William Shakespeare

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Shakespeare)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Uppslagsordet Shakespeare leder hit. För andra betydelser, se Shakespeare (olika betydelser).
Porträtt av William Shakespeare

William Shakespeare (tidigare även Shakspere eller Shakespear), född 1564 (troligen 23 april; döpt 26 april[1]) i Stratford-upon-Avon, Warwickshire, död 23 april 1616 i Stratford-upon-Avon, var en engelsk dramatiker, poet och skådespelare.

Shakespeare ses av många inte bara som Englands nationalskald utan också som världslitteraturens främste dramatiker genom tiderna. Redan hans samtida kollega Ben Jonson sade: "Shakespeare was not of an age, but for all time" ("Shakespeare var inte tidsbunden, utan för evigt").

Han har kallats the Bard of Avon ("Barden från Avon") och the Swan of Avon ("Svanen från Avon"). Den dramatiska verksamheten under den elisabetanska eran ägde till stor del rum vid Globe Theatre där han var delägare, belägen i Southwark, London.

Innehåll

Biografi

Huset på Henley Street, Stratford, där William Shakespeare föddes.

Många uppgifter om William Shakespeares liv är osäkra, men genom arkiv har en del säkra fakta om William Shakespeare kunnat erhållas. Vissa forskare ställer sig dock kritiska till att det skulle vara han som är författaren bakom dramerna (se vidare avsnittet Författarfrågan). Utöver dessa oklarheter tillkommer alla de rykten och legender som traditionen vävt in i hans levnadsberättelse, och som ofta utgör merparten av hans biografi.

Shakespeare föddes i ett hus på Henley Street i Stratford-upon-Avon i Warwickshire. Modern Mary Arden tillhörde en katolsk släkt, troligen samma släkt Arden som adlats av Vilhelm Erövraren. Fadern John Shakespeare var handskmakare och fastighetsägare, och innehade tidvis ämbeten i staden. William hade två äldre systrar som dog i ung ålder. Williams dop förrättades 26 april 1564 i Heliga Trefaldighetens kyrka i Stratford. Han fick senare fem syskon till, tre bröder och två systrar.

Shakespeare utbildades sannolikt vid Stratfords grammar school som grundats av stadens gillen på 1200-talet, och han fick troligen sina kunskaper i latin där. Det finns emellertid inga matriklar som kan styrka detta, utan det är ett antagande som bygger på förhållanden i staden och faderns sociala ställning. Fadern, som kom från en arrenderande bondeklass, hade skaffat sig lite pengar, gifte sig rikt med dottern till godsägaren han arrenderat av och fick med tiden betydande förtroendeuppdrag i staden. Men framgången i faderns affärer var ombytlig, och enligt traditionen fick den unge Shakespeare avbryta studierna vid elva års ålder. Under något år ska Shakespeare enligt traditionen ha försörjt sig som lärare.

Titelbladet till "den första folion" (1632).

Fadern blev på 1580-talet indragen i en rättsprocess, anklagad för bristande kyrksamhet. Även William Shakespeare ska enligt legenden har varit i kontakt med rättvisan, då han dömdes till spöstraff efter en olovlig jakt i Sir Thomas Lucys hjortpark. Denna uppgift är ifrågasatt på grund av att Sir Thomas Lucy inte hade någon hjortpark. Det skaffade sig släkten Lucy generationen därefter enligt kungligt brev. Om uppgiften ska ha någon sanning, bör det alltså ha varit fråga om någon annan jakt.

27 november 1582 utfärdades äktenskapsbevis av biskopen för Shakespeare och Anne Hathaway. Anne, som var omkring åtta år äldre, kom visserligen från bondeklassen, men var ganska rik och familjerna Shakespeare och Hathaway hade länge umgåtts. Vigseln skedde efter endast en lysning, trots att tre lysningar var regel. Exakt när vigseln ägde rum vet man inte, men sex månader senare föddes dottern Susanna som döptes den 26 maj. Två år senare föddes tvillingarna Hamnet och Judith, vilka döptes den 2 februari 1585. Hamnet dog den 11 augusti 1596 vid 11 års ålder, eventuellt av pesten.

