Mustang (spårvagn)
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Mustang.
|
|
Den här artikeln behandlar bara svenska spårvagnstyper kallade "Mustang" samt helt kort den delvis svensktillverkade norska. Dock har även Helsingfors spårvägar haft en vagntyp som kallades så på svenska: en boggivagn med strömlinjeform och (till in på 1980-talet) fast konduktör bak, i trafik från mitten av 1950-talet till omkring 1990.
Mustang, spårvagnstyp som först levererades under slutet av andra världskriget till spårvägen i Göteborg. Namnet Mustang började användas omkring 1945 i samband med att Mustang-vagnar beställdes i Stockholm. Samtidigt hade flygvapnet köpt in amerikanska jaktplan av typen P51 Mustang, ett för den tiden snabbt och modernt flygplan.[1]
Innehåll |
Definition
Liksom med den fyrfota mustangen (hästen) finns bland mustangspårvagnarna såväl mulor som mulåsnor. Åsikterna är olika om definitionen av "Mustangspårvagn". Här är några:
- Strömlinjeform (enligt 40-talets design)
- Fyraxlig boggievagn
- Enskild förarplats
- Fast konduktörsbås
- En stor passagerarkupé
- Rattkontrollerad kontroller, med eller utan servo
- Byggda under sent 1940-tal
Spårvägsstäder med olika mustanger
Spårvagnar av "mustangtyp" har funnits i Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle och Oslo. ASEA konstruerade även en särskild vagntyp kallad "småstadsmustang", vilken levererades till Helsingborg och Norrköping. "Småstadsmustangen" var tvåaxlig, ratt eller pedalmanövrerad, enmansbemannad. ASEA byggde även en serie mustanger, eller kanske mer rätt "mustangliknande" vagnar åt Göteborgs spårvägar M22, även detta behandlas tidigare och senare i denna artikel.
Den egentliga Mustangen kännetecknades av att konduktören hade ett eget bås längst bak i både motorvagnen och släpvagnen. Vid högertrafikomläggningen 1967 vände man helt enkelt på släpvagnarna, så att de numera har ingång och konduktör fram; motorvagnarna med deras förarplats fick man däremot bygga om som bussar genom att flytta dörrarna till höger sida och behålla konduktören bak.
"Småstadsmustangen" har ett karakteristiskt, "framtungt", utseende då den är konstruerad för enmansdrift. Helsingborgs vagnar hade endast dörrar fram (man betalade i Helsingborg först vid avstigningen) medan Norrköpings vagnar hade utgångsdörrar på mitten eller längst bak (olika på olika årgångar).
Oslo sporveier beställde mustangliknande vagnar från Höka karosserifabrikk, men med elutrusning och boggier från Hägglunds, se nedan.
Till mustangerna fanns det också släpvagnar. Dessa benämns vanligen "mustangsläp".
Historia
Stockholm
På 1940-talet var spårvägen i Stockholm hårt nedsliten. Man hade ursprungligen tänkt lägga ned den (och ersätta med trådbussar), men världskriget kom i vägen. Snart förstod man att spårvagnarna skulle rulla i Stockholm många år till, men då behövdes en ny spårvagnstyp, med bättre kapacitet än de gamla vagnarna. Så började arbetet med att utveckla en ny vagntyp som var anpassad för Stockholms behov. År 1943 började man att skissa på den nya vagnen, men det var först 1944 som den, i princip, fick sitt slutgiltiga utseende. Samma år begärde AB Stockholms Spårvägar (SS) in anbud på 80 nya motorvagnar. General Motors Nordiska AB (GM) i Stockholm och ASEA i Västerås fick i april 1944 en order på totalt 80 vagnar, 70 till Stockholm och 10 till Malmö. 20 motorvagnar av liknande utförande beställdes också samma år hos Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. De vagnar som tillverkades av Hägglunds skulle tillverkas i lättmetall för att vara lätta och snabba. Totalt beställdes 31 motorvagnar av Hägglund-typ genom åren.
Anledningen till att General Motors byggde spårvagnar var att deras fabrik i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm normalt monterade ihop bilar som kom i delar med båt över Atlanten, men att dessa leveranser upphörde under andra världskriget. GM hade tidigare även byggt om bussar åt SS, och ansågs därför lämpade att även bygga de nya spårvagnarna. När kriget upphörde återupptog GM sin ursprungliga verksamhet och detta förklarar varför Hägglund & Söner fick tillverka de resterande Mustangerna.
