Nazitysklands ekonomi

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Nazitysklands ekonomi syftar på den nationalekonomiska utvecklingen i Tyskland under nazisterna. Perioden inleddes med Adolf Hitlers utnämning till rikskansler år 1933 och varade till andra världskriget slut år 1945.

Den nazistiska regimen kom till makten i stor utsträckning som ett resultat av den svåra ekonomiska situationen i den internationella depressionens spår. Arbetslösheten minskade till följd av omfattande offentliga arbetsprogram, som bland annat omfattade de nya motorvägarna. Senare drevs ekonomin av ett omfattande upprustningsprogram, som delvis finansierades av sedelpressarna. Inflationen hölls dock nere genom en hård statlig kontroll av ekonomin och arbetstagarna. Regimen försökte vidare övervinna en svår brist på utländsk valuta genom bilaterala handelsavtal med omgivande länder och omfattande ransonering av importvaror.

Vid andra världskrigets utbrott hade Tyskland full sysselsättning, men mindre god reallöneutveckling för löntagare eftersom resurser styrdes till upprustningen. Statens skuldsättning hade även ökat kraftigt. Under kriget plundrades erövrade områden och tvångsarbetskraft användes i stor utsträckning. Mot slutet av kriget var det inte minst Tyskland som drabbades av bombningar och truppförluster. Mycket av Tysklands industriella bas förblev dock intakt.

Innehåll

Bakgrund

Depressionen och Weimarrepubliken

Fredsfördraget i Versailles innebar att Tyskland tvingades avträda landområden som var betydelsefulla för självförsörjningen. Landet förlorade 75 % av sina järnmalmstillgångar, 26 % av blyresurserna och 7 % av industrin. Dessutom förlorade landet jordbruksområdena i Västpreussen och i Posen. Så länge som handeln på världsmarknaden fungerade kunde de uppkomna problemen lösas genom import, men i oktober 1929 slog en världsomfattande depression till, vilket gjorde att världsekonomin delvis förlamades.

Importen sjönk snabbare än exporten, vilket visserligen ledde till en positiv handelsbalans, men också bidrog till att förstärka deflationen. Den samlade världshandeln minskade dock snabbt och sjunkande handelsvolymer och minskande export bidrog till att öka arbetslösheten. Den därigenom minskade köpkraften ledde till en dämpning av den inhemska konsumtionen och en inrikeshandel på tillbakagång ökade arbetslösheten ytterligare. Denna cirkelgång påskyndades av deflationen, som effektivt drev på en reallönehöjning som även den bidrog till ökad arbetslöshet.

I juni 1932 försökte regeringen under Franz von Papen minska arbetslösheten genom statliga åtgärder. Den som skapade arbetstillfällen belönades med skatteförmåner som indirekt åstadkom en viss ökning av antalet anställda. Dessa åtgärder var emellertid för begränsade och den önskade effekten uteblev. I december 1932 övertogs makten av Kurt von Schleichers regering, vars förhoppningar om ett världsomspännande ekonomiskt uppsving inte infriades. I syfte att stimulera en ökning av antalet arbetstillfällen med staten som arbetsgivare och kund, anslog man 500 miljoner riksmark. Det är oklart om dessa begränsade medel skulle ha lett till det uppsatta målet. År 1932 nådde antalet arbetslösa i Tyskland sin topp på över sex miljoner i öppen arbetslöshet.

"Reformisternas" och NSDAP:s närlingslivskoncept

En bred krets av personer från näringslivet, finansväsendet, den vetenskapliga världen och media reagerade på det negativa resultatet av depressionen och redovisade egna förslag på hur den ekonomiska situationen kunde förbättras.

De så kallade reformisterna ansåg att en självreglerande, liberal nationalekonomi som baserades på tillgång och efterfrågan var det enda sunda alternativet.

Kravet på självförsörjning som ett sätt att lösa kommande krishärdar tillmättes en viss betydelse. Därutöver skulle handeln nå utanför landets gränser. Över hela världen utkristalliserades sig handelsblock, där Storbritannien och Frankrike med sina kolonialvälden bildade egna block. I reformisternas förslag sågs handelsavtal med de baltiska staterna, Österrike, Östeuropa och länderna på Balkan som ett alternativ. Detta område kallades för olika varianter av Mellaneuropa. Inom detta område skulle jordbruksprodukter, råmaterial och industriprodukter flyta fritt utan tullavgifter och produktionen skulle styras av länderna. Tyskland avsågs få en central roll i detta samarbete. Världsekonomin skulle avlösas av en storekonomi.