I senrenässansens England hade teatern en stor betydelse för hög som låg. England kunde nästan mäta sig med Spanien därvidlag. London var teaterns medelpunkt, och flera teaterbyggnader uppfördes omkring 1580. Levnadsvillkoren för teaterfolk var mycket ogynnsamma, och en teater klarade sig inte utan en rik och mäktig beskyddare. Till denna miljö sökte sig Shakespeare på 1580-talet som skådespelare, men började även författa egna verk. Från 1590-talet var han erkänd som landets store dramatiker, och blev snart en förmögen man. Under hans första år i London drabbades teaterkretsarna hårt av pesten. Shakespeare miste samtidigt sin ende son och en syster, vilket måste ha påverkat honom djupt.

Hur Shakespeare kom i kontakt med teatern vet ingen med säkerhet. Resande teatersällskap hade besökt Stratford, och det är rimligt att Shakespeares nyfikenhet vaknade genom ett sådant möte. Det mesta om hans liv är dock spekulationer. Efter det nämnda spöstraffet ska han enligt traditionen ha författat en smädesskrift till Sir Thomas Lucy som var så elak att han var tvungen att lämna staden, men sanningshalten i detta är dock okänd. Detta brukar emellertid vara den förklaring som ges, till varför han tvingades att försörja sig på annat håll. Att bli yrkesskådespelare är inte ett givet förstaval för någon i Shakespeares position, eftersom fadern var förmögen. Inte heller författarskap är något som hans samhällsklass förknippas med. Ett annat skäl att förundras över hans val, är pesten.

Förmodligen tillhörde Shakespeare först den grupp skådespelare som beskyddades av Pembroke. Från 1594 tillhörde Shakespeare Lord Chamberlain's Men, och i den gruppen stannade han resten av sitt verksamma liv. Under dennes beskydd kom han att spela inför det kungliga hovet, och det är genom en dedikation i bland annat The Rape of Lucrece säkerställt att Henry Wriothesley, 3:e earl av Southampton var hans mecenat. Earlens mor var för övrigt dotter till greven av Montague; Montague är även Romeos släktnamn i dramat Romeo och Julia. Kungen tog senare över beskyddet av Chamberlaine's men, och de kallades därefter King's Men.

Att Shakespeare var ett berömt namn 1592 känner man till genom skriften Groatsworth of Wit av en Robert Greene, som där häcklar en viss "Shake-scene" för att vara en uppflaxande kråka, en skådespelare som borde veta sin plats och inte skriva blankvers. I denna skrift finns parodier på Henrik VI. Greene avled strax därpå. Skriftens förläggare bad emellertid omedelbart om ursäkt. Denna incident brukar ses som ett tecken på att Shakespeare var berömd åtminstone vid denna tidpunkt.

3 mars 1592 spelades Henry VI på The Rose, som var belägen på Themsens södra strand, av teatergruppen Strange's Men, men det är inte helt säkerställt att det är Shakespeares drama som spelades, eftersom det inte finns andra belägg för att han ska ha haft kontakt med den teatergruppen. I april året därefter ger bokförläggaren Richard Field ut den episka dikten Venus and Adonis, och då är Shakespeare angiven som författare. 9 maj 1594 får Shakespeare tillstånd att ge ut The Rape of Lucrece, som trycks i kvarto. Vid julfestligheterna 1594 spelas The Comedy of Errors på Gray's Inn i London.[2] Flera andra uppsättningar och utgivningar finns säkert daterade, och han nämns vidare i några välkända dagböcker av samtida.

1599 lät han och hans sällskap uppföra teaterbyggnaden The Globe, där han själv agerade och satte upp flera av sina skådespel. 1613 brann emellertid taket, och 1644 förstördes teatern totalt.

Återstoden av New Place, Stratford, Shakespeares sista hem.

