Nazityskland

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Nazitysk)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Großdeutsches Reich
Stortyska riket
Nazitysklands flagga
Nazitysklands statsvapen
Flagga Statsvapen
Nationellt valspråk: "Ein Volk, ein Reich, ein Führer."
(Svenska: "Ett folk, ett rike, en ledare.")
Nationalsång: Das Lied der Deutschen, Horst-Wessel-Lied
Nazitysklands läge
Huvudstad Berlin
Största stad Berlin
Officiellt språk Tyska
Statsskick
Führer
 Enpartistat, Diktatur
Grundande
Val		 1933
Yta
 • Totalt
 • Andel vatten
633 786 km²
?
Folkmängd (1939)
 • Totalt
 • Befolkningstäthet
69 314 000
109.4 inv/km²
Valuta Riksmark
Tidszon UTC +1
Nationaldag 20 april
Tysklands historia
Adolf Hitler, Tysklands ledare 30 januari 1933 – 30 april 1945

Nazityskland är en benämning på Tyskland åren 1933-1945 då Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP), under ledning av Adolf Hitler, hade makten. Alternativa beteckningar är Tredje riket och Hitlertyskland. Dess officiella beteckning var Tyska riket (ty. Deutsches Reich) fram till 1943, därefter Stortyska riket (ty: Großdeutsches Reich). I dagligt användes dock oftast bara termen Tyskland.

Innehåll

Historia

Förhistoria

Huvudartikel: Weimarrepubliken

Efter de frustrationer som växte efter Versaillesfördraget, den världsomspännande ekonomiska depressionen under 1930-talet, anti-traditionalismen under Weimarrepubliken och ökad aktivitet från den Sovjet-sponsrade kommunismen i Tyskland, började många vända sitt stöd mot Nazistpartiet, som gav stora löften om en ekonomisk, kulturell och militär återfödelse. Dolkstötslegenden om hur Tyskland förlorade första världskriget fick stor spridning. Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler av president Paul von Hindenburg efter att försök av General Kurt von Schleicher att skapa en fungerande regering misslyckats. Hindenburg pressades av Hitler genom sin son, Oskar von Hindenburg, och även från före detta kansler Franz von Papen.

Trots att NSDAP erhållit flest antal röster i de två riksdagsvalen 1932, hade de ingen egen majoritet, och endast en tunn majoritet i riksdagen med deras nationalistiska DNVP-NSDAP-koalition.

Upptakt till maktövertagandet

Wiki letter w.svg  Detta korta avsnitt behöver utökas.

NSDAP konsoliderar sin maktposition

Den 30 januari 1933 (efter en längre period av politisk instabilitet) utsågs NSDAP:s ledare Adolf Hitler till tysk rikskansler av rikspresident Paul von Hindenburg vilket skedde till följd av påtryckningar från bland annat den förutvarande rikskanslern Franz von Papen.[1]von Papen gjorde detta för att utmanövrera sin rival, den dåvarande rikskanslern Kurt von Schleicher som bland annat förhandlade om en kompromisslösning på det politiska dödläget med den tyska arbetarrörelsen vilket inte gillades av den konservative von Papen. Efter att rikspresident von Hindenburg avsatt von Schleicher och tillsatt Hitler som rikskansler utsågs Franz von Papen till den maktlösa positionen vice rikskansler och han hade därifrån tänkt styra landet bakom ryggen på amatören Hitler men detta visade sig vara en grov missräkning då Hitler snart började inrätta sig själv som diktator. Trots att NSDAP blivit största parti i valet november 1932 med 33,1 % av rösterna skedde det nazistiska maktövertagandet alltså inte vare sig genom val eller statskupp. I samband med Hitlers utnämning bildades också en koalitionsregering med NSDAP och det konservativa Deutschnationale Volkspartei.[2]

