Norge

Sök efter mer information om Norge på Wikipedias systerprojekt:;
	Ordbok & definitioner från Wiktionary
	Böcker från Wikibooks
	Citat från Wikiquote
	Orginalverk från Wikisource
	Fel vid skapande av miniatyrbild: convert: unable to create temporary file `/var/www/mw/_mw116/w/images/sv.rilpedia.org/4/4a/Commons-logo.svg': No such file or directory @ error/delegate.c/InvokeDelegate/1023.; convert: unable to load module `/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.7.7/modules-Q16/coders/svg.la': file not found @ error/module.c/OpenModule/1285.; convert: no decode delegate for this image format `/tmp/magick-u4H2mIjP' @ error/constitute.c/ReadImage/578.; convert: AnErrorHasOccurredWritingToFile `/var/www/mw/_mw116/w/images/sv.rilpedia.org/thumb/4/4a/Commons-logo.svg/17px-Commons-logo.svg.png': No space left on device @ error/constitute.c/WriteImage/1234.;
	Nyhetsartiklar från Wikinews

Från Rilpedia

Version från den 31 maj 2009 kl. 08.36 av Lx3 (Diskussion)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

För andra betydelser, se Norge (olika betydelser).

Kongeriket Norge
Kongeriket Noreg


Flagga	Statsvapen

Valspråk: Alt for Norge (kung Haralds motto)
Eidsvolleden 1814: Enige og tro til Dovre faller

Nationalsång: 'Ja, vi elsker dette landet'

Huvudstad

Oslo

59,92° N, 10,73° Ö

Största stad Oslo

Officiella språk Norska (bokmål, nynorsk)

Statsskick
Regent
Statsminister

Konstitutionell monarki
Harald V
Jens Stoltenberg

Självständighet
• Deklarerad
• Erkänd från svensk-norska unionen
7 juni 1905
26 oktober 1905

Yta
• Totalt
• Vatten 385 199¹ km² (66:e)
6 %

Folkmängd
• Totalt
• Befolkningstäthet 4 787 000^[1] (115:e)
12,4 inv/km² (165:e)

BNP (PPP)
• Totalt
• Per capita (2006)
$207 033 miljoner (46:e)
$44 648

Valuta Norsk krone (NOK)

Tidszon UTC + 1

Topografi
• Högsta punkt

• Största sjö

• Längsta flod Galdhøpiggen
2 469 m ö.h.
Mjøsa
368 km²
Glomma
598 km

Nationaldag

17 maj

Landskod NO, NOR²

Landsnummer 47

¹Inkluderat Svalbard och Jan Mayen
²Svalbard och Jan Mayen har tilldelats ladskoderna SJ och SJM och Bouvetön har tilldelats BV och BVT.

Norge (på nynorska: Noreg; namnet kommer av fornnordiska Norðrvegr, Norvegr, Noregr, "vägen mot norr") är en konstitutionell monarki i norra Europa, väster om Sverige på Skandinaviska halvön. Förutom Sverige gränsar landet till Ryssland och Finland. De närbelägna öarna Svalbard och Jan Mayen står under norskt självstyre och betraktas som en del av kungadömet, medan Bouvetön i Atlanten och Peter I:s ö i Stilla havet är underordnade Norge men inte räknas som en del av riket. Norge har även gjort anspråk på Dronning Maud Land i Antarktis.

Norge är en av de nationer som grundade militäralliansen Nato 1949.

