Textkritik

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Carmina Cantabrigiensia, manuskript C, folio 436v, sångsamling från 1000-talet.

Textkritik (eller lägre kritik) är en gren av filologin som ägnar sig åt att fastställa en pålitlig version av en text, bland annat genom identifiering och avlägsnande av transkriptionsfel i handskrifter. Äldre skrifter innehåller ofta felaktigheter eller förändringar som uppstått vid kopiering av manuskript för hand.[1] Textkritikerna försöker från en eller flera kopior, men utan originaldokumentet (arketypen eller autografen), återskapa originaltexten så nära som möjligt. Samma process kan användas för att försöka återskapa mellanliggande versioner i ett dokuments transkriptionshistoria.[2] Textkritikerns mål är skapandet av en ”kritisk upplaga” av en originaltext, som ligger så nära originalet som möjligt.

Inom textkritiken används det tre grundläggande tillvägagångssätt: eklekticism, stemmatologi och bastextsredigering. Idag används även tekniska inslag från den biologiska disciplinen kladistik för att slå fast förhållandet mellan handskrifter.

Termen lägre kritik används för att markera kontrasten mellan textkritik och ”högre” kritik. Den högre kritiken sysselsätter sig med att fastslå författarskap, datum och plats för skrivandet av originaltexten. Den kan anta mer spekulativa former, såtillvida att den strävar efter att rekonstruera en ursprunglig text eller till och med muntlig tradition, liksom olika skikt i en given text, utan att ha stöd av manuskript som bär vittne om att sådana tidigare versioner förelegat.

Innehåll

Historia

Textkritik har utövats i över tvåtusen år. Tidiga textkritiker försökte bevara verk från antiken, och denna verksamhet fortsatte genom medeltiden fram till den tidigmoderna tiden då tryckpressen uppfanns.

Många äldre verk, som Bibeln och de grekiska tragedierna, har bevarats i hundratals olika kopior, och det är ofta oklart vilket förhållandet mellan dessa och originalet är. Textkritiker har under århundraden diskuterat vilka källor som ligger närmast originalen. Även om bibliska böcker som skrevs som brev, och de grekiska pjäserna, antagligen hade ett original är det omtvistat huruvida vissa andra bibliska böcker, som psalmerna, någonsin bestått av endast ett original.[3]

Inom det engelska språkområdet har Shakespeares verk erbjudit ett särskilt lovande område för textkritik-dels för att texterna innehåller mycket variation, och dels för att det alltid har betraktats som värt ansträngningen och kostnaden att producera kvalitativt bättre upplagor av hans verk.[4] Textkritikens principer utvecklades och förfinades ursprungligen för äldre verk som Bibeln och Shakespeare[5], men de har även tillämpats på många andra verk, varav de äldsta sträcker sig tillbaka till de äldsta kända dokumenten i Mesopotamien och Egypten som är upp till femtusen år gamla.

Mål

Textkritikens mål är färdigställandet av en ”kritisk upplaga”. En sådan upplaga innehåller en text som man försökt återskapa så lik originalet som möjligt. Texten följs av en textkritisk apparat som innehåller:

  • bevisen som textkritikerna har tagit hänsyn till (handskrifters namn eller förkortningar),
  • textkritikerns analys av bevisen (ibland en enkel sannolikhetsuppskattning), och
  • en uppräkning över versioner som avvisats.[6]

Process

Folio från Papyrus 46, innehållande Andra Korinthierbrevet 11:33–12:9.

Innan tryckpressen uppfanns kopierades litteratur för hand, och många variationer infördes av kopierarna. Tryckpressens inträde gjorde detta yrke överflödigt. Tryckta upplagor är visserligen mindre mottagliga för felaktiga variationer såsom de som uppstår vid handskrivna kopior, men är ändå inte helt immuna mot avvikelser från originaltexten. Handskrivarna kunde råka införa felaktigheter under kopierandet, men tryckaren kan läsa eller typsätta ett verk på ett sätt som skiljer sig från originalet.[7] Eftersom varje handkopierare eller tryckare begår olika fel underlättas återskapandet av originaltexten om en rad olika kopior är tillgängliga från olika källor. En upplaga som baseras på ett flertal sådana källor kallas eklektisk. Vissa textkritiker föredrar emellertid att basera sin kritiska upplaga på den kopia som de anser vara mest tillförlitlig, och utelämna andra källor.[8]

När man jämför dokument, eller textvittnen, från en enda originaltext så kallas de noterade skillnaderna läsarter, eller helt enkelt varianter eller läsningar (engelska: variant readings, variants, readings). Det är inte alltid lätt att avgöra vilken variant som speglar författarens originalverk. Den textkritiska processen syftar bland annat till att förklara hur varje läsart kan ha uppstått, antingen av misstag (upprepning eller utelämnande) eller avsiktligt (harmonisering eller censur), när kopierare eller övervakare överförde författarens originalverk till ett nytt dokument genom kopiering. Textkritikerns uppgift är således att sortera de olika textvittnena och avlägsna de läsarter som sannolikt skiljer sig från originalet, och därmed skapa en ”kritisk text”, eller kritisk upplaga, som är tänkt att ligga så nära originalet som möjligt. På samma gång bör den kritiska upplagan dokumentera olika varianter så att det är tydligt för läsaren vilka kopplingar som gjorts mellan de olika varianterna. Under processen tar textkritikern hänsyn till både ”externa” bevis (ålder, härkomst och koppling mellan författarna bakom varje läsart) och ”interna” eller ”fysiska” hänsyn (vad författaren och kopieraren, eller tryckaren, med sannolikhet gjorde).[3]

