Karl Popper
Från Rilpedia
Sir Karl Raimund Popper, född 28 juli 1902 i Wien, död 17 september 1994 i London, var en filosof, vetenskapsteoretiker och politisk teoretiker.
Popper var en av de mest inflytelserika[källa behövs] vetenskapsfilosoferna under 1900-talet, tillsammans med bland andra Thomas Samuel Kuhn och Imre Lakatos. Han underströk falsifierbarhet som grunden för vetenskaplig verksamhet. I sina politiskt-filosofiska böcker om "Det öppna samhället och dess fiender" levererade han också stark kritik mot all form av auktoritarism. Han vänder sig särskilt mot Platon, Hegel och Marx.
Popper föddes som son till en advokat med judiskt ursprung i Österrike. Han var ursprungligen verksam i Tyskland, främst som filosof, med specialiteten vetenskapsteori. Efter Anschluss emigrerade han till Nya Zeeland, och senare till Storbritannien.
Innehåll |
Vetenskapsfilosofi
Poppers grundinställning inom vetenskapsteorin var vederläggandet av det vetenskapliga värdet av metodologisk induktion. Popper uppställde som grundkrav för att något ska kunna betraktas som vetenskapligt, att ifrågavarande vetenskapliga rön ska kunna vara falsifierbart. Med det menar han att man i en teori ska kunna formulera bassatser och om de motbevisas så är teorin falsifierad. Enligt Poppers mening kan ingenting fullt ut bevisas, däremot kan någonting fullt ut motbevisas; En motinstans kan motbevisa en lag, en instans kan däremot aldrig bevisa en lag. Vetenskapsmannen ska därför uppställa en hypotes, som sedan (genom trial-and-error) utvecklas till en laghypotes, om den inte kan falsifieras. Falsifierbarheten utgjorde Poppers demarkationskriterium; det som skilde vetenskap från metafysik.
Karl Popper adlades 1965 för sina vetenskapliga insatser. Bland hans många elever kan nämnas George Soros som även skrivit om sin lärare.
Karl Popper utvecklade i sin kritik av den logiska positivismens tilltro till verifikationskriteriet den metod som kallas den hypotetisk-deduktiva. Poppers grundtanke är att vad som skiljer vetenskapliga teorier från icke-vetenskapliga är att de vetenskapliga ska kunna falsifieras, dvs teorierna ska kunna säga vad som inte får ske om teorierna ska vara sanna. En vetenskaplig lagbundenhet kan aldrig verifieras med aldrig så många positiva iakttagelser. Ett enkelt exempel:
En teori säger att alla korpar är svarta. Enligt den induktiva teorin är denna teori härledd ur många iakttagelser av svarta korpar. Den verifieras varje gång en svart korp dyker upp. Den falsifieras så fort en enda vit korp påträffas.
Följaktligen är falsifieringkriteriet det avgörande eftersom aldrig så många verifieringar inte utesluter att en falsifiering kan ske. Kravet på en vetenskaplig teori är alltså att den ska kunna säga vad som inte får ske om teorin ska vara sann. Popper menar att exempelvis Freuds psykoanalytiska teorier inte klarar detta krav på falsifierbarhet. Teorierna innehåller så många hjälpteorier att de är omöjliga att falsifiera. Han kritiserar också den induktiva synen på hur vetenskapliga teorier kommer till. Den menar att en teori uppstår på följande sätt:
- observation
- induktion
- hypotes
I stället tänker sig Popper följande modell:
- problem
- hypotes
- tester
- falsifieringar
- ny hypotes
- tester
- falsifieringar
Popper tänker sig alltså en process inte olik den hermeneutiska spiralen. De lyckade teorierna förmår således förutsäga vad som kan falsifiera dem och motstår länge denna falsifiering. En sådan lyckad teori är Einsteins relativitetsteori. Om denna skriver Popper: "Einsteins gravitationsteori hade lett till resultatet att ljuset måste dras till tunga kroppar (som till exempel solen), precis som materiella kroppar attraheras. Som en konsekvens av detta kunde man räkna ut att ljuset från en avlägsen fixstjärna, vars skenbara position låg nära solen, skulle nå jorden från en sådan riktning att stjärnan skulle tyckas vara något förskjuten från solen. Eller med andra ord att stjärnor som ligger nära solen skulle se ut som om de hade rört sig lite bort från solen och från varandra. Detta kunde man normalt inte observera eftersom sådana stjärnor blir osynliga på dagen på grund av solens överväldigande ljusstyrka. Men under solförmörkelser är det möjligt att fotografera dem. Om samma konstellation fotograferas på natten kan man mäta avstånden på de två fotografierna och kontrollera den förutsagda effekten. Det imponerande i detta fall är den risk som ligger i sådana förutsägelser. Om observationer visar att den förutsagda effekten definitivt inte föreligger, är teorin helt enkelt vederlagd. Teorin är oförenlig med vissa möjliga observationsresultat - ja, med resultat som var och en före Einstein skulle ha förväntat sig".
Samhällsfilosofi
Popper var i sin ungdom marxist, men blev med åren alltmer kritiskt inställd till denna riktning[källa behövs].
Bibliografi
- Forsknings logik (1934)
- Historicismens torftighet (ursprungligen i tre delar 1944-45, utgiven 1957)
- Det öppna samhället och dess fiender (1945)
- En intellektuell självbiografi (1976)
Se även
|
|||||
