Vidkun Quisling
Från Rilpedia
Vidkun Abraham Lauritz Jonssøn Quisling, född 18 juli 1887 i Fyresdal i Telemark fylke, död 24 oktober 1945 på Akershus fästning i Oslo, var en norsk officer och politiker.
Unga år
Vidkun Quisling växte upp i Fyresdal, Telemark och Gjerpen (utanför Skien). I Drammen gick han på Drammens latinskole. Han uppmärksammades av tidningen Drammens Tidende sedan han med risk för eget liv hade räddat en flicka från att drunkna i Drammenälven. Vidkun Quisling tog studenten 1905 efter studier i Skien i Telemark fylke.
Officer, hjälparbetare, militärattaché, försvarsminister
Vidkun Quisling avslutade 1911 sina studier vid den norska krigshögskolans artillerilinje. Hans studieresultat var ypperliga. Ingen hade erhållit så höga betyg sedan skolans grundläggning 1817. Quisling befordrades 1917 till kapten. Åren 1918–1919 var han stationerad i Petrograd som norsk militärattaché. Åren 1919–1921 innehade han samma post i Helsingfors.
När massvält hotade Armenien och Ukraina igångsatte det nyetaberade Nationernas förbund en internationell hjälpkommitté för samordnade nödinsatser. Fridtjof Nansen, som efter världskriget arbetat med att repatriera krigsfångar, utsågs sommaren 1921 till högkommisarie för den så kallade Rysslandshjälpen. Den norske polarfararen engagerade Quisling för att sköta nödhjälpsinsatserna på plats. Uppdraget satte tills vidare stopp för den militära karriären.
Quisling fick tjänstledigt i sju månader från sin tjänst vid den norska generalstaben och anlände till Ukraina i februari 1922. Där uppskattade han att 8 miljoner av landets 26 miljoner invånare på något sätt var drabbade av katastrofen, att cirka en miljon hade omkommit antingen av på grund av svält eller grasserande sjukdomar, bland annat olika typer av tyfus och kolera.
Hjälpsändningarna nådde Ukraina från och med maj 1922. Enligt en bedömare räddade Rysslandshjälpens insatser livet på en miljon människor, varav 200 000 direkt till följd av Quislings ansträngningar.[1] Av Nansen erhöll Quisling strålande vitsord för sitt arbete som avslutades i augusti 1922.
Qusiling ingick samma år äktenskap med Alexandra Adreevna Voronine.
Åren 1926–1929 var Quisling bosatt i Moskva. Under perioden tillvaratog han brittiska intressen – detta sedan Storbritannien brutit de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen. För sitt arbete belönades Quisling 1929 med utmärkelsen Brittiska Imperieorden. Britterna återtog emellertid utmärkelsen våren 1944.
Tidig politisk orientering
Under 1923 yrkade Quisling på att Norge skulle erkänna Sovjetunionen. Det har ibland tolkats som att Quisling sympatiserade med Lenins kommunistiska regim. Radikala ledare inom den norska arbetarrörelsen har uppgivit att Quisling 1925 kontaktade dem angående att organisera väpnade styrkor, rödgardister i hemlandet. När Quisling återvände till Norge i december 1929 tog han kraftigt avstånd från kommunismen och varnade för dess utbredning i en rad artiklar i Oslotidningen Tidens Tegn samt i boken Russland og vi (1930).
1931 grundade Quisling tillsammans med Frederik Prytz Nordisk folkereisning i Norge, som var tänkt som en elit-organisation med fascistisk inriktning av personer i företagslivet, försvaret och förvaltning.[2]
Under 1931–1933 var Quisling försvarsminister i två bondepartiregeringar, först under statsminister Peder Kolstad sedan under Jens Hundseid. År 1932 uppgav Quisling att han blivit angripen på departementet av okända personer. Händelsen har gått till historien som pepparattentatet sedan Quisling anklagat dem för att ha kastat peppar i ögonen på honom. Den polisutredning som följde kunde inte identifiera någon misstänkt. Den 7 april 1932 påstod försvarsminister Quisling i Stortinget att den norska arbetarrörelsen med hjälp av Sovjetunionen planerade ett väpnat maktövertagande. För att utreda anklagelsen tillsatte Stortinget en särskilt utskott, som inte kunde bekräfta Quislings beskyllningar.