Mustangerna från GM fick typbeteckningen A25G, och de 20 första vagnarna från Hägglunds litt A25H. 1949 ändrades detta till A25(1) respektive A26. 1951-52 levererades ytterligare 11 motorvagnar från Hägglunds av förbättrad konstruktion, dessa fick litt A27.A27.
Leveransen av de nya spårvagnarna skulle ske under år 1945, men på grund av materialbrist blev leveransen försenad, först 1946 kunde den första Mustangen, som leverats av GM, provköras och visas upp för pressen. Den 2 juli 1946 började utbildningen av förare av de nya vagnarna, och den 20 juli gick de första vagnarna i ordinarie trafik.
Den första leveransen från Hägglunds skedde i september 1947, och de sista vagnarna i denna leveransserie kom till Stockholm i början av år 1948. Alla dessa Hägglunds-vagnar var godkända för trafik först i juli 1948. Man upptäckte rätt snabbt att vagnarna var av en väl svag konstruktion, varför beställningen ändrades så att de elva sista motorvagnarna byggdes med ett ramverk av stål.
Från början var det tänkt att Mustangerna skulle gå som enkelvagnar, alltså utan släpvagnar, i tät trafik, men man insåg snart att detta blev allt för dyrt, så man beställde släpvagnar från Hägglunds. De första släpvagnarna av litt B25 sattes i trafik i februari 1950. De elva första släpvagnarna var av den lättbyggda typen med aluminiumramverk, ursprungligen tänkta som motorvagnar litt A25H (se ovan). Motorvagnarna litt A25 utrustades i efterhand med kopplingsdosor för att kunna dra släpvagnarna, däremot inte A26 då dessa inte bedömdes klara detta. A27 var redan vid leveransen utrustade för släpvagnsdrift men användes sällan för detta, då de var något för lätta och därför lätt slirade.
1963 började utrangeringen av de första Mustangerna, och den 3 september 1967, vid högertrafikomläggningen, togs de sista Mustangerna ur trafik, såsom sista vagnar i trafik i Stockholms innerstad. Endast två av Stockholms Mustang-motorvagnar klarade sig från skrotning. De är vagn 410 (typ A25), som står på Spårvägsmuseet i Stockholm, och vagn 500 (typ A27), som finns på museispårvägen Malmköping. En släpvagn överlevde fram till 1984 i trafiken i Oslo.
På Djurgårdslinjen kan man åka med Malmö-mustangerna 71 (A25G) och 196 (B25E)(2), båda målade i Stockholms Spårvägars himmelsblå färg, samt Göteborgs-mustangerna 331, 333 (båda A31), 615 (B31)och 618 (B31C). A31 och B31 inköptes 1989 av SL för att användas på Djurgårdslinjen som surrogat för Stockholmsmustanger.
1) A=Motorvagn
2) B=Släpvagn
Norrköping
Norrköpings spårvägar fick sina sju första Mustanger 1948 (beteckning M48) och ytterligare 18 vagnar 1951 (beteckning M51). När de nya vagnar kom 1948 var det de första nya spårvagn som levererats sedan 1906.
M48-vagnarna var tvåaxliga enriktningsvagnar (enkelriktningsvagnar), 10,5 meter långa och 2,2 meter breda. Vagnarna hade plats för 65 passagerare, varav 24 sittande (senare 26). Vagnarna var utrustade med två motorer på 55 kW var. Föraren satt längst fram och reglerade pådraget med en ratt. Längst fram fanns också två dörrar, en för påstigande och en för avstigande. M48:orna hade även utgångsdörr längst bak men denna användes inte de första åren eftersom spårvagnens bak var insvängd så att chauffören inte kunde se utgångsdörren i den yttre backspegeln. Stående passagerare i mittgången skymde sikten i innerbackspegeln. Omkring 1956 började man ändå använda bakdörren. Den dåliga sikten gjorde att man försökte om möjligt att inte använda vagnarna.
M51-vagnarna hade samma storlek men tog endast 21 sittande passagerare. Modellen hade avstigningsdörr i mitten.
