Europeiska unionen
Från Rilpedia
- Uppslagsordet EU leder hit. För andra betydelser, se EU (olika betydelser).
Europeiska unionen (EU) är ett fördragsbundet samarbete mellan 27 europeiska stater. Europeiska unionen etablerades 1993 genom att samarbetet inom de europeiska gemenskaperna (EG) utvidgades genom Maastrichtfördraget. Samarbetets utveckling regleras successivt genom etablering av nya fördrag och från den 1 februari 2003 gäller det så kallade Nicefördraget.
De viktigaste institutionerna inom unionen är Europeiska unionens råd ("ministerrådet"), Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Kommissionen har ensamrätten att ta initiativ till ny lagstiftning, och ministerrådet beslutar om kommissionens förslag. Parlamentet har inom vissa områden rätt att fatta beslut tillsammans med ministerrådet. I Sverige sker samråd mellan regering och riksdag i EU-nämnden, där regeringen informerar om sina ståndpunkter inför förhandlingar i Europeiska rådet och ministerrådet.
Europeiska unionen är även en tullunion. EU har en egen valuta, euron, vilken ersatt de tidigare nationella valutorna bland 16 av medlemsstaterna. Valutan regleras av den Europeiska centralbanken. Ett system för gemensam yttre gränskontroll och avskaffade inre gränskontroller finns också, Schengensamarbetet. En mycket stor del av unionens budget upptas av den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken. Andra nyckelområden är den gemensamma handelspolitiken och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP).
En huvudmålsättning med EU är att skapa en gränslös inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor, kallade "de fyra friheterna". EU:s beslutskompetens sträcker sig därutöver över många områden: hälsopolitik, ekonomisk politik, utrikespolitik och försvarspolitik. Mer än två tredjedelar av medlemsländernas lagstiftning härrör idag från EU-systemet. Unionens kompetens varierar mellan de olika områdena, och beroende på vilket område som berörs kan samarbetet inom EU därför liknas vid en federation (penning, jordbruk, handel, miljö, ekonomi eller sociala frågor), en konfederation (inrikespolitik) eller en internationell organisation (utrikespolitik). EU-länderna har gemensamma regler mot statliga stöd, som anses snedvrida konkurrensen på den inre marknaden.
Innehåll |
Aktuella frågor
Stora frågor rörande unionen är för tillfället dess expansion, försök att ratificera Lissabonfördraget, unionens relation med USA och Ryssland, miljö- och klimatfrågor samt deltagandet i EMU för de medlemsstater som befinner sig utanför euroområdet.
Förslaget om upprättandet av en europeisk konstitution misslyckades eftersom fransmän och holländare röstade nej i sina respektive nationella folkomröstningar under sommaren 2005. Två år senare, i juni 2007, enades EU:s ledare om att ett nytt fördrag skulle skrivas. Till skillnad från den ursprungliga Europeiska konstitutionen ersätter inte det nya fördraget de tidigare fördragen; det till 95 %[källa behövs] likartade politiska innehållet har i stället bakats in i den gamla strukturen. Den 13 december 2007 signerades fördraget i Lissabon av EU:s ledare och heter följaktligen Lissabonfördraget. Därefter påbörjades godkännandet av fördraget i samtliga EU-länder. Irland, som var det enda landet som höll en folkomröstning om fördraget, röstade dock nej.
Detta innebar enligt EU:s regler att fördraget formellt hade fallit, liksom konstitutionen tidigare hade gjort. Dock uppmanade Europeiska rådet övriga länder att fortsätta ratificeringen, bland annat med motiveringen att fördraget var nödvändigt för en fortsatt utvidgning. Målet blev att söka få Irland att rösta en gång till, en metod som använts tidigare i Irland och Danmark. I december 2008 enades Europeiska rådet om att söka ge vissa garantier till Irland gällande landets neutralitets- och abortpolitik samt att slopa reduceringen av antalet kommissionärer i Europeiska kommissionen. Även i fortsättningen kommer varje land att ha en kommissionär. Rådet har som nytt mål att fördraget ska vara ratificerat i slutet av 2009, istället för den ursprungliga planen som innebar att fördraget skulle träda i kraft den 1 januari 2009.[3]
I de länder som anslöt sig under 2004 och 2007 pågår förberedelser för att kunna ansluta sig till eurosamarbetet. För att få införa den gemensamma valutan euron krävs det att landet uppfyller de så kallade konvergenskriterierna, som bland annat omfattar goda statsfinanser, låga räntor och en stabil växelkurs. Av de nya medlemsstaterna har hittills Cypern, Malta, Slovakien och Slovenien infört euron men alla nya medlemsstater har förbundit sig att i framtiden införa euron. Danmark och Storbritannien är inte förpliktade att införa valutan, men den danska regeringen har som uttalat mål att avskaffa detta undantag och införa valutan. Sverige har i en folkomröstning 2003 sagt nej till euron, men den svenska regeringen har inte krävt att något formellt undantag skrivs in i EU:s regelverk, så som Storbritannien och Danmark har.