Riksdagshusbranden som troligen startades av den förvirrade kommunisten Marinus van der Lubbe 27 februari 1933 gav nazisterna en förevändning att sätta den tyska rättsstaten ur spel under förespeglingen att man måste rädda landet undan kommunistisk terror och annalkande revolution. Tysklands kommunistiska parti förbjöds och de kommunistiska ledamöterna i den tyska riksdagen som inte lyckades fly fängslades och sattes snart i koncentrationsläger.[3] Allt detta skedde i enlighet med nödlagarna i Weimarrepublikens grundlag artikel 48 och Hitlers dekret som gav denna makt skrevs under av rikspresident von Hindenburg. Riksdagshusbrandsdekretet följdes av en våldsvåg från nazisternas paramilitära SA riktad mot judiska advokater, skiljedomare, samt vänsterrörelsens kontor och tidningar.

Den 5 mars 1933 hölls nyval men trots hotet SA mot de andra partierna och en statsunderstödd propagandakampanj fick nazisterna inte majoriteten av rösterna utan 43,9 %. Tillsammans med Deutschnationale Volkspartei hade man dock majoriteten i riksdagen med 51,8 % av rösterna.[4] Sista steget i upplösningsprocessen av demokratin och säkrandet av NSDAP:s makt kom i och med framröstningen av fullmaktslagarna (Ermächtigungsgesetz) vilka gjorde att rikskansler Hitler kunde styra direkt genom dekret utan att ta hänsyn till vare sig presidenten eller riksdagen i fyra år varefter Hitler lovade att avgå. För att få igenom fullmaktslagarna krävdes 2/3 av riksdagens röster och med avgörande hjälp från det katolska Centrumpartiet och det faktum att de kommunistiska ledamöterna satt i fängelse nåddes detta mål. Även detta drastiska steg fanns det utrymme för i Weimarrepublikens grundlag. Det stod nu Hitler fritt att förbjuda alla andra partier och etablera en enpartistat. 21 mars etablerades det första koncentrationslägret i Dachau för politiska fångar.

Efter att på detta vis kväst den yttre oppositionen vände sig Hitler nu mot meningsmotståndare inom partiet. Inom SA (som varit så viktigt för NSDAP:s makttillträde) fanns det många (däribland ledaren Ernst Röhm) som ansåg att det var dags för en "andra revolution" där partiet slutligen svepte undan det konservativa etablissemanget och grep all makt själv. Som ett led i detta utövade Röhm påtryckningar mot Hitler för att SA skulle bli en del av de väpnade styrkorna vilket i sin tur förskräckte den konservativa arméledningen. Ställd inför hotet om konflikt mellan armén och partiet (i förlängningen möjligtvis ett inbördeskrig) valde Hitler att undanröja detta hot genom att låta mörda Röhm och andra SA-ledare i de långa knivarnas natt den 30 juni 1934. Detta våldsutbrott riktade sig inte endast mot SA utan drabbade även andra tänkbara utmanare och motståndare som Kurt von Schleicher och Gustav Ritter von Kahr som var den som hade satt stopp för Ölkällarkuppen 1923. Antalet dödsoffer var totalt mellan 150 och 200 döda. I och med rikspresident von Hindenburgs död i augusti 1934 försvann ännu en potentiell utmanare och Hitler kunde nu göra sig till ensam diktator av Tyskland genom att avskaffa presidentämbetet och utnämna sig själv till statschef med den nya titeln Führer ("ledare") som lades till hans roll som rikskansler (regeringschef).

Nu hade Hitler slutligen konsoliderat partiets makt. Även om han aldrig helt lyckades få absolut kontroll över vare sig det konservativa etablissemanget eller det egna partiet så var enpartistatens maktposition solid från och med nu mer eller mindre ända fram till krigsslutet.

Reichsparteitag 1935

Gleichschaltung

Gleichschaltung var en term för nazisternas successiva etablering av ett system med totalitär kontroll över individen och alla delar av samhället.

För kyrkans roll, se Kyrkan i Nazityskland

Andra världskrigets utbrott

Huvudartikel: Andra världskriget

Den 1 september, 1939 gick Tyskland in i Polen, vilket blev startsignalen för Andra världskriget. Efter ungefär fyra veckor var det polska militära motståndet brutet. Samtidigt som Polen befann sig i krig med Tyskland i väst, marscherade Sovjetunionen in från öster i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten. Den 3 september följde krigsförklaringar mot Tyskland från Frankrike och Storbritannien.