Både M48 och M51-vagnarna ändrades så småningom så att de dubbla strålkastarna längst fram ersattes med en enda strålkastare i mitten. Över framrutan monterades ett solskydd, en så kallad "gangsterkeps". Vagnarna hade egentligen konstruerats för att köras med släpvagn men dessa kom aldrig att användas. Detta gjorde köregenskaperna sämre och gav vagnarna en tendens att kasta sig i spåren vilket innebar att slitaget på räls och hjul blev högt. (En tvåaxlig spårvagn går aldrig särskilt stadigt, men får den ett släp att dra på så sträcker det ut ekipaget och dämpar slingringarna.)
Vagnarna användes fram till 1967. Medan övriga vagnar byggdes om inför högertrafikomläggningen användes nästan enbart Mustangerna den sista tiden med vänstertrafik. Den 3 september 1967 tog de 23 återstående vagnarna ur trafik. Kvar i Norrköping finns en M51 som som fungerar men saknar inredning och vid museispårvägen i Malmköping finns ytterligare en M51 i dåligt skick.[2]
Göteborg
Göteborg hade faktiskt mustanger, eller iallafall "mustangliknande" vagnar redan tre år före Stockholm, år 1943 tursattes den första av femton Asea-mustanger. Dessa heter idag M22. Dessa har ibland även fått ett annat flygplansnamn "Flygande Fästningen". ASEA-mustangerna blev sedermera utrustade med en mittdörr av Eksjöverken. Ursprungligen hade de bara dörrar fram och längst bak. Två av dessa finns idag bevarade, en av Ringlinien se nedan, samt en av spårvägsmuseet i Malmköping.
Från 1947 och framåt inköpte man, precis som Stockholm, endast mustanger från Hägglunds. Även i Göteborg upptäckte man att de lättbyggda vagnarna (nr 1-35) var väl lätta, och övergick med åren till något tyngre vagnar (nr 36-60). Det finns idag inga släpvagnar av den "lätta" typen bevarade i originalskick, och inte heller några "tyngre" motorvagnar ur den ursprungliga leveransen. De tre Gävlevagnarna (se nedan i avsnittet om Gävle) är dock av motsvarande utförande. Hägglundsvagnarna hette ursprungligen MB04 (1-58) resp MB05 (59-63), senare ändrat till M23 (1-63). Aseavagnarna hette ursprungligen MB03, senare M22, och bland släpvagnarna S27 skiljer man internt på a- och b- serien.
Ett antal Göteborgsvagnar försåldes under 1970-talet till Oslo, där släpvagnarna användes i trafiken fram till slutet av 1990-talet. Ett av dessa mustangsläp har återvänt till Göteborg och Spårvägssällskapet Ringlinien- det är S27 448, ett mustangsläp i den senaste serien. Vidare har sällskapet bevarat två andra mustangsläp, S27 423 som används i den ordinarie museietrafiken och S27 425 som är avställt i väntan på renovering. Mustangsläpen byggdes egentligen aldrig om inför högertrafikomläggningen; man nöjde sig med att vända vagnarna så att de gick med aktern först och därmed fick dörrarna på höger sida och konduktörsplatsen längst fram i vagnen. Dessutom flyttades sofforna inne i vagnen så att passagerarna åkte framlänges.
Även Djurgårdslinjen i Stockholm har ett antal Göteborgsmustanger, M23, bevarade.
Spårvägssällskapet Ringlinien har två Göteborgsmustanger bevarade, nämligen ASEA-mustangen M22 211 som inte blev ombyggd till högertrafik, och Hägglundsmustangen M23 15. Dessutom har man två av de tre "Gävlemustangerna" bevarade, se längre ned i texten. ASEA-mustangen M22 211 är nyrenoverad och körklar, men med begränsat användningsområde då den är en vänstertrafikvagn. Hägglundsmustangen M23 15 är också i fullt körbart skick.
