Spårväg

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Hästdragna spårvagnar)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
De sista M25:orna i Göteborg framför Gårdahallen.

Spårväg är ett spårsystem, vanligtvis anlagt inom större städer. På en spårväg bedrivs det vanligtvis lokaltrafik med spårvagn. Det är vanligt att spåren är anlagda som gatuspår tillsammans med annan trafik i gatan. Det är även vanligt att spåren är anlagda på egen banvall (mest i förorter, byggda på 1900-talet). Vanligen förekommer inga särskilda stationsbyggnader eller höga plattformar och hållplatsavstånden är ofta korta. Det som främst karaktäriserar spårvägen, jämfört med järnvägen, är dess större flexibilitet. Den kan ha skarpare kurvor och brantare lutningar än en järnväg. Detta är egenskaper som gör den idealisk för anläggande i stadsmiljö. Fjärrblockering saknas ofta och hastigheterna är ofta låga. Skillnaderna mellan en spårväg och en järnväg kan vara hårfina och svårdefinierbara, se längre ned i denna text.

Spårvagn är ett lätt spårtrafikfordon, oftast för personbefordran, oftast av motorvagnstyp, konstruerat för att klara spårvägens kurvradier och stigningar. Den har ofta också kraftigare bromsar, för att snabbt kunna stanna i gatumiljö, samt belysning och skyltning som är lämplig för stadstrafik. I vissa europeiska spårvägstäder förekommer det även godsspårvagnar, det har det även gjort i vårt land, mer om det senare i denna text.

Sedan länge är den elektriska spårvägen den överlägset vanligaste, men även häst-, ång-, kabel- och bensin- och dieselspårvagnar har förekommit.

Spårvagn i Göteborg

Innehåll

Spårväg

Gränsen mellan vad som är en spårväg/spårvagn och en järnväg/tåg är inte särskilt skarp och det är svårt att formulera generella egenskaper som gäller för alla spårvägar. Beskrivningen har därför delats upp i nödvändiga och vanliga egenskaper. Många av de egenskaper som här anges som vanliga, är dock så vanliga att avvikelser måste anses som mycket ovanliga.

I Sverige är det en fråga om tillstånd, myndigheterna ger tillstånd antingen för spårväg, tunnelbana eller järnväg. Reglerna varierar mellan länder, men tunnelbana och järnväg brukar inte få gå i gator längs med dem, även om det förekommer [1]. Några mellanting i Sverige är Lidingöbanan och Långedragslinjen som länge hade tillstånd som järnväg men hela tiden trafikerats av spårvagnar.

Nödvändiga egenskaper

  • En spårväg är en spåranläggning avsedd för trafik med spårvagnar (se nedan).
Flexibel
  • En spårväg är mer flexibel än en järnväg och kan ha mindre kurvradier, såväl horisontella som vertikala. Horisontella kurvradier på ned till 18 m, (vid nybyggnad helst inte under) 20 meter är vanliga. Anledningen till att vi förknippar spårvägen med stadsmiljön är, att dessa egenskaper lämpar sig för anläggning i just stadsmiljöer, där man ofta måste till exempel kunna svänga runt ett hus.
Lokal
  • Spårvägen är ett lokalt transportmedel och anläggs sällan på långa sträckor. Kurvigheten hos banan är naturligtvis orsaken. Skall man åka långt, vill man att det skall gå snabbt, vilket inte är möjligt på en spårväg. Bristen på signalsystem kräver låga hastigheter. Spårvägar brukar också ha tätt mellan hållplatserna, vilket håller nere hastigheterna.
Person- och godsbefordran
  • En spårväg är främst avsedd för personbefordran medelst spårvagnar. Godstrafik på spårväg har dock förekommit i relativt stor utsträckning. I Göteborg har till exempel kött, socker, ved, styckegods och barnvagnar transporterats på särskilda godsspårvagnar. Det fanns till och med likspårvagnar i samband med spanska sjukan - fast det kan ju betraktas som en form av personbefordran (Hammarson, 1979, s. 327-333). I Malmö fraktades under tiden 1919-1963 stenkol från frihamnen till gasverket 8-9 gånger per dag med ett lastlok med två vagnar (Andersson, Forsberg, 2006, s. 40, 59-61). Separat godstrafik på spårväg förekommer idag i Sverige endast vid spårarbeten. Även arbetsfordon, rälsbilar kan trafikera en spårväg. Även i Helsingborg förekom godstrafik i stor omfattning. När lastbilar växte i betydelse från 1920-talet och framåt försvann efterhand godsspårvagnar.

