Från Rilpedia

William Laud, född 7 oktober 1573 i Reading, död 10 januari 1645 (avrättad), var en engelsk prelat och ärkebiskop av Canterbury.

Han studerade i Oxford, där han 1593-1610 var fellow vid S:t John's college och 1611-17 dess president, prästvigdes 1601, blev 1616 domprost i Gloucester och 1621 biskop av S:t David's. Då hertigens av Buckingham moder visade benägenhet att övergå till katolicismen, kallades Laud att i konung Jakobs närvaro disputera med jesuiten Fisher om den katolska kyrkans ofelbarhetslära (1622).

Han förvärvade från denna tid starkt inflytande över Buckingham, vars biktfader han blev, och genom honom även över tronföljaren. Vid prins Karls tronbestigning (1625) blev Laud den kungliga kyrkopolitikens ledare och sökte sedan med stöd av den kungliga maktfullkomligheten stadfästa den yttre likformigheten inom den anglikanska kyrkan med oberoende i lärofrågor såväl av Rom som av Genève, vilket gör att han ofta brukar räknas till the Caroline Divines. Han tillstyrkte befordran av antipuritanska präster till alla högre kyrkliga ämbeten och var en ofta anlitad rådgivare åt Buckingham och Karl I under deras konflikter med parlamentet även i världsligt politiska frågor.

Laud blev 1627 medlem av hemliga rådet (privy council), 1628 biskop av London, 1629 därjämte kansler för Oxfords universitet och till sist 1633 ärkebiskop av Canterbury. Som sådan sökte han i sin person koncentrera sitt ämbetes och konungens andliga myndighet till en systematisk strid mot puritanismen och för den andliga enhetens vinnande på den kyrkliga likformighetens väg. Mot vad han ansåg för "oordning inom kyrkan" ingrep han med hänsynslös hårdhet som medlem av Höga kommissionen och Stjärnkammaren, och genom sitt påbjudande av kommunionbordets placering längst österut i kyrkorna samt införandet av äldre, bortlagda ceremonier ådrog han sig oberättigade misstankar för att arbeta på katolicismens återinförande i England, mot vilka han förgäves sökte värja sig genom att utge sin Conference with Fisher (1639). I politiskt avseende stod Laud sin förtrogne vän Strafford synnerligen nära och ivrade liksom denne för ett målmedvetet bruk av den kungliga maktfullkomligheten.

Lauds kyrkopolitiska system undergrävdes genom hans fruktlösa och inbördeskrigets utbrott påskyndande strid mot presbyterianismen inom den skotska kyrkan. När 1640 på grund av de skotska oroligheterna Långa parlamentet sammankallades, blev en av underhusets första åtgärder att (18 december) väcka åtal mot Laud inför överhuset (genom riksrätt - impeachment). Laud insattes (mars 1641) i Towern och gav där från sin cellglugg Strafford den sista välsignelsen på dennes väg till avrättningsplatsen (maj samma år); båda hade de uppoffrats av den svage och under press satte konungen. Först våren 1644 fick parlamentet tid att syssla med processen mot Laud, som då anklagades för att ha sökt införa papism i England och omvälva rikets lagar.

Rättegången fördes ytterst partiskt, och då den till följd av brist på bevis icke tycktes leda till målet, slog Lauds fiender in på en annan väg. Genom en av underhuset (november 1644) antagen Bill of Attainder, som av överhuset biträddes den 4 januari 1645, förklarades Laud för landsförrädare, varefter han avrättades den 10 samma månad. In i det sista bedyrande han att han "alltid levt i Englands protestantiska kyrka".

William Laud räknas som martyr och firas i somliga anglikanska kyrkors helgonkalender den 10 januari.

Litteratur

L:s historiskt värdefulla dagbok utgavs 1695 av Wharton; hans samlade arbeten gavs ut i 7 band 1847-60. Biograier över William Laud har bland annat skrivits av A.C. Benson (1887), W.H. Hutton (1895) och C.H. Simpkinson, Life and times of Laud (1894), i senare tid också av Hugh Trevor-Roper.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).