Från Rilpedia

Johann Albrecht Bengel, tysk teolog. Född 24 juni 1687 i Winnenden nära Stuttgart, blev 1713 lärare vid den nyupprättade klosterskolan i Denkendorf, 1741 prost i Herbrechtingen samt 1749 konsistorialråd och prelat i Alpirs-bach. Död 2 november 1752 i Stuttgart. Bengel är en av huvudrepresentanterna för den från pietismen utgångna

biblisk-realistiska riktningen. Liksom pietismen tillerkände han bibelordet såväl för livet som för teologien avgjord prioritet framför kyrkoläran och bröt med det 16:e århundradets ortodoxistiska uppfattning, som i skriften sökte blott bekräftelse för sin teologiska systembyggnad. Men medan pietismen uteslutande begagnade skriften i den individuella uppbyggeisens tjänst, sökte Bengel klargöra dess ledande tankar och frälsningshistoriska betydelse. Skriften var för honom ett helt, innehållande gudsrikets utvecklingsgång och öden under olika tidsåldrar. Betonandet av detta historiskgenetiska element är för hans skrifttolkning synnerligen utmärkande. För ett fullkomligt förstående av texten i hela dess sammanhang bedrev han genom nästan hela sitt liv textkritiska studier på det nytestamentliga området. Sina omfattande undersökningar nedlade han till större delen i den 1734 utgivna upplagan av nya testamentet med tillhörande "apparatus criticus", i vilken han redogör för sina bibelkritiska grundsatser samt söker värdesätta och klassificera olika handskrifter och läsarter. Behandlingen av textens yttersida var dock endast en förberedelse för hans tolkning av densamma. Denna tolkning, Gnomon nom testamcnti, utkom första gången 1742 och tillvann sig ett förblivande erkännande för sin sunda exeges, sin senfcensartade precision i uttrycket och sitt djupa inträngande i skriftens anda. Med förkärlek sysslade Bengel med Uppenbarelseboken och offentliggjorde bl.a. 1740 sin Erklärte offenbarung S. Johannis samt följande år Ordo temporum a prin-cipio per periodos oeconomice divince historicas atque proplieticas ad finem ... deductus. Bengel gjorde sig på detta område särskildt bekant såsom företrädare av den moderna kiliasmen. Enligt hans kronologiska beräkningar skulle Kristi återkomst infalla år 1836. Trots det förfelade i dessa apokalyptiska utopier äger Bengel en förblivande betydelse som skriftteolog och har utövat ett omfattande inflytande, framför allt i sitt hemlands kyrka, där hans teologiska riktning och grundtankar fortlevat ända in i vår tid (jfr J. T. Beck). Som praktisk kyrkoledare såg han i de privata församlingsbildningarna utgångspunkter för kyrkans pånyttfödelse i det hela, och genom sin kloka behandling av dessa och sin känsla för individualitetens berättigande på det religiösa området gentemot pietismens exklusivitet och sjablonmässiga omvändelseiver förstod han att i hög grad göra de genom pietismen givna värdefulla uppslagen kyrkligt fruktbärande.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).