Shakespeare övergav aldrig Stratford, trots framgångarna i London. När han blivit förmögen hjälpte han fadern att skaffa sig ett heraldiskt vapen 1596; till detta krävdes inte bara medel utan även moderns härstamning. Till motto tog släkten Non sanz droict, "Inte utan rätt".[3] När fadern avled ärvde han huset på Henley Street, men han var tillräckligt rik för att skaffa sig fastigheter i London, och New Place i Stratford, där han slog sig ner 1597. I London blev han delägare till teatern Blackfriars.

Dottern Susanna gifte sig 1607 med John Hall, en berömd läkare. Shakespeare gjorde paret till sina huvudarvingar, över hustrun och den andra dottern. Dottern Judith gifte sig med Thomas Quiney 10 februari 1616, vilket orsakade en enorm skandal, något som säkert bidrog till utformningen av det testamente, som undertecknades 25 mars samma år.[4]

Han tillbringade de sista åren av sitt liv i hemstaden, och avled på New Place 1616. Han gravsattes i Heliga Trefaldighetens kyrka, som han döpts i, och där han hade köpt sin gravplats redan 1605 för 440£.[5] På gravstenen finns en strof ingraverad, som Shakespeare troligen skrivit själv:

Good friend for Jesus sake forbeare,
To dig the dust enclosed here.
Blessed be the man that spares these stones,
And cursed be he that moves my bones.

Hustrun Anne överlevde honom, och dog 1623. Dottern Susanna ärvde New Place, men inga ättlingar överlevde 1600-talet. Ättlingar till hans syster levde kvar i Stratford till 1800-talet.[6]

Huset på Henley Street är bevarat, och Stratford har tack vare Shakespeare nominerats till att förklaras som världsarv av Unesco.

Verk

William Shakespeare är kanske mest berömd som dramatiker, men han har även skrivit episka dikter och sonetter. Hans samlade dramer publicerades postumt 1623, sju år efter hans död, av några vänner från teatern. Denna samling kallas "den första folion". Före detta hade 18 dramer publicerats som kvarto, men dessa anses vara av dålig kvalitet.

Den så kallade Juliabalkongen i Verona.

De välkända Shakespearedramerna

Av de 38 dramerna är det särskilt några som blivit berömda och Hamlet är en av dessa. Den trycktes 1603 med titeln Den tragiska historien om Hamlet, prins av Danmark, och bygger på en krönika av Saxo Grammaticus. I denna pjäs framför Hamlet en monolog som innehåller det ofta citerade uttrycket: 'Att vara eller inte vara'. Många tror felaktigt att prinsen håller i ett kranium när han säger detta, men det är i själva verket ur en annan scen; kraniet tillhör hovnarren Yorrick, som jobbade på slottet (Hamlet talar om att han ridit på Yorriks rygg). Just tillvarons intighet och det meningslösa i att en bedragen hämnas, brukar framhållas som dramats kärna.[7] Tragedin Romeo och Julia har närmast blivit ett allmänbegrepp för den omöjliga kärleken, och ligger till grund för verk av andra konstnärer, som musikalen West Side Story. I Verona, där Romeo och Julia utspelas, finns en balkong som kallas Juliabalkongen, och som staden anser verkligen är den plats där den känslosamma balkongscenen ska ha skett på riktigt.

Dramernas genrer

Traditionellt delas Shakespeares dramer in i tre kategorier: Tragedier, krönikespel och komedier. Denna indelning föreligger redan i "den första folion". En del dramer är svåra att indela i dessa grupper. Till dessa hör Hamlet, Macbeth, Kung Lear, Julius Caesar med flera, där dramat både har drag av krönika och av tragedi. En del krönikespel, som Henrik VI, har drag av komedi. Senare forskning har velat tillföra ytterligare grupper. De sista dramerna, Perikles, Cymbeline, En vintersaga och Stormen, förs ofta till en egen grupp, sagospelen. Ibland urskiljs även de romerska dramerna, Titus Andronicus, Julius Caesar, och Antonius och Cleopatra.

Hamlet, akt V, scen 1.

