Från Rilpedia

Hästomnibus var en tidig form av kollektivtrafik som förekom i de större städerna under 1800-talet. Tidigare hade funnits hyrvagnar utan bestämd linje inne i städer och viss utflyktstrafik runt städerna. De direkta förbilderna för utvecklingen av omnibusen var diligenser som sedan 1500-talet förekom i trafik mellan städerna. I och med omnibusarna uppstod den första linjebundna stadstrafiken till lands.

Trafik med vagnar på linjer enligt tidtabell förekom första gången i Paris 1662, de s.k. "carrosses a cinq sols". Den trafiken lades ned i slutet av 1670-talet och det dröjde därefter mer än hundra år innan idén åter togs upp. I London utvecklades korta lokala diligenslinjer under slutet av 1700-talet till reguljär stadstrafik, s.k. "short stages", och i bl.a. Wien. Manchester och New York gick på 1810-talet linjetrafik som var hästbussar till allt utom namnet. I Paris tillät myndigheterna ingen linjetrafik inom stadsportarna, trots ideliga ansökningar.

1825 myntade Stanislas Baudry namnet "Voiture Omnibus" för den trafik han bedrev i Nantes i Frankrike. Enligt uppgift uppkom namnet eftersom vagnen hade station vid en hattmakare Omnes affär vi torget, med en skylt på latin "Omnes Omnibus" (Omnes för alla). Omnibus blev därefter namnet på vagnar "för alla", för allmänhetens transport. 1828 fick Baudry tillstånd att öppna trafik i stor skala inne i Paris med omnibusvagnar, 1829 introducerade George Shillibeer vagntypen/beteckningen i London och 1830-31 kom den till New York. Det typiska med omnibusvagnarna var invändiga långbänkar och ingång bakifrån. Liknande vagnar hade funnits i trafik bl.a. i London åren runt 1800, då kallade "long-coaches", och på diligenslinjer runt Wien och Paris. Det var alltså framför allt den beteckningen "omnibus" som var ny, samt fokuset på trafik inne i städerna snarare än i omgivningarna.

I Stockholm gjordes försök med vagnar på linjer enligt tidtabell redan 1827 och 1831, men det var när omnibusvagnen "Försöket" sattes in på Drottninggatan i slutet av 1835 som hästomnibustrafiken etablerades i Sverige, med modell från Paris. Detta var relativt tidigt, Berlin fick t.ex. inte omnibusar förrän 1837 och Hamburg 1839. Stadstrafiken i Stockholm visade sig föga överraskande svår att få lönsam, men omnibusvagnarna blev vanliga i trafik till Djurgården, Haga m.fl. Från 1853 fanns dock flera omnibusbolag som trafikerade olika linjer inne i Stockholm och till omgivningarna. Viss samtrafik förekom, men något samlat bolag för hela linjenätet bildades aldrig. Det påstås ofta att omnibustrafiken aldrig var populär eftersom järnhjul på dåvarande kullerstensbeläggning gjorde resan obekväm och långsam. Det är en efterhandskonstruktion, för dåtidens stadsbefolkning var trafiken ett stort framsteg. Dock fick omnibusarna en tuff konkurrens från ca 1860 genom de många små ångslupar som etablerade färjelinjer i Stockholm, med billigare avgift än bussarna, som bl.a. svarade med att erbjuda takplatser på vagnarna. När hästspårväg etablerades i Stockholm från 1877 tillkom ytterligare konkurrens, förvisso kunde en häst dra fler personer på spår än två på stenläggningen, vilket gav bättre ekonomi för företagarna, och dessutom en mindre skumpig resa. Eftersom Drottninggatan ansågs för smal för spårväg fortsatte dock hästomnibustrafik där, från 1887 med nya vagnar som liknade spårvagnarnas form. Omnibustrafiken på Drottninggatan till Vasastaden fortsatte ända till 1898, och återupptogs också en kort tid 1902, då redan de första elektriska spårvagnarna rullade i staden.

I Sverige förekom hästomnibusar i trafik i bl.a. Göteborg från 1837 och senare även i Malmö och under kortare perioder även i flera andra svenska städer, bl.a. Helsingborg, Landskrona, Kristianstad, Uddevalla, Jönköping, Gävle och Sundsvall.