Dessa strömningar spelade Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) rakt i händerna. Man hade ingen egen tillräckligt slagkraftig lösning på krisen och Hitlers tankar om lebensraum, livsutrymme, stämde bra överens med teorin om en storekonomi. Självförsörjning blev ett slagord för nationalsocialisternas ekonomiska politik, vilket i valet 1932 ledde till att partiet blev det största partiet i landet. Försämringen i Tysklands ekonomi bidrog till ett kraftigt uppsving för NSDAP.

Krigsekonomi

Med begreppet krigsekonomi avses /.../ nationalekonomins inriktning i fredstid utifrån ett militärt synsätt /.../ (die Gestaltung der Volkswirtschaft im Frieden für den Krieg unter militärischen Gesichtspunkten). [1] Några dagar efter det att Adolf Hitler tillträtt som rikskansler stod det klart att programmet för att skapa fler arbetstillfällen och som fram till slutet av 1933 skulle ha kostat 3,1 miljarder riksmark, inte skulle kunna häva den ekonomiska krisen. En expansion av landets territorium baserat på rasbiologiska och maktpolitiska aspekter var NSDAP:s recept. Upprustningen av krigsmakten, Wehrmacht, var nödvändig för denna utvidgning. Förverkligandet av livsrumsideologin och självförsörjningsprogrammet krävde målinriktade investeringar av statliga medel. Representanter från olika discipliner, exempelvis krigsmakten, media och nationalekonomiska instanser, var eniga om kraven på näringslivet i fredstid. Dessa krav var bland annat:

  • Fastställande av råvarubehov för krigs- och civilindustrin.
  • Drivmedelslager.
  • Anpassning av trafik- & kommunikationssystem för framtida militära behov.
  • Finansiering och budgetering för indirekt och direkt upprustning.

Andra viktiga åtgärder var en intensifiering av det år 1929 påbörjade programmet för förbättring av vägar och broar samt främjande av fordonsindustrin. Organisatören och chefen för företaget Sager & Woerner hette Fritz Todt. Den militärstrategiska betydelsen för motorvägsnätet (Autobahn) måste också nämnas. Även om en utökad motorisering av Tyskland gick hand i hand med dessa planer och att det i fredstid erfordrades en omfattande utbildning av fordonsförare som nu möjliggjordes, hade motorvägsnätet mindre betydelse för vapen- och trupptransporter i de kommande stridszonerna. För sådana ändamål användes främst järnvägar och hästtransporter. De arbetstillfällen som nu genom dessa vägbyggnationer kunde erbjudas den stora gruppen lågutbildade var synnerligen verksamma. Ett ännu större behov av arbetskraft fanns hos de fartygs- och flygplanstillverkare som huvudsakligen tillverkade produkter i rustningssyfte. Införandet av allmän värnplikt 1935, som ledde till att antalet soldater ökade från omkring 100 000 till 2,7 miljoner vid andra världskrigets början, bidrog också väsentligt till full sysselsättning.

Den 1935 grundade Reichsarbeitsdienst, Riksarbetstjänsten (RAD), fördelade fram till 1941 personal till övervägande civila projekt och till lantbruket. RAD:s metoder för att skapa arbetstillfällen sågs av befolkningen och av utländska media vara harmlösa och helt i enlighet med den vid freden i Versailles befallna avrustningen. Det var obligatoriskt för män mellan 19 och 24 år att arbeta för RAD och från 1 september 1939 gällde detta även ogifta kvinnor. Fram till 1938 omfattades 350 000 personer i 30 RAD-distrikt av dessa beslut. Under kriget svarade RAD för bemanningen av fler och fler militära projekt, t.ex. byggnation av bunkeranläggningar.

I takt med att arbetslösheten bekämpades och antalet arbetstagare ökade, gjordes inskränkningar i arbetstagarnas rättigheter. Den 2 maj 1933, dagen efter Tag der nationalen Arbeit (Nationella arbetsdagen), besattes fackföreningarnas kontor, deras kassor beslagtogs och ledande funktionärer greps. Lagen om nationellt arbete från 20 januari 1934 ledde till en omdefinition av ordet "arbetsgivare" till "verksamhetsledare" och från "arbetstagare" till "manskap". Från 1936 omvandlades begreppet "skapande av arbetstillfällen" till "arbetstilldelning" och vidare till "tvångsarbete". Genom införandet av arbetsboken, vilken allt manskap alltid måste medföra, begränsades möjligheten att göra karriär genom att byta arbete. Deutsche Arbeitsfront, Tyska arbetsfronten (DAF), under ledning av Robert Ley övertog så småningom rollen som förmedling av arbetskraft till företag. DAF var helt inriktade på prestationsökning och ideologisk likriktning av manskapet. Ett för propagandan mycket användbart instrument var den statliga organisationen Kraft durch Freude, Kraft genom glädje (KdF), som ansvarade för manskapets fritid och återhämtning.