Samlingen av alla kända läsarter av en text benämns variorum, det vill säga ett textkritiskt verk där alla variationer och förbättringar ställs upp sida vid sida så att läsaren kan följa processen under vilken textkritiska beslut gjorts som förberedelse till den kritiska upplagan.[9] Bibeln och William Shakespeares verk har varit populära föremål för variorum-upplagor, även om samma teknik har använts mindre frekvent på många andra verk, som Walt Whitmans Leaves of Grass[10], och Edward Fitzgeralds prosa.[11]

Eklekticism

Eklekticism kallas det att ta hänsyn till en mängd olika varianter av en originaltext för att avgöra hur originalet kan ha sett ut. Processen baseras på principen att ju mer oberoende två överförda historier är, desto mindre är sannolikheten att de innehåller samma fel. Vad den ena utelämnar behåller den andra; vad den ena lägger till lägger den andra antagligen inte till. Eklekticism låter textkritikern dra slutsatser om originaltexten baserat på de bevis som finns mellan olika läsarter.

Eklektiska läsningar ger vanligtvis även en uppskattning av antalet textvittnen till varje tillgänglig läsart. Även om en läsart som stöds av det stora flertalet textvittnen föredras i normala fall, så gäller detta inte per automatik. En andra upplaga av Shakespeare kan exempelvis inkludera ett tillägg som anspelar på en händelse som man vet har inträffat mellan de två upplagorna. I sådana fall kan textkritikern återskapa originalet utan att inkludera tillägget, trots att alla andra kopior inkluderar den.

Resultatet från processen är en text med läsarter tagna från många textvittnen. Det är inte en kopia av något enskilt manuskript, och kan avvika från det stora flertalet andra existerande kopior. I ett rent eklektiskt förfarande favoriseras inget enskilt textvittne teoretiskt. Istället förlitar sig textkritikern på externa och interna bevis om individuella läsarter.[12]

Eklekticism, som ju inte har någon uppfattning om något enskilt manuskript a priori, har sedan 1800-talet varit den dominerande metoden för att redigera den grekiska texten i Nya testamentet (för närvarande United Bible Society, fjärde upplagan, och Nestle-Aland, tjugosjunde upplagan). De äldsta manuskripten, som är av alexandrinsk typ, är de mest uppskattade, och den kritiska upplagan har en alexandrinsk disposition.[13]

Externa bevis

Externa bevis kallas evidens kring varje fysisk variants datum, källa och förhållande till andra varianter. Textkritiker föredrar ofta de läsarter som stöds av de äldsta varianterna. Eftersom misstag har en tendens att ackumuleras torde äldre varianter innehålla färre misstag. Man tenderar även att föredra läsarter som stöds av majoriteten av alla varianter, eftersom det är mindre sannolikt att dessa speglar individuella misstag eller partiska inslag. På liknande vis föredras även de mest geografiskt spridda läsarterna. Vissa manuskript visar tecken på att just dessa har ägnats osedvanlig möda för att säkerställa en korrekt kopiering; det kan exempelvis röra sig om att alternativa läsarter har antecknats i marginalen, som tyder på att manuskriptet bygger på fler än en källa. Dessa manuskript betraktas, allt annat lika, som de bästa textvittnena.

Det finns en rad andra, mer sofistikerade, faktorer att ta hänsyn till. Läsarter som exempelvis på ett betydande sätt avviker från den tidens eller den kopierarens praxis anses vara särskilt pålitliga, då det är mindre sannolikt att en kopierare avviker på ett sådant sätt på eget initiativ.[14]

Interna bevis

Interna bevis kallas evidens som återfinns i själva texten, oberoende av dokumentets fysiska egenskaper. Här kan en rad olika faktorer spela in i avgörandet vilken läsart som ligger originalet närmast. Ibland kan dessa faktorer komma i konflikt med varandra.[14]

Två vanliga faktorer har latinska namn, lectio brevior (kortare läsart) och lectio difficilior (svårare läsart). Den första är den allmänna observationen att kopieraren tenderade att lägga till ord, för tydlighetens skull eller av ren vana, oftare än han eller hon avlägsnade ord. Den andra, lectio difficilior potior (den svårare läsningen är starkare), är igenkännandet av en tendens att omedvetet göra texten inkonsistent genom försök att göra den mer harmonisk. När man använder sig av denna princip leds man till att betrakta den svårare (oharmoniska) läsningen som mer pålitlig än den modifierade. Detta inkluderar även kopierare som förenklade eller förskönade texter som de inte förstod till fullo.[15]

En annan tendens som skönjs hos vissa kopierare är homoioteleuton, som betyder ”samma slut”. Homoioteleuton förekommer då två ord/fraser/satser slutar med samma bokstavssekvens. Kopieraren har då, efter att ha kopierat klart den första, hoppat över till den andra och utelämnat alla mellanliggande ord. Homeoarchy betecknar hopp då inledningen på två satser liknar varandra.

