Från Rilpedia

Uppslagsordet DDR leder hit. För andra betydelser, se DDR (olika betydelser).

Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort.

Deutsche Demokratische Republik

Flagga Statsvapen
Nationalsång: Auferstanden aus Ruinen
Huvudstad	Östberlin
Officiellt språk	Tyska
Statsskick	Folkrepublik
Grundande	7 oktober 1949
Yta  • Totalt  • Andel vatten	108 333 km² Försumbart
Folkmängd (1989)  • Totalt  • Befolkningstäthet	17 000 000 154 inv/km²
Valuta	Mark der DDR (DDM)
Tidszon	UTC +1
Nationaldag	7 oktober
Landskod	DD
Landsnummer	+37

Östtyskland, officiellt Tyska demokratiska republiken (tyska: Deutsche Demokratische Republik, förkortat DDR), var en stat som existerade från 1949 till 1990 i den tidigare sovjetiska ockupationszonen av Tyskland. Staten upphörde att existera den 3 oktober 1990 då dess delstater, som tidigare under året hade ansökt om inträde i Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland), återförenades med Västtyskland. I dagligt tal kallas det nya landet för Tyskland. Den officiella beteckningen för det enade landet är Förbundsrepubliken Tyskland.

I enlighet med det så kallade två plus fyra-fördraget från september 1990 mellan USA, Sovjetunionen, Frankrike, Storbritannien samt Västtyskland och DDR stannade de sovjetiska trupper kvar i östra Tyskland fram tills 1992 när Östtysklands avvecklande var fullbordat. Därmed uppstod den kuriösa situationen att trupper från ett land som ingick i Warszawapakten var stationerade i ett NATO-land.

Den faktiska makthavaren i Östtyskland var från 1949 till 1960 presidenten Wilhelm Pieck och därefter kommunistpartiet SED:s generalsekreterare. Mellan 1960 och 1971 var Walter Ulbricht generalsekreterare, och från 1971 fram till 1989 styrde Erich Honecker.

Innehåll 1 Historia 1.1 Östtysklands tidiga år 1.2 Berlinmuren 1.3 Honecker tar över 1.4 Östtyskland upplöses 2 Politik 3 Folkkammarens sammansättning 1986-1990 4 Regional indelning 5 Ekonomi 6 Geografi 7 Arkitektur 8 Försvar 9 Sport 10 Kultur 10.1 Massmedia i Östtyskland 11 Utländska företag 12 Mordet på Olof Palme 13 Kommunikationer 14 Se även 15 Referenser

Historia

Tysklands historia
Germanien Folkvandringstiden Frankerriket –843 Östfrankiska riket 843–962 Tysk-romerska riket 962–1806 Rhenförbundet 1806–1813 Tyska förbundet 1815–1866 Nordtyska förbundet 1866–1871 Preussen Kejsardömet 1871–1918 Novemberrevolutionen 1918–1919 Weimarrepubliken 1919–1933 Nazityskland 1933–1945 Ockupationen 1945–1949 Västtyskland-Östtyskland 1949–1990 Det återförenade Tyskland 1990–

Huvudartikel: Östtysklands historia

Östtysklands tidiga år

Den 7 oktober 1949 grundades staten Deutsche Demokratische Republik, Tyska demokratiska republiken, förkortat DDR, i den sovjetiska zonen av Tyskland. Efterkrigsåren dominerades av nöd och små resurser. Redan under åren som sovjetisk ockupationszon inledde Sovjetunionen tömningen av Östtyskland på tillgångar - industrier, järnvägar och annat strukturkapital som inte förstörts under kriget konfiskerades och transporterades till Sovjetunionen. Till detta kom exporten av naturtillgångar, till exempel som uranmalm som behövdes till Sovjetunionens kärnvapenprogram.

Den 17 juni 1953 skedde arbetarupproret i Berlin och andra östtyska städer: Arbetare demonstrerade mot den utkrävda tioprocentiga produktionshöjningen, för bättre villkor, kortare arbetsdag och fria val. En miljon arbetare deltog i aktionen. Redan samma eftermiddag slogs upprorsmakarna brutalt ned av sovjetiska militära styrkor. Cirka 50 personer dödades och 10 000 protesterande dömdes till fängelsestraff.

Östtyskland var under Walter Ulbricht ett av de mest Moskvatrogna länderna i Sovjetunionens maktsfär. Den östtyska regeringen ville markera den tysk-sovjetiska vänskapen som en central del av den internationella kommunismen.

