Från Rilpedia

Samaritaner, samariter eller samarier. 722 f.kr. gjorde Assyrierna slut på Samariens självständighet. Orsaken till oenigheterna mellan judar och samaritaner brukar förklaras med assyriernas folkomflyttningar. Assyrierna intog Israel och förde bort delar av dess befolkning, israeliterna, i fångenskap. Riket Israel förstördes och Salmanassar, assyriernas konung, lät människor från andra länder bosätta sig där, då uppstod ett blandfolk, vilka utgörs av israeliter och samaritaner.

Deras tro och traditioner har likheter med de judiska. Man tror på uppståndelsen och väntar på Messias. Sabbaten är viktig och högtider som firas är: påsk, pingst, nyårsdagen, stora försoningsdagen och lövhyddodagen. Kalendern räknar med 12 -13 månader och tideräkningen börjar vid världens skapelse, vilken anses vara över 6 400 år sedan, längre än den judiska. Omskärelsen är viktig och även matlagarna liknar de judiska. Deras heliga skrift består endast de fem moseböckerna, Tora.

Stadens, samariens, namn används i GT ibland om hela Nordriket och återges i sådana fall med Samarien. Den traditionella beteckningen på Samarien var Efraims bergsbygd, vilket visar på vilken stamtillhörighet samaritanerna hade. Den internationella och rika kultur som blomstrade i samaritanernas rike kritiseras i Gamla testamentet och Bibeln (Tanak) för ojämlikhet och förtryck. Man kritiserade också samaritanernas anpassning till närliggande regioners religioner. Judarna förstörde deras tempel 128 f.kr. som byggdes på det berg som än idag anses heligt, Gerimsberget. Detta befrämjade ovänskapen ännu mer.

Samaritanerna blev utstötta från den judiska församlingen därför att judarna ansåg att detta ”blandfolk” inte kunde tolereras som judar därför att de var en blandning och inte hade den biologiska härstamningen från Abraham, vilket var en förutsättning för att vara jude.

Källor

• bibeln.se kl. 10.00, 24/10 2007

• Eklund, Per och Stig. ”Tre religioner i vår tid”. Ekelunds Förlag, 2000

• Johnson, Bo. ”Judendomen – i ett kristet perspektiv”. Arctus förlag och Bo Johanson, 2000