Utvidgningen av Schengensamarbetet i december 2007 och december 2008 innebar att gränserna till ytterligare nio EU-medlemsstater och en icke medlemsstat öppnades och att passkontrollerna avskaffades internt mellan dem. Således ingår nu 22 av EU:s 27 medlemsstater och ytterligare tre stater i passunionen.
Även miljö- och klimatpolitik är i fokus inom EU. För att bekämpa klimathotet har EU-länderna bland annat delat ut utsläppsrätter för koldioxid till industrierna, som under den inledande perioden dock kunde tjäna stora pengar på desamma utan nämnvärda uppoffringar. I en andra omgång ska en mindre del av utsläppsrätterna auktioneras ut. Handeln och övriga relationer till exempelvis Kina, Indien och USA är också viktiga. En annan aktuell fråga är Europaparlamentets månatliga flytt mellan dess två säten i Bryssel och Strasbourg.
Historia
Den europeiska integrationen efter andra världskriget började med grundandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1951, på initiativ av Jean Monnet och den dåvarande franske utrikesministern Robert Schuman. De ursprungliga drivkrafterna för att grunda det som senare skulle bli Europeiska unionen var önskan att bygga upp Europa efter förödelsen från andra världskriget, samt att förhindra Europa från att än en gång bli offer för krigets gissel. Detta hävdas oftast av dem som är positiva till EU. Det finns också de, främst motståndare till EU, som hävdar att bildandet av unionen var ett medel för Frankrike och Tyskland att kontrollera produktionen och försäljningen av främst kol och stål för att bland annat skapa en kartell för till exempel vapenproduktion. USA spelade en avgörande roll i processen, som ockupationsmakt i ett Västtyskland vars återförening med Östtyskland omöjliggjordes av Sovjetunionen. Ett förslag om att bilda ett gemensamt försvar stoppades av Frankrikes nationalförsamling 1954 och samarbetet inriktades mer på ekonomi och affärsverksamhet. År 1957 grundades därför Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG eller EEC, informellt kallat the Common Market i Storbritannien), såväl som Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), genom Romfördraget som undertecknades i Kapitolinska museerna. Med detta upprättades en tullunion.
År 1965 undertecknades Fusionsfördraget, som förenade de tre existerande gemenskaperna under Europeiska gemenskaperna (EG). Detta innebar att institutionerna slogs samman till en gemensam kommission och ett gemensamt ministerråd. Det innebar också att Europaparlamentet inrättades.
Under 1973 anslöt sig tre nya länder: Danmark, Irland och Storbritannien.[4] Norge hade förhandlat om att gå med samtidigt men eftersom det norska folket hade röstat nej till medlemskapet i en folkomröstning avbröts anslutningen. Det första, demokratiska valet till Europaparlamentet hölls år 1979.[5]
Grekland, Portugal och Spanien anslöt under 1980-talet.[6] 1985 upprättades Schengenavtalet som öppnade upp gränserna och avskaffade passkontrollerna mellan de stater som deltog i samarbetet.[7] 1986 antogs den Europeiska flaggan av gemenskaperna och ledarna undertecknade Europeiska enhetsakten. Enhetsakten anpassade gemenskapen till de allt fler medlemsstaterna och syftade till att ytterligare minska handelshindrena mellan medlemsländerna samtidigt som man påbörjade mer politiskt samarbete. 1990 föll järnridån och före detta Östtyskland blev en del av gemenskapen genom Tysklands enande.[8] Med utvidgningen mot Östeuropa på agendan, antog EU:s ledare Köpenhamnskriterierna som krav på kandidatländerna.
