Jesus

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Kristi födelse)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
För andra betydelser, se Jesus (olika betydelser).
Jesus från Nasaret
Jesus Kristus framställd på en grekisk ikon av Pantokrator-typ

Jesus Kristus framställd på en grekisk ikon av Pantokrator-typ
Född Omkring 7 f.Kr. – 4 f.Kr,
enligt traditionen i Betlehem, Judeen.
Död Början av 30-talet e.Kr. i
Jerusalem genom korsfästelse. (Enligt Nya Testamentet uppstod han på tredje dagen efter sin död).
Yrke/uppdrag Förkunnare och predikant, rabbin, kristendomens grundläggare och enligt kristen tro den utlovade Kristus/Messias och Guds son.

Jesus (arameiska ישוע, Yeshua, "JHVH frälser", hebreiska יהושע Yehoshua, "Josua", grekiska Ἰησοῦς, Iēsoûs) från Nasaret, också kallad Jesus Kristus, född omkring 7 f.Kr. till 4 f.Kr.[1], död i början av 30-talet e.Kr. i Jerusalem[2], var en i Galileen och Judeen kringvandrande predikant som rönte uppmärksamhet genom sin tydliga och hoppingivande undervisning, de kärleksfulla gärningar och de underverk han anses ha utfört. Enligt Nya Testamentet verkade han i omkring tre år innan han vid 30–35 års ålder dömdes till döden genom korsfästelse av den romerske ståthållaren Pontius Pilatus, efter att ha anklagats av sanhedrin och översteprästen Kajafas för subversiv verksamhet och upproriskhet mot de judiska och romerska ledare vars målsättning var att bevara lugnet i Judeen.

Huvudkällan för Jesu liv och gärningar är de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Där benämns Jesus även Herre, Kristus, Människosonen, Frälsaren, Guds son och Messias (den smorde, lejonet av Juda stam, en anspelning på präst-, kunga- och profetsmörjelsen). Enligt en del forskare förblir det dock omstritt vilket historiskt värde de olika berättelserna om Jesus har.[3] Den kristna synen på Jesus (se även kristologi) utgår ifrån övertygelsen att Jesus är gudomlig och den utlovade Messias vars ankomst profeterades i Gamla Testamentet, och att han uppstod efter korsfästelsen. De flesta kristna tror även att Jesus är "Guds son" som kom för att ge frälsning och erbjuda försoning med Gud genom sin död för människornas synder. Andra kristna trosuppfattningar omfattar Jesu jungfrufödelse, utförandet av mirakel, Jesu himmelsfärd (upptagandet till himlen) och att han skall komma tillbaka vid tidens slut för att "skilja de onda från de goda" (Matt. 16:27). Läran om inkarnationen och om treenigheten är allmänt accepterad bland kristna, men förnekas av ett antal rörelser som avvisar tron på Jesus som gudomlig på grund av en sträng tolkning av det första budet.[4]

Jesu etiska undervisning i Bergspredikan, bland annat om människovärde, den gyllene regeln och att "vända andra kinden till", har haft betydelse för sekulära ideologier såsom fredsrörelsen och humanismen.

Inom Islam ses Jesus (arabiska: عيسى‎, vanligen translittererat som 'Īsā) som en av Guds stora profeter,[5][6] en förkunnare av Koranens budskap och en mirakelgörare. Jesus kallas också för "Messias", men islam lär inte ut att han var gudomlig. Islam tror inte heller att Jesus dog på korset, ej heller att han uppstod, utan att han upptogs kroppsligen till himlen.[7] Ahmadiyyamuslimer tror att Jesus överlevde korsfästelsen och emigrerade österut för att söka efter de övriga tio judiska stammarna och förmedla budskapet till dem.

Inom judendomen har Jesus inte någon religiös funktion. Det finns dock ett begränsat antal medlemmar av det judiska folket som tror på Jesus som Messias. Dessa kallar sig själva messianska judar, men betraktas vanligen av andra judar som konvertiter till kristendomen.[8]

Innehåll

Jesu liv enligt Bibeln och etablerad forskning

Huvudartikel: Jesu liv enligt Nya testamentet

Nedanstående avsnitt redogör för Jesu liv och Jesu budskap såsom det skildras i Nya Testamentet, samt uppskattningar om tidpunkter för händelser i hans liv enligt etablerad bibelforskning. Alternativa uppfattningar i frågan om Jesus existerat som historisk person diskuteras i Jesu historicitet.

Födelse och barndom

Anbetung der Hirten ("Herdarnas tillbedjan"), målning av Gerard van Honthorst.
Jesus som barn, målad av Bartolomé Esteban Murillo.

Forskare vet inte exakt år eller dag för Jesu födelse. Enligt Matteusevangeliet och Lukasevangeliet ägde Jesu födelse rum under Herodes regenttid, som dog år 4 f.kr.[9] Emellertid beskriver Lukasevangeliet att Jesus föddes i samband med den första skattskrivningen av de romerska provinserna Syrien och Judeen, under Quirinius, vilken inträffade år 6 e.kr. [10] Bibelforskare har traditionellt försökt att förena dessa uppgifter, men moderna forskare ser detta som ett misstag av författaren till Lukas evangelium.[11] Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är idag ett födelsedatum mellan 6 och 4 f.kr. [12]

Den västerländska tidräkningens standard för numrering av år bygger på ett tidigt medeltida försök att räkna åren från Jesu födelse. Julen firas den 25 december till minne av Jesu födelse, men det finns idag inget som stödjer att detta var hans egentliga födelsedag.

Av de fyra evangelierna är det bara Matteus- och Lukasevangeliet som redogör för Jesu genealogi.[13] Redogörelserna i de två evangelierna är dock väsentligt annorlunda[14] och samtida lärda ser i allmänhet släkttavlorna som teologiska konstruktioner.[15] Vissa har menat att Matteus vill understryka att Jesus var ett messianskt barn av kunglig härstamning, då han nämner kung Salomo, medan Lukas släktforskning är prästerlig och nämner Levi.[16] Båda släkttavlorna visar att Jesus var släkt med kung David och därigenom även med Abraham. Listorna mellan Abraham och David är identiska, men skiljer sig åt mellan David och Josef. Matteus börjar med Salomo och fortsätter med kungarna i Juda rike till den sista kungen, Jojakin. Efter Jojakin avslutas raden kungar då Juda erövrades och folket fördes bort till Babylon. Således visar Matteus att Jesus var en avkomling till kungarna i Israel. Lukas släktforskning är längre än Matteus och går tillbaka till Adam och ger fler namn mellan David och Jesus.

Jesu liv börjar enligt Lukasevangeliet i staden Nasaret i Galileen i nuvarande Israel. Det berättas där hur ängeln Gabriel besökte en ung israelitisk kvinna vid namn Maria och förkunnade att hon skulle föda en son som skulle kallas "den Högstes son" (alltså Guds son). Det skulle ske genom den Helige Ande, utan medverkan av någon man. Marias trolovade Josef var alltså enligt Nya Testamentet inte far till barnet, och Maria betraktas i den kristna kyrkan traditionellt som jungfru. Josef nämns bara ett fåtal gånger, när författarna beskriver Jesu barndom. Han nämns inte en enda gång i texterna efter att Jesu offentliga verksamhet börjat.

Enligt Lukasevangeliet fick paret till följd av ovan nämnda folkräkning bege sig till staden Betlehem, strax söder om Jerusalem. Maria födde där sin son och lade honom i en matho (krubba) för djur, eftersom det var fullbelagt i härbärget. I samband med födelsen uppenbarade sig en stor grupp änglar för några herdar i närheten. Enligt Matteus evangelium fick den unga familjen en tid senare besök av stjärntydare (de tre vise männen) som kom resande österifrån med gåvor till barnet i form av guld, rökelse och myrra. Männen frågade i hovet i Jerusalem om judarnas nyfödde konung. Kung Herodes den store blev misstänksam över denne "konung" och lät döda alla gossebarn under 2 år i trakten (se Barnamorden i Betlehem). Jesu familj lyckades dock fly till Egypten och återvände först när kungen var död. De bosatte sig i Nasaret för att undvika att leva under Herodes son och efterträdare Archelaos styre.[17] När Jesus var 12 år besökte han enligt Lukasevangeliet Jerusalems tempel och förde kloka samtal med de lärda. Det finns inga uppgifter i Nya Testamentet om vad Jesus gjorde eller var han befann sig mellan 12- och 30-årsåldern.

I Markusevangeliet kallas Jesus en snickare. Matteus säger att han var son till en snickare, men det grekiska ordet som används i evangeliet är tekton som betyder "byggmästare", vilket tyder på att han kan ha varit en hantverkare, t.ex. en timmerman.[18]

Jesu verksamhet

Huvudartikel: Jesu undervisning enligt Nya testamentet
Fil:Rembrandt Christ In The Storm On The Sea Of Galilee.jpg
Jesus och hans lärljungar när det stormar på Galileiska sjön. Målad av Rembrandt.

