Psykoanalys
Från Rilpedia
Psykoanalysen skapades av den österrikiske läkaren Sigmund Freud, i vars korrespondens termen förekommer för första gången 1896.
Psykoanalysen är en grupp psykologiska teorier och metoder som har det gemensamt att de förutsätter att människans psyke har en omedveten del. Psykoanalysen
- en grupp teorier om människans psyke,
- en metod för att behandla psykiska åkommor och lindra mänskligt lidande,
- en metod för att vinna kunskap om det mänskliga psyket.
Innehåll |
Teorin
Psykoanalytiska teorier, som har utvecklats under mer än hundra år, är mycket omfattande och ibland motsägelsefulla. Den klassiska psykoanalysen har sin grund i Sigmund Freuds författarskap. Objektrelationsteorin utvecklades i Storbritannien under 1940 och -50-talen. Jagpsykologin är en amerikansk skolbildning. Lacaniansk psykoanalys är en riktning som utvecklats i Frankrike under 1900-talets andra hälft. De psykoanalytiska riktningar som utvecklats efter Freud kallas ibland psykodynamiska och har det gemensamt att de lägger mindre vikt än den klassiska psykoanalysen vid drifter och sexualitet.
Den klassiska psykoanalysen
Psyket kan enligt Freud förstås utifrån tre modeller, den topiska, den dynamiska, som också kallas den andra topiken, samt den ekonomiska.
Den topiska modellen, eller den första topiken, innebär en uppdelning av psyket i systemen det medvetna, det förmedvetna och det omedvetna. I systemet det medvetna finns det som vi för tillfället riktar uppmärksamheten mot; tankar, perceptioner och fantasier. Systemet det förmedvetna innehåller alla de minnen, kunskaper och tankar som när som helst kan göras medvetna. Systemet det omedvetna innehåller minnen och tankar som inte kan göras medvetna utan vidare. Anledningen till att omedvetna element inte kan bli medvetna är att de orsakar psykiskt obehag.
I 'Orientering i psykoanalys' använder Freud en spatial metafor för att beskriva hur dessa tre system förhåller sig till varandra. Det omedvetna kan liknas vid en stor balsal, där många personer håller till. Det förmedvetna kan liknas vid ett mindre rum i anslutning till salen. Det medvetna är det av det förmedvetna rummets innehåll som för tillfället är föremål för uppmärksamheten.
I den dynamiska modellen, som också kallas den andra topiken, beskrivs psyket med hjälp av begreppen detet, jaget och överjaget. Dessa tre bör inte förstås som homunculi eller hjärncentra, utan som strukturer och teoretiska konstruktioner. Detet utgörs av neurala representationer av grundläggande biologiska behov, som hunger, törst, överlevnadsdriften och fortplantningsdriften. Alla organismer har vissa grundläggande behov – föda, sex, undvika smärta och skador, etc – som behöver uppfyllas och detet är den del av psyket som översätter dessa behov till s.k. drifter. Detet är den psykiska instans som utvecklas först. Detet fungerar enligt lustprinicipen, det söker behovstillfredsställelse och söker undvika olust.
Den del av psyket som genom sinnena har kontakt med den yttre världen utvecklas så småningom till jaget. Jaget söker genom sinnen efter objekt som kan tillfredsställa de behov som detet skapat. Eftersom jaget till skillnad från detet måste ta hänsyn till verklighetens begränsningar sägs det fungera enligt realitetsprincipen.
Under sökandet efter tillfredsställande av de drifter och instinkter som detet skapat kommer jaget att stöta på hinder och hjälpmedel, beteenden och strategier som bestraffas eller belönas, samt objekt som kan hjälpa eller stjälpa sökandet. Det behövs någonting som kan bevara och kontrollera dessa aspekter; denna instans kallas överjaget. Den tilltagande komplexiteten i organismens värld bidrar nu dessutom till att nya, mer komplexa behov av social snarare än biologisk natur tillkommer. Så medan detet bidrar med de biologiska behoven och drifterna är det överjaget som bidrar med de sociala.
Något förenklat skulle man kunna säga att jaget är centrum för verkligheten, överjaget representerar den sociala verkligheten , medan den biologiska verkligheten representeras av detet.