Partiledare för Nasjonal Samling
År 1933 grundande Quisling tillsammans med Johan Bernhard Hjort partiet Nasjonal Samling, NS. I början förespråkade partiet en kristen-konservativ politik men efter 1935 kom partiet att närma sig den tyska nationalsocialismen. Quisling ansåg sig ha insikter i historiens syften och hyllade ledarprincipen. Nasjonal samling förblev tills krigsutbrottet en obetydlig kraft i norsk politik. Vid Stortingsvalet 1933 fick NS 2 procent av rösterna och tog inget mandat. Vid valet 1936 hade väljarstödet sjunkit ytterligare.
Quisling var mån om att utveckla egna kontakter med Nazityskland. Den tyske ledaren Adolf Hitler stödde aktivt Nasjonal samling, bland annat med förfalskade brittiska pundsedlar som smugglades in till Norge, där de sedan växlades i olika banker.[källa behövs] Quisling fick audiens hos Hitler vid några tillfällen. De samtalade om Norges och Nordens framtid inom ett "storgermanskt" rike. Efter ett möte 1939 beordrade Hitler sin generalstab att undersöka hur "Tyskland kan skaffa sig besittning över Norge". Den 3 april 1940, bara sex dygn innan Tyskland gick till angrepp mot Norge och Danmark, sammanträffade Quisling med tyska underrättelseofficerer i Köpenhamn. Samtalen rörde detaljer i norska försvaret.
Tysklands angrepp – Quislings statskupp
Tyskland angrep Norge den 9 april 1940. Klockan 19.32 samma kväll tillkännagav Quisling i ett radiotal att han gripit makten. I talet hävdade han att den norska regeringen, ministären Nygaardsvold, hade avgått och att han själv bildat en ny regering samt att han själv var att anse som Norges stats- och utrikesminister. Quisling beordrade även ett stopp för mobiliseringen av norska stridsstyrkor. Genom att Quisling på eget bevåg hade förklarat den legitima norska regeringen avsatt hade han genomfört en statskupp. Detta överrumplade troligen den tyska administration som skulle genomföra ockupationen, vilken först tänkt sig att landet skulle styras genom något av de etablerade norska partierna. Den tyska ockupationsmakten valde också att avsätta Quislings regering efter endast några dygn. Åsidosättandet ingick i den maktkamp mellan Quisling och hans tyska motståndare där båda parter sökte stöd hos Hitler.
Vidkun Quisling under andra världskriget
När Quisling sköts åt sidan tog det så kallade administrationsrådet över styrelsen av det ockuperade Norge. Administrationsrådet erkändes av den lagliga norska regeringen. Administrationsrådet, som bestod av jurister och ämbetsmän, saknade politiska befogenheter.
Josef Terboven utnämndes till tysk rikskommissarie på sommaren 1940. Han strävade efter en direkt tysk styrelse över Norge. Dock stödde Hitler Quisling, vilket garanterade denne en stark maktposition och Terboven tvingades återinsätta Quisling som den Norges högste politiske chef: som ledare för "de kommisariske statsråder" den 25 september 1940. Ockupationsmakten upphöjde samtidigt Nasjonal samling till det enda "statsbärande" partiet samt förbjöd alla andra politiska partier.
Genom den så kallade statsakten på Akershus fästning den 1 februari 1942 utsågs Quisling till ministerpresident, en titel som han behöll fram till krigsslutet.
Den 8 maj 1945 kapitulerade de tyska stridskrafterna i Norge. Quisling meddelade via ombud att han var villig att förhandla. Han krävde bland annat att få stanna i husarrest i sitt hem Gimle på Bygdøy, men denna begäran avslogs av den norske riksåklagaren, Sven Arntzen.
Freden, dödsdomen och avrättningen
Rättegången mot Quisling inleddes den 22 augusti 1945. Quisling hölls häktad på Akershus fästning. Rättsförhandlingarna hölls i den närbelägna konsertsalen Den gamle losjen. Quisling försvarades av advokat Henrik Bergh som enligt framstående bedömare skötte försvaret utan anmärkningar. Bergh skall ha gjort vad han kunnat för sin klient. Åklagarsidan företräddes av Erik Solem.