Eftersom endast de episka dikterna, sonetterna och en bråkdel av hans sammanlagt 38 dramer publicerades av honom själv under hans livstid, har man utifrån historisk-biografisk metod försökt både rekonstruera hans liv och samtidigt tidsbestämma dramerna, vilket är en svår uppgift, och därför förekommer olika dateringar och olika kronologier. Ett fåtal dramer kan dateras säkrare genom att de tillhör de 18 kvarto-dramerna och man vet när de uppfördes. Till dessa hör Kung Lear, som trycktes våren 1603 och spelades julen 1606.

Ophelia ur Hamlet, oljemålning av John William Waterhouse (1894).

Shakespeares äldsta dramer antas vara krönikespel, som behandlar kungar i Englands historia. Till denna grupp hör Henrik IV , Rickard III, vilka anses vara de första dramerna han skrev, och Henrik VIII.

Därefter började Shakespeare författa komedier, av vilka Förvillelser (The Comedy of Errors) anses vara den äldsta. Romeo och Julia är troligen den äldsta tragedin.

Sonetterna

Shakespeares sonetter, 154 stycken samlade i en serie, anses representera en brytpunkt i hans författarskap; samtidigt som dessa skrev han dock Kärt besvär förgäves. De publicerades 1609, men enligt den allmänna uppfattningen tillkom de under loppet av flera år under 1590-talet. Före sonetterna hade han troligen skrivit krönikespel och lättsamma komedier. Efter sonetterna innehåller dramerna ett annat allvar. [8] Sonetterna handlar om Mörka Damen som han älskar, och som ibland ses som en nyckel till att förstå de senare komplicerade kvinnoporträtten vilka förkroppsligar ondskan i dess skilda skepnader. Endast ett fåtal kvinnoroller efter "sonettkrisen" är oskyldigt anklagade, som Hermione i En vintersaga och Desdemona i Othello. I sonett 144 framkommer ytterligare ett tema: "Two loves I have of comfort and despair, Which like two spirits do suggest me still; The better angel is a man right fair, The worser spirit a woman colour'd ill". Frågan om Shakespeare var bisexuell har sysselsatt flera forskare under 1900-talet; tidigare hade frågan inte varit aktuell. Könsroller är centrala teman även i andra verk, i synnerhet Trettondagsafton och Macbeth.

Vem Mörka Damen i verkligheten var, har ingen lyckats lista ut, men att det sannolikt inte var Shakespeares hustru i Stratford är de flesta eniga om. Att lyckas identifiera kvinnan anses numera omöjligt, och likaså att säkert veta av vilken slags kärlek han hyser till de olika personerna stroferna vänder sig till. I sonetterna framkommer sorgen efter den döde sonen mellan raderna, samt en kärlek som tar sig metafysiska uttryck. Han anses med dessa sonetter vara den främste poeten under sin samtid.[9]

Förlorade dramer och apokryfer

Huvudartikel: Shakespeares apokryfer

Bevarade dokument från teatrar och annat arkivmaterial har visat att Shakespeare författat åtminstone två dramer som gått förlorade: Cardenio och Love's Labour's Won. Cardenio byggde förmodligen på Miguel Cervantes Don Quixote vilken översatts till engelska 1612, och det förlorade dramat tillskrevs Shakespeare och John Fletcher 1652. Titeln Love's Labour's Won anspelar på Love's Labour's Lost.

Krönikespelet Edward III publicerades anonymt 1596 och har på senare tid satts upp av Royal Shakespeare Company. Sir Thomas More, som bygger på Thomas Mores liv, finns bevarad som manuskript, och tillskrivs numera Shakespeare. Ett flertal andra verk är det osäkert om Shakespeare skrivit, men dessa ingår inte i de 38 dramer där författarfrågan anses vara klar.

Motiv, teman, stoff, stil

Ellen Terry som Lady Macbeth av John Singer Sargent (1889).