Textkritikern kan även undersöka andra verk av författaren för att upptäcka ord och grammatiska konstruktioner som karaktäriserar just dennes stil. Utvärderingen av interna bevis ger även textkritikern värdefull information som underlättar utvärderingen av individuella manuskripts pålitlighet. Hänsynstagandet till interna och externa bevis hänger alltså samman.

Efter att ha tagit hänsyn till alla relevanta faktorer försöker textkritikern bestämma sig för den läsart som på bästa sätt förklarar hur de andra läsarterna kunnat uppstå. Denna läsning anses då vara mest lik originalet.

Textkritikens kanon

Lukas 11:2 i Codex Sinaiticus.

Olika forskare har utvecklat riktlinjer, eller kanon, för textkritiken, för att hjälpa textkritikern i processen att uppspåra den bästa läsarten av en text. En av de tidigaste forskarna som utvecklade sådana riktlinjer var Johann Albrecht Bengel (1687–1752), som år 1734 färdigställde en upplaga av det grekiska Nya testamentet. Han slog i kommentarerna till texten fast regeln Proclivi scriptioni praestat ardua, (”den svårare läsarten är att föredra”) [16].

Johann Jakob Griesbach (1745–1812) var en annan forskare som publicerade flera upplagor av Nya testamentet. I sin upplaga från 1796 slog han fast femton textkritiska regler. Bland dem återfinns en variant av Bengels regel Lectio difficilior potior. En annan regel var Lectio brevior praeferenda, ”den kortaste läsningen är bäst”, som grundar sig på tanken att kopierare oftare lade till än utelämnade stycken.[17] Denna regel kan dock inte användas utan eftertanke, då vissa kopierare utelämnade material oavsiktligt.

Brooke Foss Westcott (1825–1901) och Fenton J. A. Hort (1828–1892) publicerade år 1881 en upplaga av Nya testamentet. I samband med detta presenterade de nio textkritiska regler, inklusive en variant av Bengels regel ”Den läsart som visar tecken på att försköna bort svårigheter är mindre sannolikt nära originalet”. De hävdade även att ”Läsarter godkänns eller förkastas baserat på kvaliteten, snarare än kvantiteten, stödjande varianter”, och ”Den läsart som bäst förklarar de andras existens är att föredra”.[18]

Många av dessa regler utvecklades ursprungligen för textkritik applicerad på Bibeln, men kan även användas om andra texter som kan innehålla överföringsfel.

Eklekticismens begränsningar

Eftersom textkritikens kanon är relativt öppna för tolkning, och ibland motsäger varandra, kan de användas för att rättfärdiga resultat som passar textkritikerns estetiska eller teologiska agenda. Med början i 1800-talet försökte forskare utveckla mer rigorösa metoder för att vägleda kritikerns omdöme. ”Best-text editing” (ett fullständigt förkastande av eklekticism) blev en extrem. Stemmatologi och ”copy-text editing” sökte – även om de båda fortfarande var eklektiska, i det att de låter textkritikern välja läsarter baserade på en rad olika källor – förminska subjektiviteten i förfarandet genom att välja ut en eller ett fåtal textvittnen som särskilt pålitliga, genom ”objektiva” kriterier.

Stemmatologi

Översikt

Stemmatologi eller stemmatik är en rigorös textkritisk metod. Karl Lachmann (1793–1851) är antagligen den enskilt mest betydelsefulla forskaren som bidragit till att utveckla och sprida metoden, även om han själv inte uppfann den (se Timpanaro, The genesis of Lachmann’s method). Metoden har fått sitt namn från ordet stemma, ”familjeträd”, som åskådliggör förhållandet mellan de kvarvarande varianterna. Familjeträdet kallas ibland även för kladorama.[19] Metoden baseras på principen om att ”gemensamma misstag implicerar gemensamt ursprung”. Det vill säga, om två varianter innehåller en rad gemensamma misstag så är det rimligt att anta att de härstammar från samma mellanliggande källa, hyparketypen. Förhållandet mellan förlorade mellanliggande källor bestäms genom samma process, nämligen genom att placera alla manuskript (varianter) i ett familjeträd eller stemma codicum från samma enskilda arketyp. Processen varigenom stemman konstrueras kallas recension, eller på latin, recensio.[20]

Efter att stemman är komplett går textkritikern vidare till nästa steg, selektion eller selectio, där arketypens text bestäms genom en undersökning av textvittnen från de närmaste hyparketyperna till arketypen och välja ut de bästa. Om en läsart förekommer vid fler tillfällen än en annan på samma nivå i trädet så väljs denna. Om två konkurrerande läsarter förekommer vid lika många tillfällen så är det upp till textkritikerns goda omdöme att välja den korrekta läsningen.[21]