En lokal, flexibel spåranläggning, främst avsedd för godstrafik - till exempel en skogsbana, bruksbana, gruvbana - brukar däremot inte betraktas som en spårväg.

Vanliga egenskaper

Bangeometri
  • Spårvägar kan vanligen också ha stora stigningar på över 60 promille. Även detta kan naturligtvis komma till pass i en stad. Fordonen klarar detta genom drivning på många hjul och bättre bromsar. Undantaget är hästspårvägen, där hästarna inte klarade för branta backar. På hästspårvagnens tid hände det sig att man satte ut "hjälphästar" som tillfälligtvis kunde kopplas framför ordinarie häst i besvärliga stigningar. I Göteborg förekom detta över de branta broarna över Stora Hamnkanalen.
Gatuspår
  • En spårväg är vanligen - men inte alltid - anlagd i stadsmiljö. Den kan då antingen vara anlagd på egen banvall - vilket alltså inte skiljer den från järnvägen; eller i gatuspår. För det senare är det normalt att man använder rännskena, det vill säga en skena med en ränna, som möjliggör att spårvagnens hjulfläns kan få plats nere i gatan, och att vägfordon kan köra längs spåren, men det går även att bygga gatuspår med Vignolspår. Även järnvägar kan vara byggda med rännskena och delvis ligga i gata. Detta är till exempel inte ovanligt i hamnar (det är inte allmän väg). Andra exempel är de kombinerade väg- och järnvägsbroarna i Sveg, Oxberg och Rossön (där vägen stängs när tåg kommer). Ofta ligger spårvägen på egen banvall i förorterna och i gatuspår, när den kommer in i stadskärnan. Det beror på att förorterna ofta var landsbygd förr i tiden och man planerade in spårvägen när man planerade bygge av förorter, ett bra exempel på detta är Långedragslinjen. Stadskärnorna byggdes innan det fanns spårvägar och därmed var man hänvisad till gatorna. I Göteborg fyllde man delvis igen några kanaler och använde för spårvagnsspår, de används idag för buss också. Även där spårvägen har egen banvall är spåren emellanåt av gatuspårskaraktär, det vill säga utgörs av rännskenor som är nedsänkta i underlaget, som där kan bestå av exempelvis packat grus i stället för asfalt, vilket emellertid också förekommer. Andra gånger används vignolräl på sådana sträckor.
  • De växlar som ligger i gata är också av en annan typ än järnvägens. De är liksom spåret försedda med rännor och kan vara konstruerade så att spårvagnen bitvis kör på flänsarna istället för på själva hjulen. När korsningsvinkeln är tillräckligt liten kan man dock använda så kallad djuprilla där hjulet går på sin normala löpyta genom korsningen. Normalt sett är växeln försedd med dubbla växeltungor, men det förekommer eller har förekommit växlar med bara en växeltunga.
Lokalt transportmedel
Spårvagnen Sirio i Göteborg
  • Turtätheten är ofta hög, i högtrafik ofta var tionde minut eller ännu tätare.
  • En spårväg har sällan speciella stationsbyggnader, men de kan förekomma. Det behövs inte med den höga turtätheten, man behöver inte vänta länge.
  • Den har sällan heller högt upphöjda plattformar, utan man stiger på från gatan eller från en refug. I en del städer utanför Sverige har de dock det.
  • Hållplatserna ligger som regel tätt, ungefär som längs en busslinje. Normalt tätare än en kilometer mellan, så man får gångavstånd till platser nära spåren.
Ovan jord
  • Till skillnad från tunnelbanan går spårvägen i huvudsak ovan jord. Den kan dock även gå i tunnel. HammarkullenAngeredsbanan i Göteborg har Sveriges enda helt underjordiska spårvägsstation, eller snarare hållplats.
Tågväg och signaler
  • Spårvägar har sällan signalsäkerhetssystem för att förhindra påkörning bakifrån - vare sig med signaler eller med automatisk tågkontroll (ATC), utan man kör på sikt. I korsningar med övrig trafik styrs spårvagnen av en lokaltrafiksignal, som kan vara gemensam även för bussar. Denna signal visar stopp, vänta och kör ("S", ett horisontellt sträck eller en pil).
  • Vid järnvägen känner de vanligaste systemen av om tåget kommer, genom att de två rälerna kortsluts, och kan ge fri väg genom gatukorsningar. Det finns även spårledningar för gatuspår, men dess utformning skiljer sig från järnvägsspårledningarna eftersom en järnvägsspårledning inte skulle fungera i gatumiljö.
  • Spårvägens växlar hanteras som regel av föraren. Förr med hjälp av ett växelspett. Numera ofta på elektronisk väg inifrån vagnen. Vid järnvägen sköts detta ofta av tågklarerare.