Dramerna kännetecknas av en litterär och historisk bevandring. Det är osäkert om Shakespeare kan ha skaffat sig denna genom sin borgerliga utbildning, och detta är ämne för mycket forskning och många kontroverser. Stoffet Shakespeare använder är omarbetningar av andras dramer, av krönikor, antika författare och italienska noveller. Det är i språket och blankversen, samt i hanteringen av stoffet, som hans storhet vilar. I många fall har han valt att komprimera faktiska skeenden, för att skapa en förtätad narration, varför dramerna inte kan läsas som historiska fakta. Ett annat narrativt element är de folkloristiska inslagen, som häxorna i Macbeth, vilka spelar en avgörande roll för intrigen och som underhållning. Dessutom föreligger vissa förvrängningar i syfte att behaga publiken, som fallet är i gestaltningen av Lady Macbeths ondska; den på hennes befallning mördade Banquo var enligt traditionen förfader till Jakob I som stigit upp på Englands tron något år innan dramat skrevs. Hennes agerande är emot naturens ordning, och när hon säger Unsex me före mordet på Duncan, initierar detta, med dåtidens syn på könsroller, att naturen rubbas. I verkligheten var dessutom Banquo själv delaktig i mordet på Duncan.

Karaktärsskildringarna är vad de flesta anser vara vad som utmärker Shakespeares genialitet. Personligheterna i hans dramer är dynamiska och sammansatta och genomgår under handlingen förändringar, reagerar på miljön och på ödet, vilket ger gestaltningarna en mycket realistisk prägel. I detta är han en sann humanist. På grund av svårigheten att förstå så många olika slags personligheter, har han kallats "en man med tusen själar".[10] Den poetiska språkdräkten är ytterligare en grund till hans enorma berömmelse, och detta inte bara i den lyriska diktningen, utan det är även ett sporadiskt återkommande, stilistiskt drag i dramerna, i avsikt att illustrera en tanke, förgylla en scen, eller förtydliga ett element.[11]

Vissa frågeställningar återkommer i hans verk. I tragedierna är rättfärdigheten eller motivet till ett mord ofta intrigens kärna, och under påverkan av Seneca är flera scener mycket bloddrypande. Sinnessjukdom, svek, dödssynd, oskuld och illusioner är andra teman. Komedierna handlar vanligen om kärleksförvecklingar, med högmodiga självbedragare och listiga bedragare som stående figurer. Högt blandas med lågt, antingen genom stilen eller genom rollfigurernas karaktärer. I en sann tidsanda får alltid syndaren sitt straff, men de vilkas död är intrigens kadens är inte självklart onda. Så är till exempel inte nödvändigtvis fallet med Julia och Romeo.

Enligt en vedertagen uppfattning varieras tre bildmotiv i de flesta av hans dramer, och är Shakespeares poetiska förankring:

  • En kontrasterande relation mellan naturen och människorna, och mellan människors naturer
  • Folktro och mytiska gestalter
  • Besjälade årstider

På grund av de mångfacetterade karaktärerna och den psykologiska realismen anses dramerna vara mycket svårspelade.

Prospero och Ariel ur The Tempest, oljemålning av William Hamilton (1797).

Författarfrågan

Det senast gångna seklet har frågan om huruvida William Shakespeare själv skrev sina verk delat bedömare i två läger. De så kallade stratfordianerna anser att så är fallet; anti-stratfordianerna bestrider att William Shakespeare är författare. Till den senare gruppen hör bland andra Sigmund Freud, Walt Whitman, Orson Welles och John Thomas Looney (själva upphovsmannen till bestridandet).

Att William Shakespeare verkade som skådespelare när dramerna sattes upp är fastslaget, likaså att han inte följde sällskapet på turnéerna till landsbygden, då han ska ha författat sina verk enligt stratfordianerna. Anti-stratfordianerna ifrågasätter dock att Shakespeare, som var lågutbildad, skulle ha haft tillgång till allt det stoff som författaren till dessa verk arbetade med. Några andra argument för att Shakespeare inte skulle varit författaren är att man inte funnit något manuskript med hans handstil och att han inte nämner sina pjäser över huvud taget i sitt testamente. Ett av anti-stratfordianernas starkaste argument är Shakespeares namnteckningar i testamentet. Dessa är de enda kända exemplen på William Shakespeares handstil och de är så valhänta och otydliga att det verkar som om den stora författaren knappt kunde skriva sitt eget namn.