Berlinmuren

13 augusti 1961 började Berlinmuren (officiell östtysk benämning: "den antifascistiska skyddsvallen") byggas och markerade på ett fysiskt sätt delningen av öst och väst.

Honecker tar över

3 maj 1971 avsattes Walter Ulbricht och ersattes av Erich Honecker. Honecker var betydligt mer pragmatisk och fortsatte de närmanden till Västtyskland som inletts. År 1970 hölls förhandlingar mellan Västtyskland och Östtyskland i Erfurt vilka ledde till ett grundlagsfördrag som fastställde ländernas relationer och möjliggjorde ett betydligt större utbyte. Det ledde också till att både Öst- och Västtyskland blev medlemmar i FN 1973.

1970-talets normalisering ledde till återförening av familjer och till att stora västtyska ekonomiska satsningar gjordes genom handel med Östtyskland. Västtyskland levererade till exempel Volkswagen Golf förmånligt. Västtyskland inledde ett omfattande friköpande av politiska flyktingar, vilket blev en viktig del av den östtyska valutatillförseln.

År 1987 besökte Erich Honecker som första östtyska regeringschef Västtyskland. Han mötte då förbundskansler Helmut Kohl i Bonn.

Östtyskland upplöses

• 18 oktober 1989 avsätts Erich Honecker efter höstens våg av demonstrationer. Han ersätts av Egon Krenz
• 9 november 1989 återger politbyråmedlemmen Günter Schabowski vid en kaotisk presskonferens generalsekreterarens Egon Krenz direktiv att gränspasseringar skall tillåtas till Västberlin, men gränsvakterna som inte informerats om nyordningen släpper igenom folk utan de restriktioner som planerats av statsledningen. I glädjeyran börjar berlinarna riva muren, och därmed är Östtysklands öde beseglat
• 18 mars 1990 hålls de första och sista fria valen i Östtysklands historia. CDU segrar stort genom att lova en snabb återförening med Västtyskland. Lothar de Maizière (CDU) blir Östtysklands sista regeringschef
• 1 juli 1990 ingår Västtyskland och Östtyskland en valutaunion. Västtysklands D-Mark ersätter Mark som Östtysklands betalningsvaluta. Växlingskursen för sparpengar upp till 4000 Östmark hålls med 1:1 mellan de två valutorna för att medborgarna ska kunna ha råd att handla västerländska produkter. För belopp över 4000 Östmark gavs endast halva beloppet i D-Mark
• 12 september 1990 undertecknas Två plus fyra-fördraget mellan de två tyska staterna och andra världskrigets segrarmakter Frankrike, USA, Sovjetunionen och Storbritannien. Därmed är de sista hindren för en tysk återförening röjda ur vägen och Tyskland får det fredsfördrag som aldrig blev av efter kriget och som återställer landets fullständiga suveränitet. Vissa motprestationer ingick, bland annat tilläts inte NATO öva i före detta Östtyskland, krigsmakten får inte uppgå till mer än 370 000 man och Tyskland förbinder sig att inte skaffa ABC-vapen
• 3 oktober 1990 upphör Deutsche Demokratische Republik att existera som stat, och fem nya förbundsländer tillförs Förbundsrepubliken Tyskland

Politik

Efter krigsslutet slogs det tyska kommunistpartiet KPD och det socialdemokratiska partiet SPD under sovjetiska påtryckningar samman till det "Tyska Socialistiska Enhetspartiet", SED. Vid sidan av detta statsbärande parti fanns fyra lagliga politiska partier: Tysklands liberaldemokratiska parti (liberalism), Tysklands nationaldemokratiska parti (nationalism), Kristdemokratiska unionen (kristdemokrati) och Tysklands demokratiska bondeparti (agrart), som sammanfördes under SED: s ledning på en enhetlig vallista, den Nationella fronten. På denna lista fanns även organisationer, t ex fackföreningar representerade.

Folkkammaren (Volkskammer) var Östtysklands parlament, med 500 ledamöter valda för femåriga mandat. Folkkammaren utsåg landets regering, ministerrådet (Ministerrat) som bestod av 16 medlemmar, därav 9 ministrar, 6 vice ordförande och så dess chef med titeln ministerpresident. Volkskammer utsåg även statsrådet, med 24 medlemmar, vars ordförande fungerade som landets statschef efter 1960, då landets förste president Wilhelm Pieck avled. Denna roll sammanföll ofta med rollen som SED:s generalsekreterare, vilken i praktiken drog upp riktlinjerna för landets politik.

