Reformationen i England

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Reformationen fick ett annat förlopp i England än i övriga europeiska länder där den romersk-katolska kyrkans hegemoni slogs i spillror. Förloppet präglades fram till restaurationen 1660 av en konflikt mellan puritaner och anglikaner. Kongregationalister gick i landsflykt till de nordamerikanska kolonierna såväl före som efter religionsfrihetslagen 1689.

Innehåll

Före Elisabet

Det hade länge funnits strömningar av "antiklerikalism" i England, och de engelska lollarderna hade redan hunnit inspirera husiterna i Böhmen. Vid 1520 hade lollarderna upphört att vara en aktiv politiskt-religiös kraft.

När de reformatoriska strömningarna kom till England styrdes de snarast av kung Henrik VIII:s politiska egenintresse. Dittills hade Henrik VIII varit en lojal romersk katolik, men fann det nu för gott att bryta med Rom. Genom den så kallade "Act of Supremacy" 1534 gjorde sig kungen till kyrkans överhuvud (i världslig mening) och mellan 1535 och 1540, under praktisk ledning av Thomas Cromwell, stängdes de engelska klostren. Stora landegendomar och penningsummor bytte hand från kyrkan till kronan för att i många fall fortsätta till adeln.

Den nya kungliga politiken angrep också vallfart och vördnad av reliker, men Henriks reformation var läromässigt konservativ och försiktig. Helgonkulten, bildbruket och förbönen för de hädangångna behölls i De tio artiklarna 1536 och bikten och goda gärningar ansågs nödvändiga för saligheten. De sex artiklarna 1539 bevarade uttryckligen transsubstantiationsläran, prästcelibatet och privatmässor. Bikten ansågs nödvändig för saligheten, och kommunion under endast en gestalt godkändes. Denna reformation fick stöd av stora delar av den adel som fick del av de kyrkliga rikedomarna, men mötte också stort motstånd. Bland de mest kända motståndarna fanns Thomas More och biskopen John Fisher, vilka båda två avrättades för sitt motstånd. Efterhand förlorade det "katolska partiet" inflytande, och efter en kort rekatolicering under Maria (Bloody Mary) 1553-1558, radikaliserades de protestantiska krafterna i England. Den romersk-katolska kyrkan förbjöds att fira Mässan, och under en period av bildstorm förstördes helgonbilder av den puritanska riktningen, som också försökte göra kyrkorummet enklare efter reformert mönster.

Bibel och bönbok

Nya Testamentet hade översatts av William Tyndale 1526, och Myles Coverdale publicerade en fullständig bibel 1535. Coverdales Psaltare skulle förbli i bruk i de anglikanska kyrkornas otte- och aftonsång fram till 1920-talet. En ny, lätt bearbetad, upplaga 1540 kallas för Great Bible. Visst missnöje med denna översättning ledde till att puritanerna lät producera en egen översättning Genevebibeln (1560), medan den anglikanska kyrkan lät trycka den s.k. Bishops' Bible (1568). Jakob I av England var missnöjd med att puritaner och anglikaner inte kunde läsa samma bibelutgåva, och lät tillsätta kommittén som översatte King James' Version 1611.

En engelskspråkig gudstjänstordning, Den Allmänna Bönboken eller Book of Common Prayer (BCP), antogs 1549. Efter kritik av Martin Bucer ersattes 1549 års upplaga av en mera reformert färgad upplaga 1552, men den var i bruk endast några månader innan den avskaffades av drottning Maria I av England.

Den elisabetanska medelvägen

Vid Marias död slog systern Elisabet I in på en medelväg, som avvisade både puritanism och den romersk-katolska kyrkan, men sökte aktivt rymma många olika teologiska riktningar inom en enad Engelsk kyrka. Denna, från början endast realpolitiskt motiverade, medelväg fick en teologisk egenart genom Richard Hookers klassiska Laws on Ecclesiastical Polity (1593). Elizabeth I genomdrev en tredje bearbetad kompromissupplaga av BCP 1559, som försågs med vissa tillägg 1561. De uttryck för reformert nattvardssyn som hade funnits i 1552 års upplaga av BCP avskaffades, och i den sk ornaments rubric behöll man sådana kyrkprydnader och liturgiska plagg som hade varit i bruk 1548, vilket inkluderar antependium, alba, stola, mässhake och korkåpa. Efterlevnaden av denna stadga kom dock att bli tämligen slapp, och i praxis valde många präster att använda akademisk dräkt, röcklin och predikoscarf vid många gudstjänster, i synnerhet i början av Elizabeths regeringstid. Faderns pretentiösa titel Supreme Head ersattes med titeln Supreme Governor - en titel som engelska monarker har behållt sedan dess. Den Kanoniska lagen 1604 (Se: Kanonisk rätt) sökte återinskärpa bruket av skrud vid eukaristifirandet i åtminstone domkyrkor och kollegiatskyrkor, och en särskild kanonisk stadga försvarade bruket av korstecken mot puritanerna.

Ärkebiskop Whitgifts försök att 1595 införa den calvinska predestinationsläran avvisades hårt av drottningen, och inflödet av arminianska flyktingar från Nederländerna 1619 befäste den Engelska kyrkans avvisande hållning av predestinationsläran. Anglikanska teologer före det engelska inbördeskriget, de så kallade Caroline Divines, som exempelvis Lancelot Andrewes och William Laud, försvarade den Engelska kyrkans medelväg mellan den romersk-katolska och de calvinska kyrkorna, och verkade för en teologi baserad på kyrkofäderna.

Inbördeskrig och restauration

Puritanerna fick med tiden visst stöd inom parlamentet, viket ledde till det engelska inbördeskriget 1642-1649 och den korta republikanska tiden med Oliver Cromwell som diktator (Lord Protector), död 1658.

De religiösa förhållandena i England stabiliserades inte förrän efter denna stormiga händelseutveckling, genom restaurationen 1660. Den anglikanska kyrkan blev åter statskyrka, och 1662 års BCP antogs. Dissentersamfund tillerkändes religionsfrihet 1689, med undantaget att dissenters hindrades från att bedriva universitetsstudier och vara parlamentsledamöter. Religionsfrihetslagen omfattade inte den romersk-katolska kyrkan och unitaristsamfunden. Fullständig religionsfrihet skulle dröja till 1829.

Anglikanska kyrkan (Church of England) kom att bli den mest katolicerande protestantiska kyrkan, med en på kyrkofäderna baserad dogmatik (se: Canon A5) och mycket stor teologisk bredd, men med en liturgi som minde mer om den katolska kyrkan. England fortsatt också att (till skillnad mot till exempel de nordiska länderna) ha en katolsk befolkningsminoritet.

Se även

Personliga verktyg