Linjespänning
  • Om spårvägen är elektrisk, är spänningen som regel avsevärt mycket lägre hos spårvägen än hos järnvägen. Som regel används 600 - 750 V likspänning för spårväg i de flesta länder. (Att jämföras med Banverkets 16 000 V, lågfrekvent växelspänning.) Detta för att minska kostnaderna och riskerna i stadsmiljön. Ju längre avstånd och tyngre tåg man har desto högre spänning passar, för att minska förlusterna i ledningarna.
Spårvidd
  • En spårväg kan ha vilken spårvidd som helst. Sveriges nuvarande spårvägar har normalspår 1435 mm. Meterspår det vill säga 1000 mm har förekommit hos hästspårvägen i Göteborg, stadsspårvägen i Kiruna, samt spårvägen i Ulricehamn. Metersspår är vanligt på spårvägar i många länder idag, bland annat Helsingfors spårväg har denna spårvidd.
Hastighet

Bangeometrins flexibilitet, samtrafiken med vägtrafikfordon och avsaknaden av fjärrblockeringssystem gör att hastigheten på spårvägar sällan är hög. I Sverige är största tillåtna hastighet 80 km/h på egen banvall. Vanligt är annars 60 km/h. I innerstadstrafik går det betydligt långsammare. Moderna spårvagnar har vanligtvis en elektronisk spärr som förhindrar att vagnen framförs fortare än tillåtet.

Snabbspårväg

  • En snabbspårväg är en spårväg som är mer lik en järnväg. Den har mindre extrema kurvradier och stigningar och är som regel uteslutande anlagd på egen banvall. Avståndet mellan hållplatserna är också glesare än på en vanlig spårväg. Exempel är Angeredsbanan i Göteborg och Tvärbanan i Stockholm.

Spårvagn

Linje 3 mot Klockaretorpet vid Söder Tull i Norrköping

Nödvändiga egenskaper

  • En spårvagn är ett lätt spårfordon.
  • En spårvagn är avsedd att klara spårvägens kurvradier. För att klara detta har spårvagnen ofta mindre hjul och kortare hjulbas än ett tåg. Det förekommer dock att spårvagnar även helt eller delvis trafikerar järnvägar, till exempel Långedragslinjen i Göteborg, som tidvis klassats som järnvägar, samt Lidingöbanan; samt duo-spårvagnen (se nedan).


