Sigmund Freud
Från Rilpedia
 |
|
| Född: | 6 maj 1856 Freiberg, Mähren, Österrike-Ungern |
| Död: | 23 september 1939 (83 år) London, England, Förenade konungariket |
| Bosatt i: | Österrike, Förenade konungariket |
| Nationalitet: | österrikare |
| Forskningsområde: | neurologi filosofi psykiatri psykologi psykoterapi psykoanalys litteratur |
| Institutioner: | Wiens universitet |
| Alma mater: | Wiens universitet |
| Känd för: | psykoanalysen |
| Influerad av: | Jean-Martin Charcot Josef Breuer |
| Har influerat: | John Bowlby Viktor Frankl Anna Freud Ernest Jones Carl Jung Melanie Klein Jacques Lacan Fritz Perls Otto Rank Wilhelm Reich |
| Nämnvärda priser: | Goethepriset |
| Religion: | ateist |
Sigmund Freud, född 6 maj 1856 i Freiberg i Mähren i Österrike-Ungern (nuvarande Příbor i Tjeckien), död 23 september 1939 i London i Storbritannien, var en österrikisk läkare, neurolog och författare som grundade psykoanalysen. Hans mest kända verk är Drömtydning (Die Traumdeutung, 1900), där han argumenterade för att drömmar går att tolka och förstå.
Sigmund Freud föddes som Sigismund Schlomo Freud och gifte sig 1886 med Martha Bernays. Han är far till Anna Freud och farfar till Lucian Freud.
Det finns i dag vitt skilda åsikter om Freuds teorier, hans tillvägagångssätt för att nå kunskap om människors psyke och hans behandlingsresultat. Det råder dock ingen tvekan om att han haft en betydelsefull roll i den västerländska kulturen, den moderna synen på människan och psykoterapi. Han arbetade ursprungligen som neurolog och kom inte att intressera sig för människans psyke professionellt förrän i 40-årsåldern. Hans psykologiska teorier är inte enhetliga, utan kan överskådligt delas in åtminstone tre faser, som har anhängare än idag och präglar det västerländska tänkandet om människan.
Sigmund Freud fick och har många anhängare inom flera akademiska och kulturskapande fält. Dessa kallas freudianer.
Innehåll |
Vetenskaplig gärning
Freud började sin medicinska karriär som neurolog. Han blev senare mycket intresserad av kokainets effekter och rekommenderade det som behandling vid ett flertal olika sjukdomstillstånd. Bland annat som behandling mot morfinberoende. 1885 tilldelades han titeln "Privatdozent", framför allt för sina skrifter om kokain, men även för en artikel om infärgning av neurologiska preparat. Han fick i slutet av 1800-talet ett stipendium som möjliggjorde en resa till Paris och sinnessjukhuset la Salpêtrière. Där fick den unge Freud följa professor Jean-Martin Charcots demonstrationer av hur hysteriska kvinnor under hypnos kunde förmås att uppvisa pseudoneurologiska symptom som exempelvis epilepsiliknande anfall och svimningar.
I slutet av 1800-talet var hysteri en mycket vanlig diagnos, särskilt bland kvinnor. Hysterikan led av en rad mer eller mindre dramatiska symptom som det inte gick att finna några fysiologiska orsaker till. Hysterin betraktades därför vanligtvis som ett uttryck för ärftliga defekter och degeneration. Upptäckten att dessa symptom kunde suggereras under hypnos fick avgörande betydelse för Freuds fortsatta karriär. Väl hemkommen till Wien övergav han forskningen och öppnade en privatklinik. Huvuddelen av hans patienter var hysterikor och han försökte hjälpa dem med olika metoder. Det visade sig dock ganska snart att patienterna inte ville underkasta sig hypnos. I stället sökte de utlopp genom att vilja tala om sina innersta känslor och tankar.
Freud hade några år tidigare av en kollega hört talas om fallet Anna O, en ung kvinna som genom sin egen behandlingsmetod chimney sweeping hade lyckats bli i stort sett symptomfri. Att "feja skorstenen" innebar för Anna O att hon i detalj fick tala med sin läkare om den situation där symptomen först uppkom. Hennes lyckosamma försök att själv göra sig frisk intresserade Freud. I boken Studier i hysteri (1895) beskriver Freud och Breuer en rad intressanta sjukdomsfall. Man börjar nu också använda termer som bortträngning och det omedvetna för att förklara det psykologiska skeendet bakom de hysteriska symptomen.
Freud tvingas konstatera att han inte kommer någonvart med sina hysteriska patienter om han inte lyssnar och i djupare mening försöker förstå vad de har att berätta. Han ger upp hypnosen som behandlingsmetod och låter patienten berätta fritt om sitt inre liggande på en soffa. Själv sitter han vid sidan om soffan, bakom patientens huvud, och lyssnar koncentrerat. Metoden kallas fri association och den psykoanalytiska behandlingen är på väg att få sin form. Den fria associationen innebär att terapeuten själv skapar innehåll i det patienten uttrycker.