Arbetslösheten i förhållande till industrins utveckling      1932    1933    1934    1935    1936    1937   
Öppet arbetslösa personer, årsgenomsnitt (1.000.000) [2] 6,02 4,80 2,71 2,15 1,59 0,91
Sysselsatta i utbyggnaden av Reichsautobahn (RAB), årsgenomsnitt (1.000) [3] Ingen uppgift <4,0 60,2 85,6 102,9 Ingen uppgift
Den tyska fordonsindustrins utveckling, index (1932=100) [4] 100 204 338 478 585 Ingen uppgift
Sysselsatta i flygindustrin (1.000) [5] Ingen uppgift 4,0 16,8 59,6 110,6 167,2
Utgifter för fartygsbyggnation (miljoner riksmark) [6] 49,6 76,1 172,3 287,0 561,3 603,1

Den konservative riksbankschefen Hjalmar Schacht, från oktober 1934 Reichswirtschaftsminister (Riksnäringsminister), sammanställde åtgärderna i krigsekonomin till Neuen Plan, Den Nya Planen. Det är ännu omstritt om näringslivets ledare använde Hitler för att nå sitt mål eller om de själva utnyttjades av Hitler. Inte hela industrin - och inte heller alla företag inom de olika koncernerna - delade samma uppfattning om själförsörjning och militarisering. Från 1935 låg de direkta militärutgifterna på 18 % av statsbudgeten, den ökande motoriseringen var en måttstock på befolkningens välstånd och de tyska motorvägarna var ett prestigeobjekt för att visa på nationalsocialismens prestationsförmåga. År 1936 framstod den utlovade återhämtningen som uppnådd och en reintegration med världsekonomin var möjlig.

De ansvariga för skapandet av nya arbeten och för rustrningen använde från 1933 sedelpressarna för att realisera sina åtaganden. Den dåtida, av flera nationalekonomer som säkerhet mot inflation använda myntfoten, kunde inte hållas. Hjalmar Schacht möjliggjorde då en omläggning till "specialväxel" som riksbanken täckte och som garanterades av staten. Sammanhanget hölls hemligt. Å ena sidan fick inte omfattningen av investeringarna i rustningen komma ut, å andra sidan fick det inte råda någon osäkerhet om riksmarkens ställing på finansmarknaden eftersom det då kunde sluta i inflation.

För detta ändamål grundades ett skalbolag, Metallurgische Forschungsgesellschaft m.b.H, bakom vilka fyra namnkunniga tyska företag stod, nämligen Siemens, Gutehoffnungshütte, Krupp och Rheinmetall. Utöver uppgiften att vara finansieringsinstrument för finansieringen av budgetutgifter hade inte Mefo GmbH någon ytterligare funktion. I syfte att finansiera rustningen slussades 11,9 miljarder riksmark från 1934 till dess att Schacht stoppade Mefo-växlingen 1938 i skydd av denna täckmantel. Dessa utgjorde 30 % av försvarsanslagen under perioden.

Därtill utfärdade staten räntefria Reichsanweisungen (riksanvisningar), s.k. U-skatter och från maj 1939 även s.k. NF-gutscheine (NF-tillgodohavandekvitton), där NF stod för Neuer Finanzplan (Ny Finansplan). Med hjälp av dessa betalades räkningar, som ställdes ut på staten, genast till 40 % av beloppet och resten av summan gavs som skatterabatt.

Det ekonomiska behovet av medel för rustningen sågs som ett halvviktigt problem och en hög skuldbörda genom kortfristiga krediter togs därför med i beräkningen. Det sågs som en naturlig följd av de begränsade militära aktioner som krävdes för att utöka territoriet.

