Från Rilpedia

Konkordieformeln (lat. Fo'rmula conco'rdiæ

"endräktsformeln") är den del av Konkordieboken som skrevs sist, 1577. Här finns bland annat den luthersk-ortodoxa synen på utkorelsen (s.k. enkel predestination) formulerad.

Konkordieboken var ett resultat av de många lärostrider, som under 1500-talet uppkom i lutherska kyrkan mellan det strängt lutherska partiet (de s. k. gnesiolutheranerna) och den till Melanchthon sig anslutande, s. k. filippistiska eller kryptokalvinistiska riktningen, vilken i vissa punkter (särskildt nattvardsläran) närmade sig den kalvinska, i andra åter (läran om viljans frihet och om de goda gärningarnas betydelse), såsom det ansågs, den katolska åskådningen.

Den oro och förvirring, som härav följde, och det försvagande av den lutherska protestantismens ställning gentemot katolicism och kalvinism, som splittringen medförde, gjorde det, sedan alla försök att nedtysta eller överskyla motsatserna misslyckats, nödigt att dogmatiskt närmare bestämma de omtvistade läropunkterna. För detta ändamål var i synnerhet den württembergske teologen Jacob Andreæ verksam. Sedan han under resor genom större delen av det lutherska Tyskland ivrigt underhandlat med furstar och teologer i denna fråga, framlade han 1574 ett förslag till bekännelseskrift, vilket, efter en förnämligast af Martin Chemnitz och David Chytraeus gjord bearbetning och tillökning, fick namn af "Schwabisk-sachsiska konkordian".

Ett annat likaledes från Andreæs arbeten utgående bekännelseförslag framlades 1576 av de schwabiska teologerna Andreas Osiander och Bidenbach, under namn af "Maulbrounformeln" (efter klostret Maulbronn i Schwaben). På föranstaltande av kurfursten August av Sachsen verkställdes ytterligare nya bearbetningar av dessa båda förslag, först i Torgau 1576 ("Torgauska boken") och slutligen i klostret Bergen vid Magdeburg 1577, i vilket sistnämnda arbete deltog utom Andrese, Chemnitz och Chytraeus teologerna Andreas Musculus, Kristofer Cornerus och Nikolaus Selnecker.

Det sålunda fullbordade verket kallades "Bergenska boken" eller Konkordieformeln. Den kringskickades till underskrift samt antogs av de flesta och mest betydande lutherska ständerna, men blef ock på många ställen tillbakavisad. Andra tog senare tillbaka sitt erkännande .

Konkordieformeln, som först utkom på tyska 1580, sedan på latin samma år, består av 2 delar: Epilome ("kort sammandrag") och Solida declaratio ("grundlig förklaring"). Den förra innehåller 12 artiklar, av vilka de 11 första bestå var och en af 3 delar: Status controversiæ ("uppställande af tvistepunkten"), Affirmativa (lutherska kyrkans lära) och Negativa (vederläggning av andra åsikter); den 12:e innehåller blott vederläggning av åtskilliga irrläror.

I sin senare del har konkordieformeln mera karaktären av en teologisk avhandling än av en bekännelse. En särskild betydelse tillkommer konkordieformelns præfatio ("förord") genom det klara uttryck den evangeliska skriftprincipen där fått.

Ehuru konkordieformeln långt ifrån lyckades åstadkomma en fullständig enighet, utan delvis t. o. m. gav anledning till nya strider, så att dess motståndare spefullt kallade den Concordantia discors ("den tvedräktiga endräkten"), bidrog den dock kraftigt till stärkande af enhetsbandet mellan de inomlutherska riktningarna och har därigenom haft en oberäknelig betydelse för lutherdomens bevarande. Å andra sidan kan ej förnekas, att den bidragit till den lutherska åskådningens stelnande i ortodoxistisk riktning. Dock kan den, ehuru naturligtvis strängt luthersk, ej sägas bära någon viss partiriktnings prägel.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Konkordieformeln, 1904–1926 ^(Not).