Tyska historikerstriden
Från Rilpedia
Historikerstreit, tyska ’historikerstriden’, strid mellan tyska historiker som inleddes 1986.
Under efterkrigstiden har Tysklands historiker haft svårigheter med hur man skall förhålla sig till arvet efter nazitiden 1933-1945. Skall man betrakta den nazistiska diktaturen som en logisk följd av det tyska kejsardömet (1871-1918), var det Weimarrepubliken (1918-1933) som förde fram Hitler till makten, eller låter sig nazismen bäst förklaras som en reaktion på terrorn under och efter ryska revolutionen? Är nazismen en del av en tysk historisk kontinuitet, eller är den endast en tillfällig parentes?
Historikerstreit inleddes 1986 av professorn i modern historia Ernst Nolte, som ville revidera den gängse synen på Tredje riket och Förintelsen. Han menade, att nazisternas massmord på judar visserligen är en unik företeelse i historien, men paralleller kan dras till bland annat Gulag och Stalins mord på kulaker. Nolte ville lyfta ut nazismens brott ur dess historska isolering och menade vidare att det sannolikt föreligger ett kausalt samband mellan bolsjevikernas förintelsepoliktik och nazimen. Han lade även fram en teori om varför Hitler kom att beordra ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Enligt Nolte led Hitler av en panisk rädsla för att judarna och bolsjevikerna en dag skulle anstifta folkmord på tyskar. För att förhindra detta inledde Hitler ett ”preventivmord” på judarna och senare ett ”preventivkrig” mot Sovjetunionen. Nolte underbyggde sin teori med att bolsjevikernas mord på bourgeoisien i Gulag var den "logiska och faktiska föregångaren" till nazisternas judemord samt att bolsjevikerna inte bara var en "mardröm" utan också ett föredöme för nazisterna.
En annan tysk historieprofessor, Andreas Hillgruber, menade att Tredje riket som alla andra samhällen både innehöll gott och ont. Han ville framhålla de positiva aspekterna på Hitlers Tyskland. Hillgruber pekade på motorvägsbyggandet och arbetslöshetens avskaffande. Därutöver ansåg Hillgruber att den tyska krigsmakten utförde en viktig uppgift när den försvarade Europa mot Röda armén. Hillgruber beskrev de tyska soldater som förtvivlat försökte försvara Tyskland mot ”barbarerna” från öst som hjältar. I sin argumentering drabbas dock Hillgruber av ett moraliskt dilemma. I och med att den tyska armén så länge lyckades hålla ställningarna på östfronten, kunde förintandet av judarna fortgå i förintelselägren.
Reaktionerna mot dessa försök att relativisera nazismens illdåd kom i första hand från frankfurtfilosofen Jürgen Habermas, som anklagade Nolte och Hillgruber för att med sina resonemang lägga fram apologier för Tredje riket och dess brott mot mänskligheten. Habermas menade, att man med denna urskuldande attityd gentemot Hitler och nazismen strävar efter att ge det tyska folket en ny, falsk identitet, vilken skulle tjäna NATOs politiska behov. Genom att påstå att nazisternas massmord på judarna inte var värre än till exempel Stalins förbrytelser vill man skapa ett stärkt nationellt självmedvetande. Dock lämnas en perspektivmarkör av Habermas, i det han refererar till Förintelsen som ett "massmord på judar" medan mordet på miljontals bönder i Sovjetunionen får nöja sig med ett ”fördrivande av kulakerna". [1]
I striden ställde sig bielefeldhistorikerna Hans-Ulrich Wehler och Jürgen Kocka på Habermas sida. Wehler angrep Noltes teori och menade, att en jämförelse mellan kommunismens och nazismens massmord blir missvisande eftersom den bygger på felaktiga premisser. De hävdade att den ryske storbonden, kulaken, hade i princip möjlighet att acceptera Stalins kollektivisering av jordbruket eller inte. Denna ”valfrihet” hade inte judarna. Hitler hade bestämt att de skulle utrotas på grund av den ras de tillhörde.
Noter och referenser
- ↑ Historikerstreit, s. 69. Serie Piper, 2005.
- Historikerstreit, Serie Piper