Överföring
Från Rilpedia
Överföring är ett begrepp inom psykoanalysen, som innebär att den hjälpsökande omedvetet överför önskningar och föreställningar på psykoanalytikern, trots att dessa egentligen har sitt ursprung i den hjälpsökandes egen fantasivärld. Analytikerns neutralitet borgar för att det är just patientens egna föreställningar som kommer till uttryck och inte är en respon på analytikerns agerande.
Sigmund Freud skilde mellan positiv och negativ överföring. Positiv överföring är präglas av att den hjälpsökande har förtroende för analytikern. Negativ överföring blir lätt ett hinder för arbetet och innebär att den hjälpsökande är fientligt inställd gentemot analytikern. Överföringen är i båda formerna dels ett hinder såtillvida att det försvårar för patienten att tala sanning och dels ett av de centrala verktygen för att genomskåda och medvetandegöra omedvetna föreställningar och fantasier.
Freud använder termen överföringsneuros för att beteckna den hjälpsökandes tillstånd när vederbörandes önskningar och föreställningar koncentreras på relationen till anlytikern. Neurosen kan enligt Freud upplösas genom att medvetandegöra och tolka den och det låter sig ofta ske genom analys av patientens idéer om sin analytiker.
Analyitkerna drabbas naturligtvis av överföring gentemot sin patient. Det benämns motöverföring, och patienten reagerar alltid på den. Sålunda måste man vara på det klara med vad av patientens handlingar som är att härröra från patientens inre värld och vad som kan tänkas härröra från terapeutens överföring. Den psykoanalytiska träningen går till delar ut på att som terapeut själv uppmärksamma (bli medveten om) sina överföringsfantasier och -känslor. Detta på en nivå som helt förutsätter långt eget psykoanalytiskt arbete (egen terapi). I detta avseende är den psykoanalytiska träningen och terapin unik, även om samma krav finns inom flera andra teraputiska traditioner.
Man kan säga att framhållandet av "överföring" och *"motöverföring" som ett centralt begrepp samtidigt leder till man relativiserar möjligheterna för analytikern att uttala sig sanningsenligt om patienten. Dvs att det som är väsentligt avseende patientens bevekelsegrunder och lidanden kan man inte säga så mycket om utan det måsta patienten själv benämna: analytikerns uppgift är att undanröja hinder för det - till exempel blockerande överföringar, så att patienten kan tala sanning om sig själv. På denna punkt skiljer sig analysen radikalt från andra behandlande traditioner och kunskapstraditioner (t ex gängse psykiatri där läkaren är "expert" och fastslår diagnos (beteckning) på lidandet, dvs den som äger rätten att auktoritativt uttala vad som är sant).
Denna speciella psykoanalytiska syn på förhållandet till objekten har också uppmärksammats av andra vetenskapliga discipliner och har varit oerhört berikande inom flera former av socialt arbete, litteratur och litteraturanalys, antropologi och arkeologi, sociologi, m.m. Den har också stora likheter med andra formuleringar inom flera andra filosofiska främst vetenskapsteoretiska, arbeten.