Efter selectio kan texten fortfarande innehålla fel eftersom det kan finnas passager där ingen källa ger något stöd för en specifik tolkning. För att finna dessa fel används examinatio. Efter att textkritikern identifierat ett fel så används metoden emendatio (ibland kallad divinatio) för att komma tillrätta med detta. Emendationer som inte stöds av någon känd källa kallas ibland konjekturala emendationer (engelska: conjectural emendations).[22]

Selectio påminner om den eklektiska textkritiken, men appliceras på en begränsad mängd hypotetiska hyparketyper. Stegen examinatio och emendatio liknar så kallad ”copy-text editing”. De andra teknikerna kan i själva verket ses som stemmatologiska specialfall, men i vilka en rigorös familjehistoria över texten inte kan avgöras utan endast uppskattas. Om det verkar som att ett manuskript är överlägset bäst, så är ”copy-text editing” lämpligt, och om det verkar som om en grupp manuskript är ungefär lika bra, så är eklekticism en lämplig metod.

Hodges-Farstad-upplagan av det grekiska Nya testamentet är ett försök att använda stemmatologi, för vissa delar av texten.

Begränsningar och kritik

Den stemmatologiska metoden har som utgångspunkt att varje enskilt textvittne härstammar från en och endast en föregångare. Om en kopierare använder sig av fler än en källa under kopierandet så kommer den nya kopian inte låta sig infogas i familjeträdet på ett enkelt och tydligt sätt. Inom stemmatologin kallas manuskript som härstammar från fler än en källa ”orena” (engelska: contaminated).

Metoden har som en annan förutsättning att kopierarna endast gör nya fel, och låter bli att korrigera sina föregångares förmodade fel. När en text har förbättrats av kopieraren kallas den sofistikerad, men detta försämrar metoden genom att fördunkla dokumentets förhållande till andra textvittnen, och gör det svårare att placera korrekt i stemman.

Den stemmatologiska metoden fordrar av textkritikern att gruppera manuskript utefter gemensamma fel. Det krävs därför att textkritikern kan skilja mellan felaktiga och riktiga läsarter. Detta antagande har ofta kritiserats. W. W. Greg har hävdat ”That if a scribe makes a mistake he will inevitably produce nonsense is the tacit and wholly unwarranted assumption.”[23]

Textkritikern Joseph Bédier (1864–1938) formulerade en särskilt svidande kritik mot stemmatologin 1928. Efter att ha granskat några upplagor av medeltida franska texter som producerats med den stemmatologiska metoden fann han att textkritikerna tenderade att dela upp träden i endast två grenar. Från detta drog han slutsatsen att, eftersom det antagligen inte var en slump att träden fick endast två grenar, så tenderar metoden att producera tudelade stemman alldeles oavsett varianternas faktiska historia. Han misstänkte att textkritiker som använde sig av denna metod favoriserade träd med två grenar eftersom det ger kritikern stora möjligheter att använda sitt eget omdöme (då det inte finns någon tredje gren som kan fungera som vågmästare då de andra varianterna ger motstridiga tecken). Han lade även märke till att det för många verk var så att ett flertal rimliga stemman kunde produceras, vilket indikerar att metoden inte är så rigorös och vetenskaplig som dess förespråkare hävdar.

Den stemmatologiska metodens slutgiltiga steg är emendatio, ibland även kallat ”konjektural emendation”. Men i själva verket är det så att textkritikern använder sig av konjekturer under varje steg i processen. Vissa av de regler som utvecklats för att förminska textkritikerns eget tyckande leder inte nödvändigtvis till mer korrekta resultat. I fall med fler än två varianter på samma nivå av trädet väljer textkritikern exempelvis den dominerande läsarten. Att den ena läsarten är dominerande kan emellertid vara helt slumpmässigt, eftersom det beror på vilka varianter som överlevt och upptäckts. En plausibel läsart som förekommer mindre ofta kan icke desto mindre vara den korrekta.[24]

Den stemmatologiska metoden antar slutligen att varje ännu existerande variant härstammar från en enda källa. Detta bortser från möjligheten att den ursprunglige författaren kan ha redigerat sitt eget arbete, och att texten således kan ha flera, lika auktoritativa, ursprungliga källor.

Bastextutgivning

Sida från Codex Vaticanus Graece 1209, B/03.

”Bastextutgivning” (engelska ”copy-text editing”) innebär att forskaren korrigerar felaktigheter i en bastext, ofta med hjälp av andra varianter. Som bastext väljs ofta den äldsta handskriften av en text, men under tryckpressens tidiga dagar var bastexten ofta den handskrift som fanns till hands.

Med bastextmetoden undersöker utgivaren bastexten och gör korrigeringar (”emendationer”) på ställen där den ter sig felaktig. Detta kan åstadkommas genom att söka efter obegripliga passager i bastexten eller genom att söka efter bättre läsarter i andra textvittnen. Hårfina bedömningar avgörs oftast till bastextens fördel.

Den första publicerade tryckta upplagan av det grekiska Nya testamentet producerades med hjälp av denna metod. Utgivaren, Erasmus, valde en handskrift från det lokala dominikanska klostret i Basel och rättade dess uppenbara fel genom att jämföra med andra lokala handskrifter. Westcott och Horts text, som låg till grund för den reviderade upplagan av den engelska Bibeln, producerades också genom bastextmetoden, med Codex Vaticanus som bastext.