Maastrichtfördraget trädde i kraft 1 november 1993 och utvidgade Europeiska gemenskaperna till att även omfatta utrikes- och säkerhetspolitik samt polisiära och straffrättsliga frågor.[9] Fördraget upprättade en ny organisationsstruktur och namnet "Europeiska gemenskapen" ersatte officiellt det tidigare namnet "Europeiska gemenskaperna". Europeiska gemenskapen bildade nu en av EU:s tre pelare. De två andra pelarna är utrikes- och säkerhetspolitik respektive polisiära och straffrättsliga frågor. Pelarstrukturen liksom Europeiska gemenskapen kommer att helt avskaffas om det föreslagna Lissabonfördraget ratificeras.
Finland, Sverige och Österrike anslöt sig 1995. Amsterdamfördraget ändrade Maastrichtfördraget 1997 inom områden som demokrati och utrikespolitik. Amsterdamfördraget följdes av Nicefördraget under 2001, som korrigerade Romfördraget och Maastrichtfördraget så att unionen skulle kunna ta emot fler medlemsstater. 2002 ersatte euron de nationella valutorna i tolv medlemsstater. 2004 anslöt sig tio nya medlemsstater, varav åtta tidigare hade tillhört det forna östblocket.[10] I början av 2007 anslöt sig även Bulgarien och Rumänien, samtidigt som Slovenien införde euron. 21 decemer 2007 anslöt sig nio av de medlemsstater som blev EU-medlemmar 1 maj 2004 till Schengensamarbetet. 1 januari 2008 införde Cypern och Malta även euron, och året därpå gjorde Slovakien detsamma. Många av de medlemsländer som ännu inte infört euron eller som inte ingår i Schengensamarbetet planerar att ansluta respektive samarbete inom de kommande åren.
Framtida fördrag
.jpg)
Ett fördrag som skulle upprätta en konstitution för EU signerades i Rom under 2004. Syftet var att det nya fördraget skulle ersätta samtliga tidigare EU-fördrag, inklusive anslutningsfördragen. Fördraget blev emellertid aldrig fullständigt ratificerat, eftersom fransmän och holländare röstade nej till fördraget i respektive nationella folkomröstningar under sommaren 2005. Men under 2007 enades EU:s ledare på nytt om ett nytt fördrag, som denna gång endast skulle ändra föregående fördrag. Fördraget undertecknades den 13 december 2007 i Lissabon och kallas följaktligen för Lissabonfördraget. Det nya fördraget kommer att kunna träda i kraft tidigast under senare delen av 2009, eftersom Irland som enda land höll en folkomröstning, som slutade med ett nej.
Med det nya fördraget kommer Europeiska rådet att få en permanent ordförande, som sitter i två och ett halv år i taget. EU kommer samtidigt att få en "utrikesminister", som är vice ordförande i kommissionen. EU blir också en juridisk person, vilket innebär att unionen kan sluta internationella avtal. Därutöver så sker en viss maktomfördelning, exempelvis kommer fler beslut att tas med kvalificerad majoritet och Europaparlamentets makt kommer att öka.
| Fördragsnamn | Bryssel- fördraget |
Paris- fördraget |
Rom- fördragen |
Fusions- fördraget |
Europeiska enhetsakten |
Maastricht- fördraget |
Amsterdam- fördraget |
Nice- fördraget |
Lissabon- fördraget |
|
| Signerat | 17 mars 1948 | 18 april 1951 | 25 mars 1957 | 8 april 1965 | 17 februari 1986 | 7 februari 1992 | 2 oktober 1997 | 26 februari 2001 | 13 december 2007 | |
| Ikraftträdande | 23 oktober 1954 | 23 juli 1952 | 1 januari 1958 | 1 juli 1967 | 1 juli 1987 | 1 november 1993 | 1 maj 1999 | 1 februari 2003 | Ej i kraft | |
| Upphörande | 23 juli 2002 | 1 maj 1999 | ||||||||
| Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM) | ||||||||||
| Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) | Europeiska unionen (EU) | |||||||||
| Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) | ||||||||||
| Europeiska gemenskapen (EG) | ||||||||||
| ↑Europeiska gemenskaperna↑ | Rättsliga och inrikes frågor (RIF) | |||||||||
| Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS) | ||||||||||
| Europeiska politiska samarbetet (EPS) | Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) | |||||||||
| Västeuropeiska unionen (VEU) | ||||||||||
Medlemsstater
| Fel vid skapande av miniatyrbild: Ogiltiga parametrar för miniatyrbilden |
██ Europeiska gemenskapen
██ Europeiska unionen
Europeiska unionen består av följande 27 självständiga och suveräna stater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Irland, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Det finns tre officiella kandidatländer, Kroatien, Makedonien och Turkiet. Dessutom är Albanien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro och Serbien på västra Balkan officiellt erkända potentiella kandidatländer.