Johannes beskriver tre olika påskhögtider under Jesu verksamma år, vilket måste innebära att Jesus predikade i minst "två år plus en månad eller två".[19] De synoptiska evangelierna talar om en tidsperiod på bara ett år.[20][21] Jesus är verksam huvudsakligen i Galileen, tills han reser till Jerusalem där han rensar Templet och avrättas.[22] I Johannesevangeliet tillbringar Jesus den mesta tiden av sin mission i och runt Jerusalem och rensar Templet i början av sin verksamhet.[22]

Jesu offentliga verksamhet började när han var i trettioårsåldern. Han lät då döpa sig av Jochanan ben Sacharja (Johannes Döparen), en profet som verkade i öknen vid floden Jordan. Denne förkunnade Messias nära ankomst och döpte dem som ville omvända sig. När Jesus döpts, berättas det att den Helige Ande sänkte sig ner över Jesus i form av en duva och en röst hördes från himlen som sade: "Du är min älskade son, du är min utvalde," (Mark. 1:11). Markus börjar sin berättelse om Jesu dop med att ange att det är ett tecken på ånger och syndernas förlåtelse.[23] Matteus utelämnar denna hänvisning och betonar Jesu överlägsenhet över Johannes Döparen.[23][24] Matteus beskriver Johannes som först tveksam till att följa Jesu begäran att döpas, och uppger att det var Jesus som borde döpa honom. Jesus sade: "Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten" (Matt. 3:15). I Matteusevangeliet informerar Guds offentliga engagemang läsaren om att Jesus blivit Guds smorde ("Kristus").[23] Johannesevangeliet beskriver inte Jesu dop eller den efterföljande frestelsen, men bevisar att Jesus är den om vilken Johannes Döparen predikat - Guds son. Döparen förklarar två gånger att Jesus är Guds lamm, en term som inte förekommer någon annanstans i evangelierna.

Efter dopet fastade Jesus fyrtio dagar och fyrtio nätter i öknen och blev av djävulen frestad att utföra övernaturliga handlingar för sin egen vinnings skull (se Jesus frestas).

Jesu bergspredikan, målning av Carl Heinrich Bloch.

I början av sin verksamhet valde Jesus ut tolv av sina lärjungar till apostlar (grekiska: apóstolos, "sändebud"). De viktigaste var Petrus, Jakob och Johannes. Verksamheten var i huvudsak förlagd till Galileen på västra stranden av Genesarets Sjö. Den bestod enligt Bibeln främst av förkunnelse, botande av sjukdomar, utdrivande av demoner och andra underverk. Till exempel skall han enligt Bibeln vid ett par tillfällen ha mättat tusenden med knappa resurser, gått på vatten och uppväckt minst tre döda. Markus sade att Jesus hade kommit för att "ge sitt liv till lösen för många" (Mark. 10:45). Lukas sade att han hade blivit utsänd för att "förkunna budskapet om Guds rike" (Luk. 4:43) och Johannes sade att han kommit för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh. 3:16, "Lilla Bibeln"). Jesus talar om kraven om apostelskap och säger till en rik man att sälja sina egendomar och ge pengarna till de fattiga. Han uppger att hans budskap skiljer familjemedlemmar ifrån varandra.[25]

I Markusevangeliet är lärjungarna egendomligt oförstående och inser inte betydelsen av Jesu gärningar och Jesu liknelser.[26] I Matteusevangeliet säger Jesus till apostlarna att "gå till de förlorade fåren i Israels folk (Matt. 10:6, Matt. 15:24). Jesus ger även Petrus en särskild auktoritet då han ger honom "nycklarna till himmelriket" och säger: "Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen" (Matt. 16:19). Lukas lägger särskild tonvikt på de kvinnor som följde Jesus, bland dem Maria Magdalena.[27]

Jesus helar den förlamade mannen, målning av Jacopo Palma il Giovane.

I de synoptiska evangelierna talar Jesus främst om Guds rike (eller himmelriket).[20] I Matteus- och Lukasevangeliet talar han vidare om moral och bön. I Johannesevangeliet talar han länge om sig själv och sin gudomliga roll.[20] Vid höjden av sin verksamhet skall Jesus ha lockat till sig enorma folkmassor och anhängare i tusental, främst inom områdena Galileen och Perea (i dagens Israel och Jordanien). Några av Jesu mest kända läror kommer från Bergspredikan som innehåller saligprisningarna och Herrens bön. Det är en av fem samlingar undervisningar i Matteusevangeliet.[28] I de synoptiska evangelierna använder Jesus ofta sig av liknelser, såsom liknelsen om den förlorade sonen (Lukasevangeliet) och liknelsen om såningsmannen och jordmånerna. I de synoptiska evangelierna leder Jesus en apokalyptisk rörelse. Han lär att slutet av den nuvarande världen kommer oväntat och att han kommer att återvända för att döma världen, framför allt beroende på hur de behandlade de utsatta. Han uppmanar sina följeslagare att vara ständigt vaksamma och trogna. I Markusevangeliet är Guds rike en gudomlig regering. Matteus beskriver den falska Messias, katastrofer, vedermödor och tecken på himlen som kommer att förebåda Jesu återkomst, som också beskrivs som oväntad.[28] Jesus lärde också att ånger är nödvändig för att undkomma helvetet.

Gemenskap vid bordet är centralt i Jesu verksamhet i evangelierna.[29] Han och hans lärjungar äter tillsammans med syndare (som försummar renhetsregler)[22] och skatteindrivare (föraktade som utpressare). Aposteln Matteus är en tullindrivare. När fariséerna invänder mot att Jesus äter med syndare och skatteindrivare svarar Jesus att det är de sjuka som behöver läkare, inte de friska.[22][30] Jesus försvarar också sina lärjungar mot anklagelser att de inte följer renhetslagarna när de äter. Jesus anklagas själv för att vara drucken och en frossare.[22] Jesu mirakel och läror handlar ofta om mat och festhögtider.[29] Han instruerar sina missionärer att äta med de människor som de predikar för och helar.[29] I de synoptiska evangelierna inrättar Jesus ett nytt förbund med en rituell måltid innan han korsfästs.

Jesus når även ut till utomstående, bland annat samariterna, som följer en annan form av den israelitiska religionen, vilket återspeglas i hans predikan för samariterna i Sychar (Joh. 4:1-42) och i den barmhärtige samariten. Vid flera olika tillfällen välkomnar Jesus syndare, barn, kvinnor, fattiga, samariter, utlänningar och invandrare.

Vid ett tillfälle tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett högt berg. Enligt Matteusevangeliet förvandlades han inför dem, hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset. Ett moln sänkte sig över dem och ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom" (Matt 17:1-8) (Kristi förklaring).

Jesu lidande, död och uppståndelse

Sista måltiden av Leonardo Da Vinci.

Jesu lidande inleddes med att han under påskhögtiden red in i Jerusalem på en åsna, något som inom kyrkan traditionellt har tolkats som uppfyllelsen av en profetia om Messias ankomst (Sak. 9:9). En stor skara kom för att möta honom och ropade: "Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!"[31] Därefter gick Jesus och rensade templet, drev ut de som sålde och köpte och välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor. Han tyckte att vanhelgade helgedomen och hävdade att de gjort templet till "ett rövarnäste" (Mark. 11:17). Vid denna tid undervisade Jesus också om tidens slut.

Ecce Homo, Antonio Ciseris avbildning av Pontius Pilatus som presenterar en ärrad Jesus inför folket i Jerusalem.

Sista kvällen i livet samlade Jesus sina apostlar till måltid. Han tvättade deras fötter - något som annars var tjänarens uppgift (Joh. 13:1-17). Han tog under måltiden bröd och vin och sade att det var hans kropp och blod, och uppmanade dem att göra detsamma till minne av honom (Matt. 26:26-30) (nattvarden). I trädgården Getsemane bad han Fadern (Gud) att få slippa sitt lidande, men böjde sig för hans vilja. Sedan kom en av hans lärjungar - Judas Iskariot - med tempelvakten och förrådde honom (Mark 14:32-42). Han arresterades på order från sanhedrin och översteprästen Kajafas (Luk. 22:47-52, Matt. 26:47-56). Gripandet ägde rum på natten för att undvika ett upplopp, eftersom Jesus var populär bland folket (Mark. 14:2). Simon Petrus använde ett svärd för att attackera en av Jesu tillfångatagare och skar av honom hans öra, vilket Jesus enligt Lukas omedelbart helade på ett mirakulöst sätt. Jesus kritiserade aposteln och sade: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd" (Matt. 26:52). Efter hans gripande gick Jesu lärjungar under jorden.

Enligt evangelierna förhördes Jesus i flera omgångar och dömdes av den romerska Pontius Pilatus till gissling och korsfästelse (Luk. 22:63; 23:25). Vi vet från andra källor att Pilatus var prefekt i Judeen mellan 26 och 36 e.Kr.[32] När Jesus kom inför Pilatus, frågade Pilatus honom, "Du är alltså judarnas kung?" på vilket han svarade: "Du själv säger det". Enligt evangelierna ansåg Pilatus personligen att Jesus inte var skyldig till något brott mot romarna och eftersom det var tradition för den romerske landshövdingen att till påsk frigöra en fånge erbjöd Pilatus publiken att göra ett val mellan Jesus från Nasaret och en upprorsman vid namn Barabbas. Publiken valde att Barabbas skulle friges och Jesus korsfästas. Pilatus tvättade sina händer för att visa att han var oskyldig till det orättvisa i beslutet (Matt 27:11-26).

Jesu uppståndelse, målad av Edward Burne-Jones.

Jesus korsfästes klockan 9 mitt emellan två brottslingar, enligt katolsk tradition benämnda Dismas och Gestas. Klockan 12 föll ett mörker, som varade ända till Jesu död klockan 15. För att förvissa sig om att Jesus verkligen var död, genomborrade en romersk soldat, som enligt traditionen hette Longinus, honom med en lans. (Matt. 27:32-56; Mark. 15:21-41; Luk. 23:26-49; Joh. 19:17-37).