Vanliga egenskaper

Personbefordran
  • En spårvagn är vanligen avsedd för personbefordran. Särskilda spårvagnar för godstransporter och styckegods har dock tidvis varit vanliga. Dels har det funnits lastlok, som kunde lastas direkt; dels godssläpvagnar. Det fanns också motorvagnar för styckegods. I Göteborg har det till och med funnits likspårvagnar. (Hammarson, 1979, s. 327-333) Inga sådana specialvagnar finns idag i trafik i Sverige. Däremot finns det olika typer av arbetsvagnar - plogvagnar, mätvagnar, ledningsinspektionsvagnar, och så vidare. Många av dessa specialspårvagnars arbetsuppgifter har idag övertagits av spårgående landsvägsfordon, sk tvåvägsfordon.
  • Om spårvagnen är en passagerarvagn, är den antingen en motorvagn, det vill säga motorn sitter i samma vagn som passagerarna; eller en släpvagn. Släpvagnar på elektriska spårvägar dras som regel av en motorvagn och är idag ovanliga. På en hästspårväg användes av förklarliga skäl endast släpvagnar. Lokdragna ångspårvagnar har också förekommit, till exempel i Bern i Schweiz (TÅG 3/06, s 24-26). Ångspårvagnarna i Stockholm var dock av motorvagnstyp - om man får säga så om en ångmaskin. Krävs långa spårvagnståg används idag oftast istället för släpvagnar multipeldrift, det vill säga två eller flera motorvagnar kopplas till varandra; eller ledvagnar, vilka blir allt vanligare. Tåg däremot har som regel inte varit av motorvagnstyp utan lokdragna, något som successivt håller på att ändras.
  • En motorvagn är antingen en dubbel- eller enkelriktningsvagn. Den förra har förarhytt i båda ändar. Den senare endast i den ena, samt ofta en rangerkontroller, från vilken vagnen kan manövreras, i aktern. Dubbelriktningsvagnar har som regel dörrar på båda sidor, enkelriktningsvagnar normalt bara på ena. Enkelriktningsvagnar kräver vändslinga eller triangelspår för att kunna vända. Dubbelriktningsvagnar förekommer i Stockholm och Norrköping, medan enkelriktningsvagnar förekommer i Göteborg och Norrköping.
  • Om förarplats anordnats i en släpvagn, kallas vagnen manövervagn. Motorvagnen kan på så sätt skjuta släpvagnen framför sig. Manövervagnar finns på Lidingöbanan.
Spårgeometri
  • Om spårvägen har branta stigningar, måste även spårvagnen vara anpassad till detta avseende motorstyrka och bromsverkan.
Gatuspår
  • För att klara förhållandena på spårvägen, är spårvagnar eller spårvagnståg som regel mycket kortare än järnvägståg, sällan mer än 30-60 meter.
  • Förekommer gatuspårsväxlar, måste spårvagnen vara anpassad för att klara körning på flänsarna.
  • För att klara samtrafik med vägtrafikfordon är det särskilt viktigt med effektiva bromsar. Till skillnad från tåg är spårvagnar därför ofta utrustade med magnetskenbroms - en plan elektromagnet som hänger mellan spårvagnens hjul och som kan suga sig fast mot rälsen och så ge mycket hög friktion.
  • Går spårvagnen i gata är den utrustad med belysning som ett vägtrafikfordonen, för att uppfylla vägtrafikens krav bättre. Krav i gatutrafik är bromsljus, körriktningsvisare samt positionsljus. Positionsljuset får dock ersättas med tänd kupébelysning.
Tågväg och signaler
  • Normalt kör man på sikt, det vill säga föraren ser avståndet till framförvarande spårvagn och undviker att köra på bakifrån. Detta kräver begränsad hastighet (i Göteborg 60 km/h) men ger högre kapacitet. På järnväg och tunnelbana brukar signalsystemet förhindra två tåg att komma för nära.
  • Läggs växlarna om elektroniskt inifrån vagnen, måste vagnen vara utrustad med signalgivare anpassade för systemet.
  • Finns system för signalprioritering, det vill säga att vägtrafiksignalerna ger spårvagnen företräde när den kommer, måste utrustning för detta finnas på vagnen.
Vändning
  • En dubbelriktningsvagn kan vända utan vändslinga och har förarplatser i båda ändar och dörrar på båda sidor. Vissa städer inklusive alla nuvarande spårvägar i Stockholm har det så. En enkelriktningsvagn kräver vändslingor och har dörrar bara på ena sidan och en förarhytt. Göteborgs spårvägar har det så. Vilken sida dörrarna är på måste passa stadens standard, normalt höger vid högertrafik. Högertrafikomläggningen klarade man i Göteborg genom att man började skaffa vagnar med dörrar på höger sida och bygga om gamla som kördes baklänges efter en vänstertrafiksvagn. Efter omläggningen gick föraren till andra änden och körde åt motsatt håll (högertrafik). Efterhand byggdes vänstertrafiksvagnarna om förutom 15 st som sparades till Angeredsbanan som kördes utan vändslinga några år.
Mötessida

Normalt möts spårvagnar på samma sida som vägtrafiken. Undantag finns på vissa sträckor utan vägtrafik. På sträckan Hjällbo - Angered CentrumAngeredsbanan i Göteborg är plattformarna belägna i mitten. För att klara detta med enkelriktade högertrafikvagnar, körs vänstertrafik på sträckan. Även på J. Sigfrid Edströms gata i Göteborg möts spårvagnarna i vänstertrafik. Denna gata tillåter inte allmän vägtrafik, utan leder in och ut ur Vagnhallen Gårda och till Gårdahallen, som är byggd för vänstertrafik.