För att kunna bli medlem i EU måste man uppfylla de så kallade Köpenhamnskriterierna, som definierades 1993 av Europeiska rådet. Landet som ansöker om medlemskap måste bland annat ha en stabil demokrati som respekterar de mänskliga rättigheterna och rättsväsendet. Vidare måste landet ha en fungerande marknadsekonomi som kan konkurrera inom EU och acceptera medlemskapets skyldigheter, inklusive implementering av EU:s lagar. Det är Europeiska rådet som avgör om ett land uppfyller Köpenhamnskriterierna.
Fyra västeuropeiska länder har valt att stå utanför EU. Island, Liechtenstein och Norge har tillgång till den inre marknaden genom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Schweiz har motsvarande separata avtal med EU. Dessutom samarbetar de europeiska mikrostaterna Monaco, San Marino och Vatikanstaten nära med unionen.
Geografi
EU:s territorium omfattar inte hela Europa, eftersom delar av kontinenten står utanför unionen, så som Schweiz, Norge och Ryssland. Vissa delar av medlemsstaterna är inte med i EU, trots att de ligger på den europeiska kontinenten (exempelvis Kanalöarna och Färöarna). Flera territorier som är associerade med medlemsstaterna men som ligger utanför Europa är inte heller en del av EU (så som Grönland, Aruba, Nederländska Antillerna och alla icke-europeiska territorier som tillhör Storbritannien). Vissa icke-europeiska territorier ingår däremot i EU trots att de geografiskt inte tillhör Europa, till exempel Azorerna, Kanarieöarna, Franska Guyana, Guadeloupe, Madeira, Martinique och Réunion.[11][12][13]
Den totala arean av de 27 medlemsländerna (2007) i Europeiska unionen är 4 325 673 km². Vore det ett land skulle det vara det sjunde största landet i världen. Antalet EU-medborgare (alla medlemsländers medborgare) är ungefär 496 miljoner i januari 2007. Detta skulle göra EU till det tredje folkrikaste landet i världen, näst efter Indien och Kina.
EU:s högsta berg är Mont Blanc i Alperna, vars topp är 4 807 meter över havet. Landskapet, klimatet och ekonomin påverkas i hög grad av kusten, som är ungefär 66 000 kilometer lång. EU har världens näst längsta kustremsa efter Kanada. Tillsammans gränsar medlemsstaterna till 21 andra länder, i huvudsak Norge, Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Turkiet och länderna på västra Balkan, med en gräns på totalt 12 441 kilometer, den femte längsta i världen.[14][15][16]
Inklusive de icke-europeiska områdena som tillhör medlemsstaterna omfattar EU de flesta typer av klimat, från arktiskt till tropiskt. Majoriteten av befolkningen lever dock antingen vid Medelhavet i Sydeuropa, det tempererade havsklimatet i Västeuropa eller det varma klimatet i Östeuropa.[17]
I EU:s två nordligaste medlemsstater, Finland och Sverige, är barrskog mycket vanligt. Längre söderut är däremot lövskog vanligare, men i central- och Sydeuropa är dessutom en stor del av landskapet antingen uppodlat eller exploaterat för städer.
Undantag
Det finns en rad undantag inom EU, både bland själva medlemsstaterna och hos specifika territorier som tillhör medlemsstaterna. Danmark åtnjuter i och med Maastrichtfördraget fyra undantag, däribland undantag från euro-, försvars- och rättssamarbetet. Även Storbritannien och Irland åtnjuter vissa undantag, exempelvis inom Schengenavtalet. Om Lissabonfördraget ratificeras av samtliga medlemsstater och träder i kraft kommer det samtidigt att medföra att Polen och Storbritannien får undantag från rättighetsstadgan.
De nya medlemsstaterna, som anslöt EU under 2004 och 2007, deltar ännu inte fullt ut i EU:s fördjupande samarbete. Bulgarien, Cypern och Rumänien deltar ännu inte i Schengensamarbetet. Endast Cypern, Malta, Slovakien och Slovenien har infört den gemensamma valutan av dessa medlemsstater. Vissa av de gamla medlemsstaterna har också begränsat möjligheterna för medborgarna i de nya medlemsstaterna att fritt ta anställning i hela EU. Dessa övergångsregler får dock vara i max sju år.