En högt uppsatt man vid namn Josef från Arimatea begravde Jesus i en klippgrav och rullade en sten för ingången. Enligt Johannes fick Josef hjälp av Nikodemus som hjälpte till att begrava Jesus och som framträder på ett par andra ställen i Johannesevangeliet (Joh. 19:38-42). Pontius Pilatus beslutade på begäran av de judiska religiösa ledarna att graven skulle förseglas och vaktas (Matt. 27:57-66). På söndagens morgon besökte några kvinnor graven, och fann den då öppen och tom. De mötte änglar som sade: Varför söker ni den levande här bland de döda? I Lukasevangeliet var det två änglar (Luk. 24:4) och i Markusevangeliet såg ängeln ut som en yngling klädd i vitt (Mark. 16:5). Det längre slutet i Markusevangeliet berättar att Jesus först visade sig för Maria från Magdala (Mark. 16:9). Johannes förklarar att Maria tittade in i den tomma graven och att två änglar då frågade henne varför hon grät. När hon vände sig om kände hon först inte igen Jesus, förrän han kallade henne vid namn (Joh. 20:11-18). Fler än 500 lärjungar fick enligt uppgift sedan se honom uppstånden och levande (1 Kor. 15:3-8). De fick tillfälle att ta i honom och se honom äta (Luk. 24:36-43) och de fick se honom vid flera olika tillfällen under fyrtio dagar (Apg. 1:3) (Uppståndelsen beskrivs i Matt. 28; Mark. 16; Luk. 24; Joh. 20-21; Apg. 1:1-11; 1 Kor. 15:3-8.) Enligt Johannesevangeliet bevisade Jesus även för aposteln Tomas, ibland kallad Tomas tvivlaren, att han levde.

Vid slutet av dessa fyrtio dagar samlade Jesus lärjungarna på Olivberget, välsignade dem och togs sedan upp till himmelen (Luk. 24:50-51; Apg 1:6-11), se Kristi himmelsfärd. Lärjungarna föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje, där de ständigt var i templet och prisade Gud (Luk. 24:52-53). Berättelsen fortsätter i Apostlagärningarna, om den första kristna församlingens utbredning, från dess bildande på pingstdagen 10 dagar efter Jesu himmelsfärd och den spridning den kristna rörelsen fick på grund av den första vågen av förföljelser som startade efter Stefanus martyrdöd och som även ledde till Paulus omvändelse (Apg. kapitel 9).

Källor till kunskap

Denna artikel är en del i serien
Kristendom
Kristendom

Skrifter
Bibeln • GT • NT
Apokryferna
Psalmböcker

Personer
Jesus Kristus
Jungfru Maria
Apostlarna • Paulus, Petrus
Kyrkofäderna
Helgon

Tro
Jesu uppståndelse
Treenigheten
Frälsning
Trosbekännelserna
Eskatologi

Sakrament
Dop
Konfirmation
Bikt
Äktenskap
De sjukas smörjelse
Prästvigning
Eukaristi

Dagligt liv
Söndag • Bön
Kyrka • Gudstjänst
Präst
Mission • Predikan

Böner
Herrens bön
Sinnesrobönen
Ave Maria • Gloria Patri

Helgdagar
Kyrkoåret
Advent • Jul
Fasta • Påsk • Pingst
Tacksägelsedagen
Kristi himmelfärdsdag
Alla helgons dag

Reformationen
Stora schismen 1054
Jan Hus • Martin Luther
Jean Calvin • Zwingli

Riktningar
Ortodox • Katolsk
Anglikansk • Presbyteriansk
Lutherdom • Liberalteologi
Nyevangelism • Metodism
Baptism • Evangelikal
Pentekostalism • Karismatisk
Trosrörelsen • Adventism
Antitrinitarism • Unitarism

Övriga
Jehovas Vittnen
Mormoner
Arianer
Markioniter
Montanister
Portal Kristendom


Huvudartikel: Jesu historicitet

Nya testamentet

De enda allmänt erkända källorna om Jesus är Bibelns evangelier[33][Citat från källa efterfrågat], Matteus-, Markus-, Lukas- och Johannesevangeliet. De är skrivna tidigast omkring 30 år efter Jesu död (uppskattningar sträcker sig över perioden omkring 67–90 e.Kr.) men anses av vissa forskare inte vara en historisk dokumentation av Jesus liv utan nedtecknade versioner av tidiga kristna predikningar[34].[Citat från källa efterfrågat] I dessa finns beskrivningar av Jesus och hans liv och lära enligt kristen uppfattning. Det är omdebatterat om evangelierna innehåller ögonvittnesskildringar eller inte.[35][Citat från källa efterfrågat] Författarna till de tre synoptiska evangelierna förefaller i stor utsträckning ha haft tillgång till samma källor,[36] medan Johannesevangeliet framstår som mer självständigt i relation till de övriga (se även Tvåkällshypotesen). Även flera av de brev som kom att ingå i Bibeln innehåller referenser till Jesu liv. Första Thessalonikerbrevet kan vara skrivet så tidigt som år 50.[37][38] I detta brev står följande: "Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede." (se 1 Thess 2:15–16) Stycket ses av många forskare åtminstone delvis som ett senare inskott.[39]

Det är ett källkritiskt problem att Bibelns böcker inte i första hand syftade till att ge en historisk skildring av Jesu liv utan att de präglades av och ville förmedla tron på hans under, korsfästelse och uppståndelse.[40]

Oberoende källor

Några av de oberoende historiska källor som anförs är följande; Suetonius talar i sin Divus Claudius 25.4 om en man vid namn Chrestus (vilket kan hänföra till ett vanligt namn[41], eller vara en missuppfattning av Christus/Kristus[42][43]) som lär ha agiterat för att judarna i Rom[44] skulle göra uppror, vill följd varav judarna fördrevs från staden. Detta ska då ha skett under Claudius tid som kejsare. I början av Apostlagärningarnas artonde kapitel sägs att Paulus lämnade "Athen och for till Korinth. Där träffade han en jude vid namn Aquila, som stammade från Pontos men som tillsammans med sin hustru Priscilla nyligen hade kommit från Italien, eftersom kejsar Claudius hade låtit utvisa alla judar från Rom." Den romerske författaren Plinius d.y bekräftar att det fanns kristna, vilka dyrkade Kristus såsom en gud.[45] Miljön där Jesus verkade är väl dokumenterad i olika källor och genom den forskning som koncentrerats till tiden för Jesu liv.

Några officiella romerska dokument om Jesu död och korsfästelse har inte återfunnits, men är inte heller vanliga från denna tid.[källa behövs] Utanför Nya Testamentet är uppgifterna om Jesus knapphändiga.[46]

Josefus

Huvudartikel: Testimonium Flavianum

Josefus (född år 37 e.Kr.) var en icke-kristen judisk historiker. Han fullbordade Antiquitates (Judarnas historia) omkring år 93. Josefus nämner Jesus i två passager:

” Han kallade samman stora rådet, förde inför det fram en man vid namn Jakob, bror till Jesus, som kallades Kristus, samt vissa andra. Han anklagade dem för att ha överträtt lagen och utlämnade dem till att stenas. ”

— 20.200
” Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man, om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Han var Messias. Och när Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män, dömde honom till korset, upphörde inte de som först hade älskat honom att göra det. Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, just som de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut. ”

— 18:63-64 i Judiska fornminnen i översättning och fetstil av prof. Bengt Holmberg).

Emellertid finns inte originaltexterna kvar, utan enbart avskrifter från 300-talet och senare, som inom textkritisk bibelforskning betraktas som delvis omskrivna av kristna avskrivare. De fetmarkerade delarna av texten betraktas av vissa forskare som senare kristna interpolationer (tillägg), eftersom en jude inte skulle uttrycka sig så. Samtidigt innehåller texterna uttryckssätt som är främmande för kristna (Jesus kallas till exempel för en "vis man") (Intervju med Edwin Yamauchi, i: Strobel, 2002; Yamauchi, 1980). Att de tidigare kyrkofäderna inte refererar till det längre stycket kan vara ett tecken på att det innehåller tillägg gjorda av någon annan än Josefus. Kyrkofadern Origenes skriver, bland annat i Contra Celsum, att "han [Josefus] inte erkände Jesus som Kristus"[47], vilket tyder på att Josefus nämner Jesus men att det längre stycket inte förelåg i nuvarande skick. Photios nämner inte det längre stycket, trots att han nämner styckena om Jakob och Johannes döparen. Se vidare artikeln Testimonium Flavianum.

Tacitus

Tacitus var en romersk statsman och historiker. Han skrev år 115 i Annaler:

” Nero lade skulden på en grupp som var avskydd för sina vederstyggligheter, av massan kristna [i den tidigaste handskriften ursprungligen krestna[48]] kallad, som han också utsatte för den mest intensiva tortyr. Kristus [i någon handskrift Krestus[49]], som namnet kom av, led det hårdaste straffet under Tiberius regering för en av våra prokuratorers hand, Pontius Pilatus, och en mycket illasinnad vidskepelse, som på detta sätt tillfälligt hejdades, bröt på nytt ut inte bara i Judeen, som var den ursprungliga källan till det onda, utan också i Rom ... Följaktligen arresterades till att börja med alla som erkände sig skyldiga. Utifrån deras upplysningar dömdes sedan en väldig mängd, mindre för att ha satt eld på staden än för hat mot mänskligheten. ”

— 15.44

Tacitus högt uppsatta politiska ställning och hans skeptiska noggrannhet har gjort att han ofta antagits ha tillgång till offentliga rättegångsprotokoll som stöd för sin skrivning.[50] Detta, som idag endast anses av en minoritet av forskarna,[51] har emellertid ifrågasatts, bland annat eftersom Tacitus skriver "Kristus", den smorde frälsaren, och inte Jesus Josefs son, som det snarare torde ha stått i ett rättegångsprotokoll. Dessutom borde Pilatus ha angivits vara prefekt, som han var, och inte prokurator, som dylika befattningshavare kallades under Tacitus egen tid. Professorn i Nya Testamentet Robert E. Van Voorst skriver att "[d]en mest sannolika källan till Tacitus information är Tacitus egen befattning med kristna, direkt eller indirekt".[52]

Talmud

I Talmud finns också vissa utsagor om Jesus. Bland annat sägs att han var född av Maria och en romersk soldat som hette Pantera, att han undervisade, att han hade fem lärjungar, att han gjorde under genom trolldom, att han var en falsk Messias, samt att alla judiska lärde inte från början ansåg honom vara en kättare.[källa behövs]

Kyrkans syn på Jesus från Nasaret

Huvudartikel: Kristologi
Fil:Christ oriental.jpg
Jesus Kristus livgivaren, framställd på en grekisk ikon av Pantokrator-typ, med text från Johannesevangeliet 11:25.
Jesus Kristus, avbildad i katedralen i Cefalù, Sicilien.