Historia

Huvudartikel: Norges historia

Tidig historia

Norge blev ett enat rike under 1000-talet och hade under storhetstiden på 1200-talet överhöghet över Färöarna, Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna, Man, Island och Grönland, det såkallade Norgesväldet. Enligt vissa historiker innebar Digerdöden år 1349 dock ett hårt slag och landet hamnade i skuggan av sina grannländer.^[2] Genom Kalmarunionen och gifte med det danska kungahuset kom Norge under danskt inflytande. Den ursprungliga norska högadeln gick starkt tillbaka och förlorade inflytande.^[3] Under åren med Danmark förlorade Norge på 1600-talet några av sina gamla territorier, landskapen Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och socknarna Idre och Särna till Sverige. Napoleonkrigen, med Danmark som allierad med Frankrike, betydde slutet för danskarnas tid i Norge. Vid fredskongressen i Kiel i 1814 överlämnades Norge till Sverige, men utan öarna i Nord-Atlanten. Kraftiga nationella protester resulterade emellertid i en norsk konstitution och valet av Kristian Fredrik till kung 17 maj 1814. Men den svenska kronprinsen, senare kungen Karl XIV Johan vägrade erkänna Norges självständighet och Sverige gick till anfall. Efter några veckors krig, blev ett fredsavtal mellan Sverige och Norge undertecknad i Moss den 14 augusti 1814. Norge gick i en personalunion med Sverige genom konventionen i Moss. Anmärkningsvärt var att Norge inte längre skulle vara en erövring tillhörande den svenska kungen, utan vara en jämbördig part i en personalunion. Norge behöll sin nya grundlag med de förändringar som unionen krävde, och nationalförsamlingen Stortinget valde den svenske kungen Karl XIII till kung även i Norge den 4 november (under namnet Karl II).

Unionsupplösning

Norge blev fullt självständigt 1905 genom att att unionen upplöstes. Därigenom avskaffades den gemensamma kungamakten och utrikespolitiken, som i princip var det enda gemensamma politikområdet. Tidigare hade riksståthållarämbetet avskaffats, men kronprinsen eller hans son som uppnått myndig ålder kunde dock vid unionsupplösningen fortfarande vara vicekung av Norge. Dessutom fattades vissa beslut av kungen i Stockholm med närvarande norska statsråd.

På 1890-talet hade Norges olust med unionen ökat starkt. Att Sverige gång på gång nekat Norge till att ha en egen utrikespolitik och ett eget konsulatväsen bidrog till detta. Det senare hade rent praktiskt en stor betydelse för den betydande norska handelsflottan. Det hela kulminerade med att Stortinget år 1905 beslutade att Oscar II inte längre kunde räknas eller fungera som norsk kung eftersom han motiverade sitt nekande till regeringens avskedsansökan med att han inte kunde utse en ny regering, sedan regeringen avgått i protest. Regeringen avgick i protest när kungen inte ville ratificera Stortingets beslut om ett norskt konsulatväsen. Många fruktade att krisen kunde sluta som i 1814, att Sverige igen skulle gå till krig mot Norge och som den starka parten diktera en bitter fred. Förhandlingar i Karlstad mellan de båda ländernas regeringar lyckades dock skapa ett fredligt slut på unionen. Den norska tronen erbjöds de svenska prinsarna, men alla tackade nej. Det blev istället Danmarks prins Carl som tackade ja och valdes till kung Haakon VII av Norge.

Andra världskriget

9 april 1940 började Tyskland sin attack mot Norge. Sänkningen av den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden gav kungafamiljen och regeringen tid att fly från Oslo. Städerna Molde, Elverum, Kristiansand, Steinkjer, Voss och Namsos skadades svårt i tyska bombanfall. Narvik, utskeppningshamnen för malm från svenska Malmberget, Kiruna, blev skådeplats för den första segern för den brittiska marinen mot tyskarna. Den svenska malmen från Narvik var mycket viktig för tyskarnas vidare krigföring. Det tog 62 dagar för tyskarna att erövra Norge. Därefter upprättade de en marionettregering med Vidkun Quisling som regeringschef. Kungen och den lagliga regeringen lyckades fly till Storbritannien. Då Tyskland kapitulerade 1945 befann sig 350 000 tyska soldater i Norge. Krigsdödade norrmän under de fem åren beräknas till drygt 10 000. Av dessa var 700 judar. 9 000 norrmän hade suttit i tyska koncentrationsläger. Finnmark var den del av Norge som drabbats hårdast. De flyende tyska soldaterna brände byarna och förstörde 1944 och 1945 nästan all infrastruktur under sitt försök att fördröja Röda armén. Civilbefolkningen på nära 60 000 tvångsförflyttades söderut.