Det finns dessutom en mängd av olika territorier med undantag. Många av dessa områden ligger utanför Europa men tillhör ändå något av EU:s medlemsländer. Vissa områden i Europa, så som Åland, har undantag från ett specifikt samarbete, i detta fall momsunionen. De danska områdena Färöarna och Grönland är inte en del av EU, men ändå en del av Danmark. Således påverkas områdena i hög grad av EU:s beslut och lagstiftning, trots att de står utanför unionen.
Utvidgningen
██ Europeiska unionen
██ Stater som anslöt 2004
██ Stater som anslöt 2007
██ Europeiska unionen
██ Kandidatländer
██ Potentiella kandidatländer
.jpg)
EU har utvidgats sex gånger tidigare, men fortfarande står det flera länder på tur. Kroatien, Makedonien och Turkiet är de tre länder som för tillfället är erkända av EU som kandidatländer. Av de tre kandidatländerna är det ännu bara Kroatien och Turkiet som har påbörjat medlemsförhandlingar med EU. Sett till öppnade och stängda kapitel, har Kroatien kommit längst i medlemsförhandlingarna och väntas bli fullvärdig EU-medlem inom ett par år. Turkiets medlemskap är i flera av EU:s medlemsstater en känslig fråga, bland annat Frankrike och Österrike är kritiska till ett turkiskt medlemskap, och landet har fortfarande flera stora problem, så som relationen med EU-landet Cypern, att lösa innan medlemskapsförhandlingarna kan slutföras.
Förutom kandidatländerna betecknas Albanien, Bosnien-Herzegovina, Montenegro och Serbien som så kallade potentiella kandidatländer. Montenegro (i december 2008) och Albanien (i april 2009) har lämnat in en formell ansökan om medlemskap i EU och även de två andra länderna har uttryckt ett intresse av framtida medlemskap. Längre fram i tiden kan det tänkas att även Moldavien, Ukraina och Vitryssland liksom Armenien, Azerbajdzjan och Georgien blir kandidatländer. Eftersom Vitryssland inte ens är med i Europarådet ses det som mycket otroligt att landet skulle bli medlem inom en överskådlig framtid. Även Ryssland anses osannolik som medlem.
Av de västeuropeiska länderna som står utanför EU har Norge ansökt om medlemskap tre gånger, varav två gånger folkomröstat i frågan. Båda gångerna har en majoritet av folket röstat nej. Även Liechtenstein och Schweiz har ansökt om medlemskap men drog snabbt tillbaka ansökningarna efter att en majoritet i Schweiz röstat nej till medlemskap i EES.
Island har aldrig ansökt om medlemskap, även om det pågått diskussioner på ön om medlemskap. I en opinionsundersökning från 27 oktober 2008 svarade 68,8 % av de tillfrågade islänningarna att de ville att landet skulle ansöka om medlemskap.[18] Politikerna har länge varit negativa och tyckt att kostnaden i och med att alla EU-länder skulle få fiskerätt runt Island skulle vara för stor. Sedan nyvalet i april 2009 finns det dock en majoritet i Islands parlament för en ansökan, och troligen kommer landet att ansöka i juli 2009.
För att ett land i ska kunna bli kandidatland krävs det att landet först är medlem i Europarådet, och är en demokrati, uppfyller mänskliga rättigheter, och har rättssäkerhet. Innan landet blir medlem måste landet dessutom ha väl fungerande marknadsekonomi, låg korruption, god levnadsstandard, låg fattigdom, kunna konkurrerera med EU-länderna och ha antagit alla EU-direktiv med flera krav. Dessa kriterier antogs 1993 i Köpenhamn och kallas följaktligen för Köpenhamnskriterierna.
Struktur
EU är uppbyggt av ett antal olika institutioner, först och främst Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen och Europaparlamentet.