I urkristendomen finns ett antal benämningar på Jesus. Han har kallats Guds son, Herren, Davids son, Den gode herden, Profeten, Frälsaren med mera. Bara i Nya Testamentet förekommer fler än femtio olika beteckningar. Titlarna används parallellt med varandra. Tre titlar har med tiden blivit dominerande:

  • Messias (Kristus); den "smorde", alltså den konung som judarna väntade på.
  • Guds son; en messiastitel som också angav Jesu intima förening med Gud ("Fadern").
  • Herren; en anspelning på det arameiska "adonai" ("herre") som användes istället för Guds namn vid läsning av Torah.

Kyrkan identifierar ofta det ord genom vilket Gud skapade världen (Johannesevangeliet 1:1-14) med Jesus. Enligt denna tolkning fanns han hos Gud i begynnelsen (Johannesevangeliet 1:1-3). Även Paulus säger att Jesus fanns före allting, att Gud skapade världen genom honom och att världen upprätthålls genom honom (Kolosserbrevet 1:16-17, jfr Hebreerbrevet 1:2-3). Han hävdar att det är genom att bekänna att Jesus är Herre/Herren, som man blir frälst (Romarbrevet 10:9). Denna tolkning stöds av hans hänvisning till Joel 2:32 (i den hebreiska Bibeln 3:5), där Gudsnamnet Herren/JHVH används (Romarbrevet 10:13).

I den tidiga kyrkan uppstod snabbt en diskussion om Jesus som Messias, påskyndad av en mängd spekulationer av gnostiskt slag om Jesu person och relation till Gud. Vid första konciliet i Nicaea 325 fastslog kyrkan att Jesus Kristus är "sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern". Det bekräftades i Konstantinopel 381 (se nicaenska trosbekännelsen).

Vid kyrkomötet i Chalcedon 451 antogs den så kallade tvånatursläran, d.v.s. läran att Jesus var både sann människa och sann Gud.[53]; att Gud är ett väsen, men tre personer eller hypostaser. Jesus ses som en person eller hypostas, men med två naturer. Denna lära blev normen för traditionell kristen kristologi[54] (se treenighetsläran), men förnekas av andra rörelser som också åberopar Bibeln som sin inspirationskälla (se Kritik mot Treenighetsläran).

Fram till 600-talet kämpade kyrkan med definitionen av sin Guds- och Jesusbild, varvid kontroverserna inom kyrkan delvis utmynnade i blodiga strider och förföljelser.[55]

Moderna former av teologi

Under upplysningstiden och därefter har en historisk kritisk forskning växt fram som ofta har kritiserat kyrkomötenas diskussioner och slutsatser som spekulationer. Bland annat uppstod på 1700-talet en teologisk strömning kallad neologin (av grekiska νέος ’ny’ och λόγος ’ord’, ’kunskap’, ’lära’). Den avvisar de kristna dogmerna om Treenigheten och Kristi gudomlighet och intar en deistisk syn på tillvaron (jfr. Antitrinitarism). För dessa teser argumenterade man utifrån en historisk-kritisk metod enligt sin tids bibelvetenskap.

Senare har det funnits en tendens att söka efter den "historiske Jesus" bakom kyrkotraditionen (främst under 1800-talet).

Liberalteologi

RELIGION
Religious syms.svg

På 1800-talet fick neologin en efterföljare i den liberala teologin. Liberalteologin tar avstånd från lärorna om Jesus som Gud och om frälsningen genom Jesu död, och betonar Jesu etiska förkunnelse. En central person inom liberalteologin är Adolf von Harnack (1851-1930). Han talar om Jesu etiska förkunnelse som "Jesu enkla lära". Han menar också, utifrån sin tids bibelvetenskap, att tankarna om Jesu gudom och frälsningen inte härstammar från Jesus, utan har kommit in i kristendomen i dess senare möte med hellenismen, den grekiska kulturen. En senare form av teologi som inte fäster någon stor vikt vid Jesu gudomlighet etc. är den så kallade postmoderna teologin. Dessa trender existerar sida vid sida med den starkt kristocentriska visionen både i en förnyad patristisk och klassisk teologi (inom vissa delar av ortodoxin och den Romersk-katolska kyrkan) och i så kallad fundamentalism.

Se vidare:

Andra religioners syn på Jesus från Nasaret

Unitarism är en kristen rörelse som uppstod på 1500-talet, och som till sina rötter räknar 300-talets arianism. Unitarismen ser Jesus som en av Gud utvald människa, det vill säga ingen gudom, och avvisar helt läran om treenigheten (jfr. antitrinitarism).

Judendom

Inom judendomen har Jesus inte någon religiös funktion. Judar betraktar i allmänhet Jesus som en historisk person, och ser honom som en kringvandrande lärare vars anspråk saknar relevans för den judiska religionen. Judenheten tror på de löften som finns i Tanach (Gamla Testamentet) om en Messias, men avvisar att denne skulle vara Jesus. Istället väntar de ännu på Messias, som enligt judisk lära inte kommer att vara gudomlig utan mänsklig. Specifikt avvisar judendomen vidare treenighetsläran (med hänvisning till bland annat 5 Mos. 6:4), tanken att Jesu död sonade människornas synder samt läran om Jesu uppståndelse. Att Jesus skulle vara likställd Gud eller en förmedlare mellan Gud och människan ses av judar som kätteri.[56] Denna uppfattning delas av kristna antitrinitariska grupper.

Judar kan uppskatta Jesu etiska undervisning, men inte heller detta är självklart. Särskilt gäller att det inom judisk etik finns en omfattande diskussion angående under vilka omständigheter självförsvar är acceptabelt, vilket åtminstone potentiellt är i konflikt med den radikala pacifism som Jesus kan sägas representera.

Messianska judar

Det finns ett begränsat antal medlemmar av det judiska folket som tror på Jesus som Messias. Dessa kallar sig själva messianska judar, men betraktas vanligen av andra judar som konvertiter till kristendomen.[8] Messianska judar brukar vanligtvis hålla fast vid många judiska traditioner, inklusive att fira sabbat på lördagen. Organisationer som "Jews for Jesus" är starkt kontroversiella bland många judar.

Gnosticism

Gnosticismen är en synkretistisk och mystisk religiös inriktning, som inte är en enhetlig rörelse. Den kan istället anta många former och lätt anpassa sig till sin omgivning. På ett tidigt stadium kom den att utöva ett starkt inflytande inom Kyrkan och utvecklade kristna former av gnosticism. Bland annat skrev gnostikerna ner sina läror i skrifter som liknade de kristnas evangelier och brev. För att öka trovärdigheten angav de ofta någon apostel som författare (detta var vanligt förekommande under antiken). Deras läror var ofta hemliga och man kunde ta del av dem först efter initation i rörelsen. Enligt gnosticismen är det andliga något gott och materien något ont. Materien har kommit till genom ett syndafall eller en ond skapargud. Människan är egentligen en gudomlig ande, som fängslats i materien, men genom rätt kunskap (grekiska: gnósis) kan hon befrias och återvända till sitt rätta hem. De kristna versionerna av gnosticism går ofta ut på att Jesus är en gudomlig ande som kommer med hemlig och frigörande kunskap. Jesus korsfästes aldrig och dog aldrig. Istället återvände han till Gud (Gebremedhin, 1992; Hägglund, 1956, 1981; Kelley, 1977).

Islam

Huvudartikel: Isa
Jungfru Maria (Maryam) och Jesus (Isa). Persisk miniatyr.

Islam utgår från Koranen och inte de kristna evangelierna i sin förståelse av Jesus. Muslimer menar att evangelierna förvanskats av kyrkan och att den verkliga sanningen om Jesus uppenbarades för Muhammed på 600-talet efter Kristus.

Jesus ('Īsā inom islam) intar en framträdande plats inom islam och erkänns som profet. Samtidigt betraktas Jesus som profet enbart för de kristna, medan Muhammed är hela jordens profet. I Koranen finns många berättelser som liknar dem i evangelierna. Muslimerna tror på bebådelsen, jungfrufödelsen och himmelsfärden. Man tror dock inte att Jesus korsfästes, utan hävdar att det var någon som liknade Jesus som korsfästes i hans ställe (At-Tawba 30-31). Enligt en vidspridd uppfattning i den muslimska världen är det Jesus som skall återkomma vid tidens slut för att döma världen.