Forskare som Brenda James anser att de har belägg för att Shakespeares släkting på mödernet Sir Henry Neville (1562–1615) är den egentliga upphovsmannen. Andra namn som nämnts i sammanhanget är filosofen Sir Francis Bacon (1561–1626), Christopher Marlowe (1564–1593) och Edward de Vere, 17:e earlen av Oxford (1550–1604).[12]

Andra aspekter är huruvida Shakespeare skrivit verken ensam eller om han kanske har haft hjälp, samt om samtliga dramer som tillskrivits honom verkligen har honom som upphovsman.

Svenska översättningar

Det dröjde innan Shakespeare hittade vägen till den svenska publikens hjärtan. Den första gången ett drama sattes upp var 24 januari 1787 i Göteborg, på Gustav III:s födelsedag. Teaterdirektören Andreas Widerberg satte upp Hamlet och framträdde själv i huvudrollen. Första gången Shakespearedrama sattes upp i Stockholm var på Kungliga teatern 26 mars 1819, även denna gång Hamlet.

William Shakespeares namnteckning

Sedan dess har Shakespeares pjäser översatts ett flertal gånger till svenska. De mest kända versionerna är förmodligen Carl August Hagbergs. Andra översättare är Olof Bjurbäck, Johan Henrik Thomander, Per Hallström, Allan Bergstrand, Björn Collinder, Åke Ohlmarks, Nina Pontén & Thomas Segerström, Göran O. Eriksson, Britt G. Hallqvist, Bengt Anderberg, och Sture Pyk.

Bibliografi

För skådespelen anges det år då de troligen sattes upp för första gången, för poesin anges det år då de trycktes.

Skådespel

Poesi

Externa länkar

Fel vid skapande av miniatyrbild: convert: delegate failed `"rsvg-convert" -o "%o" "%i"' @ error/delegate.c/InvokeDelegate/1065.
convert: unable to open image `/tmp/magick-4pvtigys': No such file or directory @ error/blob.c/OpenBlob/2641.
convert: unable to load module `/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.7.7/modules-Q16/coders/svg.la': file not found @ error/module.c/OpenModule/1285.
convert: unable to open file `/tmp/magick-4pvtigys': No such file or directory @ error/constitute.c/ReadImage/583.
Wikimedia Commons har media som rör William Shakespeare.

Källor

Noter

  1. Födelse- och dödsdatum anges enligt den då använda julianska kalendern.
  2. Amanda Mabillard, Your Guide to Shakespeare, A Shakespeare Timeline: Part 1 (1558-1599), The New York Times Company
  3. Amanda Mabillard, Your Guide to Shakespeare, A Shakespeare Timeline: Part 1 (1558-1599), The New York Times Company
  4. Amanda Mabillard, Your Guide to Shakespeare, Shakespeare's Will, The New York Times Company
  5. Shakespeare's Grave, Skakespeare Country
  6. Mabillard, Amanda. William Shakespeare of Stratford. Shakespeare Online. 2000.
  7. Jens Kruuse, Litteraturens mästerverk, Bokförlaget Liber Stockholm 1967, s. 164
  8. Swahn, förordet till Sonetter, s.7-8
  9. Litteraturhandboken : Författarlexikon och litteraturöversikter, huvudred. Britt Dahlström, Forum 1984, s.135
  10. Kåre Langvik Johannessen, "Litteraturen", Vårt kulturarv III : Europeisk kultur delas och sprides, Förlaget för facklitteratur A.B. Hälsingborg 1965, s.236
  11. Atle Kittang/Asbjørn Aarstedt, Lyriske strukturer, Universitetsforlaget Oslo 1980, s.31, 63-64
  12. Shakespeare fellowship

Övriga källor

Se även



Personliga verktyg