Freud ansåg alltså att allt mänskligt beteende motiveras genom omedvetna drifter och instinkter - som i sin tur är neurologiska representationer av fysiska behov - vilka den medvetna delen är underställd och i grund och botten har ganska lite kontroll över. Han definierade en mängd olika drifter, som alla lydde i en slags hierarkisk ordning efter hur betydelsfulla de är för beteendet. Han refererade till de mest grundläggande och kraftfulla instinkter som livsinstinkterna, nödvändiga både för den enskilde organismens – behovet av bland annat föda och vatten - samt artens överlevnad – behovet av fortplantning. Livsinstinkterna kallades från början libido, men eftersom Freud mer än någon annan, då eller senare, har framhållit de sexuella drifterna som de allra starkaste och mest inflytelserika så har ordet libido kommit att beteckna just de sexuella drivkrafterna.
Objektrelationsteori
Objektrelationsteorin utvecklades under mitten av 1900-talet av de brittiska psykologerna Ronald Fairbairn, D.W. Winnicott och Harry Guntrip. Den österrikisk-brittiska psykologen Melanie Klein (1882-1960) spelade också en stor roll. Objektrelationsteori lägger stor vikt vid barnets tidiga relationer och hur representationer av tidiga relationer påverkar den vuxna individen.
Jagpsykologin
Den jagpsykologiska inriktningen inom psykoanalysen utvecklades av den österrikisk-amerikanske psykologen Heinz Hartmann (1894-1970). Hartmann ansåg att det inom jaget fanns en kärna som kunde fungera utan att påverkas av emotionella konflikter från det omedvetna. Psykoterapiformer influerade av jagpsykologin syftar till att utvidga den del av jaget som fungerar konfliktfritt. Andra betydande namn inom jagpsykologin är Anna Freud och Erik H. Erikson.
Lacaniansk psykoanalys
Den franske läkaren och psykoanalytikern Jacques Lacan (1901-1981) kopplade samman psykoanalysen med andra ämnen, framförallt filosofi, strukturalistisk lingvistik och socialantropologi. En central tanke i lacaniansk psykoanalys är att människans psyke struktureras genom språket. Lacan menade att Freuds stora upptäckt inte var existensen av det omedvetna, utan det faktum att det omedvetna har struktur, nämligen en språklig sådan.
Psykoanalytisk psykoterapi
Psykoanalytiska och psykodynamiska psykoterapiformer har mycket gemensamt; de senare är sprungna ur de förra. Psykoterapi brukar ibland kallas psykoanalytisk när terapeuten och patienten träffas mycket ofta (tre till fem gånger i veckan), och när relationen som utvecklas mellan terapeut och patient, dvs "överföringen", ägnas stor uppmärksamhet. Från de psykoanalytiska institutionerna har man tidvis betonat de formella aspekterna av terapin när man sökt bestämma dess status som "psykoanalytisk eller ej". Terapeuten måste givetvis själv vara psykoanalytiker, ha gått i egen analys, sessionerna ska ha viss längd och frekvens. I många andra sammanhang är många psykoanalytiker snabba att betona att det är något annat som gör terapin "psykoanalytisk" [1], ett slags förhållningssätt och iakttagande av vissa ur psykoanalysen sprungna insikter och tekniker, t ex nyssnämnda överföring och erkännandet av och lyssnandet efter det omedvetnas former för realisering och konkretisering.
Målet med den psykoanalytiska behandlingen är, förutom symtomreduktion, att patienten genom en ökad förståelse för sig själv och tar ansvar för sitt eget liv - den bärande principen är att patienten skall tala om och till sig själv på största allvar, dvs tala sanning. Härvid faller mål och medel samman, eller närmar sig varandra (asymptotiskt).
Kritik
Under 1900-talet har kritik framförts som framförallt går ut på att psykoanalysens metoder är pseudovetenskapliga. Bland andra Karl Popper har beskrivit psykoanalysen som icke-falsifierbar, medan Adolf Grünbaum hävdar att den är falsifierbar och falsk. Ett flertal av Freuds observationer har visat sig vara påhittade. Under 1990- och 2000-talen har dock bland andra Mark Solms kopplat samman modern neurobiologi och psykoanalys, och därvid kunnat visa att psykoanalysen i många avseenden håller streck trots att Freuds förklaringsmodeller i många fall inte gör det [källa behövs]. Genom en sådan sammankoppling blir psykoanalysen åtminstone indirekt falsifierbar, och härigenom faller Poppers kritik till viss del. Popper själv förklarade senare att han ville kritisera en viss sorts teoretiserande och att han därvid förhastat tog psykoanalysen som exempel; han drog efter studier i ämnet tillbaka krtiken från psykoanalysen (främst Freud), men kvarhöll den i vissa delar mot Marx. (Ännu senare beskrev han dessa frågor som inte längre aktuella, obsoleta, och inte längre tillhörande den vetenskapliga diskussionen).
