Michel Foucault

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Paul-Michel Foucault, född 15 oktober 1926 i Poitiers, död 25 juni 1984 i Paris, var en fransk filosof och idéhistoriker, med särskild inriktning på psykologi och sociologi. Han var även verksam som politisk aktivist.

Foucault räknas som en av 1900-talets mer inflytelserika tänkare. Andra betydande tänkare inkluderar Jean Hyppolite och Louis Althusser som var Foucaults lärare, Sartre och Pierre Bordieu som han kände, Karl Jaspers och Martin Heidegger som han influerades av, samt Jacques Derrida som var hans student. Med sin kritik av samhälleliga institutioner och maktutövning har han förändrat många vetenskaper på djupet, och till de begrepp och teorier han lanserat, utvecklat eller populariserat finns biopolitik, statsrasism, normaliseringsprocess, konstruktivism, och en förändrad syn på sexualitet, vansinne, makt och kunskap.

Foucalt brukar föras till den kontinentala filosofin och kan räknas som en viktig inspiratör för reflexionen kring postkolonialism och globalisering. Sedan 1990-talet har Foucaults politiska idéer uppmärksammats av den italienske filosofen Giorgio Agamben. Efter Foucaults död har såväl filosofiska tidskrifter som föreningar bildats för att studera hans tankar.

Biografi

Michel Foucault föddes 1926 i Poitiers i en välbärgad släkt från provinsen, som andra barnet av tre, och äldste son. Hans far, Paul Foucault, var en framstående kirurg och anatomilektor vid medicinska fakulteten, och ville att sonen skulle gå i hans fotspår. Även farfadern och morfadern var kirurger, och modern Anne Malapert ärvde sin faders slottslika bostad utanför Poitier, där familjen bodde omväxlande med ett hus i staden. Han döptes till Paul, som hans far och farfar hette. Sin första utbildning fick han av jesuiter vid Henri-IV-läroverket, där han började deltaga i undervisningen innan han ens fyllt fyra år.^[1] Under andra världskriget ockuperades Poitiers av tyskarna.

Foucault gick två år i "barnklasserna" fram till 1932, i "primärklasserna" fram till 1936 och i "sekundärklasserna" (motsvarar ungefär svenskt högstadium och gymnasium) fram till 1940 då han börjar på Saint-Stanislas-skolan,^[2] varifrån han utexamineras i juni 1942 med goda betyg i de flesta ämnen förutom filosofi, där han bara får 10 av 20 poäng.^[3] Efter en tids förberedelse blev han inskriven vid École Normale Supérieure direkt efter kriget, 1945, och hade bland andra Jean Hippolyte som lärare. Under denna tid led han av svåra depressioner och försökte begå självmord; möjligen var det därför han senare skulle intressera sig för synen på vansinne. År 1948 tog han examen i filosofi, 1950 i psykologi och 1952 i psykopatologi. I likhet med många andra intellektuella blev han medlem i franska kommunistpartiet, som han blev introducerad i av sin lärare Louis Althusser. Foucault lämnade dock partiet 1953. 1954 flyttade han till Uppsala och undervisade i franska vid universitetet där under fyra år. 1955-1958 var han föreståndare för Maison de France i Uppsala. Han hade för avsikt att lägga fram sin avhandling Histoire de la folie à l'âge classique där, men blev avrådd av Sten Lindroth, professor i idéhistoria.

Efter Uppsala tillbringade han ett år i Warszawa och ett i Hamburg innan han återvände till Frankrike för att publicera sin avhandling. Samma år mötte han sin tio år yngre blivande livskamrat Daniel Defert. 1960 utnämndes han till professor i filosofi i Clermont-Ferrand, i Tunis 1965, i Vincennes 1968. Under en tid var han i Moskva, varvid han bröt med kommunistpartiet och återvände till Frankrike. Han blev 1970 professor i idéhistoria vid Collège de France i Paris, där han efterträdde sin tidigare lärare Hippolyte i kamp mot Paul Ricœur och med stöd av Georges Dumezils. Foucault dog 1984 av AIDS-relaterade komplikationer i Paris.