Kladistik

Canterbury Tales, träsnitt 1484.

Kladistik är en teknik hämtad från biologin, där den på engelska ursprungligen bar namnet phylogenetic systematics och utvecklades av Willi Hennig. Inom biologin används metoden för att bestämma evolutionära förhållanden mellan olika arter.[25] Inom textkritiken matas text från ett antal olika manuskript in i en dator, som sedan visar skillnaderna dem emellan. Manuskripten grupperas sedan i enlighet med delade egenskaper. Skillnaden mellan kladistik och mer traditionella former av statistisk analys är den att kladistiken, snarare än att bara gruppera manuskripten i grova grupperingar i enlighet med deras allmänna likheter, istället antar att de är delar av ett förgrenande familjeträd och använder det antagandet för att härleda deras inbördes förhållande. Detta är mer en automatiserad form av stemmatologi. När skillnader upptäcks försöker dock inte datorn bestämma vilken läsning som ligger originalet närmast, och indikerar således inte vilken gren av trädet som är ”roten” – vilken tradition av manuskript som är närmast originalet. För det ändamålet krävs andra typer av evidens.

Kladistikens största teoretiska problem vad gäller textkritik är att det vilar på antagandet att, när en förgrening sker i familjeträdet, så kan de två grenarna inte sluta sig samman igen; så alla likheter tas som intäkt för att delarna har en gemensam ursprunglig nämnare. Detta antagande är fruktbart när det gäller levande varelsers evolution, men passar inte alltid väl in i fråga om manuskripttraditioner, då en kopierare kan arbeta utifrån två manuskript på samma gång, och därmed producera en ny kopia med drag från båda två.

Mjukvara hämtad från det biologiska området har icke desto mindre använts framgångsrikt inom textkritiken; det används exempelvis av Canterbury Tales Project för att bestämma förhållandet mellan 84 överlevande manuskript och fyra tidiga upplagor av Canterbury Tales.

Textkritik tillämpat på olika texter

Klassiska texter

Textkritiken har utvecklats till en vetenskaplig disciplin som noggrant undersöker framför allt Bibeln – både den hebreiska och den nytestamentliga – som är ojämförligt bäst dokumenterad och brukar tillmätas en speciell betydelse, men forskarna använder även textkritiken till att bestämma det ursprungliga innehållet i klassiska texter som Platons Staten.[26]

Källmaterialet för utombibliska klassiska texter är relativt magert vad gäller antal textvittnen, den tidsperiod som förflutit mellan dessa och författandet av originalet samt samstämmighet mellan läsarterna. Till exempel finns endast tio manuskript bevarade av Julius Caesars Kommentarer om de galliska krigen och det äldsta dateras till tusen år efter originalet. Plinius den yngres Naturalhistoria finns i sju exemplar med ett avstånd på 750 år till originalet, Thukydides' Historia om det peloponnesiska kriget har åtta textvittnen, 1 300 år yngre än grundtexten, Herodotos' Historia har likaså åtta textvittnen, 1 350 år yngre än grundtexten, Platons Staten finns bevarad i sju exemplar, avskrivna 1300 år efter att han själv höll i pennan och Tacitus' Annaler har 20 textvittnen att uppvisa med ett tidsspann på tusen år från det ursprungliga manuskriptet. Även om dessa verks tillförlitlighet oftast tas för given bör man komma ihåg att forskare brukar anta att, allt annat lika, så innebär en längre tidsperiod mellan en originaltext och en handskrift att det finns fler förändringar. Dessa texter hör med andra ord allesammans hemma i en annan klass än Nya testamentet, vars äldsta manuskript är från tidigt 100-tal till 300-talet och alltså i en del fall är 40-60 år yngre än grundtexten.[27]

Bäst bevarad av de antika texterna, näst efter Bibeln, är Homeros' Iliaden med 643 kända textvittnen. I dessa avskrifter har 764 textrader klassats som kontrovesiella (jämfört med Nya testamentets 40 textrader).[27]

Den hebreiska Bibeln

Handskrift av den hebreiska Bibeln från 1000-talet med Targum.

Textkritik tillämpat på den hebreiska Bibeln jämför handskriftsversioner från följande källor (datumen refererar till de äldsta kända överlevande handskrifterna i varje familj):

Mot bakgrund av den hebreiska Bibelns heliga status inom judendomen kan de som inte är insatta i textkritiska detaljer tro att texten är fri från felaktigheter, eftersom dessa texter var noggrant överförda och skrivna. Men i likhet med Nya testamentet har förändringar, felaktigheter och utelämnanden påträffats. Detta faktum förklaras genom att tidiga soferim (kopierare) inte visade texten samma vördnad som man senare gjorde.[28]

Nya testamentet

Bysantinsk illustrerad handskrift, 1020.