Linjespänning
  • Spårvagnen måste naturligtvis också vara anpassad till banans linjespänning.
Lokalt transportmedel
  • Om fler än en spårvagnslinje finns, är linjerna ofta numrerade och/eller färgmarkerade. Siffrorna och/eller färgerna anbringas då på spårvagnarna med skyltar och/eller lyktor. Tåg saknar i allmänhet linje-nummer och -färger. Bussar saknar ofta linjefärg. Västtrafiks expressbussar i Göteborgsregionen har dock linjefärger. Stockholms spårvagnslinjer saknar linjefärger.
Övrigt
  • Spårvagnars utsignal är som regel en klocka och inte en vissla eller siren. Undantag finns dock, särskilt för de spårvagnar som trafikerar järnvägar. Långedragsbanans speciella vagnar var till exempel utrustade med en tryckluftsvissla, och Angeredsbanans med en membransiren, detta på den tiden då dessa linjer hade egna spårvagnar, idag trafikeras linjerna med Göteborgs Spårvägars ordinarie spårvagnar.

Duospårvagn

Spårvagn avsedd att kunna trafikera både en normal järnväg och spårväg. Den måste därför bland annat vara anpassad för båda linjespänningarna och signalsystemen. Duospårvagnar kan även vara anpassade för drift på oelektrifierade banor, de har då en dieseldriven generator som ger ström till vagnens elektriska motorer och övriga elsystem ombord.

Det finns även duospårvagnar som kan trafikera både spårväg och tunnelbana, exempelvis i Amsterdam, där en av stadens linjer (Sneltram 51) ansluter till tunnelbanans spår vid station Zuid/WTC och går på samma spår som tunnelbanelinjerna 50, 53 och 54 in till Centraal Station. Oslo har i många år haft sådana fordon som övergångslösning och har fortfarande en tunnelbanelinje (nr 1) som övergår till kontaktledning och gatukorsningar. I både Amsterdams och Oslos fall räknar en del det som att tunnelbanelinjen har några plankorsningar, vilket en tunnelbana egentligen inte får ha, inte kontaktledning heller enligt definitionen av termen tunnelbana.

Framdrivningssystem

  • Muskelkraft
Hästspårvagn från 1877

Med detta avses vanligen spårvagnar förspända av dragdjur, vanligen hästar (se hästspårvagn). Även mänsklig muskelkraft lär i vissa fall ha förekommit. Hästspårvagnar var den ursprungliga driftformen och var i vårt land vanlig fram till sekelskiftet 1900, då eldriften slog igenom. El-drift ersatte havre som drivmedel tidigare på andra ställen i Europa.

  • Ångdrift

Ångspårvagnar av olika typer användes främst i brytningstiden mellan häst- och eldrift. De var vanligen konstruerade så att drivenheten, alltså ångmaskinen med tillhörande utrustning, upptog omkring 1/3 av vagnen, medan resten var passagerarutrymme. Även ångspårvagnar med separat lok har förekommet, till exempel i Bern i Schweiz.

  • Kabeldrift

I städer med branta backar har kabelspårvagnar använts. De fungerar så att föraren medelst en gripklo under vagnen griper tag i en kontinuerligt löpande stållina, varvid vagnen sätts i rörelse. Kollektivtrafik med kabeldrift finns i San Francisco.

  • Förbränningsmotordrift

För att slippa kostsamt kontaktledningsbygge användes i bland bensin- eller dieseldrivna spårvagnar.

  • Eldrift
Fil:Combinobp.jpg
Combino Supra Budapest NF12B och UV-spårvagn i Budapest

Den i dag överlägset vanligaste typen av spårvagn är den elektriska. Den drivs av elmotorer, vars varvtal regleras av föraren med hjälp av en kontroller. Strömmen finns tillgänglig längs banan i en kontaktledning och överförs till vagnen via en strömavtagare. Som den andra polen tjänstgör stålhjulen och strömmen leds tillbaka via rälsen. Normalt används omkring 600-750 V likspänning. Den absolut vanligaste konstruktionen innebär att kontaktledningen hängts upp ovanför rälsen och att strömavtagaren anbringats på spårvagnens tak. I vissa städer har man valt att istället använda olika typer av strömskenor förlagda i rännor i gatan. Detta framför allt av stadsbildsskäl. Det mest kända exemplet är det på 1950-talet nedlagda nätet i London. I Bordeaux inrättades 2003 ett modernt system med kontaktledningen i gatan. Den är här inte nedgrävd, utan ligger i gatunivå, men blir endast spänningsförande, när vagnen är ovanför (MfSS 2006:4, s. 21-24). Även spårvägssystem med ackumulatorbatterier har förekommit.