Islam avvisar fullkomligt tanken att Jesus skulle vara Guds son. De kristna sägs av sin kärlek till Jesus ha upphöjt och överdrivit hans ställning över tid genom att man ansåg honom vara en del av en treenig Gud:


” De har tagit sina rabbiner och klosterbröder till herrar och beskyddare i Guds ställe, och [detsamma har de gjort med] Kristus, Marias son, trots att de har förmanats att inte dyrka någon annan än den Ende Guden - det finns ingen gud utom Han; stor är Han i Sin härlighet, fjärran från allt vad de vill sätta vid Hans sida! ”

— At-Tawba 9:31

Muhammed rapporteras ha beordrat muslimerna att undvika att upprepa detta misstag i sin vördnad för honom själv och istället säga "ʾašhadu ʾanna muḥammadan rasūlu-llāh" ("jag vittnar om att Muhammed är Guds budbärare").

Ahmadiyyarörelsen

Ahmadiyyamuslimer tror att Jesus överlevde korsfästelsen och emigrerade österut för att söka efter de övriga tio judiska stammarna och förmedla budskapet till dem. Han kom fram ända till Kashmir där han dog en naturlig död. De anser att profetian om Jesus återkomst endast var symbolisk, och att denna uppfylldes i och med Hazrat Mirza Ghulam Ahmads (1835-1908) framträdande som den utlovade Messias och Mahdi, i Qadian i Punjab i Indien. De säger sig också hittat Jesus grav i den indiska staden Sirinagar.

Bahá'í

Huvudartikel: Bahá'í och Kristus

Enligt Bahá'í är Jesus Kristus i likhet med bahá'ís grundare Bahá’u’lláh en gudomlig budbärare – en s.k. gudsmanifestation, vilket också bl.a. Zarathustra, Moses, Buddha och Muhammed anses ha varit. Bahá'í erkänner jungfrufödelsen, men tror inte på Treenigheten och tenderar att tolka Jesus mirakel symboliskt och inte bokstavligt. Vidare kan inte Gud och Jesus vara av samma väsen eftersom Guds natur ligger långt bortom människans förståelseförmåga. Jesus var däremot just det verktyg som kunde förmedla Guds kärlek och budskap för i första hand sin samtid och i det geografiska område som Gud valt (Romarriket). Jesus speglar enligt bahá'í Guds strålglans: i spegeln finns den andliga avbilden av den andliga solen, det vill säga Gud. Bahá'íerna tror att Jesus korsfästes och hans ande (men inte hans fysiska kropp) inträdde i himlen för att återkomma, men med ett nytt namn: Herrens Härlighet. Denne Gudomlige Budbärare, som skulle ge mänskligheten instruktioner om vad som måste göras för att en andlig civilisation (ett Gudsrike) till slut ska kunna upprättas på jorden, anses av bahá'íerna vara Bahá'u'lláh.

Enhet, som är ett centralt begrepp inom Bahá'í-tron, betonar bland annat profeternas enhet och religionernas enhet. Jesus, Bahá'u'lláh och de andra stora profeterna och religionsgrundarna är visserligen olika människor, men som Guds budbärare är de av samma ande, sprungna ur en verklighet som människan inte kan förstå.

Moses, Buddha, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá'u'lláh har samma budskap, dock anpassat genom historiens gång beroende på att mänskligheten mognar andligen och kan ta emot mer av Gud, samt beroende på att människorna, för att det ska passa deras materiella syften, har en tendens att med tiden förvanska Gudsmanifestationernas budskap. Egentligen finns därför endast Guds religion. Jesus och Bahá'u'lláh och de andra Gudsmanifestationerna är olika människor, men som återspeglingar av Guds härlighet är de samma väsen.

Enligt Bahá'í omvandlade människor på ett tidigt stadium Jesu andliga uppdrag till något materiellt. Till och med Jesu uppståndelse gjordes till något fysiskt, varvid man, enligt Bahá'í, missförstod dess verkliga innebörd. Dessutom kan inte något av den invecklade ordning, de ceremonier och ritualer som finns inom kyrkan tillskrivas Jesus.

Hinduism

De hinduiska uppfattningarna om Jesus varierar. Hare Krishna anser Jesus vara Krishnas älskade son, som kom ner till jorden för att predika Guds "medvetande". Moderna Sant Mat-rörelser beaktar Jesus som en Satguru. Ramakrishna trodde att Jesus var en inkarnation av Gud.[57] Swami Vivekananda har prisat Jesus och hänvisat till honom som en källa till styrka och en symbol för perfektion.[58] Paramahansa Yogananda lärde att Jesus var en reinkarnation av Elisa och en elev till Johannes Döparen, den reinkarnerade Elia.[59]

Cao Dai

Inom den vietnamesiska religionen Cao Dai räknas Jesus som ett helgon, eller buddha, direkt kommen av sin far, Gud. Han är dock inte lika betydelsefull som de tre helgonen Sun Yat-sen, Victor Hugo och Nguyễn Bỉnh Khiêm.

Vetenskapens syn på Jesus från Nasaret

Jesu existens

Huvudartikel: Jesu historicitet

De allra flesta vetenskapsmän menar att Jesus från Nasaret existerat som en historisk person.[60] Som motpol till detta finns den så kallade ahistoriska hypotesen som tillsammans med Jesusmyten anser att det inte finns någon säker historisk information om Jesus och att berättelserna kring honom är myter. Anhängare av Jesusmyten (t.ex. teologiprofessorn Robert Price) utesluter inte att det kan ha funnits en verklig person bakom evangeliernas Jesus, men att det saknas kunskaper om den verklige Jesus.

Den vetenskapliga diskussionen om Jesus existens började redan under upplysningstiden på 1700-talet. Den franske filosofen och författaren Voltaire var en av de mest framstående företrädarna för synen att den historiske Jesus var påhittad.[Citat från källa efterfrågat][61][62].

Utifrån uppgifter ur evangelierna om regenter och folkräkningar har man slutit sig till att Jesu födelse troligen ägde rum någon gång under tiden år 7 - 4 f. Kr. Vår tideräkning skapades av munken Dionysius Exiguus år 532, men modern vetenskap har ifrågasatt hans beräkningar. Tidpunkten för korsfästelsen har inte med säkerhet kunnat fastställas, men två tänkbara datum är 7 april 30 och 3 april 33.[källa behövs] Jesus talade sannolikt arameiska som modersmål, men förstod troligen även hebreiska och grekiska.[63]

Bibelvetenskapen har som regel inte velat uttala sig om de övernaturliga inslagen i jesusberättelserna och inte heller om det som starkt avviker från vår vardagserfarenhet. Däremot kan man behandla trovärdigheten i texterna med hjälp av paleografi, textkritik, arkeologi och isagogik.

Handskriftsläget

Jämfört med all annan antik litteratur är handskriftsläget extremt gott vad beträffar Nya testamentet. På grekiska finns mer än 5000 handskrifter bevarade. Den förmodligen tidigaste, P52, en bit papyrus som innehåller några verser från Johannes 18, är daterad så tidigt som cirka år 125.[64] Andra anser att fragmentet kan vara skrivet i slutet av 100- eller början av 200-talet.[65] Mer än 30 handskrifter är daterade från sent 100-tal till tidigt 200-tal. Av dessa täcker P45 stora delar av evangelierna och Apostlagärningarna och P46 stora delar av Pauli brev. Fyra tillförlitliga och så gott som kompletta handskrifter av NT (\aleph , B, A, C) finns bevarade från 300- och 400-talen (Blomberg, 1994, s.193-194; Aland, m.fl. 1993).

Som en jämförelse kan nämnas att den grekiska skrift som näst efter NT har flest handskrifter bevarade är Homeros Iliaden, med 650 handskrifter, varav den äldsta är från 100-talet efter Kristus, vilket är 800 år efter dess tillkomst. Vi kan också jämföra med NT samtida historiska verk, vilka som regel anses relativt tillförlitliga: Den romerske historikern Tacitus skrev sina Annales med början år 116 e. Kr. De sex första böckerna finns bevarade i en enda handskrift från omkring år 850. Böckerna 11-16 i en handskrift från 1000-talet. Böckerna 7-10 har gått förlorade. Den judiske historikern Josefus verk finns bevarade i nio grekiska handskrifter från 900-1100-talen, en latinsk översättning från 300-talet och i ryskt material från 1000- eller 1100-talen. (Metzger, Bruce M. Intervjuad i Strobel, 2002, s. 64-65).

År 1972 upptäckte man bland Qumranfynden fragmentet 7Q5 som kan vara en del av Markus evangelium. Detta hävdades åter och studerades ytterligare i början av 1990-talet. Om detta skulle visa sig vara riktigt bör Markus dateras till före år 68, eftersom det var då dessa skrifter gömdes i Qumran, undan den romerska armén. Teorin om att fragmentet skulle innehålla en del av Markusevangeliet har främst förespråkats av den spanske jesuiten tillika teologen och forskaren O'Callaghan, samt den tyske pastorn tillika teologiprofessorn och forskaren Thiede. Deras argument har inte övertygat majoriteten av forskarvärlden om fragmentet.[66][67]

Paleografi

Paleografi (grekiska: palaiós - gammal, grafé - skrift) är vetenskapen om vilka handstilar som förekommit i olika tidsperioder och kulturer. Detta kan användas som dateringsmetod, dock med relativt låg precision. 1935 hittades handskriften P52 (Ryland-fragmentet) från Johannes Evangelium, som med paleografi placeras till Egypten och daterades till mellan år 110-160, det äldsta erkända avskriftsfragmentet ur något av evangelierna. Den påföljande debatten ledde till att Johannesevangeliet fick dateras om från att under 1800-talet och förra hälften av 1900-tal ha ansetts mycket sent (efter 150, under 1800-talet ännu senare), till att den senaste möjliga dateringen idag är 100-110 e.kr för den slutliga versionen.[källa behövs][68]

Textkritik

Textkritik är den vetenskap som söker etablera en text som är så nära originalet som möjligt. Eftersom handskrifterna inte är identiska, gäller det att försöka avgöra hur den ursprungliga texten såg ut. Detta gör man dels genom yttre kriterier, till exempel hur gammal handskriften är; och inre kriterier, som handlar om att man kan tänka ut sätt som fel kan uppkomma på. Till exempel är det lätt att en avskrivare hoppar över en mening, för att den föregående slutar på samma sätt. Den på detta sätt vetenskapligt etablerade grekiska texten över Nya Testamentet heter Novum Testamentum Graece, ed: Aland. B., m.fl. (Nestle-Aland). 27:e upplagan. Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft 1993.

