelska Kyrkan självständiga trossamfund resp. från den Amerikanska Episkopalkyrkan självständiga trossamfund vid följande tillfällen:
- Den Skotska Episkopalkyrkan 1689
- Den Amerikanska Episkopalkyrkan 1789
- Anglican Church of Southern Africa 1865
- Anglikanska kyrkan i Aotearoa, Nya Zeeland och Polynesien 1865
- Irländska kyrkan 1871
- Church in the Province of the West Indies 1883
- Japanska Heliga Katolska Kyrkan 1887
- Anglikanska kyrkan i Kanada 1893
- Kyrkan i Wales 1920
- Heliga Katolska Kyrkan i Kina 1950
- Church of the Province of West Africa 1951
- Church of the Province of Central Africa 1955
- Church of the Province of Uganda 1961
- Anglikanska kyrkan i Australien 1962
- Igreja Episcopal Anglicana do Brasil 1965
- Anglican Church of Kenya 1970
- Church of the Province of Myanmar (Burma) 1970
- Anglican Church of Tanzania 1970
- Church of Bangladesh 1971
- Church of the Province of the Indian Ocean 1973
- Church of the Province of Melanesia 1975
- Episcopal Church in Jerusalem & The Middle East 1976
- Anglican Church of Papua New Guinea 1976
- Sudans Episkopalkyrka 1976
- Nigerias kyrka 1979
- L'Eglise Episcopal au Rwanda 1980
- Anglikanska kyrkan i Sydamerika 1981
- Episcopal Church in the Philippines 1990
- Episcopal Church of Burundi 1992
- Province de L'Eglise Anglicane Du Congo 1992
- Anglican Church of Korea 1993
- La Iglesia Anglicana de Mexico 1995
- Church of the Province of South East Asia 1996
- Iglesia Anglicana de la Region Central de America 1997
- Iglesia Episcopal de Cuba
Kyrkor som är gemensamma med andra samfund
- Södra Indiens kyrka 1947
- Norra Indiens kyrka 1970
- Pakistanska kyrkan 1970
Extraprovinser under Canterbury
- Lusitanska kyrkan 1880
- Spanska reformerade episkopalkyrkan 1880
- Church of Ceylon 1970
- Falkland Islands 1977
- Anglican Church of Bermuda
Sprickor i gemenskapen
2003 valdes den öppet homosexuelle Gene Robinson till biskop inom den Amerikanska Episkopalkyrkan. Allt sedan dess har somliga inom kyrkogemenskapen - främst de nordafrikanska biskoparna och ärkestiftet Sydney - krävt att Episkopalkyrkan rättar till ”missförhållandet” eller lämnar gemenskapen. Konflikten har förstärkts av att församlingar inom de nordamerikanska och kanadeniska medlemskyrkorna inofficiellt välsignar samkönade par.
Vid den anglikanska kyrkogemenskapens toppmöte i Tanzania, i februari 2007, vägrade sju biskopar att delta i en nattvardsgudstjänst tillsammans med Amerikanska Episkopalkyrkans ledare, biskop Katharine Jefferts Schori.
Den så kallade Global Anglican Future Conference (GAFCON) samlade i juni 2008 biskopar, präster, diakoner och lekfolk som är missnöjda med utvecklingen i den Amerikanska Episkopalkyrkan, företrädesvis från den evangelikala delen av den anglikanska kyrkogemenskapen. Denna konferens grundade missnöjesorganisationen Fellowship of Confessing Anglicans.
Vid Lambethkonferensen i augusti 2008 uteblev mer än en femtedel av världens anglikanska biskopar, framför allt från norra Afrika och Sydney.
Sydney ärkestift öppnade i oktober 2008 upp för möjligheten att lekpersoner leder eukaristifirande, ett steg som kan isolera Sydney från både den anglikanska kyrkogemenskapen och Fellowship of Confessing Anglicans.
Antalet dissidentrörelser inom de anglikansk-episkopala kyrkorna i USA och Kanada har varit stort och oöverskådligt, och endast stegvis har de kommit att samordna sig. Den fjärde december 2008 fattade nio anglikanska dissidentrörelser och trossamfund i USA och Kanada, samlade till möte i Wheaton, Illinois, beslutet att grunda Anglican Church in North America. Bland de grundande organisationerna finner man Reformed Episcopal Church (som bröt sig ur den Amerikanska Episkopalkyrkan 1873 i protest mot anglokatolicismen), Forward in Faith North America (som sedan 1992 motsätter sig ordination av kvinnor), ett antal nordafrikanska missionsorganisationer i USA samt ett antal stift i USA och Kanada som har förklarat sig självständiga. Anglican Church in North America kommer att hålla sitt första kyrkomöte under 2009, och har för avsikt att ansöka om inträde i den Anglikanska Kyrkogemenskapen.
Kända anglikaner
- Buzz Aldrin
- Fred Astaire
- Francis Bacon
- Bono
- Charlotte Bronte
- John Donne
- T.S. Eliot
- Gerald Ford
- Judy Garland
- P.D. James
- Madeleine L'Engle
- C.S. Lewis
- John Locke
- Franklin Delano Roosevelt
- George Washington
- J.K. Rowling
- Dorothy Sayers
- William Shakespeare
- Bram Stoker
- Desmond Tutu
- Rowan Williams
- William Butler Yeats