Europeiska rådet, som inte ska förväxlas med vare sig Europeiska unionens råd eller Europarådet, utgör den högsta politiska makten. Detta råd består av alla medlemsstaters ledare, för de flesta medlemsstater regeringschefen, men för vissa stater istället statschefen, samt kommissionens ordförande. Europeiska rådet möts upp till fyra gånger per år, och det leds av den regeringschef (alternativt statschef) som tillhör det land som samtidigt innehar det roterande ordförandeskapet för Europeiska unionens råd. Rådets uppgift är att dra upp riktlinjer och visioner för EU samt att lösa sådana frågor som inte kan lösas av ministrarna i Europeiska unionens råd.[19]
Både Europeiska rådet och Europeiska unionens råd omfattas av det roterande ordförandeskapet, som skiftar från medlemsstat till medlemsstat var sjätte månad.[20] Det land som innehar ordförandeskapet brukar driva en särskild politisk dagordning, såsom ekonomiska reformer, reformer av själva EU, utvidgning eller ytterligare europeisk integration.
Huvudinstitutioner
Europeiska kommissionens roll är att verkställa besluten inom EU och ansvara för EU:s dagliga arbete. Den består för närvarande av 27 kommissionärer, en från varje medlemsstat. Kommissionens ordförande och alla de andra kommissionärerna är föreslagna av rådet. Utnämningen av ordföranden, och också kommissionen i sin helhet, måste också godkännas av parlamentet.[21]
Europeiska unionens råd, även känt som "Ministerrådet", utgör ena halvan av EU:s lagstiftande gren. Rådet består av alla nationella ministrar som ansvarar för den sakfråga som ska diskuteras. Även om rådet möts i olika uppsättningar så anses det vara en och samma institution.[22] Förutom att rådet har en lagstiftande roll har det också en verkställande uppgift inom utrikes- och säkerhetspolitiken.
Den andra lagstiftande makten inom EU är Europaparlamentet. Dess 785 parlamentsledamöter väljs direkt av EU-medborgarna i särskilda val vart femte år. Även om ledamöterna väljs på nationell basis sitter de snarare efter Europaparlamentets partigrupper än efter nationalitet. Varje land har ett fast antal mandat. Parlamentet har i princip samma lagstiftande makt som Europeiska unionens råd i frågor som rör Europeiska gemenskapen (första pelaren), och parlamentet har också makten att avslå eller censurera kommissionens förslag. Europaparlamentets talman ansvarar för ordningen i parlamentet och representerar organet i andra sammanhang. Talmannen och de vice talmännen väljs av parlamentsledamöterna för en period på två och ett halvt år.[23]
Inom första pelaren, den överstatliga delen av EU, har kommissionen ensamrätt på att föreslå ny lagstiftning. Detta sker oftast genom en EU-förordning, en direkt verkande lag, eller ett EU-direktiv som medlemsstaterna måste införa i sin nationella lagstiftning.[24] När väl lagstiftning har blivit föreslagen finns det tre olika alternativ att anta lagförslaget. I de flesta fall tillämpas medbeslutandeförfarandet, som innebär att både Europaparlamentet och Europeiska unionens råd måste godkänna förslaget för att det ska träda i kraft. Inom den andra och tredje pelaren, som utgör den mellanstatliga delen av EU, saknar Europaparlamentet formellt inflytande i beslutsprocessen.[25]
Den dömande grenen inom EU består av EG-domstolen och Förstainstansrätten. Tillsammans tolkar och tillämpar de fördragen och EU:s lagar.[26] Förstainstansrätten handlägger i första hand ärenden mellan personer och företag före EU:s domstol. EG-domstolen hanterar istället ärenden angående medlemsstaterna, institutionerna samt ärenden en nationell domstol skickat vidare för handläggning.[27] Vissa beslut från Förstainstansrätten kan överklagas till EG-domstolen.[28]
| Verkställande | Lagstiftande | Lagstiftande | Dömande |
| Europeiska kommissionen | Europeiska unionens råd | Europaparlamentet | EG-domstolen |
 |
|
|
|
|
|
|
|
Andra institutioner
Utöver parlamentet, råden och kommissionen finns det flera andra institutioner.
- Europeiska revisionsrätten, som har sitt säte i Luxemburg, granskar EU:s ekonomi och publicerar varje år sina resultat i en offentlig rapport. Det finns också två rådgivande organ, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK). Regionkommittén består av nationella politiker från alla medlemsstater; i Sverige hämtade från exv kommuner och landsting och i andra länder motsvarande institutioner. Således har kommitténs ledamöter en mycket bred geografisk spridning. Dess uppgift är att ge synpunkter till kommissionen och Europeiska unionens råd i frågor som rör bland annat trans-europeiska nätverk, miljö, arbetslöshet, utbildning och kultur. I kontrast till Regionkommittén består Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av arbetsgivare, fackföreningar och företagare. Men precis som Regionkommittén är EESK:s uppgift att ge synpunkter till kommissionen och rådet.