Den Nationella fronten var landets enhetliga vallista. På denna sammanfördes alla de fem legitima partiernas kandidater under SED:s dominans, vilket innebar att socialistiska kandidater i realiteten fick en majoritet av platserna i parlamentet. Politisk verksamhet utanför den nationella enhetslistan var inte tillåtet. Statens kontroll över medborgarna tillhörde en av de högsta i Europa och utövades genom den hemliga polisen Stasi. Enklare förseelser av medborgare som gjorde uppror mot systemet bestraffades dock genom vardagliga konsekvenser: Deras barn fick inte studera på universitet, de hamnade längst bak i Trabant- och lägenhetskö och så vidare. Lojalitet gentemot staten belönades dock, som det gärna populärt framställdes. Genom att göra det som staten förväntade sig kunde lojala medborgare istället få en drägligare vardag, vilket ofta framställdes i statliga medier. För grövre förseelser kom oppositionella att fängslas i högre grad än i övriga Östeuropa och många blev friköpta av Västtyskland. I efterhand har det visat sig att detta var en viktig valutakälla för Östtyskland vilken förlängde landets överlevnad.

Folkkammarens sammansättning 1986-1990

Nationella frontens enhetslista i valet 1986:

• Tysklands Socialistiska Enhetsparti – 127 ledamöter
• Tysklands Demokratiska Bondeparti – 52 ledamöter
• Tysklands Liberaldemokratiska Parti – 52 ledamöter
• Tysklands Kristdemokratiska Union – 52 ledamöter
• Tysklands Nationaldemokratiska Parti – 52 ledamöter
• Statligt kontrollerade fackföreningar, främst FDGB – 165 ledamöter

Av dessa var tolv partilösa, övriga tillhörde:

• Tysklands Socialistiska Enhetsparti – 149 ledamöter
• Tysklands Kristdemokratiska Union – två kristdemokrater
• Tysklands Liberaldemokratiska Parti – en ledamot
• Tysklands Nationaldemokratiska Parti – en ledamot

I valet röstade enligt statliga siffror 99,94 % av de deltagande på Nationella Frontens enhetslista, vilken var den enda lagliga, och vars sammansättning därmed smälte samman med parlamentets. Valdeltagandet var enligt uppgifter 99,74 %.

Sammanlagt gav denna sammansättning SED 276 av 500 mandat i folkkammaren. Vallistans sammansättning bestämdes av SED: s centralkommitté, politbyrån, i samarbete med de övriga partiernas ledningar. I realiteten dominerades all politisk verksamhet inom Nationella Fronten och därmed också inom DDR av SED: s generalsekreterare. Politisk verksamhet utanför dessa partier och organisationer var ej tillåtet.

Regional indelning

År 1952 avskaffades delstaterna och istället infördes län (ty. Bezirke). Dessa var:

• Berlin, Hauptstadt der DDR
• Bezirk Dresden
• Bezirk Karl-Marx-Stadt
• Bezirk Leipzig
• Bezirk Gera
• Bezirk Erfurt
• Bezirk Suhl
• Bezirk Halle
• Bezirk Magdeburg
• Bezirk Cottbus
• Bezirk Potsdam
• Bezirk Frankfurt (Oder)
• Bezirk Neubrandenburg
• Bezirk Schwerin
• Bezirk Rostock

Inför Tysklands återförening 1990 återinfördes delstaterna.

Ekonomi

Den sovjetockuperade zonen förlorade en stor del av sin produktionskapacitet efter kriget, när Sovjetunionen i ett omfattande demontage-program monterade ner fabriker, jänvägar och dylikt och fraktade dem till Sovjetunionen. Detta ingick i det krigsskadestånd som sovjetmakten tilldömde sig själv efter andra världskriget, under vilket tyska trupper förstört stora delar av den sovjetiska infrastrukturen och produktionsapparaten.

