Karl-Eduard von Schnitzler
Från Rilpedia
Karl-Eduard von Schnitzler (28 april, 1918 - 20 september, 2001) var en östtysk journalist, programledare och kommunistisk propagandapersonlighet. Han ledde tv-programmet Der schwarze Kanal (Den svarta kanalen) från 21 mars 1960 till 30 oktober 1989.
Innehåll |
Uppväxt
Karl-Eduard von Schnitzler växte upp i en adlig, preussisk överklassfamilj i Berlin. Han studerade medicin och ekonomi vid Kölns universitet. 1932 gick han med i en lokal, socialistisk ungdomsorganisation. Schnitzler hade flera släktingar som stod Adolf Hitler nära. Själv reagerade han dock mot nazismen och de ekonomiska orättvisorna i dåtidens Tyskland.
Andra världskriget
När andra världskriget bröt ut 1939 anslöt han sig till Wehrmacht som soldat. 1944 togs Schnitzler till fånga av brittiska trupper i samband med slaget vid Normandie. Efter det började Schnitzler arbeta för den tyskspråkiga avdelningen på BBC. Där medverkade han bland annat i programmet "Tyska krigsfångar talar till hemlandet". 1947 avskedades Schnitzler, anklagad för att ha spridit kommunistisk propaganda.
Karriär i DDR
Schnitzler återvände till den Sovjetockuperade zonen i Tyskland och gick med i Tysklands socialistiska enhetsparti 1948. Han träffade DDR:s blivande ledare Walter Ulbricht och förklarade för honom att han ville göra sig av med den adliga överklassmarkören "von" i namnet. Ulbricht svarade: "Är du galen? Folk måste få veta att alla olika sorters människor ansluter sig till oss!"
Der schwarze Kanal
Under 1950-talet arbetade Schnitzler med olika tv-program i DDR. 1960 fick han det egna programmet Der schwarze Kanal (Den svarta kanalen). I det 20 minuter långa programmet visade Schnitzler utvalda klipp från västtysk tv. Sedan kommenterade han inslagen med en aggressiv och hånfull ton. Syftet var att förklara för östtyska (och i viss mån västtyska) tittare allt som var "farligt" och "ondskefullt" med den liberala, västerländska demokratin och marknadsekonomin. Han jämförde ofta systemet i väst med fascism. Samtidigt hyllade Schnitzler den östtyska staten, försvarade Berlinmuren och kallade den för en "antifascistisk skyddsvall", helt i enlighet med den officiella retoriken i DDR.
Schnitzler blev medlem i centralkommittén för det tysk-sovjetiska vänskapsförbundet 1978. Samma år blev han också utsedd till professor vid Universitetet för film och television i Potsdam-Babelsberg.
Efter murens fall
När den östtyska staten höll på att upplösas 1989 skanderade demonstranter slagordet "Be om förlåtelse, Schnitzler!". För många var Schnitzler själva symbolen för den hårdföra, östtyska propagandan.
I reportageboken Stasiland som gavs ut 2002 söker den australiensiska författarinnan Anna Funder upp Schnitzler och intervjuar honom i hans hem. Schnitzler hävdar då att han inte ångrar någonting av sitt mångåriga propagandaarbete för DDR:s regim. I stället kallar han tv-apparaten för en "äcklig skitburk" och spyr galla över bland annat dokusåpan Big Brother. Han kallar också Berlinmuren för "den mest tjänliga konstruktionen i Europas historia" och försvarar förbehållslöst mördandet av de civila som försökte fly till väst. Han kallar också den våldsamme och fruktade Stasichefen Erich Mielke, för "ett levande exempel på den mest mänsklige av alla människor".
Schnitzler avled i lunginflammation i Berlinstadsdelen Zeuthen den 20 september 2001.
Litteratur
- Tilo Prase, Judith Kretzschmar: Propagandist und Heimatfilmer. Die Dokumentarfilme des Karl-Eduard von Schnitzler. Universitätsverlag Leipzig, Leipzig 2003, ISBN 3-937209-28-X (Schriftenreihe: MAZ 10 - Materialien, Analysen, Zusammenhänge / DFG-Forschergruppe "Programmgeschichte des DDR-Fernsehens - Komparativ" [1]).