Elektriska spårvagnstyper

Plattformsvagn från Malmö
  • Plattformsvagn - Spårvagn med en central kupé med bänkar, samt separata plattformar med ståplatser och förarplats. Byggd i trä på stålunderrede. Körs med kontroller med vev. Helt dominerande till 1940-talet.
  • Sommarsläp - Luftig släpvagn utan väggar. Vanlig sommartid under 1900-talets första decennier.
  • Mustang - Vagnsmodell utan separata plattformar. Har kontroller med ratt. Byggdes under 1940- och 50-talen.
  • Pedalvagn - Spårvagn där fart och broms regleras med pedaler. Byggdes under 1950-1970-talen.
  • PCC-vagn - Liknar pedalvagnen. Var vanlig i USA.
  • Ledvagn - Spårvagn med en eller flera leder.
  • Låggolvsvagn - Spårvagn som helt eller delvis har låggolv. Byggs från 1990-talet.

Spårvägar i Sverige

Historia

I Sverige har spårvägar funnits i (och ibland till grannkommuner från) 12 à 13 städer: Gävle, Göteborg, Helsingborg, Jönköping, Karlskrona, Kiruna, Lidingö, Malmö, Norrköping, Stockholm, Stocksund, Sundsvall och Uppsala (plus Ulricehamn, dock aldrig i trafik!) (samt noga räknat också ett par kortlivade hästspårvägar i Limhamn, Ljunghusen och Ramlösa).

Hästspårvägar i Sverige

Hästspårvagnar har funnits i Stockholm år 1877-1905, i Göteborg år 1879-1902 och i Malmö år 1887-1907. Dessutom fanns kortare linjer med säsongstrafik i Limhamn, Ljunghusen och Ramlösa (den sistnämnda var för övrigt Sveriges första hästspårväglinje).

Ångspårvagnar i Sverige;

Ångspårväg fanns i Sverige åren 1887-1901Södermalm i Stockholm.

Bensinspårvagn i Sverige
Stockholms bensinspårvagn

I Stockholm användes en bensinspårvagn under 1920-talet mellan Karlaplan och Frihamnen. Krigsmakten ville inte ha någon kontaktledning över Gärdet, som måste passeras på denna sträcka, då man hade viss flygverksamhet där vid denna tidpunkt. Linjenumret var 19 och linjen existerade 14 april 19241 mars 1929.

Elektriska spårvägar i Sverige

Elektrisk spårväg har funnits i en lång rad städer i Sverige: Gävle, Göteborg, Helsingborg, Jönköping, Karlskrona, Kiruna, Lidingö, Malmö, Mölndal, Norrköping, Stockholm, Stocksund, Sundsvall, Ulricehamn och Uppsala.

Spårvagn vid Kottla hållplats på Lidingöbanan

Den första elektriska spårvägen byggdes i Stockholm 1901. Stockholm har också haft det största spårvägsnätet i Sverige. I de flesta städer kom dock spårvägsnäten att avvecklas. Göteborg och Norrköping valde dock att satsa på sina spårvägar. Göteborg har idag Sveriges i särklass största spårvägsnät med tolv ordinarie linjer. Norrköping har två linjer. Stockholm avvecklade sina innerstadslinjer. Kvar blev linje 12 i Nockeby och linje 21 på Lidingö. Tvärbanan invigdes år 2000. Utbyggnad av spårvägen är planerad i alla tre städerna.

Spårvidd

I Sverige är normalspår 1435 mm den i särklass vanligaste spårvidden för elektriska spårvagnar, även 1000 mm har förekommit, bland annat stadspårvägen i Kiruna och spårvägen i Ulricehamn. Hästspårvägar har förekommit i 1435, 1000 och 891 mm. Utomlands är smalspåriga spårvägar mer vanliga. Då är det oftast meterspår, alltså spårvidden 1000 mm, som gäller.