Nya testamentet har bevarats i över 5 300 grekiska handskrifter, 10 000 handskrifter på latin och 9 300 handskrifter på andra språk som syriska, slaviska, etiopiska och armeniska. Enbart antalet varianter utgör en stor svårighet för textkritiken, framför allt därför att den i praktiken gör stemmatologin obrukbar. Textkritiker med Nya testamentet som ämnesområde har följaktligen anammat eklekticismen efter att ha sorterat textvittnena i tre huvudgrupper, så kallade texttyper. Idag är den vanliga uppdelningen:

  • Den alexandrinska texttypen utgör en grupp tidiga och respekterade texter, inklusive Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus.
  • Den västerländska texttypen är även den väldigt tidig, men dess varianter har visat sig innehålla fler parafraseringar och andra felaktigheter.
  • Den bysantinska texttypen är en grupp som utgör ungefär 95 % av alla handskrifter, varav de flesta är av sent datum.

Äldre översättningar av Nya testamentet som till exempel Karl XII:s bibel baserades på Textus Receptus, en grekisk text som producerades av Erasmus. För vissa av Bibelns böcker använde Erasmus enskilda handskrifter och Uppenbarelsebokens sista verser översatte han till grekiska från Vulgatan.[29] Efter Westcott och Hort har emellertid de flesta moderna textkritiker med inriktning på Nya testamentet dragit slutsatsen att den bysantinska texttypen formaliserades senare än den alexandrinska och den västerländska texttypen. I förhållande till de andra texttyperna ses den alexandrinska som renare än den västerländska, så en grundpelare för textkritiken kring Nya testamentet är idag att man bör följa den alexandrinska texttypen såtillvida inte någon av de andra texttyperna visar sig vara överlägsen.

En minoritetsposition intas av The Greek New Testament According to the Majority Text-upplagan av Zane C. Hodges och Arthur L. Farstad som hävdar att den bysantiska texttypen representerar en tidigare texttyp än de överlevande alexandrinska texterna. Denna position intas även av Maurice A. Robinson och William G. Pierpont i deras The New Testament in the Original Greek: Byzantine Textform.

Andra forskare har kritiserat den nuvarande kategoriseringen av handskrifter i texttyper och föredrar att antingen dela in handskrifterna på andra sätt eller avfärda texttypstaxonomin överhuvud.

Textkritik används även av de som anser att delar av Nya testamentet skrevs på arameiska.[30][31]

Upptäckter

I försök att bestämma det ursprungliga textinnehållet i Nya testamentets böcker har en del moderna textkritiker menat att vissa avsnitt inte tillhörde originaltexten. I moderna översättningar av Bibeln har dessa textkritiska resultat lett till att man utelämnat dessa avsnitt eller lagt till anteckningar om att de är av senare datum. Förut baserades översättningar av Nya testamentet främst på Erasmus version av Nya testamentet på grekiska, den så kallade Textus Receptus från 1500-talet.

Bland dessa senare tillägg till Nya testamentet återfinns bland annat:[32]

  • Det längre slutet av Markus evangelium (Mark. 16:9-20).
  • Ängeln som styrker Jesus i Getsemane och svetten som droppade som blod. (Luk. 22:43-44).[33]
  • Berättelsen om äktenskapsbryterskan (Joh. 7:53-8:11).
  • Osäkerhet huruvida Jesus kallas ”enfödd son” eller ”enfödd gud” i Johannes 1:18.[34]
  • ett explicit omnämnande av treenigheten i Första Johannesbrevet.

Andra omdiskuterade passager i Nya testamentet

  • Första Korinthierbrevet 14:33–35. Vissa forskare anser att passagen där kvinnor instrueras att vara tysta i kyrkor är ett senare, icke-Paulinskt tillägg till originaltexten, som ligger mer i linje med Pastoralbreven (se 1 Tim 2.11–12; Titus 2.5) än Pauli brev. En handfull västliga handskrifter placerar dessa verser efter 40.[35]
  • Första Thessalonikerbrevet 2:13–16. Dessa passager anses av vissa vara av post-Paulinskt datum. Detta baserar sig på följande argument: (1) motsägelserna mellan Romarbrevet 9–11 och 1 Tess. 2:14–16. (2) Referenserna till vad som hänt judarna som modell för den icke-judiska kristna kyrkan. (3) Det förekom ingen utbredd förföljelse av kristna av judar i Palestina före det första judiska kriget. (4) Begreppet imitation används i 1 Tess. 2:14 i singular. Det har också hävdats att 5:1–11 är ”ett post-Paulinskt tillägg som delar många av språket i Lukasevangeliets egenskaper, och har en teologi som fungerar som en apologetisk rättning av Paulus förväntning om Jesus återkomst och därmed redan speglar problemet med den försenade återkomsten”.[36]

De flesta biblar har fotnoter som indikerar vilka passager som har omdiskuterade källdokument. Vissa bibelkommentarer diskuterar detta detaljerat.