Arkeologi

Arkeologiska fynd kan ibland påverka synen på Jesus. Mycket av det som berättas om den miljö Jesus levde i, har kunnat bekräftas av arkeologiska fynd. Ett exempel är Jesu domare, den romerske ståthållaren över Judeen Pontius Pilatus. Dennes namn återfinns på den så kallade Pilatus-stenen.

Isagogik

Vetenskapen om skrifters tillkomst och datering kallas isagogik (grekiska: eiságo - inleda). Dateringen är viktig för trovärdigheten som stärks aven tidig datering. Paulus första brev till Korinthierna, som innehåller en redogörelse för Jesu uppståndelse (15:3-8), är troligen den äldsta skrift som mer i detalj redogör för något från Jesu liv. Den skall troligen dateras till år 55 eller 56. Det har ifrågasatts om inte verserna 15:3-8, i vilka det står bl.a. att Jesus blev begravd och sedd Kefas och de tolv[69] "i enlighet med/enligt skrifterna", är ett senare inskott.[70]

En vanlig uppfattning är att de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus, Lukas) bör dateras till efter år 70. Då förstördes nämligen Jerusalem och dess tempel av romarna. Detta förutsades av Jesus (Matt. 24:1-2; Mark. 13:1-2; Luk. 21:5-6, 20-24). Eftersom många forskare anser en sådan förutsägelse osannolik, menar de att dessa texter måste ha kommit till i efterhand och att evangelierna följaktligen bör dateras till efter år 70. Andra forskare vänder på det och säger, att om Jerusalem och templet hade förstörts innan evangelierna skrivits, borde de ha försetts med kommentaren, att profetian också gått i uppfyllelse. Så sker vid andra tillfällen (Apg 11:27-28).[källa behövs] Det av en minoritet förmodade Markusfragmentet från Qumran (se ovan) kan också beaktas vid dateringen.

Johannes evangelium har troligen en lång tillkomsthistoria och bör ha varit färdigt under 90-talet. Johannes skall enligt Ireneus ha dött under kejsar Trajanus (98-117).[Citat från källa efterfrågat] Vissa anser att det på grund av handskriften P52 inte kan vara senare än år 125[Citat från källa efterfrågat] (Guthrie, 1990; Hartman, 1969, 1989), vilket inte alla forskare håller med om.

Det är en allmänt förekommande uppfattning att apostlarna inte försökte minnas och skriva ned exakt vad som hade hänt.[källa behövs] Troligen har de istället haft olika typer av anteckningar och memorerat material att tillgå.[källa behövs] Det var under denna tid vanligt att religiösa lärare lärde sina elever att memorera utsagor utantill. Sådan utantillkunskap har troligen använts vid sammanställningen av evangelierna (Svensk formkritisk skola[Citat från källa efterfrågat]). De synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) utgör ett särskilt problem, eftersom de är så lika varandra. Det ligger nära till hands att de på något sätt är beroende av varandra. En vanlig hypotes är att Markus är äldst. Matteus och Lukas har sedan använt Markus och en annan källa Q (tyska Quelle - källa); se tvåkällshypotesen. Denna källa är en ren konstruktion och någon handskrift har aldrig hittats (Guthrie, 1990; Hartman, 1969, 1989).

Kyrkofädernas vittnesbörd

De tidiga kristna författarna, kyrkofäderna, menar att Matteus och Johannes evangelier är skrivna av Jesu apostlar med samma namn.[Citat från källa efterfrågat] Markus evangelium sägs vara skrivet av aposteln Petrus tolk Markus, och Lukas evangelium av aposteln Paulus följeslagare Lukas.[källa behövs] Matteusevangeliet skall, enligt en teori, från början ha skrivits på hebreiska.[71] Eusebios skrev under åren 303-324 en kyrkohistoria, där han samlade vittnesbörd bland annat om evangeliernas tillkomst. Han återger till exempel vittnesbörd från Papias av Hierapolis, som troligen verkade omkring år 130, som talar om Markus och Matteus (Eusebios, Kyrkohistoria III:39:15-16), Clemens av Alexandria, som verkade mot slutet av 100-talet (Eusebios, Kyrkohistoria VI:14:5-7), och Ireneus av Lyon, som likaså verkade mot slutet av 100-talet (Eusebios, Kyrkohistoria V:8:2-4. Finns också bevarat i Ireneus, Mot heresierna III:1:1).

Jesu påstådda brev till Abgar V

Enligt Eusebios skrev Jesus ett svarsbrev till den syriske härskaren Abgar den femte av Edessa, vilken bett honom om ett besök i syfte att få sin sjukdom botad. Jesus lät i sitt brev hälsa att han skulle skicka en av sina lärjungar, för att bota Abgar, när Jesus uppstigit till Fadern.[72] Brevet till Abgar anses numera av forskare allmänt vara förfalskat, och avfärdades redan av påven Gelasius I.

Kanonbildningen

Kanon är de böcker som av Kyrkan accepteras som normativa. Beträffande Jesu liv är det alltså de böcker som ingår i Nya Testamentet, framför allt de fyra evangelierna. Kanonbildningen var i praktiken avslutad på 300-talet, men det var först på det Tridentiska kyrkomötet (1543-1563) som Katolska kyrkan formellt fastslog vilka böcker som skall ingå. Vid kánonbildningen använde Kyrkan principer som liknar vetenskapligt tänkesätt. För att kunna bedöma vilka skrifter som var äkta undersökte man bland annat skrifternas spridning. Skrifter som användes i alla församlingar var mer sannolikt av apostoliskt ursprung, än de som bara fanns i enstaka församlingar. Särskild vikt lade man vid de församlingar där apostlar verkat. Man kunde också avvisa skrifter på läromässiga grunder. Man menade att den rätta läran traderats (förts vidare) i Kyrkan genom biskoparna, och därför kunde användas vid bedömningen av skrifters äkthet. Ireneus argumenterar till exempel vid 100-talets slut för, att den obrutna successionen av biskopar garanterar kyrkans lära, mot till exempel gnostikerna, som inte kunde hänvisa till något sådant historiskt samband med Jesus (Adversus haeresis III, 3). (Decrees of the Ecumenical Councils; Hartman, 1969, 1989; Metzger, 1987).

Svepduken i Turin

Huvudartikel: Turinsvepningen

Svepduken förvaras i Turin i Italien men förevisades från början i en liten kyrka byggd för ändamålet vid Lirey i norra Frankrike. Det är en linneduk om 4,5 x 1,2 m med bilden av ett korsfäst manslik som sedan 1357 påståtts vara Jesu liksvepning. Redan vid den ursprungliga förevisningen krävde stiftets biskop att duken skulle tas undan eftersom han menade att den var en förfalskning. Påven Clemens VII deklarerade 1389 att den var en målad "representation". Mätningar med C14-metoden 1988 har visat att duken daterar sig från tiden 1260–1390[73]. Duken är dock fortfarande omdiskuterad eftersom vissa kristna vill se den som ett konkret stöd för den bibliska berättelsen om Jesu död.

Jesu syskon

Enligt Matteusevangeliet 13:55f och Markusevangeliet 6:3 skall Jesus ha haft fyra bröder och två systrar. Jesu bröder bär namnen Jakob, Joses (Josef), Judas och Simon; systrarna namnges inte. Detta kan tyckas motsäga jungfru Marias eviga oskuld, en central lärosats inom romersk katolicism, östortodox kristendom och orientaliskt ortodoxa kyrkor.[74] Ökenfäderna tolkade "bröder" och "systrar" som möjliga kusiner eller mer avlägsna släktingar till Jesus, vilken är en spridd uppfattning inom katolska kyrkan.[75] De grekiska orden adelphoi och adelphai, kan förutom manliga respektive kvinnliga syskon, betyda manliga respektive kvinnliga kusiner. En annan tolkning gör gällande att det rör sig om Marias man Josefs barn från ett tidigare äktenskap.[76] Inom protestantiska kyrkor anses vanligen den naturliga slutsatsen vara att Jesu bröder var barn till Maria och Josef, födda efter Jesus.[76] Tertullianus, eventuellt Hegesippus och Helvidius, företrädde detta synsätt.[76]

Språklig användning

Traditionellt används den latinska genitivformen "Jesu", exempelvis "Jesu liv", eftersom Jesus är ett latinskt egennamn som slutar på "s". På samma sätt används traditionellt genitivformen Kristi av Kristus, t.ex. i "Kristi brud". I översättningen NT 81 av Nya testamentet, och därmed i Bibel 2000, användes enbart dessa äldre genitivformer. Språkutvecklingen går emellertid mot att genitivformen "Jesus" blir allt vanligare i modernt språkbruk i tillfälliga genitivbildningar, t.ex. "Jesus familj", medan den äldre formen behålles i äldre fasta begrepp såsom Kristi himmelfärdsdag och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.[77] Uppslagsverk såsom Nationalencyklopedin använder olika genitivformer i olika artiklar. Genitivformerna "Jesu" och "Kristi" har emellertid ännu inte moderniserats i psalmböcker och moderna kristna sångtexter, utan det heter fortfarande Vår Herres Jesu Kristi död[78] och Vi är Kristi medarvingar.