Redan under sin samtid blev han världsberömd för sin omvärdering av synen på framför allt sociologiska fenomen och för sin poststrukturalistiska filosofi. Han intresserade sig framför allt för avvikelser, och delade postmodernismens syn på social konstruktionism. Vid sidan av sin akademiska karriär, tog han ofta personlig ställning till utrikespolitiska och sociala frågor, och betraktades som mycket radikal. Under 1960-talet blev han närmast militant anti-kommunist, och somliga påstod att han var på högerkanten fastän han deltog i studenternas husockupationer. Under samma tid påstods han också tillhöra ett ultra-maoistiskt parti.

Filosofi

Foucaults tidiga filosofi klassas ofta som strukturalistisk i samma tradition som Claude Lévi-Strauss och som lärjunge till Dumezil. Senare har Foucault alltmer försökt distansera sig från denna tradition, särskilt i L'Archéologie du savoir, han har då kommit att kallas ömsom poststrukturalist och ömsom postmodernist. Troligen skulle han hellre kallats "vetandearkeologist". I likhet med andra samtida franska tänkare inspirerades han inledningsvis av Karl Marx teoribildning och verkade i dennes efterföljd. Han tog med tiden avstånd från Marx, men tillkände sig heller aldrig till någon annan filosofi; han påverkades av Nietzsche, men utvecklade en egen gren inom samtidens franska diskursanalytiska filosofi; den kontext Foucault utgick ifrån var maktens struktur i meningen. I sina verk har han genomgående en konstruktivistisk infallsvinkel; han gör geneologiska studier av begrepps uppkomst, och sätter dem i samband med makt och dess oundvikliga motstånd. Under åren började han även studera kroppen som ett politiskt objekt, biopolitik. I sina psykologiska analyser fokuserar han normaliseringsprocesser. Likaså i epistemologiskt avseende är han subjektivist, där även hans eget intellektuella utanförskap i egenskap av nytänkare, löper som en parallell till de vetenskapliga alstren.

I Vansinnets historia presenterar Foucault en bild av hur vansinnet har definierats som oförnuft i en utskiljningsprocess. Det är inte frågan om psykiatrin eller psykologins historia utan en utskiljningens historia. Foucault har som mål att återvända till den punkt i historien då vansinnet ännu inte skilts ut och därifrån utreda psykiatrins uppkomst som diskurs. Vad som visas är hur strukturer under olika epoker tillåter olika diskurser om det sjuka.

Vetandets arkeologi drar upp riktlinjerna för en ny vetenskap; en diskurs om diskurser men utan målsättningen att presentera en förborgad lagbundenhet. I Övervakning och straff ligger tyngden på makt och dess dynamik; makt är inget som has utan något som utövas. Makt skapar kunskap; det finns ingen makt utan ett motsvarande kunskapsfält.

Foucault har utgivit böcker som berör flera ämnesdiscipliner, och hans betydelse har varit påfallande inom såväl filosofi som idéhistoria, psykologi och sociologi. Av särskild vikt var hans teorier om homosexualitet, där han ansåg att könet är en historisk konstruktion, och om sadomasochism, som han fann vara en intressant förkroppsligad anarki. Han var en samhällsdebattör som kritiserade samhället på djupet, i synnerhet samhällets förhållande till fenomen som anses vara avvikande. Kritiken utgick vanligen från tolkningen i den diskurs fenomenet förekom i, och var ofta mycket provokativ. Centralt för Foucault var tanken om språket som samhällets meningsbärande enhet, och den sfär där makten var konstituerad och konstituerades.