Den av många nationalekonomer fruktade inflationen, som man kunde vänta sig som en följd av att man övergav myntfoten och satte sig i skuld, inträffade aldrig. Den statliga styrningen av marknaden, kontrollen över prisutveckling och marginalvinster satte de normala marknadsprinciperna ur spel. Konsumentprisindex steg i genomsnitt med en procent per år. Eftersom den konstruerade stabiliteten hos riksmarken var politiskt och inte nationalekonomiskt styrd fick man inte något förtroende på den internationella valutamarknaden. Stora internationella investeringar i den tyska ekonomin uteblev vilket ledde till att en brist på utländsk valuta skulle följa.

Råvarusituationen

Lantbruk och livsmedel

Redan tidigt år 1933 drev Reichslandbund (Rikslantförbundet), en NSDAP närstående organisation, frågan om likriktning av alla lantrbukspolitiska intresseorganisationer. Den 4 april 1933 tog en ny organisation kallad Reichsführergemeinschaft (Riksledargemenskapen) över representationen för allmogen. En dag senare gav det tyska Landwirtschaftsrat (Lantbruksekonomirådet), paraplyorganisationen för hushållningssällskapen, regeringen sitt fulla stöd.

Walter Darré, NSDAP:S Reichsbauernführer (Rikslantbruksledare), valdes till presidrent för de tyska lantbruksekonomiråden. 1933 fattade Darré, under tiden Reichsminister für Ernährung und Landwirtschaft (Riksminister för livsmedel och lantbruk), beslut om att olika underorganisationer inom lantbruket skulle tvångsanslutas till Reichsnährstand (Rikslivsmedelskorporationen) som centralorganisation. Till dessa underorganisationer räknades bl.a. organisationer inom skogsbruket, trädgårdsodling, jakt, fiske, yrkesföreningar inom lantbruket, lanthandeln och processföretag för lantbruksprodukter. 1945 återstod bara ett glest nät av det jordbrukstekniska produktions- och fördelningssystemet.

Den från 1935 anbefallna marknadsordningen var en försmak av den krigslivsmedelsordning som senare skulle följa. Denna märktes knappt av i fredslivsmedelsordningen, /.../ nicht in der Art, sondern nur dem Grade nach /.../ (inte i sin fulla natur, utan bara till viss grad). [7]

Se även

Externa länkar

Litteratur

  • Frank Bajohr: Parvenüs und Profiteure: Korruption in der NS-Zeit, Fischer Verlag Frankfurt 2001, ISBN 3-10-004812-1
  • Werner Bührer: Wirtschaft; in: Wolfgang Benz, Hermann Graml, Hermann Weiß, Enzyklopädie des Nationalsozialismus, München (dtv) 1997, S. 108-122
  • Wilhelm Deist, Manfred Messerschmidt, Hans-Erich Volkmann: Ursachen und Voraussetzungen des Zweiten Weltkrieges, Fischer Verlag, Frankfurt 1995, ISBN 3-596-24432-3
  • Richard Overy (en): War and Economy in the Third Reich, Oxford University Press 1995, ISBN 0-19-820599-6 (Sprache: englisch)
  • Alfred Sohn-Rethel: Ökonomie und Klassenstruktur des deutschen Faschismus, Suhrkamp, Frankfurt am Main 1973, ISBN 3-518-10630-9
  • Thomas, Georg: Geschichte der deutschen Wehr- und Rüstungswirtschaft (1918-1943/45), Boppard am Rhein 1966

Källor

  1. ↑ Alexander Graf von Brockdorff, Weltwirtschaft und Weltrüstung, in: Wehrtechnische Monatshefte, 39 (1935)
  2. ↑ Ursula Albert, Die deutsche Wiederaufrüstung der Dreißiger Jahre als Teil der stattlichen Arbeitsbeschaffung und ihre Finanzierung durch das System der Mefowechsel, Dissertation, Nürnberg 1956
  3. ↑ Jürgen Stelzner, Arbeitsbeschaffung und Wiederaufrüstung 1933-1936, Dissertation, Göttingen 1973
  4. ↑ Heinz Wehner, Die Rolle des faschistischen Verkehrswesens in der ersten Phase des Zweiten Weltkrieges, in: Bulletin des Arbeitskreises Zweiter Weltkrieg, 1966
  5. ↑ Edward Homze, Arming the Luftwaffe, Lincoln 1976
  6. ↑ Jost Dülffer, Weimar, Hitler und die Marine, Düsseldorf 1973
  7. ↑ Hans Merkel und Otto Wöhrmann, Deutsches Bauernrecht, Leipzig 1940
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Nazitysklands_ekonomi"
Personliga verktyg