Nutid

Spårvägar finns idag i Göteborg, Norrköping och Stockholm (Lidingöbanan räknas ibland särskilt, men den passerar kommungränsen Stockholm/Lidingö och kan räknas som Stockholm. Den var formellt en järnväg fram till den 28 augusti 2008, då den omklassificerades [2]). I Malmköping finns museispårväg.

En stor skillnad mellan spårvagnar och järnvägståg är att spårvagnar är kortare men körs med högre turtäthet. De längsta spårvagnstågen körs på Tvärbanan i Stockholm med 59 meters längd. Spårvagnarna i Göteborg är 29-31 meter långa. Den tätast trafikerade sträckan i Sverige är Brunnsparken-Grönsakstorget i Göteborg som har 30 vagnar per timme och riktning.

Spårvägar i övriga länder

Spårvägar finns bland annat i:

Europa

Spårvagn i Dublin

Utanför Europa

  • Argentina: Buenos Aires
  • Australien: Melbourne (en av världens stora spårvägsstäder), Adelaide, Sydney (en kortare linje).
  • Egypten: Alexandria, Kairo
  • Indien: Calcutta
  • Japan: Sapporo, Hakodate, Kamakura, Toyama, Kyoto, Osaka, Hiroshima, Matsuyama, Kochi, Nagasaki, Kumamoto, Kagoshima
  • Kina: Dalian, Hongkong
  • Kanada: Toronto
  • Nordkorea: Pyongyang
  • Tunisien: Tunis
  • Turkiet: Eskişehir, Istanbul (Europa), Konya (plus lätt tunnelbana i Ankara, Bursa, Izmir)
  • USA: San Francisco (artikel), Kenosha, New Orleans, Newark, Philadelphia, Portland, Seattle, Charlotte, Salt Lake City

Några ytterligare städer har rena turistspårvägar.

De största näten finns i Sankt Petersburg, Melbourne, Berlin, Moskva, Leipzig och Milano.

Museispårvägar

Ett lok från Helsingborg-Råå järnväg samt en spårvagn från lidingöbanan byggd 1924. Foto: Daniel S.

Svenska Spårvägssällskapet har en museispårväg i Malmköping med en stor samling vagnar från hela Sverige. Samma förening bedriver även museal trafik på Djurgårdslinjen i Stockholm, museispårvägen i Malmö samt i Norrköping.

Stockholms Spårvägsmuseum på Södermalm, Stockholm håller en utställning om stadens spårtrafik.

Spårvägssällskapet Ringlinien disponerar en stor samling museala spårvagnar i Göteborg, med vilka man hela året bedriver trafik på stadens spårvägsnät.

I Danmark finns Sporvejsmuseet Skjoldenæsholm söder om Roskilde och i Norge finns spårvägsmuseer i Oslo, Bergen och Trondheim.

Spårvagnstillverkare i Sverige

De bolag som tillverkat flest spårvagnar i Sverige är ASEA, Hägglunds och Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstäderna. Flera spårvagnar tillverkades också lokalt av de olika trafikbolagen. Spårvagnar har också byggts om och reparerats av olika svenska firmor. Nu finns ingen spårvagnstillverkare i Sverige. Spårvagnar levererade till Sverige efter 2000 kommer från Tyskland (Bombardier, till Stockholm) och Italien (Ansandobreda, till Göteborg).

Spårvagnstermer

  • Förare - En spårvagn framförs av en spårvagnsförare.
  • Konduktör - Ibland förekommer separat personal, som tar upp avgiften eller klipper biljetter.
  • Vagnhall - I vagnhallen ställs vagnarna upp, när de inte används.

Slangartade benämningar

I dagligt tal "vagn" i Göteborg, "spåra" i Helsingfors, "spånka" i Norrköping, "trick" på stadsspårvägens tid i Stockholm, vilket även är det norska ordet för spårvagn (elektrisk) och är bildat av slutstavelsen i det engelska ordet electric, som i sin tur ingår i frasen electric tram, d.v.s. elektrisk spårvagn. På sin tid Malmö, kallades den för "spiggan".

Litteratur

Spårvagnar i populärkultur

Rolf Allan Mjunstedt i TV-serien Rena rama Rolf kör spårvagn i Göteborg.

Se även

Externa länkar

Personliga verktyg