Foucaults teori om diskurser

I Bulletin de la Societé française de Philosophie, Juillet-Septembre 1969 publicerade Foucault en artikel med titeln "Qu'est-ce qu'un auteur?", som översattes, något olyckligt, till "Vad är en författare" av Henrik Killander; det kan även betyda "skapare" och "upphovsman". Denna artikel blev en av de första där Foucault gör upp med grundandet av diskurser, vilket många ser som en modifikation av Thomas Kuhns teori om paradigmskiften.

Med auteur avser Foucault dels författare av litterära texter, konstnärer av målningar, men även upphovsmän av diskurser, som till exempel Karl Marx och Sigmund Freud vilkas böcker blivit strukturer av begrepp och teorier, där införandet av nya begrepp och teorier är ett av diskursens kännetecken; de har "öppnat ett rum för något annat än sig själva, men som de likväl har grundat". Detta är enligt Foucault inte detsamma som att vara grundare av vetenskapsgrenar, som Ferdinand de Saussure grundat lingvistiken eller Georges Cuvier grundat biologin. En vetenskapsgren kan nämligen förvandlas med nya diskurser utan att den upphör eller blir något annat än just den vetenskapsgrenen, medan en diskurs som marxismen eller psykoanalysen inte kan omvärderas, och förbli densamma. Foucault menar dock att det inte först och främst är införandet av nya begrepp, texter och hypoteser som är signifikant för grundande av diskurser, utan införandet av skillnader och motsättningar. Denna skillnadsteori skulle han utveckla i efterföljande verk. Begreppen, texterna och hypoteserna består av skillnader, enligt Foucault, genom att något endast är om det inte är något annat; det som inte skiljer sig är brus. Skillnaderna består även av tabun som finns i diskurserna. Begreppen och deras struktur, hypoteserna och dessas uttryck, är detsamma som diskurs, som med de skillnader som presenteras avgränsar sig från bruset.

Senare skulle Foucault återkomma till diskursivitet, i synnerhet i boken L'archéologie du savoir 1969 (sv. övers. Vetandets arkeologi) och installationsföreläsningen L'ordre du discours 2 december 1970 (sv. övers. av Mats Rosengren 1993 Diskursens ordning). Hans utgångspunkt i dessa verk och andra som mer specifikt berör historia, är att varje epok utgörs av diskurser som bestämmer vad som kan tänkas. Vad som utgör en epok avgörs av dess skillnader mot andra epoker, inte dess identitet, struktur, eller vara i sig. I "Qu'est-ce qu'un auteur?" är dock Foucault av den uppfattningen, att företeelsen med auteur av diskurser, som Marx och Freud, uppstod på 1800-talet, och menade inte att de egentligen bara uttryckte och skapade sin epok, som Foucault själv både tillhörde och fjärmade sig från. Dessa slags epok-diskurser blir människor inlemmade i genom utbildningssystemet.

I sina verk om diskurser utgår Foucault från strukturalismen i så måtto att han tänker sig ett metonymiskt samband mellan makro- och mikronivåer, där makronivåns struktur är densamma som mikronivåns. Föreliggande skillnader studeras främst mellan jämsides fenomen, men även fenomen som är brus i en annan diskurs än sin egen, i synvinkeln snarare än i sig själv.

Politiskt engagemang

Foucault var inledningsvis marxist, och med tiden niezschean, men bröt flera gånger med den franska intellektuella vänstern, som var mycket radikal och maoistisk vid den tiden. Under praktiskt taget hela sitt liv var han aktivist, och verkade för rättssäkerhet, mot invandrarfientlighet och visade intresse för folkliga revolutioner under sin samtid. Hans kontakter med den intellektuella vänstern återknöts dock gång på gång i sakfrågor där de kunde mötas. De sista åren av hans liv genomsyrades av misströstan på den socialistiska praktiska politiken, och han kom mer och mer att uppfatta en spänning mellan de intellektuella och makthavare.