Efterkrigstid

De 30 åren efter kriget präglades av en kraftig ekonomisk tillväxt. Erfarenheterna från andra världskriget medverkade starkt till att Norge valde sida i kalla kriget och var med att grunda Nato. Landet har i två folkomröstningar sagt nej till medlemskap i EU.

I slutet av 1960-talet hittades olja i Nordsjön och inkomsterna därifrån har betytt mycket. Landet var 2004 världens tredje största oljeexportör efter Saudiarabien och Ryssland^[4]. Statens petroleumsfond, den så kallade oljefonden, är det oanvända överskottet från norska statens oljeinkomster. Fonden investerar i utländska aktier och obligationer. I maj 2008 var värdet nästan 2 400 miljarder norska kronor. Oljefonden heter numera "Statens Pensjonsfond-Utland".

Norge toppade år 2006, för femte året i rad, FN:s "Human Development Index" och har en av världens högsta inkomstnivå per capita.

Geografi, klimat och miljö

Satellitbild av Norge under vintern.

Huvudartikel: Norges geografi

Norge utgör den västra delen av Skandinavien i Nordeuropa. Den kuperade kustlinjen tillsammans med stora fjordar och tusentals öar sträcker ut sig över 2 500 km. Norge delar en 2 542 km lång landsgräns med Sverige, Finland och Ryssland till öst. Till väst och syd gränsar Norge till Norska havet, Nordsjön och Skagerak. Till norr har man Barents hav (se även Norges ytterpunkter).

Med sina 385,252 km² (inkluderat Svalbard och Jan Mayen) är Norge något större än Tyskland men skillnaden är att Norge domineras huvudsakligen av berg och hög terräng med förhistoriska glaciärer och varierad topografi. De mest noterbara är fjordarna: djupa havsvikar omgivna av branta sidor och med en grundare tröskel i mynningen. Den längsta är Sognefjorden.

Typiskt landskap i Västnorge med byn Geiranger.

Marken består till största delen av granit och gnejs men skiffer, sandsten och kalksten är också vanligt. På grund av golfströmmens rådande verksamhet från väster har Norge ett varmare klimat och mer nederbörd än andra länder på samma nordliga breddgrad, speciellt längst kusten. Fastlandet har fyra distinkta årstider med kallare vintrar och mindre nederbörd inåtland. Den nordligaste delen har ett subarktiskt klimat medan Svalbard har ett arktis tundra klimat.

Norges högsta berg är Galdhøpiggen, omkring 2 469 meter. Ibland anges Glittertind som högre med en höjd på 2 472 meter, men då är istäcket inräknat, vilket ju varierar i tjocklek (själva berget når 2 452 meter).

På grund av Norges höga latitud finns det många varierande säsonger av dagsljus. Från slutet av maj till slutet av juli går solen aldrig riktigt ner i delar av landet norr om den arktiska cirkeln och resten av landet har upp till 20 timmars dagsljus per dag. Omvänt från slutet av november till slutet av januari går solen aldrig upp över horisonten i norr och solen är bara uppe en kortare stund i resten av landet. Genom hela landet finns förtjusande dramatisk vacker natur och landskap. Den västra kusten av södra Norge och kusten av nordnorge anses som bland de finaste kuststräckor i världen.

Religion

Omkring 85 % av befolkningen tillhör Norska kyrkan, den evangelisk-lutherska statskyrkan. Det finns också andra kristna trossamfund som tillsammans omfattar cirka 5 procent av befolkningen. Dit hör bland annat den romersk-katolska kyrkan och pingströrelsen (med över 45 000 medlemmar vardera), Den evangelisk lutherske frikirken, Metodistkyrkan, baptister, sjundedagsadventister och Frälsningsarmén. Bland de icke-kristna religionerna är islam störst med cirka 2 procent av befolkningen (eller 75 761 medlemmer). Övriga religioner omfattar totalt knappt en procent av befolkningen. Runt fem procent av invånarna tillhör inget statsbidragsberättigat trossamfund eller livssynsorganisation.^[5]