Trots denna ekonomiska åderlåtning under 1940-talet och 1950-talet blev Östtyskland snabbt en av de viktigaste ekonomiska kuggarna i Comecon. På ett sätt som liknande västtyskarnas lyckades man bygga upp sin ekonomi med inriktning på verkstadsindustri och kemiteknisk framställning. Man tillverkade bland annat optik som kameror och objektiv, sextanter och jaktgevär för export till väst och även armbandsur och bilar som Trabant och Wartburg för Comecon-marknaden. Wartburg såldes under 1950-talet även till väst. Baade 152 var ett misslyckat försök att tillverka passagerarflygplan. Trots de ekonomiska framgångarna förblev levnadsstandarden i öst mycket lägre än den i väst. Det rådde brist på en stor mängd varor och långa köer blev en del av vardagen. Det blev allt mer tydligt att ekonomin hade gått i stå.

Under hela 1950-talet röstade stora delar av befolkningen "med fötterna" genom att fly till Västtyskland och Västberlin. Många var i yrkesverksam ålder och flykten hotade Östtysklands utveckling. Det var denna åderlåtning som yttest drev fram bygget av Berlinmuren. i och med att flykt omöjliggjordes stabiliserades ekonomin under 1960-talet och mer av produktionen kunde styras över på konsumtionsvaror för den enskilde medborgaren, som därigenom kom att märka av en ökad levnadsstandard.

Under 1970-talet stagnerade planekonomin alltmer och finansiella kriser följde under hela 1980-talet. De statsägda företagen, VEB (Volkseigener Betrieb), förmådde inte att modernisera sin verksamhet och hade allt svårare att vara med på den internationella marknaden som såg ett östblock som gick samma dåliga ekonomi till mötes som Östtyskland där den sovjetiska ekonomin var på väg mot kollaps.

Statsbudgeten gick officiellt under många år i "balans". I november 1989 sattes för första gången en ordentlig statistisk genomgång av Östtysklands ekonomi samman. Inkomsterna budgetåret 1989 räknades till 6,3 miljarder mark och utgifterna till 18,1 miljarder mark. Staten hade alltsedan 1972 haft ett ständigt stigande underskott som 1989 hade sprungit upp i 150 miljarder mark. Landet drogs under samma tid med enorma lån från Världsbanken, den västtyska staten och andra västkreditorer samt hade en egen hemlig byrå som arbetade med att sälja kulturföremål till västerländska konstsamlare.

Efter murens fall tvingades stora delar av företagen i Östtyskland att slå igen vilket orsakade stor arbetslöshet. Treuhand, den tyska statens organ för de östtyska företagen, gjorde flera omstruktureringar men för de flesta av de gamla statliga storföretagen var det för sent.

Geografi

Östtyskland omfattade ett varierande landskap med bland annat stora delar av vad som historiskt varit Tysklands stora jordbruksområde. Landet avgränsdes och genomkorsades av flera stora floder, främst Elbe, Spree, Oder och Neisse. Bergsområden fanns främst i Thüringen och Sachsen. Harzbergen i Thüringen är alltjämt ett centrum för skidåkning. I Erzgebirge bedrevs omfattande gruvbrytning.

Arkitektur

Östtyskland hade flera inslag av sovjetinspirerad arkitektur med exempel i Karl-Marx-Allee med dess stora paradgator. Precis som i andra delar av Europa satsades under 1960- och 1970-talet stora resurser på byggande av nya bostäder. Ett av de mer kända är förorten Marzahn i Berlin.

Östtyskland kom även att satsa på nationella projekt som Palast der Republik och Fernsehturm där man ville manifestera statens utveckling och framgång.

Försvar

Östtyskland hade den "yngsta" av Warszawapaktens arméer. Den Nationella Folkarmén (Nationale Volksarmee – NVA) anses också ha varit den armé som var bäst tränad och utrustad i Warszawapakten. Detta är delvis sant rörande NVA:s officerare och underofficerskår. Den sistnämnda kåren höll en mycket högre klass än sina motsvarigheter i andra arméer inom Warszawapakten. NVA var den tyska armén som var tränad för krig, men som aldrig utkämpade ett. Den östtyska armén förbereddes för att deltaga i invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Till slut skedde dock inte detta; man var rädd för att tysk trupp på tjeckisk mark skulle väcka till liv minnen från 1938-1939, och ge alltför mycket badwill. Volksarmee låg dock i reserv och var fullt beredd att rycka in vid behov.