Under ungdomen var Foucault tydligt marxistisk i sin ideologi, liksom de flesta intellektuella i Frankrike. Han blev medlem i Kommunistpartiet 1950. Senare har han sagt att han vid det laget närmast var nietzscheansk kommunist, vilket hans vän Didier Eribon tillbakavisar som en efterhandskonstruktion. Nietzsche kom in i Foucaults liv först omkring 1953. När Foucault gått med i partiet blev han omedelbart mittpunkten i en grupp normalitkommunister, kallade folklorister av andra marxister. Han lämnade dock partiet. Varför är omtvistat. Louis Althusser menar att det berodde på hans homosexualitet, medan Foucault själv har sagt att det skedde i anslutning till läkarkomplotten mot Stalin 1952 ”med anledning av en ihållande känsla av olust”. 1953 var han dock fortfarande medlem. Sin marxistiska hållning höll han kvar längre än så, fastän den omarbetades och omtolkades under lång tid, och först under början av 1960-talet hade han lämnat marxismen bakom sig. Under hela sitt liv skulle han likafullt ställa sig på vänsterns sida, som aktivist emot förtryck och i sin antiborgerliga och revolutionära åskådning. Under sin samtid kom han att ibland kallas reaktionär, vilket berodde på hans strukturalistiska drag; strukturalism ansågs vara högerinriktad trots att maoister som Althusser företrädde riktningen. Foucault ville dock inte kalla sig strukturalist, vilken han gjorde klart vid ett par tillfällen. Andra vänsteraktivister ansåg att han saknade engagemang, vilket var detsamma som att han inte ställde upp på deras ideologi. Från en tankevärld som kan tyckas marxistisk höll han kvar själva perspektivet i sin forskning: makten och hur den följs av motstånd.

Eftersom Foucault hade tjänst i Tunisien 1968, påverkades han inte vid en första anblick av majrevolten. Under de sista dagarna i maj återvände han till Paris och deltog i ett möte; i Tunis hade studentrevolterna börjat redan 1966 vilka i juni 1967 och framåt urartade till antisemitiska upplopp, som väckte Foucaults avsky. Några av hans studenter fängslades och utsattes då för tortyr, vilket dock ledde till att han agerade kraftfullt och förgäves försökte förmå Frankrike att verka för dem. Senare har Foucault sagt att han hotades av civila poliser i Tunisien under denna tid. När tunisiske inrikesministern efter ett möte inte lyssnade till hans krav att hans studenter skulle släppas, lämnade han landet.

År 1969 samlade han och Sartre en grupp aktivister, varvid han förenade sig med vänsterrörelsen, och fördömde franska regeringens agerande mot studenterna. När han började sitt arbete om fängelsernas historia, bildade han en förening, GIP, som organiserade aktioner, som till exempel samlingar framför fängelser med meddelanden till fångarna med högtalare och bengaliska eldar. GIP blev en stor framgång, och liknande föreningar bildades, oftast av maoister. 1971 arrangerade Sartre, Gilles Deleuze och Foucault en aktion mot rasism, till följd av att en algerier mördats, och de uppkallade sin förening, Djellali-kommittén, efter honom. Detta blev upptakten till ett långt engagemang i invandrares rättigheter; denna kommitté ställdes emellertid snart inför problem då falanger ville verka för palestiniernas rättigheter och Foucault å sin sida var proisraelisk.

När bland andra Sartre vill skapa en folkdomstol i Frankrike, var dock Foucault avvisande, vilket gav maoister anledning att påstå att han var borgerlig, vilket Sartre bestred 1973: Foucaults antiborgerlighet låg på ett grundläggande epistemologiskt plan där han var konstruktivist, men samtidigt hade han pacifistiska drag. Sartre och Foucault hade då samarbetat i den radikala arbetartidningen APL, som Foucault deltog i aktivt till 1975 då han bröt med den maoistiska vänsterrörelsen.