Statsskick och politik

Huvudartiklar: Norges politik och Monarki i Norge

Norge är en konstitutionell monarki med en parlamentariskt utsedd regering. Statschefens uppgifter inom det politiska systemet är främst ceremoniella. Den norska grundlagen från 1814 ger statschefen rätten att självständigt utnämna sin regering men sedan 1884, då parlamentarism infördes, har det blivit så att statsministern måste ha stöd i Stortinget. Formellt sett kan statschefen utnämna vem han vill som statsråd i regeringen, men i praktiken utnämns statsråd efter förslag från statsministern.

Det norska parlamentet, Stortinget, består av 169 ledamöter från år 2005, valda från 19 regioner, fylken. Valsystemet är proportionellt med val vart fjärde år. Stortinget består av två kamrar - Odelstinget och Lagtinget - med något olika uppgifter. Medan Odelstinget väcker åtal i riksrätt och behandlar lagförslag i en första läsning, utgör Lagtinget riksrättens domarnämnd och bekräftar Odelstingets lagförslag i en andra läsning. Detta är nu dock upphävt men träder ikraft 2009, då Stortinget i fortsättningen kommer att fungera som en kammare.

Demografi

Norge har 4 737 171 invånare (1.1.2008), varav ungefär en halv miljon bor i Oslos kommun. Omkring Oslo och det som definieras som Østlandsområdet bor ungefär 1,5 miljon människor. Den största delen av Skandinaviens samisktalande befolkning bor i Norge. Folkmängden ökade med 1,2 % 2007, den högsta tillväxten sedan 1946. Av invånarna är 50,5 % kvinnor och 49,5 % män. Uppdelat i ålder (2004): 0–14 år 19,8 %, 15–64 år 65,4 % och 65 år och äldre, 14,8 %.

När det gäller etniskt ursprung är den största delen av befolkningen nordisk eller nordgermansk medan en mindre del i norra delen av landet är samisk eller finsk. Under de senaste åren har invandringen utgjort mer än hälften av befolkningstillväxten och en ökande andel av befolkningen är invandrare, 7,3 % per 1 januari 2003 och ca 10% i januari 2008^[6]. De största invandrargrupperna var januari 2008 var de största invandrargrupperna från Polen (32.100), Pakistan (29.100), Sverige (26.200) och Irak (22.900)^[6].

Språk

Norska är officiellt språk i Norge. Språket består av de två skriftvarianterna bokmål och nynorsk där majoriteten av befolkningen skriver på bokmål. Ungefär 95% av Norges befolkning talar norska som modersmål. I Norge finns det också sex officiella minoritetsspråk: sydsamiska, lulesamiska, nordsamiska, kvänska, romanes (i Sverige kallat romani) och romani (i Sverige kallat svensk romani).

Administrativ indelning

Huvudartikel: Norges fylken

Norge är indelat i 19 fylken:

Världsarv

I Norge belägna platser upptagna på Unescos världsarvslista.

Bryggen i Bergen (1979)	Urnes stavkyrka (1979)	Røros (1980)	Hällristningarna i Alta (1985)
Vegaöarna i Nordland (2004)	Struves meridianbue (2005)	Geirangerfjorden (2005)	Nærøyfjorden (2005)