NVA var en mycket välorganiserad, vältränad och välutrustad armé, trots att det var den näst minsta armén inom Warszawapakten.^[1]

Sport

Huvudartikel: Sport i Östtyskland

Östtysklands regering satsade stora resurser på sport, och Östtyskland var så framgångsrikt att det i olympiska spelen till och med kunde mäta sig i antalet medaljer med USA och Sovjetunionen främst inom simning och friidrott. I samband med murens fall visade det sig att man i Östtyskland bedrivit ett omfattande dopningsprogram där många av idrottarna kom att drabbas av bieffekter av den mörklagda dopningen; Östtyskland kallades skämtsamt Deutsche Doping Republik, efter förkortningen DDR, och vissa världsrekord inom friidrotten som innehas av tävlande för Östtyskland verkar förbli oslagbara. Östtysklands sportpolitik handlade inte enbart om systematisk doping, utan man hade ett mycket utbyggt system av elitskolor och tidig specialisering av idrottare.

Östtysklands fotbollslandslag vann det enda mötet med Västtysklands fotbollslandslag. Lagen möttes i VM 1974 och Östtyskland vann efter mål av Jürgen Sparwasser. Detta fick stor uppmärksamhet i både Väst- och Östtyskland.

Östtyskland tillhörde även världseliten i handboll på herrsidan.

Östtyskland var även framgångsrikt i vintersport som rodel, bob, backhoppning, skidskytte och längdskidåkning. Det var framförallt i Thüringen som Östtysklands vinteridrott höll till. Thüringen har fortsatt att vara populärt för tyska vintersportare.

Kultur

Kulturlivet i Östtyskland färgades av statsmaktens krav och inblandning. Regimen förde fram ett krav på en realistisk socialism inom litteraturen och teaterna där man skulle spegla socialismen i Östtyskland. Författarna uppmanades att verka inom industrin för att sedan skriva om arbetarna i Östtyskland. Statsapparaten och Stasi granskade litteraturen och flera författarens verk förbjöds att publiceras.

Bertolt Brecht verkade efter andra världskriget i Östberlin på Berliner Ensemble. När Erich Honecker tillträdde som ny ledare 1971 trodde många på en liberalisering och större konstnärlig frihet. Denna upptining efter Ulbricht-åren varade bara fram till 1976 då Wolf Biermann blev av med sitt östtyska medborgarskap (Ausbürgerung) vilket föranledde en ny istid för det östtyska kulturlivet. Flera kulturpersonligheter kunde resa utanför östblocket, bland dem Heiner Müller.

Östtysklands statliga filmbolag DEFA producerade filmer i Babelsberg i Potsdam. Filmerna var till en början mycket politiska men man kom senare att publicera mer komedier etc. Vid DEFA verkade bland annat Konrad Wolf.

Massmedia i Östtyskland

Massmedierna i Östtyskland ägdes av staten, censurerades och var kontrollerade av kommunistpartiet, genom att det delades ut särskilda presslicenser.^[2] En viktig skillnad mellan Östtyskland och andra länder i Östblocket var dock att 80 % av de östtyska hushållen kunde ta del av västtyska tv- och radiokanaler.

Östtyskland startade en TV-kanal redan 1952 men först tio år senare blev TV-apparater mer allmänt tillgängliga, då främst för att se på västtysk TV. Efter flera fruktlösa försök att stoppa människornas tittande på väst-TV erkände Erich Honecker i maj 1973 att "det är OK att titta på vad som helst men det är fortfarande förenat med risker att vara alltför klarspråkig".^{[källa behövs]} Den sydöstra delen av Östtyskland, framför allt Elbedalen omkring Dresden, som inte kunde ta in västsändningar, kallades "Tal der Ahnungslosen" (de ovetandes dal) eller ARD, "Außer Raum Dresden" (utom Dresden-området), efter den populära västtyska TV-kanalen ARD.

I ett försök att motverka den världsbild som östtyskarna serverades genom väst-tv startades 1960 programserien Der schwarze Kanal, där inslag från västtysk tv visades med kritiska kommentarer av den kommunistiske programledaren Karl-Eduard von Schnitzler. Han förklarade för den östtyska publiken vad som ansågs vara lögner i västtysk tv. Programmet sändes ända fram till den 30 oktober 1989.

Östtyskland hade två statskontrollerade TV-kanaler med bland annat det dagliga nyhetsprogrammet Aktuelle Kamera (AK).

Tidningarna hade statliga riktlinjer och gavs enligt sovjetiskt mönster ut av partiapparten. Rikstäckande tidingar var Neues Deutschland och Die Wahrheit ("Sanningen", jämför ryska/sovjetiska Pravda)

Det i Sverige mest kända östtyska tv-programmet var John Blund, ett barnprogram som sändes i svensk TV av SVT.