År 1977 uppmärksammade Foucault utvisningen av Baader-Meinhof-ligans advokat Klaus Croissant, men till skillnad från Deleuze gjorde han det på en rättsvetenskaplig grund. Han reste till Tyskland vid verkställandet för att bilda en barrikad mot polisen och fick då ett revben knäckt. I december åkte han igen till Tyskland och blev angiven till polisen varför han fördes till polishuset för undersökning. Om detta skrev Foucault i Der Spiegel att intellektuella ansågs samhällsfarliga, och han demonstrerade till förmån för en tysk advokat i Hannover. Eribon bedömer hela engagemanget som politiskt och inte filosofiskt. Tillsammans med Yves Montand demonstrerade han i Madrid 1975 mot rättssystemet i Francoregimen. I samband med detta sa han för första gången att han aldrig mera vill höra talas om Marx. Han fortsätte dock att upplåta sin lägenhet åt maoister.

År 1977 fick han i uppdrag åt den italienska tidningen Corriere della sera att åka till Iran och bevaka händelseutvecklingen där, eftersom han kritiserat de franska myndigheterna för flathet angående landets brott mot de mänskliga rättigheterna. Han antog erbjudandet, och reste även dit en andra gång, efter Ayatollah Khomeini tagit makten. Han bidrog därmed till opinionsbildningen i frågan. Han har påståtts tala till förmån för revolutionen, vilket han efter 1979 blivit kritiserad för. Efter detta undvek han politiska uppdrag.

Hans föreläsningar 1977-78 och 1978-79 vid Collège de France, Sécurité, territoire, population och Naissance de la biopolitique, publicerades 2004. I dessa framträder delvis nya politiska tankegångar och för första gången kommer han in på liberalism och ekonomi, samt statsbegreppets historia. I Foucaults begreppsvärld är staten ett fundamentlöst instrument att regera över individer. Eftersom liberalismen står för frihet, har den utvecklat en diskurs om staten som ett ekonomiskt instrument, trots att de inledningsvis talade om lagen som statens grund. I samband med detta uppfinner liberalismen samhället, vilket är vad den liberala staten regerar över, då den inte kan regera över individen som anses fri. I och med detta förändras det regerandes objekt, från ett territorium till en befolkning, menar Foucault; därmed skapas biopolitiken och behovet av befolkningsdisciplin.

Med anledning av hans och Sartres engagemang för båtflyktingar från Vietnam 1979 läste han upp en deklaration vid en presskonferens i Genève: ”Det finns ett internationellt medborgarskap som medför rättigheter, förpliktelser och som förbinder till uppror mot allt missbruk av makt, vem som än utövar den och vem som än är dess offer. När allt kommer omkring är vi alla styrda /---/ Individernas vilja måste få en plats i den verklighet som regeringarna har velat behålla som sitt monopol, ett monopol som man måste ta ifrån dem bit för bit varje dag” (tryckt i Libération 30 juni 1984).

Den 10 maj 1981 tog Parti Socialiste makten i Frankrike, och François Mitterrand blev president. Detta innebar inte att Foucault fick några särskilda uppdrag, som de intellektuella hade förmodat. 15 december 1981 skrev han och Pierre Bourdieu ett upprop mot den franske utrikesministern, som inte vill ha med Solidaritets uppror i Polen ett par dagar innan att göra. I och med detta bröt den intellektuella vänstern med den politiska socialismen. Engagemanget för Polen blev Foucaults sista.

När regeringen sent omsider ändrade inställning i frågan, sa Foucault i en intervju i la Magazine littéraire nr 204: ”Problemet är inte, som somliga påstår, att de intellektuella, när marxisterna kom till makten, slutade vara marxister. Nej, problemet är att era allt för stora betänkligheter har hindrat er från att i tid utnyttja det idéutbyte med de intellektuella som kunde ha gjort er i stånd att regera.”

Han hade då påbörjat ett arbete om de mentala strukturerna hos socialistiska makthavare, men boken publicerades aldrig.