- Europeiska centralbanken ansvarar för penningpolitiken inom euroområdet och Europeiska investeringsbanken är EU:s finansieringsinstitut.
- Europeiska ombudsmannen undersöker klagomål som inkommer från missnöjda EU-medborgare.
- Utöver dessa institutioner finns det ett antal generaldirektorat. Varje generaldirektorat ansvarar för ett särskilt politikområde och kan liknas vid de svenska departementen.
Europeiska gemenskapens roll inom unionen
Praktiskt sett är Europeiska gemenskapen bara det gamla namnet för Europeiska unionen. Lagligt måste dessa begrepp däremot skiljas från varandra. Europeiska unionen är ingen juridisk person, utan bara en sammanslutning av stater. Europeiska gemenskapen är en av de tre pelarna i Europeiska unionen och, allra viktigast, den enda med formella institutioner. De andra två, Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS), är mycket lösare grupperingar, men med tiden flyttas fler av dessa frågor till Europeiska gemenskapens jurisdiktion. Europeiska gemenskapen skapades 1967 då Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålunionen och Euratom förenades.
Mellanstatlighet och överstatlighet
Europeiska unionen är ett mycket långtgående fördragsbaserat samarbete mellan självständiga stater, vilket till vissa delar innefattar mellanstatliga organisationer, exempelvis den Europeiska gemenskapen. Inom vissa områden där medlemsländerna fört över sin nationella suveränitet till unionen, exempelvis gällande den gemensamma jordbrukspolitiken, inre marknaden, samt valuta- och penningpolitik när det gäller euro-länderna, börjar EU mer likna en federation av stater än en organisation av dessa. Däremot är unionen inte organiserad federalt utan genom subsidiaritetsprincipen. Medlemsstaterna kvarstår som fördragets mästare och unionen i sig har ingen makt över att flytta ytterligare befogenheter från medlemsstaterna till sig själv. På grund av sin unika struktur betraktas inte heller Europeiska unionen som en internationell organisation, utan snarare som en sui generis-entitet, det vill säga en entitet olik alla andra.
Vissa krafter inom EU:s politik föredrar det mellanstatliga tillvägagångssättet, medan andra föredrar den överstatliga tankegången. Anhängare av överstatlighet hävdar att det tillåter integration i en raskare takt än vad som annars skulle vara möjligt. När beslut ska fattas av samstämmiga regeringar kan det ta år innan de går från tanke till förverkligande, om de alls går igenom. Anhängare av mellanstatlighet hävdar att överstatlighet är ett hot mot den nationella suveräniteten och demokratin och vidare att endast styrande på nationell nivå kan inneha nödvändig demokratisk legitimitet. Mellanstatlighet förespråkas historiskt av Frankrike och av mer skeptiska länder såsom Storbritannien och Danmark, medan mer integrationistiska länder såsom Belgien, Tyskland och Italien har en tendens att föredra ett mer överstatligt tillvägagångssätt.
I praktiken är EU något av ett mellanting. Denna balans är däremot mycket komplicerad, vilket resulterar i en labyrintliknande beslutsprocess. Inom vissa beslutsfrågor kan det också skilja sig mellan EU:s medlemsstater, exempelvis är penningpolitiken överstatlig inom euroområdet medan den är nationell bland de medlemsstater som ännu inte infört euron som sin valuta.
De tre pelarna
Europeiska unionen är uppdelat i tre huvuddelar, som kallas för pelare. Pelarstrukturen har sitt historiska ursprung i förhandlingarna som ledde fram till Maastrichtfördraget. Länderna ville öka makten hos gemenskapen inom områden såsom utrikespolitik, säkerhets- och försvarspolitik, asyl- och immigrationspolitik, samarbete mot kriminalitet och rättsligt samarbete.
Några medlemsländer motsatte sig att gemenskapen skulle få denna extra makt eftersom de ansåg att det skulle kunna vara skadligt för den nationella suveräniteten samt att dessa affärer bäst skulle hanteras mellanstatligt.