Se även

Ämnen

Textkritiska upplagor

  • Editio octava critica maior – Tischendorf-upplagan
  • The Greek New Testament According to the Majority Text – Hodges & Farstad-upplagan
  • The New Testament in the Original Greek – Westcott & Hort-upplagan
  • Novum Testamentum Graece Nestle-Aland 27 upplaga
  • Novum Testamentum Graece et Latine – Merk-upplagan
  • Editio Critica Maior – Tyska bibelsällskapets upplaga
  • Septuaginta – Rahlfs andra upplaga
  • Biblia Hebraica Stuttgartensia – Fjärde upplagan

Textkritiska översättningar

  • The Comprehensive New Testament – standardiserade Nestle-Alands 27 upplaga[37]

Referenser

Källor

  • Den här artikeln är helt eller delvis översatt från engelskspråkiga Wikipedia. Där angavs följande referenser:
  • Aland, Kurt , Aland, Barbara (1987). The Text of the New Testament. Brill. ISBN 9004083677. 
  • Aland, Barbara (1994). New Testament Textual Criticism, Exegesis and Church History. Peeters Publishers. ISBN 9039001057. 
  • Bentham, George, Gosse, Edmund. The Variorum and Definitive Edition of the Poetical and Prose Writings of Edward Fitzgerald, (1902), Doubleday, Page and Co.
  • Bradley, Sculley, Leaves of Grass: A Textual Variorum of the Printed Poems, (1980), NYU Press, ISBN 0-814-79444-0.
  • Bowers, Fredson (1972). "Multiple Authority: New Problems and Concepts of Copy-Text". Library, Fifth Series XXVII (2): 81–115. 
  • Comfort, Philip Wesley (2005). Encountering the Manuscripts: An Introduction to New Testament Paleography & Textural Criticism. B&H Publishing Group. ISBN 0-8054-3145-4. 
  • Dunnett, Walter M.; Tenney, Merrill C. (1985). New Testament survey. Grand Rapids, MI: W.B. Eerdmans Pub. Co. ISBN 0-8028-3611-9. 
  • Davis, Tom (1977). "The CEAA and Modern Textual Editing". Library, Fifth Series XXXII (32): 61–74. 
  • Ehrman, Bart D. (2006). Whose Word Is It?. Continuum International Publishing Group. ISBN 0-8264-9129-4. 
  • Gaskell, Philip (1978). From Writer to Reader: Studies in Editorial Method. Oxford: Oxford University Press. 
  • Greetham, D. C. (1999). Theories of the text. Oxford [Oxfordshire]: Oxford University Press. ISBN 0-19-811993-3. 
  • Habib, Rafey (2005). A history of literary criticism: from Plato to the present. Cambridge, MA: Blackwell Pub. ISBN 0-631-23200-1. 
  • Hartin, Patrick J., Petzer J. H., Manning, Bruce. Text and Interpretation: New Approaches in the Criticism of the New Testament. (1991), BRILL, ISBN 9004094016.
  • Jarvis, Simon, Scholars and Gentlemen: Shakespearian Textual Criticism and Representations of Scholarly Labour, 1725-1765, Oxford University Press, 1995, ISBN 0-198-18295-3.
  • Klijn, Albertus Frederik Johannes, An Introduction to the New Testament (1980), s. 14, BRILL, ISBN 90-040-6263-7.
  • McCarter, p. Kyle (1986). Textual criticism: recovering the text of the Hebrew Bible. Minneapolis: Fortress Press. ISBN 0-8006-0471-7. 
  • McGann, Jerome J. (1992). A critique of modern textual criticism. Charlottesville: University Press of Virginia. ISBN 0-8139-1418-3. 
  • McKerrow, R. B. (1939). Prolegomena for the Oxford Shakespeare. Oxford: Clarendon Press. 
  • Montgomery, William Rhadamanthus; Wells, Stanley W.; Taylor, Gary; Jowett, John (1997). William Shakespeare: A Textual Companion. New York: W. W. Norton & Company. ISBN 0-393-31667-X. 
  • von Reenen, Pieter; Margot van Mulken, eds. (1996). Studies in Stemmatology. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company. 
  • Rosemann, Philipp (1999). Understanding scholastic thought with Foucault. New York: St. Martin's Press, s. 73. ISBN 0-312-21713-7. 
  • Schuh, Randall T. (2000). Biological systematics: principles and applications. Ithaca, N.Y: Cornell University Press. ISBN 0-8014-3675-3. 
  • Tanselle, G. Thomas; D. C. Greetham, ed. (1995). "The Varieties of Scholarly Editing", Scholarly Editing: A Guide to Research. New York: The Modern Language Association of America. 
  • Tov, Emanuel (2001). Textual criticism of the Hebrew Bible. Minneapolis: Fortress. ISBN 90-232-3715-3. 
  • Van Mulken, Margot ; Van Reenen, Pieter Th van. (1996). Studies in Stemmatology. John Benjamins Publishing Co. ISBN 90-272-2153-7. 
  • Vincent, Marvin Richardson (1899). A History of the Textual Criticism of the New Testament. Macmillan. Original from Harvard University. 
  • Wilson, N. R. p. ; Reynolds, L. (1974). Scribes and scholars: a guide to the transmission of Greek and Latin literature. Oxford: Clarendon Press, s. 186. ISBN 0-19-814371-0. 