Dessutom faller en stor del av psykoanalysens teoribyggnad utanför logiken. Exempelvis går det inte att bevisa existensen av något så grundläggande som det omedvetna med något känt härledningssystem.
Kritiken har riktat in sig mot i stort sett allt i psykoanalysen: dess vetenskapliga undersökningsmetod; det kliniska och vetenskapliga värdet hos de gjorda fynden (generaliserbarhet m.m.), det etiskt försvarbara i att låta patienten tala med någon över så lång tid, o.s.v. Kritiken har heller aldrig mattats utan förefaller ligga på en jämn, relativt hög nivå. Somliga har påpekat att många kritiker inte tagit sig för att själva försöka förstå teorin. [2] Allt som allt har det kritiska samtalet kring teorin varit berikande för psykoanalysen.
Intern kritik/debatt
Också inom den psykoanalytiska rörelsen och mer specifikt inom och mellan olika föreningar och deras företrädare, har debatten - den ömsesidiga kritiken - stundtals varit hård.
Många har diskuterat psykoanalysens vetenskapliga status och en vanlig slutsats är att psykoanalysen är en disciplin i sig (och kan inte reduceras till någon annan), en som därtill kan relativisera sin egen status och sin strukturella position i förhållande till diskurser som Makt och Universitet, och man har flitigt diskuterat Analysens sanningsanspråk också i förhållande till de diskurserna. Numera pågår en helt öppen debatt om de vetenskapliga anspråken. [3] På flera universitet meddelas undervisning i psykoanalys och internationellt finns professurer med mer eller mindre renodlad psykoanalytisk inriktning.
Inom den psykoanalytiska rörelsen återkommer en kritik som säger att någon gör små teoretiska utvecklingar som dessvärre gör att man tappar kontakten med de mest centrala tankarna och fynden i psykoanalysen och hos Freuds upptäckter. Verksamma forskare och kliniker brukar dock kunna enas om att man trots stora skillnader i teoretiska formuleringar och i ramverket kring sin kliniska praktik, likväl kan finna något genuint psykoanalytiskt i sitt lyssnande, sitt tänkande och i sitt förhållande till patienten, som är gemensamt för flera skobildningar inom rörelsen och som inte finns i annan kliniks praktik. [1] Det hindrar inte att man också kan identifiera tankar som avviker från detta, tankar som Serge Leclaire kallat för "psykoanalysen i dess mest perversa form - psykoanalytisk psykofilosofi". [4] Man har också teoretiserat över just detta fenom i sig - över en påstådd allmän strävan att förenkla teorin till oigenkännlighet och helt ur fas med Freuds ursprungliga tanke, och därtill också sökt göra generella utsagor om en sådan psykologisk tendens hos människan. Dvs att reducera en teori så till den grad att den blir till något annat, ofta mer politiskt korrekt och common sense-artat, eller, analogt, mindre politiskt korrekt och sålunda lättkritiserad. [5]
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 Green, André (ed.): Resonance of Suffering: Countertransference in non-neurotic structures: Contributors: André Green, William I. Grossman , Otto F. Kernberg, Gregorio Kohon, Jaime M. Lutenberg, Jean-Claude Rolland, Elizabeth Bott Spillius, Fernando Urribarri. IPA Books: 2007 ISBN 978-1-905888-01-6
- ↑ se t. ex. Per Magnus Johansson, fackgranskning och förord (s. 9-40) i: Robinson, Paul: Freud och hans kritiker. Göteborg: Daidalos, 1997
- ↑ Sandler, Joseph et al. Clinical and Observational Psychoanalytic Research : Roots of a Controversy - Andre Green & Daniel Stern. Karnac Books: 2000. ISBN 9781855752290 / ISBN 1855752298
- ↑ Leclaire, Serge: A child is being killed: On Primary Narcissism and the Death Drive. (1975) Stanford Universit press: 1998.
- ↑ Reeder, Jurgen: Tala/lyssna : en essä om den specifika skillnaden i Jacques Lacans psykoanalys. Brutus Östlings bokförlag Symposion: 1992. ISBN 91-7139-090-1
Se även
- Anknytningsteori
- Sigmund Freud
- Margret Mahler
- John Bowlby
- Erik H. Erikson
- Anna Freud
- Personlighetsteorier
- Psykodynamisk terapi
- Jacques Lacan