I några äldre svenska psalmer används än idag vokativen (tilltalsformen) Jesu och Kriste: (Du bar ditt kors, o Jesu mild, O Kriste, oss benåda samt O Kriste, du som ljuset är)[78]. I flera psalmer har dessa former emellertid moderniserats i senare utgåvor av vissa samfunds psalmböcker (ex; I Jesu kär, var mig när och Jesu, djupa såren dina har "Jesu" ersatts av "Jesus").

Källor

Noter

  1. ↑ Carson, D. A., Moo, Douglas J. & Morris, Leon, An introduction to the New Testament. Grand Rapids, MI: Zondervan Publishing House 1992, ss. 54, 56.; Sanders, E.P., The historical figure of Jesus. London: Penguin 1995, s. 10f.; Holmberg, Bengt, Människa och mer: Jesus i forskningens ljus. Lund: Arcus 2005, passim.
  2. ↑ Carson, D. A., Moo, Douglas J. & Morris, Leon, An introduction to the New Testament. Grand Rapids, MI: Zondervan Publishing House 1992, ss. 54, 56.; Sanders, E.P., The historical figure of Jesus. London: Penguin 1995, s. 10f.; Holmberg, Bengt, Människa och mer: Jesus i forskningens ljus. Lund: Arcus 2005, passim.
  3. ↑ Svend Erik Stybe, Idéhistorie. Vor kulturs idéer og tanker i historisk perspektiv, s. 75, Munksgaard 4. udgave 9. oplag 1996, första utgåvan 1961,. Citat "...så bliver det dog bestandigt et omstritt spörgsmål, hvilken historisk vaerdi de enkelte beretninger om Jesus har."
  4. ↑ Friedmann, Robert (1953). Antitrinitarianism. Global Anabaptist Mennonite Encyclopedia Online. Hämtat 2008-06-08. 
  5. ↑ James Leslie Houlden, "Jesus: The Complete Guide," Continuum International Publishing Group, 2005, ISBN 0-8264-8011-X
  6. ↑ Prof. Dr. Şaban Ali Düzgün, "Uncovering Islam: Questions and Answers about Islamic Beliefs and Teachings," Ankara: The Presidency of Religious Affairs Publishing, 2004
  7. ↑ Compendium of Muslim Texts
  8. ↑ 8,0 8,1 Thordson, Maria, In Israel after 2.000 years: Jewish believers in Jesus or Messianic Jews. London: Minerva Press 1999. ISBN 0-7541-0732-9
  9. ↑ Edwin D. Freed, Stories of Jesus' Birth, (Continuum International, 2004), sidan 119.
  10. ↑ Geza Vermes,The Nativity: History and Legend, London, Penguin , 2006, sidan 22.
  11. ↑ Exempelvis, James Douglas Grant Dunn, 'Jesus Remembered', (Eerdmans, 2003) sidan 344. Likaså, Erich S. Gruen, 'The expansion of the empire under Augustus', i The Cambridge ancient history Volym 10, sidan 157, Geza Vermes, The Nativity, Penguin 2006, p.96, W.D Davies and E. P. Sanders, 'Jesus from the Jewish point of view', i The Cambridge History of Judaism ed William Horbury, vol 3: the Early Roman Period, 1984, Anthony Harvey, A Companion to the New Testament (Cambridge University Press 2004), p221, Meier, John P., A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus. Doubleday, 1991, v. 1, p. 213, Brown, Raymond E. The Birth of the Messiah: A Commentary on the Infancy Narratives in Matthew and Luke. London: G. Chapman, 1977, p. 554, A. N. Sherwin-White, pp. 166, 167, Fergus Millar Millar, Fergus (1990). "Reflections on the trials of Jesus". A Tribute to Geza Vermes: Essays on Jewish and Christian Literature and History (JSOT Suppl. 100) [eds. P.R. Davies and R.T. White]: 355-81, Sheffield: JSOT Press.  repr. in Millar, Fergus (2006). "The Greek World, the Jews, and the East". Rome, the Greek World and the East 3: 139–163. 
  12. ↑ James D. G. Dunn, Jesus Remembered, Eerdmans Publishing (2003), sidan 324.
  13. ↑ Se Matteusevangeliet 1:1-17 och Lukasevangeliet 3:23-28.
  14. ↑ Joseph A. Fitzmyer, The Gospel According to Luke I-IX. Anchor Bible. Garden City: Doubleday, 1981, s. 499–500; I. Howard Marshall, The Gospel of Luke (The New International Greek Testament Commentary). Grand Rapids: Eerdmans, 1978, s. 158.
  15. ↑ Bienert, Wolfgang E. (2003). [9780664227210 "The Relatives of Jesus"]. i Wilhelm Schneemelcher, Robert McLachlan Wilson. New Testament Apocrypha: Gospels and Related Writings. Westminster John Knox Press. s. 487. 9780664227210.
  16. ↑ Howard W. Clarke, The Gospel of Matthew and Its Readers, Indiana University Press, 2003, s.1
  17. ↑ Se Matteusvangeliet 2:19-23.
  18. ↑ Se Markusevangeliet 6:3 och Matteusevangeliet 13:55.
  19. ↑ Meier 1991 vol. 1:405
  20. ↑ 20,0 20,1 20,2 Introduction. Funk, Robert W., Roy W. Hoover, and the Jesus Seminar. The five gospels. HarperSanFrancisco. 1993.
  21. ↑ The Thompson Chain-Reference Study Bible NIV," publicerad december 1999, B.B. Kirkbride Bible Co., Inc.; William Adler & Paul Tuffin, "The Chronography of George Synkellos: A Byzantine Chronicle of Universal History from the Creation," Oxford University Press (2002), s. 466
  22. ↑ 22,0 22,1 22,2 22,3 22,4 Funk, Robert W. and the Jesus Seminar. The acts of Jesus: the search for the authentic deeds of Jesus, HarperSanFrancisco. 1998.
  23. ↑ 23,0 23,1 23,2 Harris, Stephen L., Understanding the Bible. Palo Alto: Mayfield. 1985.
  24. ↑ Cross, F. L., ed. The Oxford dictionary of the Christian church. New York: Oxford University Press. 2005
  25. ↑ Se Lukasevangeliet 14:26 och Matteusevangeliet 10:37. Funk, Robert W., Roy W. Hoover, and the Jesus Seminar. The five gospels. HarperSanFrancisco. 1993. s. 353
  26. ↑ Harris, Stephen L., Understanding the Bible. Palo Alto: Mayfield. 1985. "Mark" s. 285-296
  27. ↑ Harris, Stephen L., Understanding the Bible. Palo Alto: Mayfield. 1985. "Luke" s. 297-301
  28. ↑ 28,0 28,1 Harris, Stephen L., Understanding the Bible. Palo Alto: Mayfield. 1985. "Matthew" s. 272-285.
  29. ↑ 29,0 29,1 29,2 Crossan, John Dominic. The essential Jesus. Edison: Castle Books. 1998.
  30. ↑ Se Matteusevangeliet 9:12
  31. ↑ Se Psaltaren 118:26 och Johannesevangeliet 12:13-16.
  32. ↑ Joel B. Green, The Gospel of Luke, (Eerdmans, 1997), sidan 168.
  33. ↑ Stybe, Svend Erik, Idéhistorie. Vor kulturs idéer og tanker i historisk perspektiv. 4 uppl. København: Munksgaard 1996, s. 74.
  34. ↑ Dwyer, John C., Church History: Twenty Centuries of Catholic Christianity. New York: Paulist Press 1998. ISBN 0-8091-3830-1, s. 6.
  35. ↑ Blomberg, Craig L., ”The Historical Reliability of the New Testament”, Reasonable Faith: Christian Truth and Apologetics. Ed. William Lane Craig. Wheaton, Illinois: Crossway Books (evangelikalt förlag) 1994, s. 293. ISBN 0-8308-1777-8.
  36. ↑ Peisker, Carl Heinz, Evangeliesynops. Örebro: Libris 1994, passim. ISBN 91-7194-978-X
  37. ↑ The New Jerome Biblical Commentary, s. 773.
  38. ↑ Early Christian Writings: 1 Thessalonians
  39. ↑ "I Thess. 2.14-16 has often been regarded as a post-Pauline interpolation." - Schnelle, Udo, The History and Theology, s 48
  40. ↑ Blomberg, Craig L., artikeln "Gospels (Historical Reliability)" i Green, Joel B. m.fl (ed.), "Dictionary of Jesus and the Gospels", s. 291. ISBN 0-8308-1777-8.
  41. ↑ Linck, Kurt, De antiquissimis veterum, quae ad Iesum Nazarenum spectant testimoniis, p. 106, n.2 (Giessen 1913)
  42. ↑ The New Jerome Biblical Commentary, s. 1317.
  43. ↑ "‘Chrestus’, a common slave-name, was a popular mis-spelling of the name of Christ" påstår F. F. Bruce i Jesus and Christian Origins Outside the New Testament, s 21
  44. ↑ Texten lyder: "[Claudius] fördrev från Rom de av Chrestus uppeggade, oavlåtligt oroliga judarna."
  45. ↑ Texten lyder: "[D]e [kristna] hade för vana att på en utsatt dag samlas före soluppgången och att växelvis med varandra sjunga en sång till Christus liksom till en gud".
  46. ↑ Gardner, J Jesus who?, 2006 sid 42, Citat: "The information inside the New Testament is questionable, outside the New Testament, references to Jesus is virtually non-existent."
  47. ↑ Origenes, Om Matteus, 10:17
  48. ↑ "Det 'e' som ursprungligen skrivits, av vilket det fortfarande finns spår på den raderade ytan, har ändrats till ett 'i' genom borttagande av den övre öglan och den vågräta linjen, medan den återstående delen har rättats, enligt min mening med samma bläck och samma hand, för att skapa ett 'i'. En annan hand har lagt till ett märke på i:et och sammanbundit i:et med s:et med ett streck." - Teresa Lodi, dåvarande direktör för Biblioteca Medicea Laurenziana, där handskriften förvaras, citerad i Harald Fuchs, Tacitus über die Christen, i Vigiliae Christianae, 1950, s. 70, not 6.
  49. ↑ Enligt professor Robert Renehan är chrestianos och Chrestus att betrakta som ursprunglig läsart av Annaler 15:44; se Hildegard Temporini, Wolfgang Haase, Joseph Vogt, Aufstieg und Niedergang der römischen Welt, s. 1397.
  50. ↑ Mellor, Ronald, Tacitus. London: Routledge 1993. ISBN 0-415-90665-2
  51. ↑ "Even if Pilate had drawn up a report of Jesus' trial, a view held today by only a few, it would have gone into the closed imperial archive and not have been available to Tacitus or any other writer." står det i Van Voorst, Robert, Jesus Outside the New Testament : An Introduction to the Ancient Evidence , s 51
  52. ↑ Van Voorst, Robert, Jesus Outside the New Testament : An Introduction to the Ancient Evidence , s 52
  53. ↑ Latourette, Kenneth Scott, A History of Christianity. San Francisco: Harper & Row 1975, vol. I, s. 171. ISBN 0-06-064952-6 Citat: "Christ, Son, Lord, Only-begotten, in two natures, inconfusedly, immutably, indivisibly, inseparately, the distinction of natures being in no means taken away by the union."
  54. ↑ Latourette, a.a., s. 171.
  55. ↑ Illustrerad världshistoria, "Kristendomen", s. 130. ISBN 978-1-4054-8220-2
  56. ↑ Rabbi Saadia Gaon,אמונות ודעות, Emunoth ve-Deoth, II:5.
  57. ↑ The Gospel of Sri Ramakrishna, introduktion av Swami Nikhilananda, s. 34.
  58. ↑ Christ the Messenger
  59. ↑ Paramahansa Yogananda, Autobiography of a Yogi, 2nd ed., Crystal Clarity Publishers, 2005. ISBN 1-56589-212-7.
  60. ↑ Widbeck, Sören: Jesus – vem var han? Populär Historia nr 8 2000
  61. ↑ Världshistoria, Carl Grimberg, band 11, Upplysningstiden och Voltaire - sidan 388, 389, 391
  62. ↑ Bonniers Världshistoria, Stig Boberg Göran Malmqvist, band 12, Mot fanatism och övertro/Den naturliga religionen - sidan 172, 173
  63. ↑ Wise, Michael O., artikeln "Languages of Palestine" i Green, Joel B. m.fl (ed.), "Dictionary of Jesus and the Gospels", s. 434–443. ISBN 0-8308-1777-8. Sammanfattande citat, s. 443: "One may also conclude, although without such good evidence as for Aramaic, that Jesus propably knew both the H and one or more L forms of Hebrew, and that he had at least minimal competence in Greek."
  64. ↑ Phillip Comfort: Encountering the Manuscripts: An Introduction to New Testament Paleography & Textual Criticism, 2005. ISBN 0-8054-3145-4.  Denna datering beror emellertid främst på att fragmentet är skrivet med hadrianisk stil, vilket gör det sannolikt att det författats någon gång mellan 125 och 160.
  65. ↑ "What I have done is to show that any serious consideration of the window of possible dates for P52 must include dates in the later second and early third centuries. Thus, P52 _cannot be used as evidence to silence other debates about the existence (or non-existence) of the Gospel of John in the first half of the second century." - Nongbri, Brent, The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel, Harvard Theological Review 98 (2005), s 23-48
  66. ↑ Millard, A. R. (2000). Reading and Writing in the Time of Jesus. NYU Press, 56. ISBN 0814756379. “C.P. Thiede drew on papyrology, statistics and forensic microscopy to try to prove O'Callaghan's case, yet without convincing the majority of leading specialists.” 
  67. ↑ McCready, Wayne O. (1997). Whose Historical Jesus?. Waterloo, ON: Wilfrid Laurier University Press, 193. ISBN 0889202958. . "On the whole, O'Callaghan's thesis has met with scholarly skepticism since the fragments are extremely small, almost illegible, and his strongest case does not agree with known versions of Mark."
  68. ↑ R. E. Brown, The Gospel according to John (i-xii), New York 1966, ISBN 0-385-01517-8 s. LXXX f.
  69. ↑ Grekiskans opthe betyder att bli synlig för, att bli sedd utav. Jämför med "han wardt sedd af Kefas, sedan af de tolf" i 1887 års upplaga av Bibeln.
  70. ↑ Price, M Robert: 1 Corinthians 15:3-11 as a Post-Pauline Interpolation
  71. ↑ The New Jerome Biblical Commentary, s. 630.
  72. ↑ Eusebios, Kyrkohistoria 1.13
  73. ↑ Damon. P. E., Donahue, D. J., Gore, B. H., Hathaway, A. L., Jull, A. J. T., Linick, T. W., Sercel, P. J., Toolin, L. J., Bronk, C. R., Hall, E. T., Hedges, R. E. M., Law, I. A., Perry, C., Bonani, G., Trumbore, S. & Wölfli, W. (1989). Radiocarbon dating of the Shroud of Turin. Nature 337, 611–615.
  74. ↑ Katolska Kyrkans Katekes§499
  75. ↑ Revue biblique, 1895, pp. 173-183
  76. ↑ 76,0 76,1 76,2 "Brethren of the Lord." Cross, F. L., red. The Oxford dictionary of the Christian church. New York: Oxford University Press. 2005.
  77. ↑ Jesu liv och Jesus sandaler, Catharina Grünbaum, DN:s språkspalter 2004-06-14.
  78. ↑ 78,0 78,1 Svenska kyrkans psalmbok 1986 med tillägg 2003