Kultur

Kända norrmän

Alexander Rybak - musiker
Ivar Aasen - språkman, nynorskans upphovsman
Niels Henrik Abel – matematiker
Roald Amundsen – först till sydpolen
Elisabeth Andreassen ("Bettan") – sångerska
Tone Bekkestad – meteorolog TV4
Kjell Magne Bondevik - politiker
Gro Harlem Brundtland – politiker
Ole Bull – fiolspelare, kompositör
John Carew - fotbollsspelare
Gaahl - sångare/underhållare
Magnus Carlsen - schackspelare
Bjørn Dæhlie - skidåkare, tidernas mest framgångsrika vinterolympier
Jon Fosse – författare
Karin Fossum - författare
Tryggve Gran – skidtränare och pilot, till sydpolen med Robert Falcon Scott
Edvard Grieg – kompositör
Carl I. Hagen – politiker
Knut Hamsun – författare
Harald V - kung
Morten Harket – sångare och kompositör i popgruppen A-ha
Anita Hegerland - sångerska
Sonja Henie – konståkningsstjärna och skådespelerska i Hollywood
Thor Heyerdahl – arkeolog och historiker, drivkraften bakom Kon-Tiki-projektet
Henrik Ibsen – författare
Åse Kleveland – sångerska och politiker
Johann Olav Koss - skridskoåkare
Sissel Kyrkjebø – sångerska
Sophus Lie -- matematiker
Trygve Lie – första generalsekreterare för Förenta nationerna
Edvard Munch – konstnär
Lise Myhre – serietecknare, grundare till seriefiguren Nemi
Wenche Myhre – sångerska
Fridtjof Nansen – äventyrare, forskare, diplomat
Odd Nerdrum - konstnär
Sverre Anker Ousdal – skådespelare
Alf Pröysen - visdiktare och författare, bland annat "Teskedsgumman" och "Mössens julafton".
Vidkun Quisling – nazist och dömd för landsförräderi under andra världskriget
John Arne Riise - fotbollsspelare
Aud Schønemann – skådespelerska, mest känd från TV som Marve Fleksnes' mor
Jon Skolmen – komiker, skådespelare, mest känd från "Sällskapsresan"-filmerna
Petter Solberg - rallyförare
Ole Gunnar Solskjær - fotbollsspelare
Jens Stoltenberg - politiker
Jahn Teigen – musiker
Peder Tordenskjold – sjömilitär under stora nordiska kriget
Tor Trondsen - fotbollsspelare
Liv Ullmann – skådespelerska
Sigrid Undset – författare
Rolv Wesenlund – komiker och skådespelare, mest känd från TV som Marve Fleksnes
Varg Vikernes – musiker Burzum

Internationella rankningar

Organisation	Undersökning	Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Index of Economic Freedom 2009	28 av 179
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2008	1 av 173
Transparency International	Korruptionsindex 2008	14 av 180
United Nations Development Programme	Human Development Index 2006	2 av 179

Se även

Källor

↑ ”Preliminär befolkningsstatistik 2008”. SCB. 1 oktober 2008. http://www.ssb.no/. Läst 15 december 2008.
↑ Store norske leksikon, snl.no, Norge – 1130–1537: NORSK HØY- OG SENMIDDELALDER, läst 2009-05-20
↑ "Den norske adel gikk sterkt tilbake i antall og ble sterkt inngiftet i svensk og dansk adel. Dermed ble også evnen og viljen til nasjonal selvhevdelse svekket.", Store norske leksikon, snl.no, Norge – 1130–1537: NORSK HØY- OG SENMIDDELALDER, läst 2009-05-20
↑ http://www.eia.doe.gov/emeu/cabs/topworldtables1_2.html
↑ SSB: Tro og livssynssamfunn utenfor Den norske kirke, 2006
↑ ^6,0 ^6,1 Polakker den største innvandrergruppen, SSB

Externa länkar

[0] ”Preliminär befolkningsstatistik 2008”. SCB. 1 oktober 2008. http://www.ssb.no/. Läst 15 december 2008.

[1] Store norske leksikon, snl.no, Norge – 1130–1537: NORSK HØY- OG SENMIDDELALDER, läst 2009-05-20

[2] "Den norske adel gikk sterkt tilbake i antall og ble sterkt inngiftet i svensk og dansk adel. Dermed ble også evnen og viljen til nasjonal selvhevdelse svekket.", Store norske leksikon, snl.no, Norge – 1130–1537: NORSK HØY- OG SENMIDDELALDER, läst 2009-05-20

[3] ttp://www.eia.doe.gov/emeu/cabs/topworldtables1_2.html

[4] SSB: Tro og livssynssamfunn utenfor Den norske kirke, 2006

[q-5] 6,0 ^6,1 Polakker den største innvandrergruppen, SSB

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]