Under sitt fortsatta teoribygge tänkte sig Freud att minnen och erfarenheter från tidig barndom omedvetet påverkar människans fortsatta psykiska utveckling. Han tyckte sig finna ett orsakssamband mellan tidiga traumatiska (ofta incestuösa) sexuella erfarenheter och hysteriska symptom. Kritiken lät inte vänta på sig - och Freud retirerade. Men som så ofta öppnas i stället en annan, mer möjlig, väg: I sitt fortsatta teoretiserande utgår Freud från den primära betydelsen av omogna och omedvetna fantasier bakom senare symptomutveckling. Nu tillkommer teorin om den psykosexuella utvecklingen och dess faser.
Möjligen var det de praktiska problemen med detta tillvägagångssätt som fick honom att ta en mer idealistisk vändning och mer fokusera på fantasiers och tankars påverkan på människan - oberoende av deras koppling till verkligheten. Här ingår den topografiska modellen för människans medvetande, som skiljer medvetna, förmedvetna och omedvetna tankar och önskningar åt, vilket skapar konflikter i människans psyke som måste lösas.
Vid mitten av 1920-talet kom Freud genom sin strukturella modell betona konflikter mellan våra biologiska drifter (Detet) och samhällets regler som vi internaliserat (Överjaget), som Jaget måste kompromissa mellan. (På svenska beskrivet i En illusion och dess framtid, översatt av Signe Bratt i Bonniers Små handböcker i vetenskapliga ämnen, 1928.) I mitten av 1920-talet växte även den surrealistiska konststilen fram där man tog till Freuds teorier i sina försök att återskapa människans undermedvetna/övermedvetna tankeprocesser i konst, litteratur och film.
Freuds förmåga att övertyga gjorde att han kunde skapa en stor psykoanalytisk skolbildning som spred sig snabbt över världen. Han fick många efterföljare som mer eller mindre ortodoxt utvecklade hans teorier. Bland de mest kända finns Anna Freud, Carl Gustav Jung, Alfred Adler, Erik H. Erikson, Melanie Klein , Wilhelm Reich och Daniel Stern.
Kritik
Freuds psykoanalytiska metod har på senare tid kommit att kritiseras hårt. Den kritiken bygger dock ofta på ett antagande om att psykoanalysen som metod och teori saknar vetenskaplig förankring. Modern psykoanalys och psykoanalytiskt orienterad psykoterapi har kommit att allt mer betona vikten av relationen mellan klient och psykoterapeut, den "terapeutiska alliansen". Detta har också visat vara den enskilt viktigaste faktorn för ett lyckat utfall av psykoterapi, nästan helt oberoende av terapeutisk teknik och teoretisk utgångspunkt.
Freud har kritiserats för sina metoder att studera människors psyke, vilka till stor del byggt på retrospektiva djupintervjuer, där människor fått rekonstruera orsaker till sina problem med Freuds hjälp. Prospektiva studier byggda på objektiva observationer på stora grupper av människor, som i modern tid förknippas med god vetenskaplig metod inom psykologin, är mycket sällsynta. En del av Freuds hypoteser har vetenskapligt prövats i modern tid med blandade resultat, men många av hans hypoteser är också svåra att pröva på grund av bristande falsifierbarhet. Exempelvis är Freuds teorier i stora delar deskriptiva och kausaliteten är omöjlig att bevisa. Det är alltså svårt att föra i bevis att problem i barndomen leder till givna problem i vuxen ålder. Det är även omöjligt att bevisa att fria associationer leder till ett relevant resultat, eller att de är ofarliga.
En långt allvarligare kritik har förts fram av, bland andra, Max Scharnberg och Lennart Jönsson. De hävdar att Sigmund Freud förfalskade mycket av sin forskning för att den skulle passa hans teorier.
Neuropsykoanalys är en relativt ny vetenskap där man försöker förena det subjektivt upplevda med det objektivt observerbara och många av psykanalysens grundantaganden har kunnat bevisas utifrån ett neurobiologiskt synsätt, som det omedvetna, delar av ångestteorin och utvecklingsteorin.[källa behövs] En strävan är att kunna formulera en integrerad teori för det mänskliga psyket. Detta skulle i sådant fall vara helt i linje med Freuds egna strävanden.[källa behövs]
Bibliografi (utgivet på svenska)
- Vardagslivets psykopatologi 1924
- Drömtydning 1927
- En illusion och dess framtid 1928
- Vi vantrivas i kulturen 1932
- Nytt i psykoanalysen 1934
- Moses och monoteismen 1939
- Vitsen och dess förhållande till det omedvetna 1954
- Orientering i psykoanalysen 1955
- Sexualteori 1965
- Lille Hans 1970
- Psykoanalytisk teknik 1977
- Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt 1986
- Självbiografi och andra skrifter som belyser psykoanalysens utveckling 1989
- Dora 1990
- Råttmannen 1992
- Leonardo da Vinci 1993
- Valda skrifter 1995
- Studier i hysteri 1995
- Totem och tabu 1995
- Samlade skrifter 1997
Priser och utmärkelser
Källor
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009) |
Se även
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Sigmund Freud
- Freudianska föreningen
- Psykoanalytisk Tid/Skrift
- Svenska psykoanalytiska föreningen
- Folkvett 4/2002: Var Freud vetenskapsman?
- Psykologisk pseudovetenskap
- Stiftelsen för rättspsykologi
- Sigmund Freud i Libris (auktoritetspost)