Sovjetunionen annekterar av Litauen, Lettland och Estland den 3 oktober, efter överenskommelse mellan Stalin och Hitler vid Ribbentrops besök i Moskva den 27 september. Därefter inleddes, den 30 november 1939, det finska vinterkriget med Sovjetunionens invasion av Finland. Samtidigt kom även Ungern, Rumänien och Bulgarien att sluta pakt med Tyskland.

Den 9 april 1940 angrep Tyskland Danmark och Norge i ett försök att säkra järnmalmstransporterna från Sverige och samtidigt etablera fördelaktiga flottbaser längs den norska kusten. Angreppet blev en tysk framgång trots att man förlorade en stor del av sin flotta längs Norges västkust. Danmark och Norge ockuperades.

Under tiden stod västfronten stilla medan de allierade förlitade sig på blockadvapnet. Frankrikes armé intog en defensiv strategi bakom Maginotlinjen. Av den anledningen lät Adolf Hitler sina trupper överskrida Beneluxländernas gränser i maj 1940. De allierade trupperna gick därefter in i Belgien, varpå tyskarna intog delar av Nederländerna genom överraskande luftlandsättning men satte in sitt huvudanfall genom Ardennerna, ut mot Engelska kanalen. Anfallet splittrade de allierade arméerna, som tvingades evakuera den europeiska kontinenten (Dunkerque). När de drog sig ut ur Belgien, så gick Tyskland in ifrån öst. Frankrike stod inom kort besegrat. I detta läge den 10 juni hade Mussolinis Italien gått med i kriget på axelmakternas sida och gick nu till anfall mot Frankrike.

Hitler och tillsammans med sin allierade Mannerheim i Finland under kriget.

Efterkrigstiden

Huvudartikel: Efterkrigstiden

Tyskland kapitulerade efter att Adolf Hitler tagit sitt liv i en bunker i Berlin i maj 1945 och Karl Dönitz tog över som statsöverhuvud. Japan fortsatte kriget fram till dess att USA fällde atombomber över Hiroshima och Nagasaki i augusti samma år.

I februari 1945 delade USA, Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien upp Tyskland i fyra ockupationszoner där de västliga ockupationszonerna kom att bilda Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) medan den sovjetiska zonen blev Tyska demokratiska republiken (DDR) i oktober 1949. Dessa blev i praktiken allierade med Förenta Staterna respektive Sovjetunionen.

Efter kriget var stora delar av Europa i ruiner och i november 1945 påbörjas Nürnbergprocessen mot militära och politiska ledare i Tyskland. Förenta nationerna grundas i oktober 1945 och judar, som varit det största målet för nazisterna, grundar den judiska staten Israel i Mellanöstern, i maj 1948.

1961 uppfördes Berlinmuren, som delade den före detta tyska huvudstaden Berlin mellan det socialistiska och det kapitalistiska blocket. Muren föll 1989 och Tyskland blev åter en enad stat året därpå.

Politik

Regering

Ekonomi

Huvuartikel: Nazitysklands ekonomi

Kommunikationer

Vägar

Huvudartikel: Tysklands motorvägar

De mest kända kommunikationerna i Tyskland var motorvägarna. Många tror också idag att motorvägarna uppfanns av nazisterna och att Tyskland var först i världen med motorvägar. Detta stämmer inte. Italien hade börjat bygga motorvägar i större skala något tidigare och planer för tyska motorvägar fanns redan under Weimarrepubliken. Enstaka motorvägar hann till och med öppnas innan Hitler tillträdde som rikskansler. Det var däremot Tyskland som fick intresse för att bygga motorvägar i större skala. Ett speciellt motorvägsministerium bildades som leddes av Fritz Todt. Från 1933 och fram till krigsslutet byggdes också ca 3800 kilometer motorväg i det som då var Tyskland. Planerna var mycket stora. Det planerades ca 20000 kilometer motorväg totalt och de var tänkta att nå ända ut till bland annat Svarta havet. Inte ens idag har man uppnått den längden av motorvägar som planerades i Tyskland. Än idag utgör motorvägarna från Tyskland stommen i det tyska motorvägsnätet och broar och liknande vittnar om vilken tid vägarna byggdes.