Noter

  1. ↑ Ehrman 2005, s. 46.
  2. ↑ Vincent. A History of the Textual Criticism of the New Testament
    ”... that process which it sought to determine the original text of a document or a collection of documents, and to exhibit, freed from all the errors, corruptions, and variations which may have been accumulated in the course of its transcription by successive copying.”
  3. ↑ 3,0 3,1 Tanselle, (1989) A Rationale of Textual Criticism.
  4. ↑ Jarvis 1995, ss. 1–17.
  5. ↑ Montgomery 1997.
  6. ↑ ”The apparatus criticus is placed underneath the text simply on account of bookprinting conditions and in particular of the format of modern books. The practice in ancient and medieval manuscripts of using the outer margin for this purpose makes for far greater clarity.” Maas 1958, ss. 22–3.
  7. ↑ Gaskell, 1978.
  8. ↑ Greetham 1999, s. 40.
    ”Tanselle thus combines an Aristotelian praktike, a rigorous account of the phenomenology of text, with a deep Platonic suspicion of this phenomenology, and of the concrete world of experience (see my ’Materiality’ for further discussion). For him—and, I would contend, for the idealist, or ’eclectic’ editing with which he and Greg-Bowers are often identified, whereby an idealist ’text that never was’ is constructed out of the corrupt states of extant documents—ontology is only immanent, never assuredly present in historical, particularized text, for it can be achieved only at the unattainable level of nous rather than phenomenon. Thus, even the high aims of eclectic (or, as it is sometimes known, ’critical’) editing can be called into question, because of the unsure phenomenological status of the documentary and historical.”
  9. ↑ McGann 1992, s. xviiii.
  10. ↑ Bradley 1990.
  11. ↑ Bentham, Gosse 1902.
  12. ↑ Comfort, Comfort 2005, s. 383.
  13. ↑ Aland, B. 1994, s. 138.
  14. ↑ 14,0 14,1 Hartin, Petzer, Mannig 2001, ss. 47–53.
  15. ↑ Aland K., Aland, B. 1987, s. 276.
  16. ↑ Critical Rules of Johann Albrecht Bengel, Bible-researcher.com. Hämtat 24 maj 2008.
  17. ↑ Critical Rules of Johann Albrecht Bengel, Bible-researcher.com. Hämtat 24 maj 2008.
    ”Brevior lectio, nisi testium vetustorum et gravium auctoritate penitus destituatur, praeferenda est verbosiori. Librarii enim multo proniores ad addendum fuerunt, quam ad omittendum.”
  18. ↑ Theories of Westcott and Hort, Bible-researcher.com. Hämtat 24 maj 2008.
    ”The reading is to be preferred that makes the best sense, that is, that best conforms to the grammar and is most congruous with the purport of the rest of the sentence and of the larger context.” (2.20).
  19. ↑ Mulken & van Pieter 1996, s. 84.
  20. ↑ Wilson and Reynolds 1974, s. 186.
  21. ↑ Roseman 1999, s. 73.
  22. ↑ McCarter 1986, s. 62.
  23. ↑ Greg 1950, s. 20.
  24. ↑ Tov 2001, ss. 351–68.
  25. ↑ Schuh 2000, s. 7.
  26. ↑ Habib 2005, s. 239.
  27. ↑ 27,0 27,1 Bible Manuscripts All About the Journey.org.
  28. ↑ Tov 2001, s. 9.
  29. ↑ Ehrman 2005, ”For the most part, he relied on a mere handful of late medieval manuscripts, which he marked up as if he were copyediting a handwritten copy for the printer. ... Erasmus relied heavily on just one twelfth-century manuscript for the Gospels and another, also of the twelfth century, for the book of Acts and the Epistles. ... For the [last six verses of the] Book of Revelation ... [he] simply took the Latin Vulgate and translated its text back into Greek. ...” (ss 78–79).
  30. ↑ Dunnett & Tenney 1985, s. 150.
  31. ↑ Klijnl 1980, s. 14.
  32. ↑ Ehrman 2006, s. 166.
  33. ↑ Saknas i vissa textvittnen. Bibel 2000 har med texten utan parentes, medan The Greek New Testament, ed Aland et al. 3 ed (corr) 1983, ISBN 3-438-05113-3 sätter den inom parentes
  34. ↑ Greek New Testament lutar mot "enfödd gud" med stöd av de viktigaste alexandrinska textvittnena och Bibel 2000 följer denna läsning.
  35. ↑ Fotnoter till 14:34–35 och 14:36 från The HarperCollins Study Bible: New Revised Standard Version: A New Annotated Edition by the Society of Biblical Literature, San Francisco, 1993, s. 2160. Även NRSV placerar 14:33b–36 inom parentes.
  36. ↑ Fritt översatt från ”1 Thessalonians”. http://www.earlychristianwritings.com/1thessalonians.html. Läst 2008-05-24. .
  37. ↑ www.cornerstonepublications.org.

Vidare läsning

  • Epp, Eldon J., The Eclectic Method in New Testament Textual Criticism: Solution or Symptom?, The Harvard Theological Review, vol. 69, nr. 3/4 (jul.–okt., 1976), ss. 211–257.
  • Hagen, Kenneth, The Bible in the Churches: How Various Christians Interpret the Scriptures, Marquette Studies in Theology, vol 4; Marquette University Press, 1998, ISBN 0-874-62628-5.

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Textkritik"
Personliga verktyg