Resultatet av detta blev att dessa angelägenheter inte blev inkluderade i Europeiska gemenskapen, utan blev förflyttade från gemenskapen till de två extra pelarna. Den första extrapelaren Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) hanterar utlands-, säkerhets- och försvarspolitik, medan den andra extrapelaren Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS) hanterar övriga frågor.
Nya tillägg i Amsterdam- och Nicefördragen har överfört en rad politikområden från den andra och tredje pelaren till den överstatliga första pelaren. Viktigast av dessa har varit överföringen av asyl-, migrations- och jurudiksamarbetet i civilrättsliga frågor till första pelaren (Europeiska gemenskapen), via Amsterdamfördraget.
- Den första pelaren, Europeiska gemenskapen (EG), berör bland annat ekonomi-, social- och miljöpolitik.
- Den andra pelaren, Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), berör utrikespolitik och militära angelägenheter.
- Den tredje pelaren, Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS), berör samarbete mot kriminalitet.
Politik
De två största politiska frågorna för EU är den europeiska integrationen och EU:s utvidgning. I synnerhet utvidgningen är en mycket politiserad fråga. Förespråkare menar att utvidgningen stärker demokratin i nya medlemsstater, liksom att det förbättrar den europeiska ekonomin. Motståndare fruktar att EU expanderar utanför sina politiska kapaciteter och/eller kulturella knytningar. Allmänhetens inställning, och således också de politiska partierna, har blivit mer skeptiska till utvidgningen sedan de tio medlemsstaterna anslöt unionen vid ett och samma tillfälle under 2004. Detta drabbar främst anslutningen av Turkiet.[29][30][31]
Integration är en annan politisk fråga, där allmänhetens åsikter ibland är att de nationella intressena står i konflikt med EU:s. Målet att öka harmoniseringen mellan medlemsstaterna har inneburit att ländernas makt har blivit överförd till europeisk nivå. Detta kritiseras av euroskeptiker som menar att medlemsstaterna förlorar sin nationella suveränitet.[32] Under 2004 godkändes Europeiska konstitutionen av de nationella ledarna och av EU:s institutioner. Emellertid trädde det nya fördraget aldrig i kraft eftersom det avslogs i två folkomröstningar. I oktober 2007 slutförde de europeiska ledarna det nya Lissabonfördraget som innebåller mycket av den nu skrotade konstitutionen, förutom de tidigare konstitutionella termerna och symbolerna.
Fördraget är tänkt att träda i kraft under 2009. Om det ratificeras kommer det att innebära fler majoritetsbeslut i Europeiska unionens råd och ökad makt till Europaparlamentet. Fördraget innebär också att EU:s pelarstruktur slopas. Utrikespolitiken kommer att bli mer överstatlig.[33][34]
 José Manuel Barroso, |
 Jan Fischer, |
.jpg) Hans-Gert Pöttering, |
 Javier Solana, |
Utrikesrelationer
EU:s utrikesrelationer sköts i huvudsak genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Samarbete inom internationella handelsorganisationer, under den gemensamma handelspolitiken, härrör från upprättandet av gemenskapen 1957.[35] Själva GUSP har sitt ursprung i bildandet av Europeiska politiska samarbetet 1970.[36] Europeiska politiska samarbetet var ett informellt, konsulterande samarbete mellan medlemsstaterna inom utrikespolitiska frågor, med mål att forma en gemensamma utrikespolitik. I och med Europeiska enhetsakten introducerades den formellt och senare ändrades namnet till den "gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken" genom Maastrichtfördraget.[36]
I och med Amsterdamfördraget fick EU en hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (för närvarande Javier Solana) för att koordinera EU:s utrikespolitik.[37] Den höga representanten, i förbindelse med EU:s ordförandeskap, talar för EU:s vägnar inom utrikespolitiska frågor. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kräver enhällighet bland de 27 medlemsstaterna. Amsterdamfördraget ger dock möjligheten för medlemsländer att lägga ner sin röst i GUSP och avstå ifrån att delta i enskilda frågor, men frågan kan endast gå igenom om det är mindre än en tredjedel av staterna som avstår. Länder som väljer att lägga ner sin röst behöver inte delta i eventuella handlingar som GUSP kan ta i frågan. Enhällighetskravet och de svåra frågor som ibland behandlas inom GUSP har medfört flera motsättningar, bland annat om Irakkriget.[38]
Vid sidan om Europeiska unionens internationella politik påverkar EU omvärlden också genom sin