Litteratur

  • Aland, B., m.fl., ”Codices Graeci et Latini in hac Editione Adhibiti”. Novum Testamentum Graece, ed: Aland. B., m.fl. (Nestle-Aland). 27:e upplagan. Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft 1993.
  • Barnett, Paul, Is the New Testament History? London: Hodder & Stoughton 1986.
  • Benedikt XVI, Jesus från Nasaret. 1. Från dopet i Jordan till Kristi förklaring. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag 2007. ISBN 978-91-7580-343-2
  • Blomberg, Craig L., ”The Historical Reliability of the New Testament”. Reasonable Faith: Christian Truth and Apologetics. Ed. William Lane Craig. Wheaton, Illinois: Crossway Books 1994. ISBN 0-89107-764-2
  • Copan, Paul, ”True For You, But Not For Me”: Deflating the Slogans that Leave Christians Speechless. Minneapolis, Minnesota: Bethany House Publishers 1998.
  • Decrees of the Ecumenical Councils. Tanner, Norman P. (ed.). London: Sheed & Ward, and Washington DC: Georgetown University Press.
  • Dwyer, John C., Church History: Twenty Centuries of Catholic Christianity. New York: Paulist Press 1998. ISBN 0-8091-3830-1
  • Eusebios av Ceasarea, Kyrkohistoria. 3 uppl. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag 2007. ISBN 91-7580-353-4
  • Gebremedhin, Ezra, Arvet från kyrkofäderna : den kristna läroutvecklingen under den patristiska perioden. Skellefteå: Artos 1992. ISBN 91-7580-073-X
  • Guthrie, Donald, New Testament Introduction. 4th ed. Downers Grove, Illinois: Inter-Varsity Press 1990. ISBN 0-8308-1402-7
  • Hartman, Lars, ”Nytestamentlig isagogik”, En bok om Nya Testamentet. Red. Birger Gerhardsson, s. 11-132. Malmö: Liber 1989. ISBN 91-40-61019-5
  • Hägglund, Bengt, Teologins historia: en dogmhistorisk översikt. 5 uppl. Göteborg: Församlingsförlaget 2003. ISBN 91-7271-028-4
  • Kelly, John Norman Davidson, Early Christian doctrines. 5th ed. London: Continuum 2003. ISBN 0-8264-5252-3
  • Metzger, Bruce M. The Canon of the New Testament: Its Origin, Development, and Significance. Oxford: Clarendon 1987. ISBN 0-19-826180-2
  • Strobel, Lee, Fallet Jesus: fakta och indicier: en reporters personliga granskning. Örebro: Libris 2006. ISBN 91-7195-878-9
  • The New Jerome Biblical Commentary. Edited by Raymond E. Brown, Joseph A. Fitzmyer & Roland E. Murphy. Upper Saddle River, N.J.: Prentice Hall 1999. ISBN 0-13-859836-3
  • Yamauchi, Edwin, ”Josephus and the Scriptures”, Fides et Historia 13, 1980.

Fördjupningslitteratur

  • Rasmussen, Tarald & Thomassen, Einar, Kristendomen: en historisk introduktion. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag 2007. ISBN 91-7580-336-4

Se även

Jesu historicitet
Jesus i Nya Testamentet
Relaterade ämnen

Externa länkar

  • Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Jesus


Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Jesus"
Personliga verktyg
På andra språk