Järnvägar

Tysklands järnvägsnät var av högre standard jämfört med den i övriga länder. Utvecklingen av loktyper låg mycket långt framme och bland annat Sverige tog efter Tysklands lokteknik under den här tiden. Banstandarden var hög och järnvägsnätet finmaskigt. Även vissa mycket tidiga snabbtåg togs fram i Tyskland, vilka också slog olika fartrekord. Storslagna planer fanns även inom järnvägen. Den mest anmärkningsvärda bestod av att bygga nya järnvägar med extremt bred spårvidd. Det talades om 3000 mm spårvidd istället för den normala på 1435 mm. Till detta skulle det byggas gigantiska vagnar som skulle innehålla hotell och luxiösa restauranger. Tågen skulle kunna jämföras med fartyg i lyxklass. Projektet hann dock aldrig påbörjas.

Sverige och Nazityskland

Huvudartikel: Sverige under andra världskriget
Prins Gustaf Adolf, Hermann Göring och Gustaf V i februari 1939

Vid krigsutbrottet bildades en svensk samlingsregering, som innefattade alla riksdagspartier utom kommunisterna.

Under flera år hade Sverige goda kontakter med Tyskland.[5][6] Hermann Göring hade goda kontakter med den svenska kungafamiljen.[7] Både under 1930-talet och de första åren under kriget var förbindelserna goda mellan länderna.[5]

Under början av kriget var öppen kritik av Hitler förbjudet i Sverige. Den socialdemokratiska riksdagsmannen Ture Nerman dömdes den 10 november 1939 till tre månaders fängelse av svenska staten för att ha skrivit en tidningsartikel med rubriken "Hitlers helvetesmaskin". Likaså dömdes 1942 den liberala politikern Israel Holmgren till fängelse för sin bok "Nazisthelvetet".[8]

Den så kallade permittenttrafiken innebar att Sverige mellan 1940 - 1943 tillät tyska transporter på svenska järnvägar till Norge och Finland. Sverige fick internationell kritik för detta.

Nazitysklands flagga och symboler

Huvudartikel: Nazitysklands flagga
Nazitysklands flagga

Adolf Hitler utformade själv flaggan som blev partisymbol 1920, då han tog över och döpte om partiet. I sin bok Mein Kampf förklarar han: "Efter otaliga försök har jag äntligen kommit fram till den rätta designen: En flagga med röd bakgrund, en vit cirkel och en svart svastika i mitten..." "I den röda färgen ser vi sociala idén inom rörelsen, i den vita den nationalistiska idén, i svastikan kampens mission för seger för den ariska rasen."

Hakkorset, (svastikan), var en nygammal symbol som vid den tiden var allmänt spridd i Europa som en sorts tursymbol, och Hitler ansåg att den var typiskt germansk. När Adolf Hitler blev Tysklands rikskansler 1933 såg Tysklands flagga likadan ut som den gör i dag men man införde då samma flagga som det tyska kejsardömet (1871-1918) som blev nationalflagga jämte hakkorsflaggan. 1935 gjordes NSDAP:s partiflagga ensam till Tysklands flagga.

Nazityskland tog många gånger till sig nygamla symboler som blivit populära under romantiken under den senare delen av 1800-talet. Ofta hade dessa mycket litet att göra med sina förlagor från andra äldre kulturer som till exempel antiken. Tysklands mest kända symbol, svastikan, påträffades under utgrävningarna av Troja på 1870-talet och kopplades i Europa på lösa grunder samman med Arierna som en särskilt indoeuropeisk symbol. Den europeiska användningen av svastikan har alltså egentligen ingenting med den identiska asiatiska symbolen att göra betydelsemässigt. Även Hitlerhälsningen var en nygammal konstruktion från romantiken då det inte finns bevarat hur förlagan, den romerska saluten, från antiken utfördes.