Bibliografi i urval

• 1954: Maladie mentale et personnalité, Paris, P. U. F.
• 1961-1972: Histoire de la folie à l'âge classique (svenska: Vansinnets historia under den klassiska epoken. Inledning av Sune Sunesson, 1983. Arkiv Förlag, Lund.)
• 1963a: Naissance de la clinique, Paris, P. U. F. (engelska: The Birth of the Clinic)
• 1963b: Raymond Roussel, Paris, P. U. F.
• 1966: Les Mots et les Choses, Gallimard, Paris. (svenska: Orden och tingen.) Finns i engelsk översättning The Order of Things 1970.
• 1967: `Nietzsche, Freud, Marx. Cahiers du Royaumont. Minuit, Paris.
• 1969: L'Archéologie du savoir, Gallimard, Paris. (svenska: Vetandets arkeologi. första svenska upplagan 1972. Förord av Bengt Olle Bengtsson. )
• 1970: `Qu'est-ce qu'un auter? Bull. de la Societé Française de philosophie, t.. LXIV, p. 73-104.
• 1971a: L'ordre du discours. (svenska: Diskursens ordning. Brutus Östlings bokförlag, 1993)
• 1971b: `Nietzsche, la généalogi, l'histoiré i Foucault, M. (ed.) Hommage à Jean Hyppolite, Paris, P. U. F.
• 1973a: Ceci n'est pas une pipe, Fata Morgana, Monpellier. (engelska: This is not a pipe. University of California Press, 1983.)
• 1973b: Moi, Pierre Rivière ayant égorge ma mère, ma soeur et mon frère .... M. Foucault, (ed.) Editions Gallimard/Julliard. (engelska: I, Pierre Rivère, having slaughtered my mother, my sister and my brother ..., University of Nebraska Press, 1982).
• 1975: Surveiller et Punir (svenska: Övervakning och straff. Fängelsets födelse. Inledn. av Sune Suneson.)
• 1976a-84: Histoire de la sexualité I-III (svenska: Sexualitetens historia I-III)
• 1976b: Les machines à guérir (aux origines de l'hôpital moderne) Fouacault, M (ed.) i La politique de la santé au XVIIIe. Dossiers et documents d'architecture, Institut del'enviroment, Paris.
• 1985: Les lumières,. la Rrévolution et la possibilté du progrès (föreläsning hållen på Collège de France 1983, på svenska Upplysningen, revolutionen och framstegets möjighet i Heidegren (red.) Vad är upplysning?, Brutus Östlings bokförlag, 1990

Referenser

Noter

1. ↑ Eribon (1991), ss. 32-33
2. ↑ Eribon (1991), s. 34
3. ↑ Eribon (1991), s. 43

Litteratur och källor

• Arvidsson, Håkan. Foucault (1) Makten genomsyrar all aktivitet. SvD 9 nov. 1996 (2) Drömmen om den totala frigörelsen. SvD 10 nov. 1996.
• Bouchard, Donald F. (ed.), Language, countermemory, practice. Selected essays and interviews by Michel Foucault., Cornell University Press, 1977. Cornell's Paperbacks 1:t print 1980.
• Daudi, Philippe, Makt, diskurs och handling. En genealogisk studie av maktens organisation och organisationens makt., Studentlitteratur, Lund, 1984.
• Daudi, Philippe, Power in the organisation. The discourse of power in managerial praxis. Part One The discursive praxis kap 1-3.
• Eribon, Didier, Michel Foucault (1926-1984), övers. Gustaf Gimdal, Brutus Östlings bokförlag, Symposion (1991)
• Multitudes 9 juli 2005 : Lazzarato, Maurizio, Biopolitics/Bioeconomics : a politics of multiplicity, övers. från franska till engelska av Arianna Bove och Erik Empson
• Pearson, Joseph (ed.), Fearless speech, Semiotext(E), Ca., USA, 2001.
• Rabinow, Paul (ed.), The Foucault reader. An introduction to Foucault's thought, 1984, 1986 och Penguin Social Scineces, 1991.
• Wallenstein, Sven-Olov, Livets politik : Från territorium till population

Externa länkar

• www.foucault.info
• Michel Foucault – Makt, kunskap och subjektivitet