Göteborgs spårvägar har aldrig använt sig av littera, man använder "typ"
- M = motorvagn
- S = släpvagn
- (B = buss)
Gävle
Gävle inköpte tre mustangliknande vagnar år 1953 för trafiken på förortsbanan till Bomhus. Eftersom Bomhusbanan saknade vändslingor blev dessa de enda i mustangsläktet som utfördes som tvåriktningsvagnar (dubbelriktningsvagnar) - med dörrar på båda sidor, förarplatser i båda ändar och ett annorlunda elektriskt system. I övrigt baserades de på Göteborgs M 23:or. (Den som var osäker på vilkendera staden man befann sig i kunde också se det direkt på frontrutorna -tre i Göteborg, två bredare i Gävle.) "Gävlemustangerna" var pedalmanövrerade, föraren accelererade med en pedal och bromsade med en annan, jämför uppslagsordet pedalvagn. 1956 nedlades Bomhuslinjen och vagnarna såldes till Göteborg, där de fick nr 61-63. Vagnarna byggdes sedermera om i tre omgångar till ett mer "göteborgsmässigt" utförande, och blev vid högertrafikombyggnaden 1967 nästan helt lika vagnarna 35-60 i Göteborg, dock en halvmeter längre. Efter den första ombyggnaden blev vagnarna enkelriktningsvagnar i vänstertrafik utförande, men fortfarande pedalmanövrerade. I omgång två sattes det in en rattkontroll, och nu kan man väl säga att dessa vagnar blev "Mustanger" i dess rätta benämning. I den tredje ombyggnaden blev dessa vagnar tillsammans med Göteborgs "originalmustanger" ombyggda för högertrafik. Dessa tre gävlevagnar är också de enda trafikvagnar Göteborgs spårvägar hittills inköpt beganade. (Visserligen inöpte man en begagnad spårvagn från Ulricehamn men den var smalspårig och kunde inte användas i trafik.) Vagn 62 (GSS 23) blev sedermera ombyggd till luftledningsinspektionsvagn och fick numret 136. Två av dessa tre gävlevagnar finns idag bevarade hos Spårvägssällskapet Ringlinien. Vagn 61 (Gävle Stads Spårvägar 22) ingår i den ordinarie vagnparken och kan ofta ses på stan på Lisebergslinjen eller som abonnemangsvagn. Vagn 63 (GSS 24) är idag körklar men avställd i väntan på renovering. Den tredje vagnen, Gävle 62 (GS 23, banteknik 136) skänktes till Svenska spårvägssällskapets gävleavdelning 2007, och sändes försommaren iväg till Malmköping där den lagras för vidare befordran till Gävle.
Malmö
Malmö inköpte som redan nämnts GM-vagnar av samma typ som Stockholm. Dessa fick i Malmö litt G (tidigare vagnar hette E, F osv). Till dessa kopplades tvåaxliga släpvagnar av äldre typ. 1959 levererades från Eksjöverken nybyggda släpvagnar av mer "mustangmässigt" utseende, litt T-10. Det förekom dock även att andra släpvagnstyper tillkopplades. Två Malmömotorvagnar finns bevarade utöver den ovan nämnda vagn 71 på Djurgårdslinjen, nämligen vagn 72 i Malmköping och vagn 74 i Skjoldenäsholm, Danmark. Malmö Spårvägar inköpte också en begagnad Stockholmsmustang.
Oslo
Höka med Hägglundsgenitik.
Oslo bör också nämnas. Denna stad inköpte nämligen 1950-1956 ett stort antal vagnar från Hönefoss Karosserifabrik, s k Höka-vagnar, med elektrisk utrustning från Hägglunds. Vagnarna är tekniskt sett renodlade mustanger, men har ett mer fyrkantigt utseende. På Djurgårdslinjen finns en sådan vagn, den s k partyvagnen A33 700. Även Ringlinien har haft en sådan vagn, den disponeras nu av GS Banteknik och tjänstgör som mätvagn , den har nummer 143, och har ersatt den fd Gävlemustang man tidigare haft för detta ändamål. 143 ses ofta släpandes på en avancerad mättralla, 142. Då den dras av en norsk spårvagn och är konstruerad av en ingenjör som heter Marit i förnamn har man döpt trallan till "Mäte-Marit". Hökavagnarna är "kusiner" (fetter på norska) med mustangerna, alltså en "mustangliknande" spårvagn. Hökavagnarna byggdes sedermera om i Oslo och fick då ett elektronisk köraggregat, en s.k. "chopper" på spårvagnsspråk. De ombyggda vagnarna kallades för "Turbo Höka".
Källor
Litteratur
- Willy Forsström: Gula faran rullar vidare. Norrköpings spårvägar 100 år, Trafik-Nostalgiska förlaget, Stockholm 2004. ISBN 91-971915-7-4.