Övriga symboler att nämna var Draken som torde haft en stor betydelse, då den ansågs vara en symbol för makt, styrka och hat.[9] Örnar är också ibland associerade med Tredje Rikets symbolik, något man tog från antikens Rom.

Järnkorset kom under den här tiden att associeras med Nazityskland, bland annat på grund av att Hitler brukade uppträda offentligt i uniform med det järnkors han tilldelades under första världskriget som enda utmärkelse. Järnkorset var dock en strikt militär utmärkelse som dessutom användes och används av tyska försvarsmakten både före och efter nazitiden.

Militär struktur

Huvudartikel: Nazitysklands militär
Nazitysklands örlogsflagga

Wehrmacht — Försvarssmakt.

OKW — Tyska krigsmaktens överkommando
Överbefälhavare - Fältmarskalk Wilhelm Keitel
Generalstabschef, chef för den operativa avdelning - Generalöverste Alfred Jodl

Heer — Armé

OKH — Arméns överkommando
Arméchefer
Generalöverste Werner von Fritsch (1935 to 1938)
Fältmarskalk Walther von Brauchitsch (1938 to 1941)
Führer och Rikskansler Adolf Hitler (1941 to 1945)
Fältmarskalk Ferdinand Schörner (1945)

Kriegsmarine — Flotta

OKM — Flottans överkommando
Marinchefer
Storamiral Erich Raeder (1928-1943)
Storamiral Karl Dönitz (1943-1945)
Generalamiral Hans-Georg von Friedeburg (1945)

Luftwaffe — Flygvapen

OKL — Flygvapnets överkommando
Flygvapenchefer
Riksmarskalk Hermann Göring (to 1945)
Fältmarskalk Robert Ritter von Greim (1945)

Abwehr — Militära underrättelsetjänsten

Konteramiral Konrad Patzig {1932-1935)
Viceamiral Wilhelm Canaris (1935-1944)

Waffen-SS — Nazityska SS militära gren

Tidsaxel

Wiki letter w.svg  Detta korta avsnitt behöver utökas.

Personalia

Litteratur

  • Bedürftig, Friedemann, Tredje riket från uppgång till fall: en uppslagsbok. Stockholm: Ersatz 2007. ISBN 978-91-88858-32-0
  • Das dritte Reich: seine Geschichte in Texten, Bildern und Dokumenten. Herausgegeben von Heinz Huber und Artur Müller. München: Desch 1969.
  • Johansson, Alf W., Den nazistiska utmaningen: aspekter på andra världskriget. 6 uppl. Stockholm: Prisma 2006. ISBN 91-518-4677-2
  • Pringle, Heather Anne, Härskarplanen: Himmlers jakt på det ariska ursprunget. Lund: Historiska media 2007. ISBN 978-91-85507-30-6
  • Shirer, William L., Det tredje rikets uppgång och fall. 4 vol. Stockholm: MånPocket 1989.

Se även

Externa länkar

Källor

Tryckta källor

  • Robert O. Paxton: The Anatomy of Fascism, Allen Lane, London 2004. ISBN 0-7139-9720-6. 

Noter

  1. ↑ Paxton (2004)
  2. ↑ Paxton (2004)
  3. ↑ Paxton (2004)
  4. ↑ Paxton (2004)
  5. ↑ 5,0 5,1 Vem hotar demokratin?, Per Olsson, URL läst 2007-02-08
  6. ↑ Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli, Nättidningen Svensk Historia, URL läst 2007-02-08
  7. ↑ Klassisk svensk imperialism, Robert Mathiasson, URL läst 2007-02-08
  8. ↑ Louise Drangel, Den kämpande demokratin (Stockholm, 1976)
  9. ↑ Dahlström (2002)
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Nazityskland"
Personliga verktyg