Från Rilpedia

Martin Bucer (eller Butzer), som föddes 1491 i Schlettstadt i Elsass och dog 1551 i Cambridge, var en sydtysk reformator.

Son av fattiga föräldrar, inträdde han, ehuru motvilligt, då han häri såg den enda utvägen att få ägna sig åt studier, 1506 i dominikanorden. Hans humanistiska sympatier, som grundlagts redan under skoltiden och befästs under studietiden (från 1517) vid Heidelbergs universitet, där han avlade de akademiska lärdomsgraderna, bragte honom tidigt i spänning med sin orden.

Sedan han av Luther, redan vid dennes första uppträdande, vunnits för reformationens idéer, skärptes konflikten ytterligare och föranledde honom att 1520 utträda ur orden. Sedan han därpå under kortare tider verkat på olika platser, begav han sig 1523 till Strassburg, där han på olika, allt inflytelserikare poster blev den förnämsta drivande kraften i ett vittomfattande reformationsarbete. I Strassburg stannade han ända till 1549, då han på grund av oenighet med rådet i fråga om det augsburger-interim, mot vilket Bucer till dess vänners missräkning satte ett orubbligt motstånd, entledigades från sina befattningar.

Nu antog han, jämte sin medarbetare Fagius, en kallelse till England, dit han, som över huvud hörde till de från olika håll mest rådfrågade, mest internationellt verksamma av reformationstidens män, redan förut flera gånger av ärkebiskop Cranmer inbjudits. Hans vistelse där blev kort, men han hann dock utveckla en synnerligen betydelsefull verksamhet, särskilt såsom lärare vid universitetet i Cambridge, där han också är begraven.

Strax före sin död hade han i det omfångsrika och betydande arbetet, De regno Christi, skrivet på uppmaning av den honom oinskränkt tillgivne konung Edvard VI, givit en samlad framställning av sin åskådning. Bucer är mest bekant såsom reformationstidens ivrigaste, outtröttligt verksamme, av inga motigheter avskräckte unionskämpe och kompromissarius, en "endräktens fanatiker". Få har så länge som han bibehållit tron på och så ivrigt deltagit i de då och då i de politiska intressenas tjänst upptagna unionsförhandlingarna mellan protestanter och katoliker.

Men framför allt gällde hans strävanden att få en förståelse till stånd mellan den tyska och den schweiziska protestantismen, varvid den sydtyska, av Bucers inflytande präglade, lutherdomen skulle utgöra förmedlingslänken. Den stora tvistefrågan var nattvardsläran, och Bucer uppbjöd år efter år all sin energi och smidighet för att här finna en formel, under vilken alla kunde samlas. 1536, då han lyckats vinna såväl Luthers som sydtyskarnas bifall till den av honom och Melanchthon författade Wittenbergska konkordin, syntes han nära målet, då allt åter strandade på schweizarnas bestämda vägran att ansluta sig till denna i själva verket väsentligen rent lutherska bekännelse.

Bucers unionssträvanden utgick utan tvivel ur den varmaste övertygelse och det ärligaste uppsåt. Men de medel han använde, möjligast obestämda, ofta rent tvetydiga formler, även intriger och så vidare av stundom rätt betänklig art, lät slutligen hans arbete slå ut i rakt motsatt riktning - av erfarenheten härav torde hans uppträdande i interimsfrågan förklaras. Den misstro han sålunda ej utan egen skuld på olika håll ådragit sig har nog i ej ringa grad bidragit att även för eftervärlden fördunkla hans verkliga betydelse.

Han var ej blott en framstående lokal reformator, utan även representant för en i viss mån självständig utgestaltning av Luthers reformatoriska tankar vid sidan av den av Melanchthon givna. Och denna butzersk-lutherska typ, ej i främsta rummet den zwingliska, synes det vara, som, fördjupad och med större energi genomförd, går igen i Calvins åskådning och därigenom vunnit världshistorisk betydelse. Ett uttryck för grunddragen i Bucers lärosätt kan man finna i den av honom och Capito författade Confessio tetrapolitana - den särskilda bekännelse, som av Strassburg jämte tre andra sydtyska städer ingavs till riksdagen i Augsburg 1530.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).