De viktigaste anklagelsepunkterna var landsförräderi och mord, men omfattade också stöld och häleri. Bland annat beskylldes Quisling för att ha låtit plundra slottet på dyrbart lösöre.
Någon sinnesundersökning utfördes aldrig, men i ett expertutlåtande förklarades att Vidkun Quisling inte var sinnessjuk, något som gjorde att han kunde dömas till rättsliga påföljder. Han dömdes till döden i den lägsta rättsliga instansen, och fallet prövades därefter inför högre rätt utan att dödsdomen ändrades. I domen hette det bland annat:
Tiltalte Vidkun Abraham Lauritz Quisling dømmes til døden for forbrytelse mot den militære straffelovs § 80, nr. 1, 2 og 3 og mot den borgerlige straffelovs §§ 83, 84, 86, 98, 233, 239, 255, jfr. §§ 256, 257, 275 og 317, jfr. § 318 og de provisoriske anordninger av 3. oktober 1941 og 22. januar 1942, alt sammenholdt med straffelovens § 62.
Tiltalte frifinnes for tiltalebeslutningens punkter I d, V c, VI e, VIII og tilleggs-tiltakebeslutningens I e. Hos tiltalte inndras etter straffelovens § 36 kr. 1 040 000. I erstatning for saksomkostninger betaler tiltalte til statskassen kr. 1 500.
Quisling sökte aldrig benådning, men hustrun Maria Quisling skrev nådeansökningar till såväl kung Haakon och som statsminister Einar Gerhardsen – utan framgång. Efter avslutad rättslig prövning flyttades Quisling till arrest i polishuset på Møllergata 19 i Oslo centrum. Under kriget var Gestapohögkvarteret i samma hus. Den 23 oktober meddelade fängelseprästen till Quisling att dödsdomen skulle verkställas under den kommande natten. Efter klockan 02.00 fördes Quisling till fästningsområdet Akershus. Quisling tvingades mot sin vilja bära ögonbindel. Arkebuseringen ägde rum vid kruttornet klockan 02.45. Kroppen kremerades, och askan efter Quisling förvarades först under 17 års tid i en urna hos Oslos polismästare, varefter urnan överlämnades till hustrun Maria. Därefter fördes urnan till familjegraven vid Gjerpen kyrka i Telemark fylke. Hustrun Maria Quisling jordfästes i samma grav år 1980.
Quisling som eponym
Lingvistiskt har namnet Quisling kommit att bli synonymt med "landsförrädare"; se Quisling.
Se även
- Josef Terboven
- Knut Hamsun
- Malte Welin
- Henry Rinnan
- Quisling (i betydelsen landsförrädare)
- Operation Weserübung – Invasionen av Norge
Litteratur
- Arvidsson, Håkan. En ny aristokrati skulle hejda moderniseringen. I: Svenska Dagbladet 1996-10-21
- Dahl, Hans Fredrik: Vidkun Quisling: en norsk tragedi, Norstedt, Stockholm 1993, Hans O. Sjöström (övers.). ISBN 91-1-939052-1.
- Helgen, Lars. Förrädarens sista dagar. Vidkun Quisling gav namn åt världens landsförrädare. I: Göteborgs-Posten, 1995-10-22. s. 59
- Magnergård, Omar. Quisling – Gav förrädaren både ansikte och ord. I: Svenska Dagbladet, 1995-10-22. s. 49
- Quisling, Vidkun: Russland og vi, Leseselskapet, Oslo 1996, Faksimil av originalutgåva av Jacob Dybwads Forlag, Oslo 1930. ISBN 82-7443-058-1.
- Norsk utställning om Quisling
Källor
- ↑ Dahl, Hans Fredrik: Vidkun Quisling: en norsk tragedi, Norstedt, Stockholm 1993, Hans O. Sjöström (övers.), sid. 47. ISBN 91-1-939052-1.
- ↑ ”The exhibition - English version”. [1]. http://www.quislingutstillinga.no/dokumenter/exhibition.pdf.