Utländska företag

I boken DDR, Stasi och Sverige redogör forskaren Gösta A Eriksson för hur flera av de största svenska företagen exporterade produkter till den östtyska staten, varor som var mycket viktiga för byggandet av landet. Bland dessa företag märks Atlas Copco (delar till industrin), Electrolux (hushållsprodukter), ASEA (nuvarande ABB) (industrirobotteknik m.m.).

Affärsmän som reste till Östtyskland kartlades alltid grundligt av Stasi. I en av myndighetens hemliga rapporter beskrivs exempelvis Ingvar Kamprad som "...strävsam och mycket sparsam, enkelt klädd. Han "duar" sina medarbetare och ses ofta iförd jeans och pullover. Han har en två år gammal Volvo. Han har en fru från Rhenlandet och en syster i Sverige".^{[källa behövs]} Flera andra svenska företagsledare beskrevs mer ingående än så.

Affärsmän inkvarterades nästan alltid i något av Östtysklands spionhotell Unter den Linden, Palast Hotell och Hotell Metropol. Hotellen var byggda av svenska företag. Därefter hade Stasi preparerat vissa rum med avlyssningsutrustning. Det var i dessa hårdbevakade rum utlänningar placerades. Dessutom följde civilklädda Stasimedarbetare affärsmännen.

Mordet på Olof Palme

Efter mordet på Sveriges statsminister Olof Palme 1986 sände Östtyskland en delegation till begravningen i Stockholm. Kort därefter började Erich Honecker och Erich Mielke diskutera huruvida Östtyskland skulle kunna utnyttja Olof Palmes minne på något sätt.^{[källa behövs]} Resultatet blev en fredsmarsch i Olof Palmes namn.

"Olof-Palme-Friedensmarsch für einen atomwaffenfreien Korridor" inleddes den 1 september 1987 på Olof Palme-Platz i Stralsund. 150 prominenta gäster, däribland många svenskar, var inbjudna. Hederstalare under den tio dagar långa marschen söderut mot Dresden var Olof Palmes änka Lisbet Palme som höll ett fredstal inför 20 000 åskådare.

Östtyskland tillsatte också en egen mordutredning, bara timmar efter att Sveriges statsminister hade mördats. Efter åtta månaders utredning hade Stasi ringat in en misstänkt Palmemördare, den iranske flyktingsmugglaren Amir Heidari. Stasis hemliga Palmeutredning avslöjades den 15 september 2007. Fram till dess hade den svenska Palmegruppen inte känt till den. Även svenska Palmeutredare hade utrett Amir Heidari under 1980-talet, men han visade sig ha alibi för mordnatten.^[3]

Kommunikationer

Denna artikel eller detta avsnitt anses inte vara skrivet ur ett globalt perspektiv. Förbättra gärna texten eller diskutera saken på diskussionssidan.

Under 1960-talet arrangerade DR/Mitropa och SJ ett "Schwedenzug" till de båda årliga varumässorna i Leipzig. Mässresenärerna fick under den ofta fyra dagar långa mässvistelsen bo kvar sovvagnskupe på detta specialtåg som utgick från Malmö via Berlin, och parkerade på spår 13 i Leipziger Hbf (en av Europas största "Sackbahnhöfe").

Under tidigt 1970-tal introducerade SAS i samarbete med Interflug en av de mycket få mässflygförbindelserma mellan mässtaden Leipzig och Västeuropa. Linjen gick två gånger om dagen mellan Köpenhamn-Kastrup och Leipzig-Schkeuditz. SAS hade under DDR-tiden även försäljningskontor och resebyrå på Unter den Linden i Östberlin, liksom en linje mellan Köpenhamn och Berlins flygplats Schönefeld. Interflug flög två gånger per vecka mellan Berlin-Schönefeld och Stockholm med Tupolev Tu-134.

Se även

• Ostalgi

Referenser

1. ↑ Dienen bei der NVA. Tysk DVD.
2. ↑ ”DDR Presse - Die Presse in der ehemaligen DDR”. Lancaster University Press. http://www.lancs.ac.uk/staff/smithb1/text207/presse/wende.htm. Läst 25 oktober 2007. 
3. ↑ ”Spanade i hemlighet”. Expressen. 15 september 2007. http://www.expressen.se/nyheter/1.841008/spanade-i-hemlighet.